14 januari 2018

Homo Deus av Yuval Noah Harari, del I

Jag tänkte, innan jag började läsa, att uppföljaren till den formidabla "Sapiens" skulle bli en pinsamhet. "En kort historik över morgondagen" är en undertitel som få historiker skulle vilja använda. Och att följa upp en världssuccé kan få vem som helst att tappa omdömet. Men efter att ha läst första hundra sidorna så får jag omvärdera. Yuval Noah Harari (född 1976) lyckas fortsätta att skriva om djupa sammanhang i samma hejiga stil i sin nya bok "Homo Deus", (Natur & Kultur 2017, engelska utgåvan från 2015). Det är så tankeväckande att jag vill teckna ner några av tankarna redan innan jag läst ut boken.

Han skriver om kunskapens paradox på sidorna 57-59. Då har han lanserat bokens grundtanke, att mänskligheten genom historien strävat efter att minimera hungersnöd, farsot och krig så har vi nu lyckats så bra med det att våra nya mål kommer att vara att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet. Odödlighet och lycka är rätt begripliga mål, och med gudomlighet menar YNH uppgardering av människor med biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar (transhumans)och skapandet av icke-organiska varelser (AI). Denna "historiska förutsägelse" (skriver han så eller är det en översättningsmiss?) är ett diskussionsunderlag. Skulle diskussionen om dessa tänkta nya mål leda till att de ifrågasätts, så har YNH uppnått det han vill. Det är "kunskapens paradox": Kunskap som inte förändrar beteenden är meningslös medan kunskap som förändrar beteenden blir snabbt irrelevant". Detta är inte nytt, det är en gammal diskussion att samhällsvetenskap både studerar och påverkar samhället, men att YNH redovisar det så tydligt hedrar honom.

En annan av hans huvudpoänger är att han lyfter fram det han kallar "intersubjektiv ordning". Det står mer om det begreppet i "Sapiens", där han använder företaget "Peugeot" som ett exempel på ett uppdiktat fenomen. I "Homo Deus" har han bytt till "Apple". Fast han ser normalt till att ha tre exempel på "existerande intersubjektiva fenomen", som i Spanarna. Till exempel "dollarn, mänskliga rättigheter och USA", eller "kristendom, demokrati, kapitalism".

Praktiskt för mig är att han skriver om medvetandet. Med rubriker som "Varför aktiebörsen inte har något medvetande" redogör han för modern medvetandeforskning och sammanfattar (sid 103) med att vi inte vet hur medvetandet fungerar eller vad det har för syfte. Jag hade tänkt lägga ner möda på att för min "Big history" ta upp medvetandes uppkomst med Daniel Dennett som en referens, men det kan jag bespara mig. Daniel Dennett skriver så illa och självupptaget att det är en plåga att läsa och jag fick lov att lämna tillbaka boken till biblioteket innan jag kommit halvvägs i den. Det är bättre att läsa YNH, som i sin tur har Stanislas Dehaene som referens för idén att medvetandet är en användarillusion. Men som sagt, YNH menar att vi ännu inte vet något om medvetandets funktion. (Anm 20180121: nu har jag hunnit längre i boken och då skriver YNH att det är visat att vi inte har någon fri vilja, vilket verkar motsäga hans tidigare skrivning. Mer om det i senare inlägg. Jag kanske måste ta tag i frågan om medvetandet i alla fall).

YNH forsätter med att beskriva Turingtestet (som ska avgöra om en dator har medvetande) och i det sammanhanget noterar han något som jag inte tänkt fast jag både läst en bok om Turing och sett filmen. YNH skriver att Turingtestet helt enkelt var  en variant av det test som homosexuella i 1950-talets Storbritannien tvingades utsätta sig för varje dag: Kan du tas för att vara en heterosexuell man? År 1952 dömdes Turing till kemisk kastrering och 1954 tog han sitt liv, 42 år gammal. Krigshjälte och grundaren av modern informations och datateknologi, Alan Turing, han klarade sig inte.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar