28 januari 2018

Dataism och antidataism, ny infrapolitik

Dataism är vad jag förstår ett nytt begrepp som Yuval Noah Harari (YNH) behandlar i "Homo Deus, En kort historik över morgondagen" (2015, på svenska N&K, 2017). I sista kapitlet tar han upp det han kallar datareligionen "dataism" som säger att universum består av dataflöden och att värdet av ett fenomen eller storhet avgörs av dess bidrag till databehandlingen. YNH har en mycket vid definition av religion, varje tankesystem som bidrar till organisering av storskaligt samarbete mellan människor anser han vara en religion. Dataismen är alltså inte nödvändigtvis en kult eller en ideologi. Det räcker att tanken att ökad databehandling har ett högre värde än andra värden blir etablerad bland makthavare och inflytesrika, inklusive de AI-system som kommer att styra allt mer. Jag föreställer mig en situation där de flesta storbankerna och viktiga fondbolag har styrelser och VD som nästan uteslutande baserar sina beslut på data-algortimer, kopplade till sökmotorer som sitter inne med detaljerade data kring människors beteenden. Om de kan övertyga oss om att det är bästa sättet att undvika finanskriser så lär vi uppfatta det som utmärkt. Jag tycker att istället för religion så är ett bättre ord att dataismen är en infrapolitik, så som jag skrev i inlägg 27 augusti 2017.
I slutorden till sin bok frågar YNH läsaren bland annat "Vad händer med samhället, politiken och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligent algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?" Jag uppfattar att han vill skapa opinion för en antidataism, men som historiker gör han det genom att ställa frågor.

Även om "dataism" är ett nytt begrepp så är frågan inte ny. Som exempel så finns det ett anförande av Georg Henrik von Wright från 1972 som tar upp frågan. Han pratade för en konferens för Nord Data i Helsingfors och det han sa finns med i boken "Humanismen som livshållning". På filosofiskt manér gjorde han en exposé över logikens historia med fokus på det han kallade "kybernetiken". Von Wright (1916-2003) jämförde sedan ludditernas protest mot maskinerna som tog över deras arbete med de människor som är rädda för själva datatekniken. Det tog tid för en mogen socialdemokrati att etablera sin motmakt. Han trodde att det skulle komma att växa fram en politisk rörelse som likt den socialistiska rörelsen kunde ställa krav på rättvisa gentemot dem som ägde den nya datatekniken. Den finske filosofen anade att det skulle växa fram en "social humanism" som skulle ta avstånd från produktionsökningen som enda mått på förbättrade livsvillkor. Jag tycker nog det låter bättre än antidataism. Men lite googlande ger inga träffar på någon betydande rörelse med beteckningen "social humanism". Och Google har väl koll...

26 januari 2018

Homo Deus, del II, humanism som religion

Yuval Noah Harari (YNH) fortsätter sin "framtidshistorik" i "Homo Deus" med en snabb och egen syntes av allt vad religion och ideologi heter. Jag tror han vill lägga grunden för att prognostisera ideologiernas framtid men eftersom jag inte läst ut boken vet jag inte ännu vad han håller på med.
Grundbegreppet är "intersubjektiva fenomen", dvs människans förmåga att skapa flexibel samordning mellan ett stort antal individer (fler än 150) genom att enas om att tro på gemensamma föreställningar. Han noterar på sidan 131 (svenska upplagan från Natur & Kultur 2017) att ett problem med forskning baserad på sociala laboratorie-experiment är att de inte kan genomföras med tillräckligt stora grupper. Hans exempel är ultimatumspelet, där nationalekonomerna förundrat måste inse att människor tenderar att vara mer rättvisa i en spelsituation än vad en "rationell" aktör skulle vara. YNHs förklaring är evolutionärt baserad, han antar att människor i små grupper under stenåldern var tvungna att bete sig mer egalitärt än vad nationalekonomin föreskriver, och att vi ärvt de egenskaperna. Men sedan frågar sig YNH vad som skulle hända om man spela ultimatumspelet med två grupper om en miljon människor som ska dela på ett stort belopp? Han tror att det snabbt skulle bildas en elit inom vardera gruppen som skulle dela på pengarna mer eller mindre rättvist, bara de garanterade varandra möjligheten att snuva huvuddelen av den egna gruppen på stordelen av pengarna. De två eliternas trick för att lyckas med detta är att de kan utnyttja de intersubjektiva värderingar som alls gör att de två grupperna fungerar som grupper. Jag tycker inte teorin visar varför man vid övergång från egalitära små grupper till större stater måste hamna i att ledande koalitioner av eliter måste bli så omåttligt mera rika en resten av samhället. Men historien är fulla av exempel, från faraonerna i Egypten till Maos Kina. Detta är den "naturliga staten" som jag skrivit om tidigare. YNH lyfter fram skrivkonstens betydelse, och i vissa skeden är givetvis kontroll över modern informationsteknik central. De heliga skrifterna kan bli oerhört betydelsefulla, om det så är Bibeln eller Maos lilla röda. YNH noterar (sid. 160) att många monoteister har en historieteori där allt styrs av en allsmäktig Gud och att allt som händer mig som enskild relaterar till denna Guds nåd. Andra historieteorier fanns under biblisk tid, som grekernas och kinesernas, men YNH menar att den bibliska bredde ut sig för att den lade en bättre grund för storskaligt samarbete mellan människor. Men YNH låter det vara osagt varför. Hela hans framställning är sådan, han behandlar en övergripande ideologisk nivå men inte alla olika maktpolitiska eller organisatoriska nivåer som man behöver förstå för att se kopplingen till det historiska utfallet.
Han går vidare med att definiera religion som "allt som ger samhälleliga strukturer en övermänsklig legitimitet". Enligt den definitionen blir även liberalism, kommunism och nazism religioner.
Den typen av omdefinieringar av ords betydelse tycker jag man kan vara utan, men låt gå för att YNH vill få fram sin poäng, att man i varje ideologiskt system måste tro på något. Gemensamt för modernismens religioner är då att de baserar sig på en humanism, dvs att den "övermänskliga legitimiteten" istället härrör sig från en tro på att vi kan basera en etik på människors egna önskningar och värderingar. Den medeltida vägen till kunskap var att kombinera heliga skrifter med logik (sid 216). Den vetenskapliga revolutionens väg till kunskap begränsade sig till att bara hantera empiriska data och matematisk analys. Det är kraftfullt men besvarar inte frågor om värde och mening. Humanismens väg till etisk kunskap blev att kombinera upplevelser med sensitivitet. Referens till denna formel (kunskap=upplevelser x sensititivet) saknas, YNH citerar Humboldt på sidan 219, jag uppfattar det som att han menar att modern utbildning baserad på upplysningens idéer genomsyras av denna humanistiska "kunskapsformel".
YNH har tre (3) huvudvarianter av humanism: liberalism, socialism/kommunism och det han kallar "evolutionär humanism" som är ideologier som kopplar till övermänniskoideal, som nazism. Utöver det har han en framtidsprognos, en humanism som han kallar "technohumanism". Slutligen beskriver han en ism som är helt teknikbaserad, dataismen. Jag får återkomma i senare inlägg till detta. YNH har stor respekt för det som marknadsekonomi och liberalism har åstadkommit men jag vill här avsluta med ett citat från sidan 339: "Marknadens hand är lika blind som den är osynlig, och lämnad åt sig själv kan den låta bli att göra något åt den globala uppvärmningen och riskerna med artificiell intelligens."

14 januari 2018

Homo Deus av Yuval Noah Harari, del I

Jag tänkte, innan jag började läsa, att uppföljaren till den formidabla "Sapiens" skulle bli en pinsamhet. "En kort historik över morgondagen" är en undertitel som få historiker skulle vilja använda. Och att följa upp en världssuccé kan få vem som helst att tappa omdömet. Men efter att ha läst första hundra sidorna så får jag omvärdera. Yuval Noah Harari (född 1976) lyckas fortsätta att skriva om djupa sammanhang i samma hejiga stil i sin nya bok "Homo Deus", (Natur & Kultur 2017, engelska utgåvan från 2015). Det är så tankeväckande att jag vill teckna ner några av tankarna redan innan jag läst ut boken.

Han skriver om kunskapens paradox på sidorna 57-59. Då har han lanserat bokens grundtanke, att mänskligheten genom historien strävat efter att minimera hungersnöd, farsot och krig så har vi nu lyckats så bra med det att våra nya mål kommer att vara att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet. Odödlighet och lycka är rätt begripliga mål, och med gudomlighet menar YNH uppgardering av människor med biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar (transhumans)och skapandet av icke-organiska varelser (AI). Denna "historiska förutsägelse" (skriver han så eller är det en översättningsmiss?) är ett diskussionsunderlag. Skulle diskussionen om dessa tänkta nya mål leda till att de ifrågasätts, så har YNH uppnått det han vill. Det är "kunskapens paradox": Kunskap som inte förändrar beteenden är meningslös medan kunskap som förändrar beteenden blir snabbt irrelevant". Detta är inte nytt, det är en gammal diskussion att samhällsvetenskap både studerar och påverkar samhället, men att YNH redovisar det så tydligt hedrar honom.

En annan av hans huvudpoänger är att han lyfter fram det han kallar "intersubjektiv ordning". Det står mer om det begreppet i "Sapiens", där han använder företaget "Peugeot" som ett exempel på ett uppdiktat fenomen. I "Homo Deus" har han bytt till "Apple". Fast han ser normalt till att ha tre exempel på "existerande intersubjektiva fenomen", som i Spanarna. Till exempel "dollarn, mänskliga rättigheter och USA", eller "kristendom, demokrati, kapitalism".

Praktiskt för mig är att han skriver om medvetandet. Med rubriker som "Varför aktiebörsen inte har något medvetande" redogör han för modern medvetandeforskning och sammanfattar (sid 103) med att vi inte vet hur medvetandet fungerar eller vad det har för syfte. Jag hade tänkt lägga ner möda på att för min "Big history" ta upp medvetandes uppkomst med Daniel Dennett som en referens, men det kan jag bespara mig. Daniel Dennett skriver så illa och självupptaget att det är en plåga att läsa och jag fick lov att lämna tillbaka boken till biblioteket innan jag kommit halvvägs i den. Det är bättre att läsa YNH, som i sin tur har Stanislas Dehaene som referens för idén att medvetandet är en användarillusion. Men som sagt, YNH menar att vi ännu inte vet något om medvetandets funktion. (Anm 20180121: nu har jag hunnit längre i boken och då skriver YNH att det är visat att vi inte har någon fri vilja, vilket verkar motsäga hans tidigare skrivning. Mer om det i senare inlägg. Jag kanske måste ta tag i frågan om medvetandet i alla fall).

YNH forsätter med att beskriva Turingtestet (som ska avgöra om en dator har medvetande) och i det sammanhanget noterar han något som jag inte tänkt fast jag både läst en bok om Turing och sett filmen. YNH skriver att Turingtestet helt enkelt var  en variant av det test som homosexuella i 1950-talets Storbritannien tvingades utsätta sig för varje dag: Kan du tas för att vara en heterosexuell man? År 1952 dömdes Turing till kemisk kastrering och 1954 tog han sitt liv, 42 år gammal. Krigshjälte och grundaren av modern informations och datateknologi, Alan Turing, han klarade sig inte.



2 januari 2018

Åter till Andalusien - Córdoba

Jag besökte Córdoba före jul för att se den berömda Mesquitan. Córdoba är givetvis värt ett besök av många anledningar. Den romerska bron och andra lämningar från den romerska storhetstiden. De fina judiska kvarteren "La Judería". Området runt resterna av den gamla romerska ringmuren. Med mera. Cordoba var världens största stad år 935 och år 1000 enligt Tertius Chandler. (Se här för diskussion till Tertius Chandlers uppgifter). Då huvudort i det muslimska Andalusien, under storhetstiden innan sönderfallet. I det romerska Cordoba föddes Seneca, i det muslimska Ibn Rushd och Maimonides, tre av alla tiders mest betydelsefulla filosofer.

Namnet Córdoba vet man inte vad det betyder. Den enklaste förklaringen skulle vara att de gamla ibererna kallade floden Guadalquivir för Oba (guldälven), och då skulle Córdoba betyda "staden vid floden Oba". Romarna kallade floden för Baetis, vilket även var provinsens namn (Hispania Baetica). Flodens nuvarande namn har sitt ursprung i arabiska för "stora dalen" eller "stora floden", al-wadi al-kabir.

La Mesquita fullständiga namn är "La Mesquita - Catedral de Córdoba". Och det är till stor del en katedral. Det är katolska kyrkan som äger anläggningen och väldigt mycket inne i katedralen är katolskt. Dels ligger det en kyrka insprängd i byggnaden men dessutom finns det krucifix och andra katolska attiraljer i nästan varje valv. Jag har sett fina TV-program om La Mesquita under kalifatet där man lyckats välja bildvinklarna så att man inte ser alla katolska inslag. Men det är inte alls det intrycket man får när man är där. På det viset är Alhambra i Granada en mycket starkare upplevelse.

Med viss tankekraft kan man ändå uppleva det ursprungliga syftet med arkitekturen. Man kommer in från den vackra apelsinträdgården till en skog av pelare. På samma vis som de intrikata mosaikmönstren så bildar pelarna och de dubbla valvbågarna ett abstrakt mönster som syftar mot oändligheten. Jag associerar till komplexa kristaller eller Eschers bilder.

Grundmönstret skapades redan under emiren Abd ar-Rahman I (r. 756-788). Den påkostade utbyggnaden med den nuvarande mihraben i riktning mot Mecca är den del av La Mesquita som är minst påverkad av de katolska inslagen.


För att få en bild av Córdobas äldre historia rekommenderas ett besök på det arkeologiska museet. Förutom allt romerskt och muslimskt finns det även några få föremål från den visigotiska perioden (c.418-720). Jag skrev om visigoter när jag började blogga främst för att jag fascinerades av biskop Isidorus av Sevilla, och hans projekt att skriva ned sin tids vetande. Här en detalj från museet, en form som användes för att skapa mönster i byggnader.


Min favoritguide till Andalusien är John Gills "Andalucía - a cultural history", Oxford UP, 2009. John Gill var förutom författare till reseguider en konst och musik-journalist med stort historiskt kunnande, och han kombinerade dessa kapaciteter på ett inspirerande vis i sin bok som är en del i en serie som kallas "Landscapes of the imagination".

Det var i hans bok jag först mötte biskop Isidorus. Där kan man också läsa om Ali Ibn-Nafi, kallad "Ziryab" (koltrasten, 789-857). Han var en multikonstnär som egenhändigt förde över mycket av persisk kultur till hovet i Córdoba. Han bidrog bland annat till utvecklingen av stränginstrumentet "ud" (oud) och han populariserade schackspelet i Europa.

I kapitlet om den gyllene staden Madinat al-Zahra (strax utanför Córdoba, vars ruiner jag inte hann besöka), så räknar John Gill upp grödor som muslimerna införde i Andalusien: aprikoser, kronärtskocka, aubergine, banan, morot, bomull, dadlar, durumvete, citron, apelsin, palsternacka, päron, granatäpple, saffran, hirs, spenat, sockerrör och vattenmelon. Även ris fördes in, och kompletterade det jordbruk som tidigare baserats på spannmål, vin och olivträd. Idag kan man finna ännu fler grödor i trädgårdarna runt Malaga, som mango och cherimoya. Och givetvis enorma odlingar av tomat, gurka och paprika.