6 juni 2017

Montenegro - och något om nya och gamla länder

Igår blev Montenegro medlem i Nato. Det får bli en anledning att göra en notis om Montenegros historia med viss betoningen på år 600 och 1220.


Montenegro är ett nytt land, det blev en separat stat 2006 med huvudstaden Podgorica. Jag avslutar nedan med en översikt över några nya och gamla länder.


Montenegro är latin för det svarta berget, mons niger. På slavisk montenegrinska Crna Gora. Podgorica betyder staden vid foten av det lilla berget. Det lilla berget är bara 130 meter högt. Det högsta berget i Montenegro är ca 2500 m.ö.h.
Den romerska provinsen Dalmatien sträckte sig ner till Kotorbukten i Montenegro. I regionen var dagens Dubrovnik den viktigaste staden, historiskt under namnet Ragusa. Dubrovnik ligger idag i en liten exklav av Kroatien.
Dubrovnik var en del av Venedig år 1220 men utvecklades sedan till en relativt oberoende talassokrati med handel via Ancona till Florens.
Montenegro är alltså det bergiga gränslandet söder om den rika staden. Landet är lika stort som Uppland och har 600 000 invånare. Den tidigaste bosättningen vid kusten var Budva, som idag är en fin badort. År 600 var Montenegro styrt av det romerska riket med centrum i Konstantinopel. Bland annat på grund av avarernas utbredning vid Donaufloden kom olika slavisktalande grupper att försöka etablera sig i södra Balkan under 500-talet och framåt. Dessa var svåra att kontrollera för romarna då de var splittrade och det inte fanns någon central grupp som romarna kunde göra avtal med. Det romerska styret förändrades i och med de dramatiska förändringarna som ledde fram till att Östrom ombildades till Bysans. Kristendom spreds i området av missionärerna Kyrillos och Methodios under 800-talet. Den första slaviska kungen som gjorde sig oberoende av Bysans var Mihailo I (1050-1081). Området kallas på 1200-talet för "Zeta" och 1208-1216 hette storfursten Đorđe Nemanjić vilket på västerländska blir George I. Han styrde med stöd av Venedig. Sedan tar kungarna far och son Stefan över makten, följda av drottningarna Beloslava från Bulgarien (1234-1243) och Helen av Anjou (1245-1276). Drottningarna kom från viktiga grannriken. Beloslava kom från det andra Bulgariska imperiet, som var en stormakt 1185-1396. Och Helen kan ha varit från huset Valois men mer troligt var hon dotter till John Angelus av Syrmia (1193-1259), en bysantinsk prins som flyttade till Ungern.   Det osmanska riket styrde över stora delar av Montenegro från 1498 till 1912. Montenegrinerna levde under fyra viktiga inflytanden; det serbiska, det bysantinska, det venetianska och det osmanska. Senare makter som tog över var Napoleons franska imperium, Österrike-Ungern, kungariket Jugoslavien, Mussolinis Italien och det socialistiska Jugoslavien. Ett tag (1946-1992) hette Podgorica Titograd. År 2006 bröts Statsförbundet Serbien och Montenegro upp, och Montenegro blev ett eget land. Montenegro är alltså ett av få ny länder bildade under 2000-talet, Serbien blev också därmed en "ny" separat stat. För Republiken Serbien tillkommer att Kosovo deklarerade sig självständigt 2008, något som Sverige och ett flertal EU-länder erkänt, men som Serbien inte accepterar.


Senast en ny stat bildades var när Republiken Sydsudan blev oberoende av Sudan år 2011 (huvudstad Juba). Då Nordsudan behöll namnet Republiken Sudan och framstår som en kontinuerlig stat med huvudstaden Khartoum sedan 1956 så anses inte Sudan vara en "ny" stat.


Östra Timor är också en ny stat bildad efter år 2000. Timor-Leste som landet kallas på portugisiska blev oberoende av Indonesien år 2002.


Vilka som är de äldsta staterna blir en svårare definitionsfråga. Spontant tänker man på Egypten och Kina men de har varit ockuperade av främmande makter så ställer man krav på kontinuitet så är de inte de äldsta. Å andra sidan måste ett land kunna anses ha en kontinuerlig historia även om det varit ockuperat. Frankrike konsoliderades som kungarike 1180 under huset Capet, (Filip II blev regent 1180,  slaget vid Bouvins 1214), men är det ett startår för staten Frankrike? Capetingernas historia börjar 987 och deras styre var feodalt, det är oklart när man kan anse att de etablerar en fungerande stat. Kanske staten Frankrike inte är tydligt definierad förrän vid den westfaliska freden 1648 då det moderna statsbegreppet definierades i mellanstatligt avtal?  Och gör den tyska ockupationen under andra världskriget att Frankrikes kontinuitet som stat upphörde under några år?


Japan har en historia utan att ha blivit ockuperade av främmande makt under längre tid. Riksbyggandet i Japan börjar på 600-talet och ett möjligt startdatum skulle kunna vara 646 e.Kr då taika-reformerna infördes. De innebar ett mer centraliserat styre med modell från Tangdynastins Kina. Japan blev ockuperat av USA efter kriget, men det var en tämligen indirekt ockupation (enligt Ottosson och Ekholm, "Japans historia").


Öar kan ha en fördel, de får naturliga gränser och kan ligga så till att de är svåra att ockupera. Island räknas ibland som världens äldsta fortfarande existerande folkstyre, med historik från Alltinget 930. Men Island var under danskt styre från Kalmarunionens tid 1397 och fick oberoende (men fortfarande i union) först 1918. Och under andra världskriget var Island ockuperat av Storbritannien. Den formella självständiga republiken Island föddes alltså först 1944. Danmark har förstås en lång historia men var också ockuperat under kriget.


Stadsstater är en gammal form av stat som fick svårt att överleva när nationalstaterna bredde ut sig. San Marino har överlevt. Staden anses ha grundats år 301, och har bara varit ockuperat kortare perioder under alla århundraden. Påven erkände staden som oberoende 1631. Påvens stat, Kyrkostaten som sedan blev Vatikanstaten, upphörde att existera under en period under Italiens bildande, annars skulle jag nog räkna den som världens äldsta.


Thailand är också gammalt, och blev aldrig koloniserat. Kungariket Auytthaya kallas det rike som bildades cirka 1350 (döpt efter namnet på huvudstaden) som sedan blev Siam. Under perioder har dock landet varit vasallstat under Burma.


Sammanfattning: Japan äldst och Sydsudan yngst.













3 juni 2017

Klanvälde

Richard Swartz skrev i DN den 20 maj 2017 om hur han kände sig som en modernitetens förtrupp när han reste omkring i Östeuropa som korrespondent och bodde på hotell. Han liknar det moderna samhället vid "hotellets oförbindliga gemenskap", med kontakter med människor som inte känner varandra och kanske aldrig kommer att träffas mer. Han mötte kypare, receptionister och städerskor.


Han kontrasterar detta mot "tidiga mänskliga gemenskaper" som byggde på "blod och jord", storfamiljer eller klaner. Och vidare skriver han att "nationen är ett mellanting mellan klanen och denna moderna hotellgemenskap".


Han frågar sig vad som håller ihop den moderna opersonliga gemenskapen? Kan man inte betala hotellräkningen så hamnar man på gatan utanför. Han noterar dock att han trivdes på hotellet och vad jag förstår kunde han betala för rummen.




Kontrasten mellan klanen och "den moderna gemenskapen" beskrivs ännu tydligare i "Klanvälde - från stamsamhälle till rättsstat" av Mark S. Weiner, (Dualis, 2015). Weiner är rättshistoriker och har som guru Henry S. Maine (1822-1888), som han betecknar som rättshistoriens och rättsantropologins grundare. Maines magnum opus var "Ancient Law" från 1861 där han lanserar grundbegreppen Status-samhälle och Kontrakts-samhälle. Weiner använder denna tudelning av världshistoriens organisationsformer, men betecknar dem som "klansamhälle" och "moderna liberala demokratier". Detta blir en väldigt grov indelning - man jag vill jag redogöra för Weiners beskrivning.
Klansamhället/Status-samhället karakteriseras av starkt decentraliserad konstitutionell struktur (märk att vi har med en rättshistoriker att göra). Detta gör att man kan tala om klansamhället som icke-hierarkiskt. Inom klanen råder en hierarki men mellan de olika ledande grupperna finns ingen etablerad hierarki utan styrka och sedvanerätt av avgör. Det gamla isländska tinget är ett exempel, här fanns en slags dömande makt men ingen verkställande tredje part - ingen stat med polisväsende. Och de skotska klanerna är de som gett oss begreppet. En sådan klan är givetvis i huvudsak släktbaserad. Weiner nämner att en mer antropologisk definition av klan är att ens position avgöras av ätten och att ättens medlemmar måste gifta sig utanför sin närmaste härstamningsgrupp, så kallad exogami. Att Maine talade om ett status-samhälle utvidgade detta klanbegrepp till liknande samhällen där personliga relationer mellan människor och deras status inom strukturen bestämde deras sociala roller. Det indiska kastsystemet är ett status-samhälle och Weiner väljer att beteckna även detta som ett klan-samhälle. I en fotnot noterar han att det kan kallas patrimonialism men han tycker det är tydligare att använda klanbegreppet. Det gör att även det konfucianska Kina som betonar familjens vikt räknas som ett klan-samhälle. Moderna exempel på klaner i denna vida definition är maffiaorganisationer och vissa företag som betonar personliga relationer mer än affärsmässiga. "Klanvälde" blir med detta språkbruk en symbol för alla samhällen som inte betonar individuell frihet och opersonliga relationer. Det är detta som Jonathan Haidt kallar sociocentriska samhällen.


Det finns en koppling till Indien i detta, för Henry Maine arbetade där och skrev om Indien. Han drog paralleller mellan indisk rättshistoria och irländsk, och menade att det finns ett rättshistoriskt samband som kan påminna om det som finns mellan indoeuropeiska språk. På sidorna 114-117 redogör Weiner för det indiska varna-systemet (de fyra varna plus daliterna och alla yrkesbaserade jatis) men tar även upp begreppet gotra. En gotra är det närmaste härstamningssegmentet inom en jati, en person måste gifta sig inom sin jati men får inte gifta sig med någon inom sin gotra. Weiner redogör sedan för positionen hos den han kallar kastsystemets främste kritiker, Ambedkar (f. 1891 i Maharshtra).


Klanernas makt måste brytas när en stark hierarkisk centralmakt etableras. Religiösa föreställningar kan bidra till detta. Islams framväxt var uttalat ett resultat av att lokala arabiska klaner enades inom ett gemensamt umma. Klanerna fanns dock kvar som maktfaktorer inom de stora arabiska imperierna, och spelar fortfarande idag en stor betydelse. Konstantin den I använde kristendomen som ett verktyg för att minska klanernas makt, alla skulle enas bakom en kejsare med en gud. Särskilt katolsk kristendom är aktivt inriktad på att stärka kyrkans makt på bekostnad av ätternas. Prästernas celibat befriar dem helt från exogamins regelverk. Kanske ariansk kristendom var mindre klanfientlig och därför mer populär bland germaner innan de övertygades av det romerska rikets fördelar. Sentida exempel på imperiernas förmåga att krossa klanvälde är Japans invasion av Korea 1910 och deras aktiva kampanj mot klanerna, med lantmäteri och jordreform, upprättande av modernare rättsväsende och till och med en kampanj från 1940 att tvinga koreaner att byta namn från koreanska släktnamn till japanska familjenamn. I en kultur där man dyrkar sina förfäder var detta ett slag mot den koreanska identiteten, över tre fjärdedelar av befolkningen registrerade med nya namn. Weiner skriver det inte men jag antar att sydkoreanerna återtagit sina släktnamn nu. Efter kriget 1946 beslutade USAs förvaltningsstyre av Syd-Korea om en Name Restoration Order.


Det engelska imperiet var en maktorganisation som aktivt försökt motverka klanvälde. Symbolen för det måste vara slaget vid Culloden 16 april 1746, då de skotska klanerna förlorade och så småningom fick se sig förvandlade till kulturhistoriska fenomen, stolta men inte mäktiga.


På sidan 200 tar Weiner upp marxismen som en teori för att återupprätta klanväldet. "Även om inte många känner till det", skriver han, så var det en viss Lewis Henry Morgan (f. 1818) som inspirerade Marx och Engels med sina studier av klansamhällen, framförallt hos nordamerikanska ursprungsbefolkningar. Jag har aldrig hört om detta förut, men lite googlande ger vid handen att den äldre Marx skrev en del texter om framförallt irokeser.


Morgans idé var att civilisationen inte skulle stanna vid det moderna liberala Kontraktsamhället, utan utvecklas vidare genom att återuppliva "friheten, jämlikheten och broderskapet hos forntidens gentes". Gentes var ett begrepp han skapat av romar-rikets gens (i plural gentes) som betyder familjenamn. Weiner menar att Morgans gentes betyder det samma som klan i hans vidsträckta betydelse. "Civilisationen skulle utvecklas till en mer upphöjd version av det irokesiska stamsamhället". Kommunismen skulle alltså vara ett försök att återupprätta "en värld av klansolidaritet genom rättsliga medel. Försöket slutade som bekant i slaveri, i ett nytt modernistiskt Status-samhälle där individen underordnats gruppens krav och behov".




Jag kan minnas den romantiska bilden av de kämpande irokeserna och deras internt jämlika samhälle som jag läste om i Erik "Uncas" Englunds årsböcker. Kanske baserade sig det på Morgans antropologi, och utan att veta kan jag gissa att Morgan projicerade en del ideal på irokeserna som kunde få dem att framstå som ett egalitärt jägar- och samlar-samhälle som samtidigt lyckats organisera sig i ett framgångsrikt samfund. Dock har jag svårt att tänka mig att marxistisk teori menade att formerna för organisation i ett glesbefolkat Nordamerika skulle fungera för ett industrialiserat tätbefolkat klass-löst samhälle. Men marxismen redovisar aldrig vad jag förstår någon riktigt bra beskrivning av hur det klasslösa samhället var tänkt att vara organiserat.




Weiner menar att varje försök att avvika från modern liberalism och kapitalism måste sluta i en form av Status-samhälle. Jag tror att det måste finnas någon form av frihetlig socialistisk ordning som kombinerar det öppna samhällets organisationsfrihet med en reglering av transnationella företag och undviker den orimliga positiva feed-backmekanism som kraven på ständigt högre vinster innebär. Men det kan vara svårt att visa teoretiskt och något praktiskt exempel finns inte. Och även om det går att skapa en modell så är det nästan säkert omöjligt att nå dit från de nuvarande samhällbetingelserna. De mäktiga koalitioner som garanterar den nuvarande ordningen kan inte tillåta det. Med det som tes så skulle varje hot mot det öppna samhället innebära en återgång till något som kan kallas Status-samhälle eller med Weiners språkbruk, klanvälde. Det finns många fler begrepp som betonar olika aspekter av detta, jag får sammanfatta dem i senare inlägg.