10 april 2017

Pandharpur och diktarhelgonen


Resan genom Indien 1220 fortsätter så sakteliga. Senast var jag i Paithan, Maharashtras gamla huvudstad, (2/2 2017 och om födelseort för Nimbarka 7/3 2017) och nu åker jag vidare söderut mot Karnataka. Att det går långsamt beror på att Indiens historia inspirerar till grubblerier om hur filosofi bedrivits i en för mig annorlunda kultur, och försök att jämföra det med nyare västerländskt tankegods. Därav inlägg om evolutionär kunskapsteori och etik.

På vägen söderut kommer vi till den heliga staden Pandharpur, i södra delen av Maharashtra. Bhakti-rörelsen inom hinduismen, som betonar den enskildes hängivelse och ett mer personligt gudsförhållande, spreds från syd-indien norrut. Pandharpur, som ligger 20 mil väster om Basavakalyan, var ett huvudcentrum för en viktig kult. Här helgas guden Vishnu i form av Vitthala. Det finns något progressivt över just detta tempel, det första med kvinnliga och låg-kastiga präster. Knut A. Jacobsen skriver i ”Hinduismen (NoK, 2014) om så kallade diktarhelgon som är förbundna med denna riktning av bakthi-rörelsen. Den första var Jnanesvara (1275-1296) som skrev på språket marathi. Han kallas Dnyaneshwar på Wikipedia och omnämns som en slags Shakespeare för marathispråkiga. En senare mycket berömd diktare var Tukaram (1608-1649).

Vishnuismen är den dominerande formen av hinduism, ca 70 % av dagens hinduer kan räknas som vishnuiter. Redan under Guptaperioden fanns en separat vishnuistisk  inriktning. Det fanns en tillbedjan av Vishnu, Krishna och Rama som uppfattades som en egen identitet kallad vaisnava.

Jacobsen uppger vidare att ca 28 % av dagens hinduer är shivaiter och ca 2 % har gudinnans Shakti som den viktigaste guden. Shivaism återkommer jag till när jag hunnit till tamilerna längst ner i södra Indien och shaktismen kommer jag inte till förrän jag är i Bengalen och Assam. Det finns även en inriktning kallad Smarta-traditionen som dyrkar fem huvudgudar. Alla traditionerna har givetvis mängder med gudar utöver sina huvudgudar, monteism är det enbart vissa lärda som försöker ägna sig åt.

Hindusimen är baserat på sedvänjor, ritualer och offer. De äldsta veda-texterna skildrar detta detaljerat. En viktig ritual är att upprepa hymner, även långa partier som man inte längre förstår vad det betyder. Det blir till rituella ljud. Offren var av tre slag, matoffer, berusande dryck (soma) och djuroffer. Hästen var det viktigaste djuret i vedisk tradition. Kon blir helig senare, kon är Krishnas heliga djur. Kastväsendet (varna) är en integrerade del av detta, och stipulerar i detalj var och ens roll inom samhället.

Den vediska traditionen mötte på ett tidigt stadium den asketiska tradition som fanns i Gangesdalen. Om veda är en handlingsinriktad tradition så var den så kallade sramana-rörelse inriktad på meditation och eremit eller munkväsende. Vedatexterna kom att influeras av detta. Upanishaderna som sammanställdes under ca 600 f.Kr har inte livet som fokus utan hur man ska bli fri från döden. Inre insikt, karma, och yoga betonas. Detta kom att räknas som en del av Veda.

Under Gupta (320-500 e.Kr) konsoliderades hinduismen. Dharma (läran om plikter och rättigheter) blir samhällsideologi. Lagböcker med regler för social etik och korrekt rituell praxis skrivs, Dharmasutras.

Den tidiga bakhti stöder den etablerade samhällsordningen. Enligt Bhagavadgita ska alla plikter som tillhör ens roll utföras för Krishnas skull som en tillbedjan. Skildringen av hur Arunja övertygas om att utföra sin plikt som krigare även när det är hans släkt han krigar mot (ett klassiskt krigiskt vedamotiv) blir i Bhagavadgita en allegori över allas plikt att utföra sin uppgift som en ritual till Krishna.

Jag förstår nu att hinduismen helt omtolkades under perioden 300- 1400 e.Kr. De gamla gudarna som Brahma och Indra ersätts i hög grad av Vishnu, Shiva m.fl. Mycket mera betoning av ”gör din plikt och bli belönad med ett bättre nästa liv” är en anpassning till det mera tätbefolkade och hierarkiska samhället. Jag får släppa tanken att det skulle finnas något slags äldre innehåll i hinduisk Dharma, här har skett en utveckling precis som på andra ställen.

Knut A. Jacobsen skriver att det skedde en nytolkning av Maharashtras mystiktradition i slutet av 1800-talet. Mahadev Govind Ranade lyfte fram diktarhelgonen som exempel på en folkligare hinduism som kontrast till den brahmanska traditionen. Ranade ska ha dragit paralleller till protestantismens uppror mot katolicismen.


Jnanesvara dog 1296, innan Seunadynastin föll under det muslimska Khilji-sultanatet.



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar