11 februari 2017

Kusinernas tyranni i Indien

Förra inlägget var ett kort försök att ge en ram för en beskrivning av Maharashtras historia. Vad kan man dra för slutsatser av det? En sak man kan notera är att dynastierna är kortlivade men tycks ha en förmåga att återkomma i maktposition. Chalukyas återfinns flera gånger i kungalängderna. Och Seunas som kom till makten 1189 hade en kungalängd som startade redan 850. Då var de vasaller till Chalukyas. Och efter 1334 blev de i sin tur vasaller till det muslimska Khilji-sultanatet. Jag nämnde även Rashtrakutas, en dynasti som låg i konflikt med Gurjara Pratiharas och Palas i ett tre-partskrig som ingen kunde vinna.

Varför har indisk historia så många dynastier som dessutom fortlever parallellt med varandra? Tidigare har jag skrivit om Ibn Khalduns dynastiteori men den beskriver en situation med externa maktövertag från nomadiska grupper, något som inte gäller för Indien annan än i norr. Jag ska titta lite på olika förklaringar till den indiska historien och börjar med Fukuyamas.

Francis Fukuyama skriver i "The origins of political order" (2011) att Mauyra-riket varade bara i 146 år och att sedan fanns inget rike av den storleken i Indien styrt av indier förrän den Indiska republiken bildades 1947. Mauyrariket (322-184 f.Kr) var det rike som Ashoka styrde över, en kontroll som inte innebar att lokala kungadynastier ersattes av andra makthavare. Fukuyama menar att den modell för styre som utvecklades var baserat på tributer från lokala rajor, utan att någon direkt central makt utövades. Bristen på skriftliga källor är inte bara på grund av att arkiven var förgängliga utan det fanns ingen betydande tradition av nedskriven maktutövning. Ashokas steninskriptioner är ett undantag i en dominerande muntlig tradition, kopplad till en religiös tradition. Dharma är de religiösa plikterna, och "Dharma-sutras" är verser som beskriver dessa. Nedtecknade finns de bland annat som Manava-Dharmasastra, eller på engelska "Laws of Manu". (Manava är sanskrit för människa, manu är den första människan). Fukuyama menar att Dharmasastra är lagar som inte tagits fram för att legitimera politisk maktutövning utan tvärtom, för att klargöra att kungar existerar för att bevara varnasystemet. (sid 161, med referens Ram S. Sharma, "Aspects of political ideas and institutions in ancient India, 1968).

Fukuyama diskuterar varnas och jatis. Kastsystemet i Indien består av två komponenter, en övergripande från Veda hämtad indelning i varnas (brahminer, krigare, vaishya (handelsmän, bönder) och shudra (lantarbetare, tjänare mm) samt en social indelning efter yrkesgrupp (jati) med stränga regler kring giftermål vilket innebar att jatis också utgjorde en släktskapsgrupp. Sammantaget ledde detta till två fenomen: att de religiösa ledarna (brahminerna) hade ett enormt inflytande över de politiska makthavarna (kshatriyas, krigarna), samt att den rigida sociala organisationen på lokal nivå där olika jatis sammarbetade var relativt svår att rå på för utomstående maktutövare.

Här menar Fukuyama att han kan ta hem poängen att idéer kan var väl så viktiga som ekonomiska intressen för hur makten i ett samhälle fördelas. Brahminernas makt var främst grundad i en religiös idé. Fukuyama jämför, likt så många andra, Indien med Kina, och noterar att det kinesiska centralstyret inte hade någon motsvarighet i Indien. Kina genomgick storskaliga krig som endast kunde hejdas genom extremt centralstyre. I Indien fördes inte krig på det viset. Det visar att det måste inte finnas en automatisk kraft som driver fram centralstyrda imperier. Om vi kan tala om en indoeuropeisk gemensam kulturell rot så är det dessutom snarare med Iran och Europa vi ska jämföra den indiska utvecklingen. Och i den jämförelsen menar Fukuyama att Indien led av "tyranny of cousins".

Kusinernas tyranni beskriver han i ett tidigare kapitel, kopplat till den sociala kontrollen i egalitära familjegrupper och lokala grupper. Begreppet har han lånat av historikern David Gilmartin vid North Carolina State University. David Gilmartin menar att begreppet sva-dharma relaterar till ens plikter gentemot familj, kast och lokalsamhälle medan sadharana Dharma plikter som rör mera övergripande sociala regelverk, universella regler.

Jag begriper inte varför Fukuyama vill använda samma begrepp, kusinernas tyranni, för maktfördelning inom samlar, jägar- och fiskar-samhällen och för de svaga staterna i det indiska jordbrukarsamhällena. Rimligen är släktskapsband och sociala regler kring det viktigt i alla typer av samhällen men de tar si mycket olika uttryck. Att prata om "kusinernas tyranni" i för-neolitiska samhällen kan vara ett sätt att lyfta upp att även icke-våldsamma egalitära samhällen styrs via ett visst mått av tyranni. Som jägare är du tvungen att dela med dig av bytet enligt reglerna i gruppen annars blir du socialt fördömd. Jag får inte många träffar på "kusinernas tyranni", men inte heller när jag söker på andra begrepp som försöker fånga samma fenomen, som "fiercely egalitarian" eller "violently egalitarian" (våldsamt egalitära). För att koppla till de tidigare inläggen om stenåldersetik så menar jag att någon form av tidig omsorgsetik återspeglar de dygder som gällde i detta samhälle.

När sedan jordbruk och boskapsskötsel uppkommer och samhällena blir mer hierarkiska förändras de föreställningar som styr. Krigarnas hjältedygder lyfts fram som i de äldsta Veda-texterna. I en välbekant form hittar vi dessa föreställningar i de nordiska vikingarnas sagor eller den homeriska epiken. Sådana våldsamma samhällen var inte enkla att leva i och olika religiösa och filosofiska idéer utvecklades för att mildra våldsnivån. Det är detta som Karen Armstrong kallar "axialåldern". Av dessa tycks hinduismen/buddhismen/jainismen bära på de föreställningar som bäst lyckas med att ritualisera våldsanvändning på ett vis som minskade rajornas möjligheter att mobilisera för storskaligt våld och imperiebygge.

Fukuyama tycks mena att i de indiska byarna levde uppfattningar kvar som härrörde från jägare-samlare-stadiet och skapade en integritet som rajorna inte rådde på och att detta skulle kunna kopplas till kastsystemets jatis. Jag förstår inte hur en struktur skulle kunna leva kvar genom så många sociala förändringar. Men om det ligger något i detta så skulle sva-dharma berätta något om gamla etiska system, och det är ett spår att följa upp.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar