Frågan om när människans kognitiva förmåga blev tillräckligt avancerad för att möjliggöra etik leder in på diskussioner om vilken modell man ska ha för mentala processer som inbegriper moral. Dessa modeller är ofta väldigt enkla bilder, och det kan vara roligt att titta på några sådana. Vi börjar med faner.
Faner-teorin finns i "Primates and Philosophers - How morality evolved", Frans de Waal, utgiven av Stephen Macedo och Josiah Ober, Princeton UP, 2006. Där beskriver Frans de Waal det han kallar en "Veneer theory" (VT) för moralens uppkomst, en modell där moralen anses vara ett utompåliggande faner på en inre kärna av ren själviskhet och självhävdelse (a selfish and brutish nature, sid 6).
På svenska har jag sett "veneer" översatt till fernissa i artiklar om hans böcker. Det ligger närmare vanligt bildspråk, där man "döljer något bakom ett tunt lager fernissa". Ofta noteras att "civilisationens fernissa är tunn". Men Frans de Waal vill göra tydligt att han talar om ett heltäckande material skilt från underlaget, och det är faner.
Denna faner-bild skiljer sig från John Lockes (1632-1704) "oskrivna blad". För Locke finns inget lager under bladet som kan påverka beskrivningen av människans mentala process, allt är kulturell inlärning, erfarenhet. "Låt oss alltså anta att själen är som ett vitt pappersark...". Såna här bilder tas ofta fram i polemiskt syfte. Locke ville skapa kontrast mot föreställningar där själen bär med sig en mängd gudagivna egenskaper. Sedan kan bildspråket få ett eget liv, "tabula rasa" dyker upp i många resonemang.
Frans de Waal har ett omvänt polemiskt syfte, han beskriver faner-teorin (VT) för att sedan kunna visa hur felaktig den är. Hans referens för VT är främst biologen Thomas Henry Huxely (1825-1895). Huxley är känd som en försvarare av Darwins teorier och för att han myntande begreppet "agnosticism" (dvs "utan gnosis"). Men Frans de Waal menar att Huxley feltolkade Darwin och drev en linje att mänsklig etik inte hade någon grund i egenskaper som kan härledas ur evolutionen. Sedan driver han detta vidare till att det har varit en vanligt ståndpunkt bland både biologer och filosofer att Homo sapiens "natur" är självisk och våldsam, något han vill bemöta. Hans egen ståndpunkt utgår från att han i sin forskning visat på många goda moraliska egenskaper hos schimpanser och bonoboner, och att människans moral har sin rot i evolutionen av sociala beteenden hos apor.
I Primates and Philosophers tillåts ett antal filosofer bemöta Frans de Waal. Som exempel: Christine M. Korsgaard noterar att VT inte förtjänar så mycket uppmärksamhet och hon vill istället koncentrera sig på de Waals beskrivning av moralens biologiska ursprung. Jag återkommer till det, i detta inlägg handlar det främst om bildspråket.
En biolog som ofta nämns som exempel på VT är Konrad Lorenz. Han anses ha beskrivit aggression med en tryckkokarmodell, eller ett hydrauliskt system, en inre "naturligt tryck" som måste släppas ut genom det yttre skalet. Jag måste kolla upp vad Konrad Lorenz egentligen skrev, dessa bilder får som sagt ofta ett eget liv.
Frans de Waal har en bild av empatins uppbyggnad som en rysk docka, en så kallad babuschka. Längst inne finns en automatisk process som många arter har, med motorisk imitation och emotionell smitta (förmedlad av spegelneuroner). Senare har det för arter som tar hand om sina barn och lever i grupper tillkommit ett skikt av omtanke om andra (tröst, kognitiv empati). Redan här kan man börja tala om en omtankens etik. Enligt Frans de Waal har makaker inte en fullt utvecklad sådan (en makak-mamma kan misslyckas med att begripa att deras barn inte kan simma) medan han beskriver mängder av sådana beteenden hos människoapor. Den ryska dockans yttersta skal är perspektivtagande (målinriktad hjälp, attribution). Sådan empati närmar sig ett rationellt val att göra det som är gott för den andre. Frans de Waals viktigaste poäng är att evolutionen bygger på tidigare lösningar, dvs även de mest förfinade skikten i dockan förbli i regel sammabundna med kärnprocessen. Just det gör att jag inte tycker att dockan är en så bra modell, ifall inte den som gjort dockan särskilt låtit de yttre skalen påverkas av de inre på något vis.
En arkeolog som excellerar i olika modeller är Stephen Mithen. I en kort sammanfattning av hans bok "The cognitive origins of art, religion and science" från 1999, skriven av Andy Gorman, finns flera modeller uppräknade: Wynn och Piagets datormodell, den schweiziska arméknivsmodellen och slutligen katedralmodellen. Den sista ska på något vis illustrera hur olika rum sammanbinds till en helhet, dvs olika kognitiva förmågor utvecklas separat men när de byggs ihop skapas helheten. Det ger en bild av att något "byggs ihop", istället för att "lager läggs på lager" och det verkar på något vis bättre. Jag har dock inte läst Mithens bok så jag vet inte vart har tar sin modell.
Det är svårt att göra enkla modeller över förändring i komplexa system. Skal-modellen betonar den gradvisa förändringen och gör det svårare att tala om specifika brytpunkter i evolutionen. Klossar-som-sätts-ihop-modellen ligger mer i linje med idén om en kognitiv revolution.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar