11 oktober 2017

Dubbelspaltexperimentet

"En kvantmekanisk partikel har vågegenskaper och kan växelverka med sig själv så att interferens uppkommer".

Citatet ovan är från en lärobok i kvantkemi. Dubbelspaltexeperimentet är det berömde experiment som tydligast ska visa på partikel-våg-dualiteten och tillvarons kvantegenskaper. Det finns beskrivet på många ställen (sök på double slit experiment) så jag ska inte försöka upprepa det här, utan bara summera och fundera.

Steg 1 i en beskrivning av dubbelspaltexperimentet är att förklara att ett rent ljus (helst monokromatiskt och koherent, dvs vågor med samma frekvens och i samma fas, t.ex. från en laser) som riktas mot en skiva med två spalter skapar ett interferensmönster på en vägg bakom skivan, som stämmer med att räkna på ljuset som en våg. Detta var Thomas Youngs (1773-1829) ursprungliga experiment från 1801.

Steg 2 är att förklara att för klassiska föremål, dvs "stora partiklar", som man skjuter mot de två spalterna får man helt enkelt två band där de träffar väggen rakt bakom spalterna, med lite spridning i kanterna.

Steg 3. Sen får man visa hur "små partiklar" och ger interferensmönster. Dvs elektroner eller andra elementarpartiklar (och även atomer och hela molekyler), som man skjuter mot de två spalterna ger interferensmönster som om de uppförde sig som vågor. Detta visar att även materia uppvisar vågegenskaper. Matematiken bakom att materian har vågegenskaper visades av Louis de Broglie 1924. Tidigare hade Planck och Einstein visat det omvända, att ljus (elektromagnetisk strålning) även uppför sig som materia, att fotoner kan betraktas som partiklar.

Steg 4: Nu är vi framme vid det viktigaste steget. Justera elektron-kanonen så att den skjuter iväg elektronerna en och en. Sakta kommer det att bli märken på väggen bakom som uppvisar det bekanta interferensmönstret. Det framstår som mycket märkligt. Det är detta fenomen som läroboken beskriver som att "kvantmekaniska partiklar växelverkar med sig själv".

Fenomenet är matematiskt beskrivet av att det finns en vågekvation som anger hur en enda elektron (eller foton eller atom) beter sig, Schrödingers ekvation som publicerades 1926. Matematiken fungerar men inte ens matematikerna verkar kunna säga annat än att detta är obegripligt, eller i alla fall mycket svårt att beskriva i ord.

Att skriva att partikeln växelverkar med sig själv är ett sätt att uttrycka detta men ger inte någon begriplig bild av vad som pågår. Elektronen/atomen/fotonen är inte en partikel i vanlig språklig mening (det är väl därför läroboken kallar den för "kvantmekanisk partikel", och vidare betyder "växelverkan" i detta fall något annat än vad man vanligen menar. Fysikalisk växelverkan brukar handla om krafter mellan partiklar, här skulle det då vara en slags utspridd egenskap hos en partikel som kan skapa ett interferensfenomen. Man kan även använda språkbruket avsett för vågor och säga att partikeln uppvisar koherens, men även det blir språkligt märkligt, då man säger att en våg är i fas med sig själv när den befinner sig på väg genom bägge spalterna trots att den bara borde vara riktad mot den ena.

I boken Kvantbiologi, av Jim Al-Khalili  och Johnjoe McFadden (Fri Tanke 2014), skriver de (sidan 149) att "atomen utforskar båda vägarna samtidigt". Det ger mer en bild av att partikeln har ett slags "vågekvationens karta" med vägval, med olika sannolikhet för olika val som skapar interferensmönstret. Vågekvationen beskriver sannolikheter för att en partikel finns på ett visst ställe, men hur dessa sannolikheter ska ge upphov till interferensen är inte lätt att förstå.

Referenser för dessa experiment är t.ex:
För försök med fotoner: Dimitrova och Weis.
För elektroner: Akira Tonomura. Går att se på Youtube.
För molekyer: Exempel med 154 atomer!


Steg 5. Tyvärr blir detta ännu konstigare i nästa steg. Här inför man en detektor vid en eller bägge spalterna som ger signal när partikeln passerar. Den detekterar partikeln vilket sedan registreras på något vis och sedan iakttas denna registrering av forskaren. Att detta fungerar visar på partikelegenskapen hos det som passerats, detektorn reagerar på partikeln. Men mer än så, när man använder detektorn försvinner interferensmönstret. Nu får man bara två band som vi sett tidigare i steg 2. Själva proceduren att detektera/registrera/iaktta partikeln gör att den förlorar sina vågegenskaper. Begreppet för detta är dekoherens.

Innan detektionen befinner sig partikeln i sitt kvant-tillstånd. Detta tillstånd för mig sig en rad egenskaper, att "partikeln är på två ställen samtidigt", att den "kan snurra i två riktningar samtidigt" och att den kan "tunnla sig genom väggar" (citat från Kvantbiologi, men går även att läsa om i läroboken jag refererade till i början, som heter "Kvantkemi för kemister, Studenlitteratur 2009).

Men efter dekoherens försvinner dessa kvantegenskaper. Enligt beskrivningen i Kvantbiologiboken är det själva detektionen som stör partikeln. De beskriver på sidan 151 hur själva mätanordningens alla biljoner atomer interagerar med den sköra kvantpartikeln vilket leder till dekoherens. Vad boken Kvantbiologi inte redogör för är att det finna andra tolkningar av experimentet, där det inte är detektionsanordningen som skapar dekoherensen. I dessa tolkningar är det registreringen eller det medvetna iakttagandet som orsakar vågfunktionens kollaps. Sådana tolkningar bjuder in till diverse "New age"-aktiga förklaringsmodeller och det känns skönt att slippa dem när man läser boken Kvantbiologi. Men det hade varit snyggt om Khalili och McFadden tydligt redogjort för sina skäl att välja den tolkning de valt, även om jag själv finner den vara den mest begripliga.

Bara för att nämna en auktoritet som år 1994 skrev om en tolkning där en registrering krävs för att detektionen ska anses ha skett, kan jag ta nobelpristagaren Murray Gell-Manns "Kvarken och Jaguaren" (ICA Bokförlag pocket). På sidan 191 beskriver han hur ett radioaktivt sönderfall, som ger upphov till partiklar som befinner sig i kvant-tillståndet, orsakat spår i ett glimmermineral. Detta kan ha skett för tiotusentals år sedan, men denna registrering iakttas inte förrän en geolog/fysiker långt senare tittar på mineralet. Detta talar för den enkla förklaringen att dekoherensen skedde för att sönderfallspartikeln reagerade med glimmern som här fungerade som detektor. Gell-Mann ironiserar över att många "briljanta kommentatorer har skrivit om den föregivna betydelsen av mänskligt medvetande i mätprocesen". Ändå fortsätter Gell-Man med att diskutera vad som kan ha observerat spåret då för tiotusen år sedan som om dekoherensen inte hade skett ifall inget kunnat observera den.

Nåväl, jag väljer att tänka mig att dekoherensen uppstår på grund av den direkta störningen från detektorn och då blir följden att dekoherens sker hela tiden. Så fort något stör den sköra kvantpartikeln faller den ner i ett klassiskt läge. Detta synsätt gör att man kan beskriva olika kvant-tillstånd i biologsika system. T.ex. i växter där fotosyntes pågår. Det är detta som den utmärkta boken Kvantbiologi beskriver. Och för att skriva "Big history" rörande livets uppkomst och fotosyntesens uppkomst så behöver man ha med något om dessa kvanteffekter.



4 oktober 2017

Ikoniska experiment

Igår fick LIGO nobelpriset i fysik. LIGO har vissa förutsättningar att bli ett "ikoniskt experiment". Med ikonisk menar jag ett vetenskapligt framsteg som får en berättelse som många kan relatera till. Som en poplåt som många känner igen bara på några få takter. Men LIGO når nog inte den statusen - även om själva bilden av laserstrålar i rät vinkel är lätt att ta till sig så är den bakomliggande teorin om gravitationsvågor inte någon lättsmält materia.

Arkimedes (född ca 287 f.Kr) princip, kopplad till en historia om hans badkar, är lättare att fatta. Lyftkraften motsvarar tyngden av den undanträngda vattenmängden. Hans "heureka"-ögonblick är sinnebilden för en forskares plötsliga insikt.

Isaac Newtons (1642-1727) fallande äpple är nästa ögonblick som kommer på tal, men det är givetvis inget experiment. Det experiment som Newton gjorde som kanske är mest känt är att han delade upp ljus i färger med ett prisma.

Galileo Galileis (1564-1642) experiment med fallande föremål har sin ikoniska variant, där han står i lutande tornet i Pisa och släpper kulor av olika tyngd. Det är inte belagt att han faktiskt gjorde så, däremot räknade han framgångsrikt på kulor som rullade i lutande rännor. Han visade att alla fallsträckor var proportionella mot tiden i kvadrat, samt att den fallande kroppens massa idealt (i frånvaro av luftmotstånd) inte har någon betydelse.

Att han dessutom såg Jupiters månar genom ett teleskop är rätt välkänt. Ska man sälja in LIGO ska man göra som professorn sade på radio igår. Hon menade att LIGO var som ett nytt teleskop där vi kan se in i delar av rymden vi inte tidigare sett, precis som Galileo gjorde. Kanske blir LIGO riktigt stort först när man sett något helt okänt, svarta hål visste vi redan att de fanns.

Benjamin Franklins (1706-1790) experiment med åskledare fäst i en drake kanske många känner till, mest för att det framstår som en riskabel försöksuppställning. (Just för detta experiment gäller inte regeln att man ska försöka upprepa det för att visa dess giltighet). Galvanis (1737-1798) groda och diskussioner med Volta (1745-1827) kanske också hör till elektricitetens mer populära historier. Vanliga batterier är galvaniska celler baserade på Voltas stapel.

Inom biologin har vi några ikoniska exempel: Pavlos hundar, (Ivan Pavlov 1849-1936) och Alexander Flemings (1881-1995) upptäckt av antibiotika (det mest kända fallet av upptäckt genom slumpen, eller snarare begåvat iakttagande av ett misstag). Kanske också Louis Pasteurs (1822-1895) upptäckt av mikrobiologin genom att visa att varje typ av jäsning/feljäsning var kopplad till en egen sorts jäst. Fast det som Pasteur är mest känd för är att man kan hetta upp en vätska och döda mikro-organismerna; pastörisering. Pasteur lade även grunden till kristallografin och stereokemin, utan att jag kan påstå att de experimenten nått någon pop-status.

Darwins finkar är kanske kända, men det är inte något experiment. Mendels ärtor är ikoniska inom genetiken. Och nämna vill jag Rosalind Franklins (1920-1958) röntgendiffraktionsbilder som visade DNAs struktur för "popstjärnorna" Watson och Crick

Inom kemin är det svårt att komma på något riktigt bra. Idag delades kemipriset ut, det gick till kryoelektromikroskopins upptäckare. Ett begripligt och imponerande experiment - man har lyckats kyla ner biomolekyler tillsammans med vatten så att de går att se deras naturliga form. Men kanske inte ikonstatus på det, varje sjukhus har idag diverse avancerade utrustningar som ser in i vårt biologiska inre, alla lika imponerande.

Jag kan möjligen tänka mig att folk har en bild av kemiexperiment där man förbränner något i slutna behållare och väger före och efter och drar slutsatser av det. Vi har här att göra med upptäckten av syret i luften samt lagen om massans bevarande vid kemiska reaktioner. Namn förknippade med detta är Antoine-Laurent Lavoisier (1743-1794), Joseph Priestly (1733-1804) och Carl-Wilhelm Scheele (1742-1786). Ingen popstjärnestatus där inte. (Främsta stjärnan av dessa tre är Lavoisier, men vem kan nämna honom? Kan man det ska man även nämna hans fru Madame Marie-Anne Lavoiser som också var kemist och hade stor betydelse för sin makes forskning).

Ett experiment som är ikoniskt bland fysiker, dubbelspaltexperimentet, ska jag beskriva i nästa inlägg. Dubbelspaltexperimentet påvisar våg-partikeldualiteten hos ljus och är det klassiska experimentet inom kvantmekaniken. Tyvärr har det inte fått samma kändis-status som ett rent tanke-experiment som kallas "Schrödingers katt".




24 september 2017

Stor historia - i fyra perioder

Inlägget 9 september om tre gåtor blev nästan en ny version av periodisering av historien. En variant i tre steg: livets uppkomst - medvetandets uppkomst- det öppna samhällets uppkomst. När man låter historia börja så långt bak som vid livets uppkomst har man hamnat i det som kallas "Big history", vilket rimligen ska översättas till "Stor historia".

Jag har bara en bok om Stor historia så jag får referera lite till den. Boken heter "Maps of Time" av David Christian (2004). För att det ska blir riktig stor historia borde jag ha haft med Big bang som en gåta, men eftersom jag är mest intresserad av komplexa system som kan refererar till sig själva, så valde jag bort det.

Men däremot vill jag ha med en periodisering till: uppkomst av fotosyntes som i sin tur leder till en syrerik atmosfär och ett ozonlager som skyddar mot UV-ljus. Alltså:

1. Livets uppkomst under arkaikum, ca 3,6 miljarder år sedan.
2. Fotosyntesens uppkomst och stabiliserandet av biosfären under proterozoikum, ca 2,5 miljarder år sedan.
3. Medvetandes uppkomst. Där måste jag återkomma om datering, det går att tänka på olika vis rörande vad som ska räknas som medvetandet. Men preliminärt syftar jag på Homo sapiens kognitiva utveckling och på en tidsperiod 250 000 till 70 000 år sedan.
4. Det öppna samhällets uppkomst. Även här kan datering diskuteras, särskilt som befintliga öppna samhällen kanske inte är stabila över tid. Men sent 1800-tal skulle jag kunna tänka mig.

Gemensamt för de fyra övergångarna är att de kräver att många saker ska kombineras ihop samtidigt på ett vis som framstår som osannolikt.

David Christians "Maps of time" har en indelning i bilaga 1. Den består av en mer detaljerad kronologi men jag lyfter fram de huvudrubriker som David Christian valt:

1. Universums historia före vår sol (13 miljarder till 4,5 miljarder år sedan).
2. Jordens historia och livets första historia (4,5 miljarder år sedan)
3. Den paleolitiska eran av människans historia (ca. 7 miljoner till ca. 10 000 år sedan)
4. Holocen, "the Era of Human history" (senaste 10000 åren)
5. Den moderna eran (de senaste 500 åren - framtiden).

Att framtiden är med i "Big history" kan framstå som udda, men det beror på att kan man skriva Big bangs historia så finns det vissa saker som man kan skriva in i framtiden, som att solen ska dö och universum flyta ut i ett termodynamiskt jämviktsläge.

Att den neolitiska revolutionen för 10000 år sedan skulle vara så viktig att den förtjänar en plats som periodisering inom "Big history" tycker jag är märkligt, det tror jag är en överföring från vanlig världshistoria där givetvis jordbrukets och boskapshållandets uppkomst har stor betydelse.

Skillnaden i periodisering för den moderna eran mellan mitt förslag och David Christians kan ur ett stort perspektiv ses som oviktig. Om man anser att den moderna tiden startar år 1492 eller 1945 är kanske en ren avrundningsfråga. Man kan skriva "cirka nu". Men som jag ser det var Eurasiens sammanlänkning under 1200-talet väl så viktig som att Amerika drogs in i världssystemet från 1500-talet och hela den processen var egentligen inte ny i en modern mening, den hade pågått i fler tusen år. Däremot är uppkomsten av öppna samhällen i den mening som North m.fl. definierar det, dvs "open access societies" verkligen något helt nytt. och sammantvinnat med den vetenskapliga revolutionen som symboliseras av sådana som Darwin och Maxwell.

Jag tänkte skriva några inlägg om kvantmekanikens betydelse för de tre första periodiseringarna jag förslog, livets uppkomst, fotosyntesen och medvetandet.  Kanske ska den moderna tidens startpunkt sättas till 1926, då Schrödinger publicerade den uppsats som innehåller den ekvation som är kvantmekanikens fundament, även om kvantmekanik inte direkt har med det öppna samhällets uppkomst att göra.




19 september 2017

Geokronologisk språkfundering

Det första livet på jorden uppkom för minst 3,5 miljarder år sedan, kanske tidigare. Släktet Homo är kanske 2,8 miljoner år gammalt och den kognitiva utveckling tog fart för 250000 år sedan i Afrika och för 70 000 år sedan utanför Afrika. Låt oss passa in detta i geokronologin. Och eftersom jag hade ett inlägg om begreppet antropocen så ska jag ta upp lite om namngivningen av eoner, eror, perioder och epoker.

Hadeikum är den första eonen, från jordens tillblivelse för 4,6 miljarder år sedan till uppkomsten av den första fasta bergarten för 4 miljarder år sedan. Döpt efter dödsguden Hades. Därefter följer Arkeikum, från grekiskans Arche som betyder "början", 4-2,5 miljarder år sedan. Det är under denna eon som livet uppkommer. Sedan eonen Proterozoikum, med fotosyntes som en ljuspunkt, fram till perioden Kambrium som började för 542 miljoner år sedan. Man kan förenkla och kalla dessa tidiga tider för prekambrium. Eller urtiden om man vill. Här ett stratigrafiskt schema, som är svårläst. Stratigrafi handlar om lagerföljder, som är en viktig komponent i det som leder fram till geokronologin. På en finsk sida om geologi finns en lättläst beskrivning.

Kambrium kommer av latin för Wales, där lagerföljder studerades. På liknande vis har många perioder och epoker namngivits. Ordovicer och Silurer är namn på gamla walesiska folk. Jura-bergen är berg på gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Osv.

Fanerozoikum, vår nuvararande eon som började med kambrium, kommer av de grekiska orden phaneros och zoe, synligt liv. Man trodde tidigare att livet uppkom i och med kambrium, men nu vet man att det uppkom tidigare, därav namnet proterozoikum, som betyder "tidigt liv".

Den kognitiva revolutionen för cirka 250-70 000 år sedan hamnar i epoken pleistocen. De senare epokernas namn har lite fånigt namngivits som nya allihopa, då ledet cen kommer av grekiska ordet ny, kainos, jämför engelska recent. Pliocen är mer nya tiden och pleistocen är den mest nya tiden och sedan kommer den nuvarande "helt nya tiden", holocen. Språkligt ganska bedrövligt, och ännu värre blir det med "antropocen", som blir "människo-ny"-tiden. Detta språkliga moras kanske kommer av att hela eran är ny, Kenozoikum, (engelska Cenozoic era, nya livets era) som inleddes för 66 miljoner år sedan.

Inte blir det språkligt bättre av att perioden kvartär, som börjar för 2,58 miljoner år sedan och är vår nuvarande period, och som består av epokerna pleistocen och holocen, inte längre har kvar sina tre föregångare. Utan de tidigare perioderna under kenozoikum heter paleogen och neogen, "gammalt och nytt varande".

15 september 2017

Kort om två av Johan Frostegårds böcker om evolutionens betydelse

Bland sommarens läsning måste jag nämna att jag upptäckte den eftertänksamma läkaren Johan Frostegårds böcker. Han vill lyfta fram evolutionens betydelse, både i sin strikta koppling till biologisk utveckling och mer generellt, som en användbar modell för att tänka kring hur anpassning sker även inom kulturen. Jag rekommenderar "Nästan allt om människan, Evolutionen, generna moralen och lite till", (Karolinska Institutet UP, 2008). Boken redogör på ett balanserat vis för en rad dispyter som uppkom på grund av misstolkningar av evolutionsteorin och senare av sociobiologin, i ett försök att förena naturvetenskapliga och humanistiska tankegångar. Mycket är väldigt biologiskt. Som exempel tar han upp färgblindhet och frågar sig vilket överlevnadsvärde den egenskapen kunde ha haft för att den skulle ha blivit kvar. Frostegård är givetvis klar över att många egenskaper är rester från tidigare lösningar, som svanskotan.  Andra egenskaper, som manlig skallighet, kanske kan förklaras genom sexuell selektion (eller inte). Men defekt färgseende - kan det vara bra om en man av tio är färgblind och därmed fokuserar på annat än rött och grönt?

Kapitlet "Etik, moral och evolution" sammanfattar prydligt vad jag varit inne på i några tidigare inlägg. Tre evolutionära förklaringar till altruism tas upp: släktskapsaltruism (jag hjälper mina släktingar, omsorgsmoral), reciprok altruism ( jag hjälper dig och du hjälper mig/gyllene regeln) samt "handikapprincipen". Den sistnämnda är en variant på sexuell selektion, där en uppvisning i altruism skulle motsvara påfågelns stjärt, ett "handikapp" som påfågeln bär på för att visa sina goda övriga egenskaper. Referensen är Amotz Zahavi (1928-2017). Handikapp-principen går (om jag fattat rätt) att härleda ur spelteori, så kallade signaleringsspel.

Johan Frostegård går igenom olika varianter av princip-etik och finner att de leder till motsägelser. Hans slutsats blir att man måste acceptera en pragmatisk etik (sid 172) som inte är helt sammanhängande. Det finns till och med principiella skäl att göra det. Läkaretiken är ett exempel på en pragmatisk etik. Jag har använt ordet situationsetik förut, jag uppfattar att det är samma sak, men Johan Frostegård använder inte det ordet. Han använder inte heller begreppet "pragmatism". Hans främsta poäng är främst att etiken måste ta hänsyn till vissa biologiska fakta, utan att förfalla till enkla resonemang om "människans natur".

Johan Frostegårds senaste bok "Den ekonomiska människans fall" (KIUP, 2014) är en tydlig kritik av de nationalekonomiska teorier som bygger på idén om "the economic man", den nyttomaximerande människan. Utifrån sin evolutionsbaserade beskrivning av människan är det uppenbart att homo economicus är en dålig beskrivning av hur människor beter sig vilket leder till felslut i teorin. Det är också uppenbart att Johan Frostegård är missnöjd över de praktiska följderna för sjukvården när dessa teorier brer ut sig i form av New Public Management.

Men hans sökande efter alternativa ekonomiska teorier har tyvärr inte nått så långt. Vilket är rimligt, Johan Frostegård är läkare och professor i medicin, hans ekonomiska skolning ligger några år bakåt i tiden. Han hittar lite evolutionärt ekonomiskt tänkande hos Thorstein Veblen (1857-1929, en av grundarna av institutionell ekonomi) och Joseph Schumpeter (1883-1950, med kreativ förstörelse som känt begrepp). Men Frostegård tycks landa i en idé om att rika helt enkelt ska förmås att på moraliska grunder donera sina pengar till goda ändamål. Här har han nog en övertro på altruismens genetiska genomslag, särskilt som den ekonomiska evolutionen knappast sållat fram givmildhet som en överskuggande egenskap bland de superrika.

Jag saknar referenser till nationalekonomer inom ny institutionell ekonomi. Kanske är det för att Frostegård letar efter kopplingar till evolutionsteori som han främst hittat i klassisk institutionell teori. Jag vet för lite om detta för att kunna förklara. Frostegård refererar inte till ekonomer som Amartya Sen eller Herman Daly heller, det betyder kanske inte något. Det viktiga är att han ställer frågan om hur en pragmatisk etik kan omsättas i politisk ekonomisk teori. Och praktik - infrapolitik.

9 september 2017

Tre gåtor om uppkomst av ordning - livet, medvetandet och det öppna samhället

Givet att termodynamikens andra huvudsats innebär att ett isolerat systems entropi aldrig minskar, så är det en utmaning att förklara uppkomst av ökad ordning. En grundförutsättning för ökad ordning är tillförsel av energi i systemet. (Första huvudsatsen, bara för att påminna den som läser detta, är att energi inte förstörs, bara omvandlas. Och universum är fyllt av energi, så det gäller bara att den hamnar i rätt system).

Ordning uppkommer på olika logiska nivåer. Tre fall som jag vill lyfta fram i detta inlägg är speciella därför att vi inte begriper hur det gått till. De tre fallen är livets uppkomst. medvetandets uppkomst och bildandet av öppna samhällen. Med "öppna samhällen" menar jag här det som av North, Weingast och Wallis m.fl. kallas "open access orders", (OAO) dvs de samhällen som skapat en organisation som går utöver de "naturliga" principerna som gäller i alla de samhällen som denna blogg handlat om under tidsepoker fram till 1200-talet. De naturliga samhällena kallas i samma teori för "limited access orders".

Livets uppkomst kan framstå som något vi numera har en förståelse för. På något vis måste en ursoppa av kemikalier och tillförd energi skapat en molekylkombination med förutsättningar för att reproducera sig själv på ett vis som gav upphov till evolution. Men ännu har detta inte upprepats i experiment. Och den molekyl som bär upp evolutionen i alla kända levande organismer, DNA, är inte riktigt någon bra kandidat för att vara en molekyl som uppkommer i en ursoppa. Dessutom fungerar inte DNA utanför sin miljö av stödjande molekyler, cellkärnan är ett komplext maskineri. Virus,som är enkla DNA-paket, gör inte mycket om de inte tar sig in i en cell som ger viruset rätt miljö för att föröka sig. Några enklare former av självkopierande molekyler måste ha varit upphov till det första livet, efter det har DNA-baserat liv konkurrerat ut sina föregångare.  Energi-tillförseln till ursoppan kan man föreställa sig på olika vis. Men vi vet inte hur det kunde leda fram till liv.

När väl livet uppkommit, så utgör evolutionsteorin en bra förklaringsmodell för flera nivåer av ökad ordning. Uppkomst av flercelliga organismer, sexuell förökning osv. Inga enkla frågor men de går att besvara. Nästa riktigt svåra problem är medvetandet.

Medvetandets uppkomst är filosofins "hårda problem". Vi vet att medvetande finns, det råkar vara nästan det enda vi vet säkert, som Descartes noterade. Men vi vet inte hur medvetandet uppkom. Som materialist måste man visa hur ett komplext system av neuroner kan skapa en informationshantering som åtminstone i efterhand kan informera "sig själv" om vad som pågick i systemet. Att hjärnan är ett mycket energikrävande organ är väl beskrivet. Den evolutionära fördelen av en avancerad hjärna måste kompensera för de nackdelar det innebär att ha ett organ som är så oproportionerligt stort och energikrävande. Speciellt är att människans barn måste födas långt innan en människas hjärna är fullt utvecklad, vilket skapat ett krav på långvarig omsorg om avkomman innan den kan stå på egna ben. 

Nästa logiska nivå, uppkomst av samarbete i mindre grupper av människor med medvetanden, är numera någorlunda väl beskrivet. På en teoretisk nivå är folkteoremet inom spelteorin lösningen på varför mindre grupper med upprepad interaktion kan fungera. Det är vidare möjligt att visa hur de mentala strukturer som fungerar för grupper upp till omkring 150 människor (Dunbars antal) sedan går att skala upp till befolkningar på miljontals människor, till traditionella naturliga samhällen med mer eller mindre klanstruktur som grund. Däremot vet vi inte hur öppna samhällen uppkom. Mängder av misslyckade "utvecklingsprojekt" visar att det inte finns något "recept" för hur ett slutet samhälle kan övergå till ett öppet. Klart är att det krävs mängder med energi, det är ingen tillfällighet att uppkomsten av de första öppna samhällena sammanföll med att fossila bränslen började användas i stor skala. Men utöver energi krävs att ytterligare ett antal faktorer samspelar på ett vis vi inte vet hur man åstadkommer. 

Man kan notera att dessa tre fall har gett olika resultat. När livet väl uppkom och tog sig fram till den optimala DNA-lösningen var det en komplett succé, alla levande varelser är DNA-baserade. Den energi som krävs för att upprätthålla DNA-baserat liv erhålls från solen på ett finurligt vis via gröna växters fotosyntes.

Högre medvetande har bara människor vad vi vet, den egenskapen har inte brett ut sig bland andra arter. Möjligen har andra Homo-arter haft högre medvetande men de har inte överlevt. Flera arter har sannolikt "lagom" mycket medvetande, medan stordelen av alla arter har hittat andra evolutionära fördelar. Möjligen kan man hävda att i och med att människan nu tagit över biosfären och blivit den dominerande arten har medvetande börjat breda ut sig. Kanske kan man jämföra med hur DNA bredde ut sig på andra lösningars bekostnad. Energibehovet för att upprätthålla medvetandet lär finnas tillgängligt, att inte någon annan art har högre medvetande måste bero på något annat än energibrist.

Så vad gäller liv blev DNA en 100-procentig lösning men medvetande blev ett undantag bland alla arter. Den tredje gåtan - det öppna samhället, är ett mellanting. De öppna samhällena (OAO) är inte så många. Å andra sidan blev det inte så att det första öppna samhället kunde bre ut sig på alla andras bekostnad. Givet att Sydkorea är ett gränsfall till att bli ett OAO-samhälle, så kan man kanske räkna till cirka 24 länder som öppna samhällen. Känslan just nu är att antalet öppna samhällen snarare riskerar att minska än att öka men det är förhoppningsvis ett övergående problem. Även i detta fall borde inte energibrist vara avgörande. Även om fossila bränslen fasas ut eller tar slut (dvs blir olönsamma att utvinna), så finns möjliga alternativa energikällor som kan understödja uppkomsten och bevarandet av öppna samhällen. Utifrån mitt tankesätt så är problemet att de nuvarande öppna samhällenas energiutnyttjande är kopplat till mekanismer för ständig tillväxt på ett vis som riskerar att leda till att systemet rasar samman. Det är alltså inte bara oklart hur de öppna samhällena uppkom, det är oklart hur de ska justeras för att överleva över tid. 

Att livet har en hög förmåga till anpassning öch överlevnad över tid är jag rätt förtröstansfull inför, och jag tror att medvetandet har viss överlevnadspotential även om man ibland kan misströsta. Det är möjligt att vi inte behöver lösa vare sig livets eller medvetandets gåtor för att de ska klara sig, de har inneboende systembevarande egenskaper. Men försvaret av det öppna samhället kräver en reform av detsamma som vi kanske skulle kunna komma fram till. Ett bidrag till det vore om vi lyckades lösa gåtan om hur de kunnat uppkomma.

27 augusti 2017

Infrapolitik - ett bra nytt begrepp

I "Antropocen - En essä om människans tidsålder". Weylers förlag, 2017, myntar Sverker Sörlin ordet "infrapolitik" som jag tycker är ett utmärkt ord. Essän handlar förstås om ett annat nytt ord, modeordet antropocen.

Jag reste genom ett av antropocen präglat landskap på väg till mina företagsbesök idag (24 augusti). Pendeltåg genom nya Citybanan med byte på stationen Odenplan, vidare till Handen vars centrum var en stor byggarbetsplats. Där ska bussarna ner under jord och höga hus byggas ovanpå. Civilisation i flera plan. På eftermiddagen gick jag från Ulriksdals station till Frösunda, förbi kontorskomplex i jätteformat och ett bostadsområde med E4:an på ena sidan och utsikt mot Mall of Scandinavia på den andra.

Det är detta som är budskapet med ordet antropocen - att vi lever i en människoskapad värld. Det går att sätta siffror på detta. Jag nämner bara ett exempel: mängden sediment som flyttas varje år på grund av mänskliga aktiviteter överskrider de volymer som alla floder och vindar flyttar tillsammans. (sid 32). Tidskriften Ambio hade en artikel 2008 på temat.

Sverker Sörlins bok leder oss på en lärd vandring i idéhistorian och debatten kring ordet antropocen. Det är en tunn bok, jag ska inte här referera den. Enda sedan "Naturkontraktet" från 1991 har Sverker Sörlin bemästrat miljöforskningens idéhistoria, och här radas namn upp. Upplysningens Georges-Louis Leclerc de Buffon (1707-1778). Annalesskolans Lucien Febvre (1878-1956) och Fernand Braudel (1902-1985), där läraren var mer benägen att se naturen som föränderlig en eleven. Oxfordfilosofen R.G. Collingwood (1889-1943) får representera den klassiska modernitetens historiebeskrivning och Braudel tillförde en bredare beskrivning av naturen men de hade det gemensamt att de såg människan och naturen som åtskilda fenomen som skulle beskrivas var för sig. Historikern Dipesh Chakrabaty (f. 1948) står för en samlad historia, där människans arthistoria nu ska beskrivas i termer av att människan och den moderna kapitalismen numera är en globalt verkande geologisk kraft.

Antropocen är ett ord som ska ange en geologisk tidsålder, men ju längre man läser desto mer får man intrycket att det rör sig som en tidsgräns för en periodisering. Vi får ett geologiskt lager med isotoper från kärnvapenproven (förhoppningsvis bara från proven plus de de två bomberna), plast, teknologiska fossil, bly från alla de moderna krigen, avsaknad av fossil från alla utrotade arter, samt alla klimatförändringens effekter avlagrade. Osv. Jag tror inte vi kan föreställa oss riktigt vad de kommande 50-100 åren kan åstadkomma med vår geologi. Om permafrosten släpper sitt grepp om tundran och havsnivån höjs kan vi få effekter som påverkar vulkanisk aktivitet och vi går då in i ett verkligt kaotisk tillstånd för en period. Men vad finns på andra sidan denna gränslinje? Sverker Sörlin skriver "Antropocen skulle vara denna gränslinje". Sen citerar han fint Wittgenstein: "Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidorna om denna gräns".

Det finns många fina ord i Sverker Sörlins essä. Likt Isodorus av Sevilla tycker jag det känns bra att fokusera på orden. Det bästa ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".

Jag tror att Sverker Sörlin har hittat på ett väldigt bra ord. (Han sa själv i P1s filosofiska rummet att det är hans eget ord, när det används i denna betydelse). Jag hoppas att hans nästa bok heter Infrapolitik.

Givetvis är ordet infrapolitik lika otydligt, om inte otydligare, än antropcen. Oavsett det tänker jag själv börja använda det som jag tycker det kan användas. Jag menar att ordet har bäring på den definition av "föreställningar" som utmejslas inom ny institutionell ekonomi. Ordet kopplar också till det som rör moralpsykologi. Sverker Sörlin skriver att infrapolitik handlar om stora BÖR, men det är uppenbart att han inte menar normativ praktisk filosofi i vanlig mening (teoretisk etik) utan han avser de BÖR som känns inom oss. Men för att det ska kunna kallas politik måste det vara kopplat till de sociala fenomen som uppstår på grund av känslor och mer eller mindre rationella överväganden, inte bara de enskilda individernas enskilda föreställningar och val.

"Infra" betyder "under" på latin. Jag började inlägget med en kort beskrivning av en dags resa genom modern infrastruktur. Infra-strukturen är inte lika osynlig som infra-ljudet är ohörbart. Infra-värmen känns. Infra-politiken finns där någonstans, och den kommer att förändras, och göra mycket av dagspolitiken obsolet. Men hur?



26 augusti 2017

Homo naledi


Homo naledi innebär en del ny information att ta in. Om dateringen med ESR till 335000 - 236 000 år sedan är korrekt har vi en art av Homo som enligt experterna har ben som ser mycket äldre ut än vad de är. Och om de begravde sina döda i grottorna i Sydafrika och använde eld så har vi en Homo sp. som med en hjärna på bara 600 kcm kunde göra mer än vad man tidigare tänkt sig. Två inslag på P1s vetenskapsradio berättar om det spännande arbetet i de svårtillgängliga Rising Star-grottorna.

Även nya fynd av Homo sapiens i Jebel Irhoud i Marocko daterade till 315000 år sedan ändrar på den paleontologiska historieskrivningen.

Vi har bara enstaka fynd från de extrema platser där fynd kan bevaras, inget representativt material som kan visa en helhetsbild. Det bör man ha i minnet när man läser om olika slutsatser kring hur människans utveckling påverkat oss, osäkerheten kring hur det var är stor.

19 augusti 2017

Global statsminister från Indien

En global världsregering med begränsat uppdrag: garantera fred och ordning och långsiktigt hållbart förhållningssätt till miljön och naturresurser. Idén förespråkas av Torbjörn Tännsjö (senast jag såg var det i DN 10/8 2017, med rubriken FN måste få ökade befogenheter). En annan filosof som skrivit om detta är Folke Tersman.
Utan att ha läst vad UNPA (i Sverige Nätverk för global demokrati) har för förslag, så vill jag bara göra en demografisk fundering utifrån Indien-perspektivet.

Anta att vi vill ha ett globalt tvåkammar-parlament där nuvarande FN:s generalförsamling skulle vara den ena kammaren med principen ett land, en röst. Den andra kammaren skulle vara proportionellt utsedd av låt säga 1001 elektorer. Men de skulle vara demokratiskt valda och alla mandat som upptas av icke-demokratiska länder skulle få stå tomma. En tänkt "regering" utsedd av dessa elektorer, på elva personer proportionellt valda utifrån befolkningsmängd i demokratiska länder, skulle på de grunderna skulle få enligt min överslagsberäkning 4 indier, 2 personer från EU, en från USA, samt 4 personer som skulle få representera övriga demokratiska länder.

De fyra indierna skulle i sin tur ha bakgrund som fördelas geografiskt på delstaterna i Indien antar jag, Indien i sig innehåller enorma skillnader. Det är väl inte säkert att det skulle bli en av indierna som blev global statsminister, men demografin talar för det. Kanske kan indiska konstitutionen ge ledtrådar till hur stora demokratier kan organiseras och vilka fel man ska undvika.
Jag tycker EU är bra för att det är en organisation för mellanstatligt samarbete som är tillräckligt stor och välorganiserad för att kunna ställa krav på transnationella företag. Men EU är inte tillräckligt samordnat för att vara en militärmakt med imperieambitioner. EU är alltså bra för att det är ganska dåligt som "union", långt ifrån att vara "Europas förenta stater". Det är möjligt att samma argument skulle kunna tillämpas på en global "pseudo-regering", den skulle vara bra för att den skulle kunna uträtta nytta utan att vara farligt mäktig.

Fotnot: UNPA svenska nätverk har ett annat upplägg, i deras frågor och svarsfunktion (nedladdat 20170821) anger de att "Länder som saknar fria och rättvisa val borde ändå kunna vara representerade i den parlamentariska församlingen så länge dess delegater väljs från det konstitutionella nationella parlamentet, inklusive från oppositionella grupper",

"115 av 192 medlemmar “valdemokratier” (“electoral democracies”). I enlighet med de modeller för mandatfördelning som har tagits fram av Kommittén för ett demokratiskt FN (KDUN) skulle en majoritet av församlingens delegater komma från dessa demokratiska stater så att församlingens demokratiska karaktär kan säkras."

"..principen om degressiv proportionalitet kunna användas.."










30 juli 2017

Två böcker av Arne Jarrick

Arne Jarricks nya bok heter "Det finns inga häxor", Weyler 2017. Det är en tunn bok om kunskap och motstånd mot kunskap. Kanske kan man kalla det en slags försvarsskrift för ett vetenskapligt tänkesätt både inom den akademiska världen och utanför den. Arne Jarrick är professor i historia vid Stockholms universitet (född 1952). Han började som ekonomisk historiker men har sedan ägnat sig åt bland annat mentalitetshistoria. Han skriver (på sid. 40) att han forskat för att förstå mänskligt tänkande i historien och att försöka förstå "det mänskliga samhällets unika dynamik". Detta innefattar bland annat den kulturella överföringen av kunskap mellan generationer. Befinner vi oss nu i ett kunskapssamhälle? Ja, det menar Arne Jarrick är självklart. Men det är ett experternas kunskapssamhälle menar han. Även om folk i gemen har tillgång till kunskap i en helt ny skala, är det en rad faktorer som gör att kunskap inte kommer till sin rätt som den borde. Tyvärr är boken lite tråkig. Jag tror det beror på att han vill lägga fram ett kortfattat försvar för sunt förnuft i ett läge där medier av olika slag fylls med så mycket oförnuft. Men då hade han behövt lyfta fler kontroversiella exempel för att det ska bli spännande läsning. Boken hade lika gärna kunnat heta "Tomten finns inte" och det är bara en och annan fyraåring som har problem med det påståendet. Möjligen finns det så kallade "konstruktivister" som tror att man måste respektera hållningen att tomten finns i vissa sociala kontexter, och i den akademiska diskussionen kan det nog bli ett problem. Jag hade gärna sett en diskussion om till exempel "homo economicus". Den figuren finns inte heller men många aktörer baserar sig på kunskap som tagits fram med hjälp av den gynnaren.
Lite kul blir boken kring sidan 100 där han utmanar läsaren att själv tänka igenom hur man ska ta ställning till några påstående. Han redovisar praktiska metoder som i korthet är Poppers falsifieringsmetod (sid 174). Källkritik är givetvis en av en historikers grundbultar, det hade varit spännande om Arne Jarrick utvecklat det lite mer. Om det är så att det finns ett systematiskt inbyggt tankefel ("confirmation bias") som gör att man håller fast vid önskeföreställning även när de strider mot etablerad kunskap måste institutioner byggas så att detta motverkas. I den akademiska världen är det vad man väntar sig men inte alltid får, utanför den vet vi att makt slår kunskap och att det som ser bra ut är bättre än det som verkligen är bra. Till detta kommer att vi blir alltmer inbäddade i en filtrerbubbla som skapas av sökmotorer på internet.
En lite mer spännande bok av Arne Jarrick är "Behovet att behövas", SNS förlag, 2005. I den boken driver Jarrick tesen att behovet att känna sig behövd inte finns med i populära så kallade behovshierarkier (Maslows). Här blir man frestad att tillämpa Jarricks kritiska kunskapsmetod och ifrågasätta om det ens finns något sådant som en "behovshierarki".  Ett nytt namn för mig att följa upp är Carroll Quigley, en amerikansk historiker (1910-1977). Arne Jarrick skriver om hans "numera bortglömda bok" om civilisationer på ett vis som gör en nyfiken.

19 juli 2017

De goda institutionerna till frukost

Frukost-diskussion: I ett samhälle har människor olika föreställningar samt felaktiga idéer om andra människors föreställningar. Om man vill kan man att titta på relationer mellan människor för att skapa en mental bild som inte består av oberoende aktörer utan av ihopkopplade sociala aktörer. Exempel, en person X anklagar Y för att sprida falska rykten om X. Det är en relation man kan ha olika åsikter om och som får samhällelig betydelse eftersom en persons rykte inte är en rent privat sak. Samt man kan ha fel information om andra människor, ryktet kanske sprids av Z eller det kan var X själv som tjänade på att sprida ryktet. Eller annat exempel, ett valresultat presenteras där kandidat D sannolikt fått flest röster men av olika skäl anses kandidat R vunnit valet. Alltså, vi får en mängd konflikter där det är oerhört svårt att reda ut vad som egentligen är "rätt". Hur ska en institution byggas - inte primärt för att hitta rätt svar i den aktuella frågan även om det vore idealt - utan för att åtminstone hitta en rimlig mekanism för att undvika att konflikten eskalerar så att den blir destruktiv?
Det primära svaret att det vi söker är "det öppna samhällets institutioner", dvs rule of law, yttrandefrihet, organisationsrätt, fria och hemliga val, god utbildning, ärliga ämbetspersoner, rimligt rättvis fördelning av resurser, rimligt stark äganderätt, fria media, osv.  Men hur hantera att konflikten börjar ¨på denna meta-nivå? Det vill säga - i en rad relationer uppkommer konflikt om hur "det öppna samhällets institutioner" ska fungera. Och hur hantera att en rad aktörer har starka intressen att inte acceptera det öppna samhällets spelregler? Det kan vara stora spelare som makthavare i "slutna" samhällen, transnationella företag, populistiska politiker, korrupta byråkrater, brottssyndikat mm eller det kan vara mindre aktörer som av olika skäl inte vill eller förmår upprätthålla de föreställningar som det öppna samhället bygger på. Och på internationell nivå - mängder av relationer finns mellan de slutna samhällenas företrädare och de skapar konflikter sinsemellan som kommer att hanteras enligt andra konfliktlösningsinstitutioner än det öppna samhällets. Den "naturliga" lösningen är maktbalans, dvs den starke har rätt och de svaga måste bilda allians mot den starke. Maktbalans ska förstås i dubbel bemärkelse, främst som militär och ekonomisk makt, men även andra aspekter kan ha betydelse. För att visa makt krävs att man kan leverera mobilisering och med viss regelbundenhet visa makt genom att leverera och vinna konflikt. Den "ekonomiska" lösningen är att om alla tjänar ekonomiskt på att en konflikt inte eskalerar så kommer man att undvika destruktiva förlopp. Men vore det så skulle konflikt sällan uppkomma då konflikt ofta innebär att ekonomiska resurser förstörs. Många konflikter drivs av att den ena (eller ibland flera) av parterna får stora ekonomiska fördelar av konflikten. Den "informationsbaserade" lösningen är att hitta mekanismer för att signalera korrekt information men den har bara ett värde om orsaken till konflikt är missförstånd. I den mån information är uttryck för ideologi är det belagt att korrekt information inte påverkar avsändaren av felaktigheter så mycket. Vad jag förstått är det okänt hur övergången från slutna till öppna samhällen egentligen går till. Detta är alltså svårt. Diskussionen fortsätter. Till varje frukost levererar P1 nyheter. Öppna samhällen står under prövning, med t.ex. Trump i USA och Polens agerande inom EU. Exemplen från "slutna" samhällen är många, just denna frukost var Saudiarabiens konflikt med Qatar en nyhet. Filippinerna och Venezuela. Syrien. Och hemska nyheter om svältkatastroferna i de riktigt svaga staterna i Afrika och Jemen.



7 juli 2017

Den stora ätstörningen. Maten, Makten , Miljön.

Sommarens lästips: "Den stora ätstörningen. Maten, makten , miljön" av Gunnar Rundgren, Ordfront 2016.


Mycket bra om matproduktionens historia. Gunnar Rundgren skriver om hela kedjan från jordbruket, djurhållningen och fiskodlingen, (och även fisket och jakten), via förädlingen  och handeln till matbordet. Det är bra att leden efter själva produktionen lyfts fram för de är ofta styrande för vad som sker. Och han ger en detaljrik skildring med intressanta fakta samtidigt som han försöker redovisa övergripande förhållanden. Han visar hur den globala livsmedelsindustrin olika delar utgjort en logisk följd av hur det moderna samhället utvecklats. Det ekorrhjul som drivs av kravet på ökad produktivitet sker i hög grad på böndernas bekostnad, till den grad att bondesamhällen avfolkas och urholkas. Och det leder till en utarmning av alla de tjänster som jordbruket utför utöver matproduktion, vilket leder till omfattande miljöproblem. Minns att utöver klimatfrågan, så håller vi på att överskrida jordens gränsvärden (de planetära gränsvärdena) också vad gäller kväve- och fosforcykeln, felaktigt markanvändning och på grund av utrotandet av arter.
Jag redovisar några citat ur boken, först detta:  "Det är ironiskt att så stora ansträngningar görs för att öka arbetsproduktiviteten, på bekostnad av naturresurserna, när vi aldrig varit så många människor på planeten och aldrig haft så lite natur till vårt förfogande". (sid 262).

Nästa citat; även om bokens fokus ligger på matproduktion är Gunnar Rundgren klar över att det är det totala systemfelet som är problemet: "På det stora hela är det en avledning från de verkliga problemen att diskutera jordbruksmetoder som en lösning på hunger, oavsett vilken metod vi diskuterar. Vare sig konstgödsel, genteknik eller ekologiskt jordbruk kommer att utrota hungern. Den kan bara utrotas genom förändrade ekonomiska och sociala villkor, genom allas rätt till sin del av jordens resurser."
Sid. 276 med ref. Hoffmann, U. 2011. Paper UNCTAD no. 201.
 "Fyra drivkrafter kommer kanske att hjälpa oss, eller tvinga oss vare sig vi vill eller inte, att utveckla alternativen: minskad energianvändning, växthuseffekten, finansiell kollaps och frivillig nerväxt". (sid 314). Sen diskuterar han mekanismer för frivillig nerväxt. Med ett citat som han tillskriver Gandhi: "att vara den förändring man vill se". Gunnar Rundgren försöker leva sin syn på förändring och det är en hederlig ståndpunkt. Bland hans politiska förslag märks att han vill ha ett självförsörjningskrav på 80 procent, något som kan motiveras ur beredskapssynpunkt. Givetvis vill han ha ett återskapande (regenerativt) jordbruk och han hyser förhoppningar om en ny livsstil. Jag hade gärna läst mer om hans tankar om de andra tre drivkrafterna, den frivilliga nerväxten gissar jag är den som kommer att ha minst betydelse.


Boken är full av intressanta siffror. I en bilaga har han följande beräkning. 20 % av allt korn i världen används till att brygga öl. Av 1 kg korn kan man tillverka 4,7 liter öl. Den totala årsproduktionen av  korn är ca 133 miljoner ton. Därav produceras alltså ca 125 miljarder liter öl. Öl innehåller 43 kilokalorier per 100 gram. Räknat rätt av globalt ger detta totalt 21 kcal per person och dag, dvs 1 procent av det totala energibehovet. Sen tillkommer dravet, som ger en del ytterligare tillskott via användning som foder. Det är möjligt att dessa korn skulle kunna användas till något bättre än öl, men det är hursomhelst intressant att öl är en så viktig energikälla. I tabell 8 över världshandeln med livsmedelsprodukter kommer öl på plats 16 (räknat på vikt).


Bi-kommentar. I DN den 7 juli finns en artikel om att det moderna jordbrukslandskapet inte är så lämpligt för bin. Ängar med mycket blommor finns inte längre. Insektsmedel som neonikotionider skadar humlor och bin. Och bi-sjukdomar som varroa har spridits över världen. Artikeln beskriver forskning som syftar till att ta fram små robotdrönare som kan pollinera. Just denna tekniska lösning framstår som väldigt osannolik, och kanske är inte syftet med denna teknikutveckling att ersätta bin även om den ansvarige forskaren säger så. Hursomhelst, i artikeln citeras Dave Goulson som är orolig över hur vi tror att vi kan ordna alla problem med nya tekniska lösningar. Jag tror Gunnar Lundgren skulle instämma i det, men jag minns inte om han kommenterar just denna fråga om "birobotar" i boken. Tyvärr saknas ett index, boken innehåller så mycket uppgifter att det hade varit praktiskt om man kunnat använda den som uppslagsbok.














6 juni 2017

Montenegro - och något om nya och gamla länder

Igår blev Montenegro medlem i Nato. Det får bli en anledning att göra en notis om Montenegros historia med viss betoningen på år 600 och 1220.


Montenegro är ett nytt land, det blev en separat stat 2006 med huvudstaden Podgorica. Jag avslutar nedan med en översikt över några nya och gamla länder.


Montenegro är latin för det svarta berget, mons niger. På slavisk montenegrinska Crna Gora. Podgorica betyder staden vid foten av det lilla berget. Det lilla berget är bara 130 meter högt. Det högsta berget i Montenegro är ca 2500 m.ö.h.
Den romerska provinsen Dalmatien sträckte sig ner till Kotorbukten i Montenegro. I regionen var dagens Dubrovnik den viktigaste staden, historiskt under namnet Ragusa. Dubrovnik ligger idag i en liten exklav av Kroatien.
Dubrovnik var en del av Venedig år 1220 men utvecklades sedan till en relativt oberoende talassokrati med handel via Ancona till Florens.
Montenegro är alltså det bergiga gränslandet söder om den rika staden. Landet är lika stort som Uppland och har 600 000 invånare. Den tidigaste bosättningen vid kusten var Budva, som idag är en fin badort. År 600 var Montenegro styrt av det romerska riket med centrum i Konstantinopel. Bland annat på grund av avarernas utbredning vid Donaufloden kom olika slavisktalande grupper att försöka etablera sig i södra Balkan under 500-talet och framåt. Dessa var svåra att kontrollera för romarna då de var splittrade och det inte fanns någon central grupp som romarna kunde göra avtal med. Det romerska styret förändrades i och med de dramatiska förändringarna som ledde fram till att Östrom ombildades till Bysans. Kristendom spreds i området av missionärerna Kyrillos och Methodios under 800-talet. Den första slaviska kungen som gjorde sig oberoende av Bysans var Mihailo I (1050-1081). Området kallas på 1200-talet för "Zeta" och 1208-1216 hette storfursten Đorđe Nemanjić vilket på västerländska blir George I. Han styrde med stöd av Venedig. Sedan tar kungarna far och son Stefan över makten, följda av drottningarna Beloslava från Bulgarien (1234-1243) och Helen av Anjou (1245-1276). Drottningarna kom från viktiga grannriken. Beloslava kom från det andra Bulgariska imperiet, som var en stormakt 1185-1396. Och Helen kan ha varit från huset Valois men mer troligt var hon dotter till John Angelus av Syrmia (1193-1259), en bysantinsk prins som flyttade till Ungern.   Det osmanska riket styrde över stora delar av Montenegro från 1498 till 1912. Montenegrinerna levde under fyra viktiga inflytanden; det serbiska, det bysantinska, det venetianska och det osmanska. Senare makter som tog över var Napoleons franska imperium, Österrike-Ungern, kungariket Jugoslavien, Mussolinis Italien och det socialistiska Jugoslavien. Ett tag (1946-1992) hette Podgorica Titograd. År 2006 bröts Statsförbundet Serbien och Montenegro upp, och Montenegro blev ett eget land. Montenegro är alltså ett av få ny länder bildade under 2000-talet, Serbien blev också därmed en "ny" separat stat. För Republiken Serbien tillkommer att Kosovo deklarerade sig självständigt 2008, något som Sverige och ett flertal EU-länder erkänt, men som Serbien inte accepterar.


Senast en ny stat bildades var när Republiken Sydsudan blev oberoende av Sudan år 2011 (huvudstad Juba). Då Nordsudan behöll namnet Republiken Sudan och framstår som en kontinuerlig stat med huvudstaden Khartoum sedan 1956 så anses inte Sudan vara en "ny" stat.


Östra Timor är också en ny stat bildad efter år 2000. Timor-Leste som landet kallas på portugisiska blev oberoende av Indonesien år 2002.


Vilka som är de äldsta staterna blir en svårare definitionsfråga. Spontant tänker man på Egypten och Kina men de har varit ockuperade av främmande makter så ställer man krav på kontinuitet så är de inte de äldsta. Å andra sidan måste ett land kunna anses ha en kontinuerlig historia även om det varit ockuperat. Frankrike konsoliderades som kungarike 1180 under huset Capet, (Filip II blev regent 1180,  slaget vid Bouvins 1214), men är det ett startår för staten Frankrike? Capetingernas historia börjar 987 och deras styre var feodalt, det är oklart när man kan anse att de etablerar en fungerande stat. Kanske staten Frankrike inte är tydligt definierad förrän vid den westfaliska freden 1648 då det moderna statsbegreppet definierades i mellanstatligt avtal?  Och gör den tyska ockupationen under andra världskriget att Frankrikes kontinuitet som stat upphörde under några år?


Japan har en historia utan att ha blivit ockuperade av främmande makt under längre tid. Riksbyggandet i Japan börjar på 600-talet och ett möjligt startdatum skulle kunna vara 646 e.Kr då taika-reformerna infördes. De innebar ett mer centraliserat styre med modell från Tangdynastins Kina. Japan blev ockuperat av USA efter kriget, men det var en tämligen indirekt ockupation (enligt Ottosson och Ekholm, "Japans historia").


Öar kan ha en fördel, de får naturliga gränser och kan ligga så till att de är svåra att ockupera. Island räknas ibland som världens äldsta fortfarande existerande folkstyre, med historik från Alltinget 930. Men Island var under danskt styre från Kalmarunionens tid 1397 och fick oberoende (men fortfarande i union) först 1918. Och under andra världskriget var Island ockuperat av Storbritannien. Den formella självständiga republiken Island föddes alltså först 1944. Danmark har förstås en lång historia men var också ockuperat under kriget.


Stadsstater är en gammal form av stat som fick svårt att överleva när nationalstaterna bredde ut sig. San Marino har överlevt. Staden anses ha grundats år 301, och har bara varit ockuperat kortare perioder under alla århundraden. Påven erkände staden som oberoende 1631. Påvens stat, Kyrkostaten som sedan blev Vatikanstaten, upphörde att existera under en period under Italiens bildande, annars skulle jag nog räkna den som världens äldsta.


Thailand är också gammalt, och blev aldrig koloniserat. Kungariket Auytthaya kallas det rike som bildades cirka 1350 (döpt efter namnet på huvudstaden) som sedan blev Siam. Under perioder har dock landet varit vasallstat under Burma.


Sammanfattning: Japan äldst och Sydsudan yngst.













3 juni 2017

Klanvälde

Richard Swartz skrev i DN den 20 maj 2017 om hur han kände sig som en modernitetens förtrupp när han reste omkring i Östeuropa som korrespondent och bodde på hotell. Han liknar det moderna samhället vid "hotellets oförbindliga gemenskap", med kontakter med människor som inte känner varandra och kanske aldrig kommer att träffas mer. Han mötte kypare, receptionister och städerskor.

Han kontrasterar detta mot "tidiga mänskliga gemenskaper" som byggde på "blod och jord", storfamiljer eller klaner. Och vidare skriver han att "nationen är ett mellanting mellan klanen och denna moderna hotellgemenskap".

Han frågar sig vad som håller ihop den moderna opersonliga gemenskapen? Kan man inte betala hotellräkningen så hamnar man på gatan utanför. Han noterar dock att han trivdes på hotellet och vad jag förstår kunde han betala för rummen.

Kontrasten mellan klanen och "den moderna gemenskapen" beskrivs ännu tydligare i "Klanvälde - från stamsamhälle till rättsstat" av Mark S. Weiner, (Dualis, 2015). Weiner är rättshistoriker och har som guru Henry S. Maine (1822-1888), som han betecknar som rättshistoriens och rättsantropologins grundare. Maines magnum opus var "Ancient Law" från 1861 där han lanserar grundbegreppen Status-samhälle och Kontrakts-samhälle. Weiner använder denna tudelning av världshistoriens organisationsformer, men betecknar dem som "klansamhälle" och "moderna liberala demokratier". Detta blir en väldigt grov indelning - man jag vill jag redogöra för Weiners beskrivning.
Klansamhället/Status-samhället karakteriseras av starkt decentraliserad konstitutionell struktur (märk att vi har med en rättshistoriker att göra). Detta gör att man kan tala om klansamhället som icke-hierarkiskt. Inom klanen råder en hierarki men mellan de olika ledande grupperna finns ingen etablerad hierarki utan styrka och sedvanerätt av avgör. Det gamla isländska tinget är ett exempel, här fanns en slags dömande makt men ingen verkställande tredje part - ingen stat med polisväsende. Och de skotska klanerna är de som gett oss begreppet. En sådan klan är givetvis i huvudsak släktbaserad. Weiner nämner att en mer antropologisk definition av klan är att ens position avgöras av ätten och att ättens medlemmar måste gifta sig utanför sin närmaste härstamningsgrupp, så kallad exogami. Att Maine talade om ett status-samhälle utvidgade detta klanbegrepp till liknande samhällen där personliga relationer mellan människor och deras status inom strukturen bestämde deras sociala roller. Det indiska kastsystemet är ett status-samhälle och Weiner väljer att beteckna även detta som ett klan-samhälle. I en fotnot noterar han att det kan kallas patrimonialism men han tycker det är tydligare att använda klanbegreppet. Det gör att även det konfucianska Kina som betonar familjens vikt räknas som ett klan-samhälle. Moderna exempel på klaner i denna vida definition är maffiaorganisationer och vissa företag som betonar personliga relationer mer än affärsmässiga. "Klanvälde" blir med detta språkbruk en symbol för alla samhällen som inte betonar individuell frihet och opersonliga relationer. Det är detta som Jonathan Haidt kallar sociocentriska samhällen.

Det finns en koppling till Indien i detta, för Henry Maine arbetade där och skrev om Indien. Han drog paralleller mellan indisk rättshistoria och irländsk, och menade att det finns ett rättshistoriskt samband som kan påminna om det som finns mellan indoeuropeiska språk. På sidorna 114-117 redogör Weiner för det indiska varna-systemet (de fyra varna plus daliterna och alla yrkesbaserade jatis) men tar även upp begreppet gotra. En gotra är det närmaste härstamningssegmentet inom en jati, en person måste gifta sig inom sin jati men får inte gifta sig med någon inom sin gotra. Weiner redogör sedan för positionen hos den han kallar kastsystemets främste kritiker, Ambedkar (f. 1891 i Maharshtra).

Klanernas makt måste brytas när en stark hierarkisk centralmakt etableras. Religiösa föreställningar kan bidra till detta. Islams framväxt var uttalat ett resultat av att lokala arabiska klaner enades inom ett gemensamt umma. Klanerna fanns dock kvar som maktfaktorer inom de stora arabiska imperierna, och spelar fortfarande idag en stor betydelse. Konstantin den I använde kristendomen som ett verktyg för att minska klanernas makt, alla skulle enas bakom en kejsare med en gud. Särskilt katolsk kristendom är aktivt inriktad på att stärka kyrkans makt på bekostnad av ätternas. Prästernas celibat befriar dem helt från exogamins regelverk. Kanske ariansk kristendom var mindre klanfientlig och därför mer populär bland germaner innan de övertygades av det romerska rikets fördelar. Sentida exempel på imperiernas förmåga att krossa klanvälde är Japans invasion av Korea 1910 och deras aktiva kampanj mot klanerna, med lantmäteri och jordreform, upprättande av modernare rättsväsende och till och med en kampanj från 1940 att tvinga koreaner att byta namn från koreanska släktnamn till japanska familjenamn. I en kultur där man dyrkar sina förfäder var detta ett slag mot den koreanska identiteten, över tre fjärdedelar av befolkningen registrerade med nya namn. Weiner skriver det inte men jag antar att sydkoreanerna återtagit sina släktnamn nu. Efter kriget 1946 beslutade USAs förvaltningsstyre av Syd-Korea om en Name Restoration Order.

Det engelska imperiet var en maktorganisation som aktivt försökt motverka klanvälde. Symbolen för det måste vara slaget vid Culloden 16 april 1746, då de skotska klanerna förlorade och så småningom fick se sig förvandlade till kulturhistoriska fenomen, stolta men inte mäktiga.

På sidan 200 tar Weiner upp marxismen som en teori för att återupprätta klanväldet. "Även om inte många känner till det", skriver han, så var det en viss Lewis Henry Morgan (f. 1818) som inspirerade Marx och Engels med sina studier av klansamhällen, framförallt hos nordamerikanska ursprungsbefolkningar. Jag har aldrig hört om detta förut, men lite googlande ger vid handen att den äldre Marx skrev en del texter om framförallt irokeser.

Morgans idé var att civilisationen inte skulle stanna vid det moderna liberala Kontraktsamhället, utan utvecklas vidare genom att återuppliva "friheten, jämlikheten och broderskapet hos forntidens gentes". Gentes var ett begrepp han skapat av romar-rikets gens (i plural gentes) som betyder familjenamn. Weiner menar att Morgans gentes betyder det samma som klan i hans vidsträckta betydelse. "Civilisationen skulle utvecklas till en mer upphöjd version av det irokesiska stamsamhället". Kommunismen skulle alltså vara ett försök att återupprätta "en värld av klansolidaritet genom rättsliga medel. Försöket slutade som bekant i slaveri, i ett nytt modernistiskt Status-samhälle där individen underordnats gruppens krav och behov".

Jag kan minnas den romantiska bilden av de kämpande irokeserna och deras internt jämlika samhälle som jag läste om i Erik "Uncas" Englunds årsböcker. Kanske baserade sig det på Morgans antropologi, och utan att veta kan jag gissa att Morgan projicerade en del ideal på irokeserna som kunde få dem att framstå som ett egalitärt jägar- och samlar-samhälle som samtidigt lyckats organisera sig i ett framgångsrikt samfund. Dock har jag svårt att tänka mig att marxistisk teori menade att formerna för organisation i ett glesbefolkat Nordamerika skulle fungera för ett industrialiserat tätbefolkat klass-löst samhälle. Men marxismen redovisar aldrig vad jag förstår någon riktigt bra beskrivning av hur det klasslösa samhället var tänkt att vara organiserat.

Weiner menar att varje försök att avvika från modern liberalism och kapitalism måste sluta i en form av Status-samhälle. Jag tror att det måste finnas någon form av frihetlig socialistisk ordning som kombinerar det öppna samhällets organisationsfrihet med en reglering av transnationella företag och undviker den orimliga positiva feed-backmekanism som kraven på ständigt högre vinster innebär. Men det kan vara svårt att visa teoretiskt och något praktiskt exempel finns inte. Och även om det går att skapa en modell så är det nästan säkert omöjligt att nå dit från de nuvarande samhällbetingelserna. De mäktiga koalitioner som garanterar den nuvarande ordningen kan inte tillåta det. Med det som tes så skulle varje hot mot det öppna samhället innebära en återgång till något som kan kallas Status-samhälle eller med Weiners språkbruk, klanvälde. Det finns många fler begrepp som betonar olika aspekter av detta, jag får sammanfatta dem i senare inlägg.

Fotnot. I DN den 28 augusti 2017 skriver Weiner om Trump och Bannon. Han menar att Bannons historiesyn är hämtad från något som kallas Strauss-Howes generationsteori. Citat: "Popper hade ett namn på sådant historiskt tänkande som utmynnar i bestämda förutsägelser om hur framtiden ska gestalta sig. Han kallade det ”historicism”. Hans grundläggande bidrag till den moderna liberalismen, "Det öppna samhället och dess fiender" (1945), är en analys av historicismens rötter.
Med andra ord härrör dagens användning av själva termen ”öppet samhälle” från en nedgörande kritik av den historiefilosofi som Bannon omfattar."



















1 maj 2017

Moral foundations theory

Jag skrev att det inte går att tala om en evolutionär etik. Darwin och Huxley var tydliga på det, begreppet "fitness"  är inte synonymt med begreppet "good" i moralisk mening. Ändå gjordes detta på ett grovt vis av rasteoretiker, samt senare, på ett något mer nyanserat vis, av delar av en modern skola som kallas nyateism. Jag ogillar nyateismen, jag får återkomma till mina skäl för det.

Vad man däremot kan göra är att studera moralpsykologi, och då ha stort stöd av evolutionsteorin. Då frågar man sig inte vilken handling som är god, utan man frågar sig vad folk verkligen gör när de försöker göra vad de anser vara goda handlingar.

En lärobok som "Evolution and human behaviour" av John Cartwright, (3.e ed. 2016, Palgrave) har ett sista kapitel kallat "Ethics". Här nämns Hume som filosofen som symbol för tanken att moraliska värden är lika med de moraliska känslor som vi upplever, och att de skulle finnas vissa gemensamma nämnare för dessa för de flesta människor, vilket skulle skänka dem någon form av objektivitet (ref. Curry, 2005, Morality as natural history).

Typfallet för moralpsykologerna har blivit det så kallade "spårvagnsdilemmat"eller "loket utan förare" som man har att hantera i olika valsituationer där människor kan bli överkörda. I Philippa Foots ursprungstext står det "trolley", och i hennes efterföljd har det uppstått en hel "trolleyology".

Mer generellt kan man skapa mängder av olika tänkta scenarios och sedan be människor berätta hur de skulle handla och ge sina skäl för det. En psykolog som gjort det är Jonathan Haidt som tillsammans med kollegor utvecklat vad de kallar "Moral Foundation theory" (MFT). Teorin tas upp i "Evolution and human behaviour", kapitel 21.5 och sammanfattas där i tabell 21.2.

Grundförutsättningen är att människor har en moralisk intuition som föregår deras rationella val (the Social Intuitionist Model, SIM). Åter är efterrationaliseringen viktig. I Haidts bildspråk så är intuitionen en elefant som lutar åt olika håll och bara med svårighet låter sig styras av sin rationella förare. I SIM ingår att den rationella återkoppling ofta kommer från andra personer i en social grupp. Det är en psykologisk beskrivning av moral han vill åstadkomma, en empiriskt beskrivning, inte en normativ filosofisk etik.
Haidts har använt sina moraliska textpaket i olika miljöer, socioekonomiskt olika i USA och kulturellt olika i världen. I sin bok "The righteous mind" (Pantheon Bokks, 2012) beskriver han hur hans första projekt i Orissa i Indien gav honom insikter i det han kallar ett "sociocentriskt" samhälle. Han sätter det i kontrast till den individcentrerade västerländska kultur som förkortas WEIRD. Teorin bygger vidare på en grund lagd av kulturantropologen Richard Shweder.




Grundtabellen i MFT innehåller fem motsatspar (min översättning):
1) Omsorg/skada
2) Rättvisa/fusk
3) Lojalitet/förräderi
4) Auktoritet/omstörtande
5) Helighet och renhet/förnedring


senare har en till lagts till:
6) Frihet/förtryck.




Dessa grundperspektiv bygger upp varje människa moraliska intuition. Jonathan Haidt är väldig tydlig i sin bok att han har ett syfte med sin forskning, att visa att personer kan ha olika moraliska grundperspektiv, och att det finns anledning att respektera det. Han har själv gått från att vara "intolerant" liberal (i den betydelse ordet har i USA) till att ha förstått de konservativas ståndpunkt. Han anser sig ha robusta belägg för att liberala människor baserar sitt tänkande främst på Omsorg och Frihet och i viss mån Rättvisa medan konservativa människor baserar sig lika mycket på alla sex grundområdena.


Haidt skriver att någon etisk norm för samhället inte kan utläsas ur detta. Men om man som utilitarist vill hitta det som är gott för de flesta måste man förstå att människor värderar olika grundmoraliska värden olika. Haidt kallar detta för Durkheimsk utilitarism.


Trots ambitionen att ha en global utblick har tyvärr inriktningen mot att lösa konflikten mellan Demokrater och Republikaner i USA gjort att forskningen framstår som mycket USA-fokuserad. Vilket kan vara viktigt nog. Haidt skriver att han vill öka förståelsen för konservativa men att han inte tycker de olika republikanska rörelserna är särskilt bra.
Jag saknar en tydligare diskussion om vad som menas med t.ex. rättvisa. Det låter sig sägas att det finns en "elefant" som lutar åt ett visst håll i en moralisk fråga, men det är fortfarande ett problem för den efterkloke elefantföraren att grubbla över om betydelsen av ordet rättvisa och huruvida det var det som gjorde att elefanten angav sin huvudinriktning. I Haidts beskrivning är elefantförarens omedelbara reaktion att försvara det val elefanten gjort, han kallar det Glaucons princip - att människor mer bryr sig om hur de framstår än vad som verkligen är rätt. SIN-modellen innehåller dock loopar av "post hoc reasoning" men det utvecklar inte Haidt så mycket i "The righteous mind".


Det för mig intressanta är att forskningen om MFT ändå gett så pass generella resultat att de införlivats i en grundläggande lärobok om humanevolution. John Cartwright kallar MDT för en "innate universal moral grammar".










30 april 2017

Valborg Glada Vappen!

Blandat från dagen före:


Den apporterande hunden tog en andhämtningspaus. LW, NoN 29/4.

Ska man dricka något från ett mikrobryggeri måste man ha förstoringsglas!
Thomas v Gegerfelt, NoN. 29/4 2017.



"Namnet Valborg härstammar från den anglosaxiska missionären och abbedissan Walburga (710–779 e Kr). Hon blev helgonförklarad den 1 maj, som då fick benämningen Walpurgistag, Valborgsmässan.
Ordet ’Vappen’ är en finlandism, en översättning av Vappu, som är namnet Valborgs finska motsvarighet (finska språket saknar bokstaven b, vilken i stället uttalas som p)."
Franciska Mouyem, DN, 3/5 2012.
Walburga kommer av tyskans wald som betyder härskare och burg som betyder borg.


"They sought it with thimbles, they sought it with care;
  They pursued it with forks and hope;
They threatened its life with a rail-way share;
  They charmed it with smiles and soap."

"For the Snark was a Boojum, you see."

The hunting of the Snark, Lewis Carrol, ca 1875.



I december 1972 genomfördes den sista månlandning. Fotot "Den blå pärlan" togs på vägen dit. En annan berömd bild på jorden, "The pale blue dot", togs av Voyager 1 1990.


Matematiska par (från Axess TVs serie Matematikens historia med Marcus du Sautoy):
Gödel och Einstein tillsammans i Princeton.
Julia Robinson och Jurij Matiyasevich om Hilberts 10:de problem.
Henri Poincaré och Grigorij Perelman, om Riemanngeometri.
samt André Weil och Alexander Grothendieck.

Ett matematiskt par till sedan jag börjat läsa om Schrödinger (20170930):
David Hilbert och Hermann Weyl.

och utan försök till parbildning:
John von Neumann.

15 april 2017

Vidare in i Karnataka

Min ursprungliga resplan var att åka längst Indiens västkust men det har visat sig att jag hamnar i inlandet. Bergen i västra Ghats avskärmar kusten från ett rikt inland och de viktiga huvudorterna låg där på Deccan. Nu ska jag alltså söderut från Maharashtra in i Karnataka. Här passeras en språkgräns, från sanskritrelaterade språk in i det dravidiska området. I Karnataka är det viktigaste språket kannada. Den moderna huvudorten, Bangalore/Bengaluru, grundlades blygsamt först 1537, i södra delen av regionen. Idag har staden över 8 miljoner invånare.


Flera av de betydande dynastiernas huvudorter låg i norra delen av Karnataka, nära Krishnafloden lopp. Badami, 26 mil söder om Pandharpur, var huvudort för den första Chalukya-dynastin (540-757). Rashtrakutas (753-982) hade sin huvudort i Manyakheta (dagens Malkhed) längre in i landet och där låg också den senare Chalukya-dynastin Kalyani (dagens Basavakalyan). Den verkliga stormakten Vijayanagara (1336-1646) hade sitt centrum bara 14 mil öster om Badami. Staden som på 1500-talet kan ha haft 400000 invånare är idag en by som heter Hampi.


Men år 1220 var maktcentrat långt söderut, 40 mil söder om Badami, i Belur och sedan Halebidu, två platser som ligger bara 14 km från varandra vid floden Tungabhadra, ett sydligt biflöde till Krishnafloden.
Här härskade Hoysaladynastin (1026-1343 men fram till 1187 vasaller under Chalukyas). År 1220 dog den mäktige kungen Veera Ballala II. (r. 1173-1220). Ett kunganamn man inte kan undgå att notera. Det var under hans period som dynastin blev oberoende. Men sydindiens historia handlar om en kamp mellan många riken. Fortsatt konkurrens rådde med Seuna Yadavas i norr (som jag nämnt tidigare, huvudort Devagiri), med Kakatiyas i väst och Pandyas i syd. Samt Delhi-sultanaten som från 1211 etablerade sig i Gangesområdet och sedan expanderade söderut i olika perioder. Dynastierna kunde gå upp i varandra, även på avstånd. I Bengalen fanns det en Sena-dynasti (1070-1230) som hävdade härstamning från Karnataka, och det verkar troligt då deras fjärde kung hette Ballala Sena (r.1160-1179).


Men på 1200-talets Deccan; många riken, många nya tempel, en hinduisk väckelse, poeter som skriver på lokala språk. Men vad hände på andra sidan de västra Ghats? De är inte så höga, ca. 1000-2000 meter. På andra sidan finner vi Malabarkusten.











10 april 2017

Pandharpur och diktarhelgonen


Resan genom Indien 1220 fortsätter så sakteliga. Senast var jag i Paithan, Maharashtras gamla huvudstad, (2/2 2017 och om födelseort för Nimbarka 7/3 2017) och nu åker jag vidare söderut mot Karnataka. Att det går långsamt beror på att Indiens historia inspirerar till grubblerier om hur filosofi bedrivits i en för mig annorlunda kultur, och försök att jämföra det med nyare västerländskt tankegods. Därav inlägg om evolutionär kunskapsteori och etik.

På vägen söderut kommer vi till den heliga staden Pandharpur, i södra delen av Maharashtra. Bhakti-rörelsen inom hinduismen, som betonar den enskildes hängivelse och ett mer personligt gudsförhållande, spreds från syd-indien norrut. Pandharpur, som ligger 20 mil väster om Basavakalyan, var ett huvudcentrum för en viktig kult. Här helgas guden Vishnu i form av Vitthala. Det finns något progressivt över just detta tempel, det första med kvinnliga och låg-kastiga präster. Knut A. Jacobsen skriver i ”Hinduismen (NoK, 2014) om så kallade diktarhelgon som är förbundna med denna riktning av bakthi-rörelsen. Den första var Jnanesvara (1275-1296) som skrev på språket marathi. Han kallas Dnyaneshwar på Wikipedia och omnämns som en slags Shakespeare för marathispråkiga. En senare mycket berömd diktare var Tukaram (1608-1649).

Vishnuismen är den dominerande formen av hinduism, ca 70 % av dagens hinduer kan räknas som vishnuiter. Redan under Guptaperioden fanns en separat vishnuistisk  inriktning. Det fanns en tillbedjan av Vishnu, Krishna och Rama som uppfattades som en egen identitet kallad vaisnava.

Jacobsen uppger vidare att ca 28 % av dagens hinduer är shivaiter och ca 2 % har gudinnans Shakti som den viktigaste guden. Shivaism återkommer jag till när jag hunnit till tamilerna längst ner i södra Indien och shaktismen kommer jag inte till förrän jag är i Bengalen och Assam. Det finns även en inriktning kallad Smarta-traditionen som dyrkar fem huvudgudar. Alla traditionerna har givetvis mängder med gudar utöver sina huvudgudar, monteism är det enbart vissa lärda som försöker ägna sig åt.

Hindusimen är baserat på sedvänjor, ritualer och offer. De äldsta veda-texterna skildrar detta detaljerat. En viktig ritual är att upprepa hymner, även långa partier som man inte längre förstår vad det betyder. Det blir till rituella ljud. Offren var av tre slag, matoffer, berusande dryck (soma) och djuroffer. Hästen var det viktigaste djuret i vedisk tradition. Kon blir helig senare, kon är Krishnas heliga djur. Kastväsendet (varna) är en integrerade del av detta, och stipulerar i detalj var och ens roll inom samhället.

Den vediska traditionen mötte på ett tidigt stadium den asketiska tradition som fanns i Gangesdalen. Om veda är en handlingsinriktad tradition så var den så kallade sramana-rörelse inriktad på meditation och eremit eller munkväsende. Vedatexterna kom att influeras av detta. Upanishaderna som sammanställdes under ca 600 f.Kr har inte livet som fokus utan hur man ska bli fri från döden. Inre insikt, karma, och yoga betonas. Detta kom att räknas som en del av Veda.

Under Gupta (320-500 e.Kr) konsoliderades hinduismen. Dharma (läran om plikter och rättigheter) blir samhällsideologi. Lagböcker med regler för social etik och korrekt rituell praxis skrivs, Dharmasutras.

Den tidiga bakhti stöder den etablerade samhällsordningen. Enligt Bhagavadgita ska alla plikter som tillhör ens roll utföras för Krishnas skull som en tillbedjan. Skildringen av hur Arunja övertygas om att utföra sin plikt som krigare även när det är hans släkt han krigar mot (ett klassiskt krigiskt vedamotiv) blir i Bhagavadgita en allegori över allas plikt att utföra sin uppgift som en ritual till Krishna.

Jag förstår nu att hinduismen helt omtolkades under perioden 300- 1400 e.Kr. De gamla gudarna som Brahma och Indra ersätts i hög grad av Vishnu, Shiva m.fl. Mycket mera betoning av ”gör din plikt och bli belönad med ett bättre nästa liv” är en anpassning till det mera tätbefolkade och hierarkiska samhället. Jag får släppa tanken att det skulle finnas något slags äldre innehåll i hinduisk Dharma, här har skett en utveckling precis som på andra ställen.

Knut A. Jacobsen skriver att det skedde en nytolkning av Maharashtras mystiktradition i slutet av 1800-talet. Mahadev Govind Ranade lyfte fram diktarhelgonen som exempel på en folkligare hinduism som kontrast till den brahmanska traditionen. Ranade ska ha dragit paralleller till protestantismens uppror mot katolicismen.


Jnanesvara dog 1296, innan Seunadynastin föll under det muslimska Khilji-sultanatet.



 

3 april 2017

Evolutionär etik kan man inte tala om, eller?

Evolutionär epistemologi som jag kort beskrev i förra inlägget menar jag är en hållbar inställning till kunskapsteori. Evolutionär etik kan man däremot inte tala om.
Kenan Malik skriver (på sidan 317 i "The quest for a moral Compass" från 2014) att samma typ av dilemma drabbar de som hänvisar till Gud som källa för moral och de som menar att det går att vetenskapligt avgöra moraliska frågor.

Det är återigen "Eutyfrons fråga" som kan ställas. I Sofokles ursprungsversion är frågan ungefär "Är det goda gott på grund av att gudarna säger att det är gott, eller är det gudarna som väljer det goda för att det är gott?"

Ersätt "Gud" med "vetenskapen" (och då kanske specifikt neurovetenskap) eller "resultatet av evolutionen" och du får samma resultat. Evolutionen kan producera "goda handlingar", till exempel altrusim, men att det är gott avgörs inte av evolutionen. Även bestialiska handlingar kan ha överlevnadsvärde. Att värdera evolutionärt överlevnadsvärde som "gott" leder till att Djingis Khan blir ett moraliskt föredöme eftersom han hade väldigt många efterlevande släktingar. (Och Kublai khan skulle men den måttstocken varit ännu godare).
Hjärnforskning kan beskriva tillstånd som upplevs som goda, men det behöver inte betyda att de är goda i en etisk mening. Möjligen kan en mycket enkelspårig hedonist nöja sig med det. Visst är det viktigt att förstå varför hjärnan ibland belönar oss med en känsla av godhet men i vilka syften det varit evolutionärt framgångsrikt är en fråga, vad som är etiskt rätt är en annan.

Denna boskillnad mellan vetenskap och värderingar ligger till grund för modern byråkrati. Bra riktlinjer för hur beslut ska fattas innehåller en tydlig del som rör det vetenskapliga underlaget för ärendet, och en annan del som rör de politiskt beslutade riktlinjerna, där etik och ekonomi och andra samhälleliga värderingar läggs in i beslutsunderlaget. Givetvis kan vetenskapspersonerna ha synpunkter på den praktiska hanteringen av ett beslut, men då gör de det tydligt skilt från när de lägger fram själva faktaunderlaget (idealt sätt ska det fungera så). Jämför till exempel den vetenskapliga "risk assessment" med den policybaserade "risk management" i valfri riktlinje från Codex Alimentarius.

David Hume (1711-1766) skrev om vad som är och vad som borde vara. Hans kommentar i slutet av "A Treatise of Human Nature" rörande övergången från att man skriver faktapåstående med "is" till att man gör normativa utsagor med "ought" är en viktig referenspunkt i filosofins historia, likt Eutyfrons dilemma. En enkel tolkning av vad Hume menade är att det är bra att förstå att det inte går att vetenskapligt bevisa att vissa värderingar är "sanna". Detta är inte enkelt, det finns massor skrivet om "is-ought" problemet.

Däremot ska man ha goda skäl för sina moraliska val. Och i det ingår att bygga sina resonemang på ett vis som inte strider mot fakta. Men vare sig gud eller vetenskapen bjuder på ett moraliskt facit. Existentialisterna gjorde stor sak av detta, de lyfte fram valet som en livsprincip. Men utifrån resonemanget ovan så borde individens egna ansvar för moralen vara det enklaste sättet att se på detta.

Men sedan tillkommer att etik inte bara handlar om den enskildes moral, utan också om frågan om hur man organiserar ett samhälle som på bäste vis koordinerar människor som lever med helt olika uppfattningar. Här kan man tänka sig vetenskapliga och evolutionära ansatser. Hur kan man få samordning mellan människor som bär på så olika värderingar att de kanske inte ens kan begripa varandras ståndpunkter?


Jag har inte läst hela Kenan Maliks bok ännu och har inte sett om han skrivit om den kompass som han har i bokens titel. I ett samhälle med fri organisationsrätt så kan olika grupperingar bildas för att främja olika värderingar. I någon mening sätter organisationen upp ett riktmärke i Norr i sina policydokument och sedan förväntas den verka i den riktningen. Men både enskilda och hela organisationer kan förlora sin moraliska kompass, som bekant. Så inte nog med att norr inte ligger åt samma håll för alla, vi letar dessutom efter kompassen.



26 mars 2017

Efterrationalisering och evolutionär epistemologi

Den medvetna tanken formas lite för långsamt för att hinna med att reagera. Många av våra val sker innan medvetandet talar om för oss vad som skett. I någon mening är vår världsbild en efterrationalisering, bilden uppstår inte i nuet. Detta går att visa i experiment, dvs det är i sig ett naturvetenskapligt faktum att vi inte iakttager världen direkt.

Men medvetandets efterrationalisering leder inte till slutsatsen att den värld som medvetandet skapas är skild från den materiella världen. Det är numera lätt att förstå att våra sinnen är begränsade men att de ger en någorlunda rättvisande bild av en verklig värld. Till exempel ser vi bara i ljus av vissa våglängder. Men bilder av föremål som visas med kameror som mäter i andra våglängder överensstämmer väl med det vi vet om föremålet som finns där. På liknande vis kan en liten tidsförskjutning mellan "verklig händelse" och "upplevd händelse" mätas och begripas.

Att vår bild av den materiella världen är någorlunda realistisk följer av teorier inom evolutionär epistemologi. Epistemologi betyder kunskapslära, ordet kommer av grekiskans "episteme",  kunskap. Ordet epistemologi myntades av James F. Ferrier (1808-1864), en skotsk filosof.

Evolutionär epistemologi är ett begrepp som beskrevs först på 1970-talet men vad jag förstår följer det ganska rakt av från Darwins teori. För att anpassning ska vara evolutionärt framgångsrik bör en organism reagera någorlunda adekvat på förändringar i omgivningen.

I "Evolution and human behaviour" av John Cartwright (tredje upplagan 2016, Macmillan) beskrivs detta. Vi föds med ett medvetande som i viss mån strukturerats av våra förfäders utveckling genom naturlig urval. Både våra sinnesintryck och hur vi drar rationella slutsatser av dem påverkas av detta.

På tre nivåer leder detta till vissa glapp mellan "verkligheten" och de slutsatser vi drar av de intryck vi får från den:
1. På nivån neurologisk efterrationalisering. Läs populärt (fast nu lite gammalt) om detta i Tor Nörretranders "Märk värden" från 1993.
2. På en rationell evolutionär nivå, vissa felslut ökar överlevnadschansen. Detta studeras bl.a. inom "error management theory", EMT. Det ger ökad överlevnad att vara överdrivet rädd för faror än att hela tiden underskatta dem. Möjligen kan animism förklaras utifrån EMT, det kan ha varit bättre att uppfatta saker som aktiva aktörer än att missa de som är det. John Cartwright refererar vidare till Guthrie (2001), "Why gods?".
3. På en irrationell evolutionär nivå - vi vet inte vilka anpassningar som kommer att vara framgångsrika inför framtida förändringar. Evolutionen ger inget facit på vad som är rätt, utan bygger sina framsteg på urval bland existerande mer eller mindre bra lösningar. Ibland spårar det ur, och arter dör ut på grund av att de gått in i en evolutionär återvändsgränd.


Detta är filosofiskt otillfredsställande, vilket ligger evolutionär epistemologi i fatet. Se t.ex. under stycke 1.4 i Stanfords EPs beskrivning.

På ett abstrakt plan blir hela den vetenskapliga apparaten en del av vår varseblivningsapparat. Som närsynt är mina glasögon en del av mitt seende. Olika glasögon om jag ska läsa eller köra bil. Min överlevnad beror rätt mycket på dessa glasögon. På ett liknande vis erbjuds en rad vetenskapliga teorier för att vi ska se världen någorlunda korrekt. För en filosof är det kanske inte så roligt att komma fram till slutsatsen att det bästa man kan uppnå är en mångfald av kunskapsteorier varav några bidrar till överlevnad mer än de andra. Men jag tycker det är ett vackert sätt att se det.






11 mars 2017

icke-materialistisk materialism


Nimbarkas filosofiskt/teologiska system kallas Dvaitādvaita vilket översätts med "dualistisk icke-dualism". Advaita, icke-dualism, ska dock mer bokstavligt översättas med "icke-andrahand" (non-secondness, enligt IEP), men det för in på andra tankebanor som jag inte vill hantera nu.

Det jag vill göra här är att reda lite i begreppen monism, dualism och icke-dualism. Klassisk indisk syn på verkligheten är en monism. Man anser att världen består av en enda världsande eller ordnande princip, brahman, som är det enda som egentligen finns. Atman, det egna (reinkarnerbara) medvetandet/själen, kan uppfattas som skilt från brahman, men målet är att den ska uppgå i brahman igen. Att uppleva det är upplysning, moksha.

Monistiska världsbilder har en enda sådan ordnande princip. En materialist menar att det enda som finns är materia och en idealist anser att det enbart finns idéer.

Konsekvent dualism håller sig med två motsatta principer. Persisk antik filosofi (zoroastrism mm) betonade konflikten mellan liv och död och mellan ont och gott. Kinesisk filosofi har yin och yang, (men möjligen förenas de principerna på något vis som gör att dualismen inte upprätthålls). Många former av kristendom och islam är monistiska. De enda guden anses både allsmäktig och god, men man brottas då med ondskans problem, teodicéproblemet. Och varför kan människor som utför goda handlingar drabbas av ett dåligt öde?

En icke-dualistisk (dvs monistisk eller panteistisk) hinduism får ett liknande etiskt problem. Om allt består av brahman, vad är det då som skapar fri vilja och möjlighet att skilja mellan onda och goda handlingar? Detta ska förklaras med att handlingarna påverkar din karma. Och reinkarnationsteorin öppnar för belöningar i nästa livscykel.

Dualistisk hinduism (Dvaita) ser brahman som skild från den övriga skapelsen (både atman och den materiella världen). Jämför med Cartesiansk kristendom som skiljer själen från kroppen. Sådana dualistiska världsbilder kan lösa frågor som för monisten leder till självmotsägelser. Men det finns något problematisk med att dela upp världen i flera olika principer som ligger i konflikt med varandra eller som inte har någon koppling till varandra. Varpå filosoferna försöker hitta en lösning på detta och Nimbarka kom alltså upp med Dvaitādvaita.

Här ungefär vill jag repetera vad jag skrev förut om "icke-förståelse", jag begriper egentligen inte detta eftersom jag inte kan något om indisk filosofi. Men i detta fall har ovanstående tjänat som inspiration till följande tankelek.

Jag som är materialist är en monist enligt ovanstående schema. Jag tror att allt kan förklaras med naturlagar som är baserade på hur vårt materiella universum är beskaffat. Det jag upplever har en materiell bas, även mitt medvetande går att föra tillbaka på hur neuronerna i hjärnan reagerar på sinnesintryck från kroppen.

Men naturlagarna består inte enbart av fysik och kemi. Materia styrs av flöden av information inom termodynamikens ram. Särskilt i lite mer komplexa självrefererande system som har tillgång till extern inflöde av energi (komplexa adaptiva system) kan information påverka det materiella förloppet.

Gregory Batesons anekdot om skillnaden i vad som händer om man sparkar på en boll eller om man sparkar på en hund illustrerar detta. Man blir varse att hunden är ett "komplext adaptivt system". Numera skulle jag vilja ha en trevligare version av den historien: Vad händer om man ropar "Kom" till en boll och till en hund. Det är skillnad, till och med när hunden väljer att ligga kvar bredvid bollen.

Denna enkla betoning av informationens betydelse för materiella system där det ingår liv (eller andra självrefererande system) skulle man kunna kalla "icke-materialistisk materialism".

Utan att ha begripit vad Nimbarkas syntes mellan Dvaita och Advaita består i, så ser jag att han beskylls för att ha ägnat sig åt mindre begåvad filosofi av sina mer renläriga motståndare. Det är givetvis enkelt att visa att om man sätter ihop motsatta begrepp på detta vis, "icke-materialistisk materialism", så blir det logiskt obegripligt. Etiketten ska bara klargöra för den som hör ordet "materialism" att i detta fall avses inte någon enkel mekanisk modell för universum utan något mycket mer komplext. Sådant kan man ägna sig åt i skuggan av ett nim-träd.