19 augusti 2017

Global statsminister från Indien

En global världsregering med begränsat uppdrag: garantera fred och ordning och långsiktigt hållbart förhållningssätt till miljön och naturresurser. Idén förespråkas av Torbjörn Tännsjö (senast jag såg var det i DN 10/8 2017, med rubriken FN måste få ökade befogenheter). En annan filosof som skrivit om detta är Folke Tersman.


Utan att ha läst vad UNPA (i Sverige Nätverk för global demokrati) har för förslag, så vill jag bara göra en demografisk fundering utifrån Indien-perspektivet.



Anta att vi vill ha ett globalt tvåkammar-parlament där nuvarande FN:s generalförsamling skulle vara den ena kammaren med principen ett land, en röst. Den andra kammaren skulle vara proportionellt utsedd av låt säga 1001 elektorer. Men de skulle vara demokratiskt valda och alla mandat som upptas av icke-demokratiska länder skulle få stå tomma. En tänkt "regering" utsedd av dessa elektorer, på elva personer proportionellt valda utifrån befolkningsmängd i demokratiska länder, skulle på de grunderna skulle få enligt min överslagsberäkning 4 indier, 2 personer från EU, en från USA, samt 4 personer som skulle få representera övriga demokratiska länder.


De fyra indierna skulle i sin tur ha bakgrund som fördelas geografiskt på delstaterna i Indien antar jag, Indien i sig innehåller enorma skillnader. Det är väl inte säkert att det skulle bli en av indierna som blev global statsminister, men demografin talar för det. Kanske kan indiska konstitutionen ge ledtrådar till hur stora demokratier kan organiseras och vilka fel man ska undvika.
Jag tycker EU är bra för att det är en organisation för mellanstatligt samarbete som är tillräckligt stor och välorganiserad för att kunna ställa krav på transnationella företag. Men EU är inte tillräckligt samordnat för att vara en militärmakt med imperieambitioner. EU är alltså bra för att det är ganska dåligt som "union", långt ifrån att vara "Europas förenta stater". Det är möjligt att samma argument skulle kunna tillämpas på en global "pseudo-regering", den skulle vara bra för att den skulle kunna uträtta nytta utan att vara farligt mäktig.









30 juli 2017

Två böcker av Arne Jarrick

Arne Jarricks nya bok heter "Det finns inga häxor", Weyler 2017. Det är en tunn bok om kunskap och motstånd mot kunskap. Kanske kan man kalla det en slags försvarsskrift för ett vetenskapligt tänkesätt både inom den akademiska världen och utanför den. Arne Jarrick är professor i historia vid Stockholms universitet (född 1952). Han började som ekonomisk historiker men har sedan ägnat sig åt bland annat mentalitetshistoria. Han skriver (på sid. 40) att han forskat för att förstå mänskligt tänkande i historien och att försöka förstå "det mänskliga samhällets unika dynamik". Detta innefattar bland annat den kulturella överföringen av kunskap mellan generationer. Befinner vi oss nu i ett kunskapssamhälle? Ja, det menar Arne Jarrick är självklart. Men det är ett experternas kunskapssamhälle menar han. Även om folk i gemen har tillgång till kunskap i en helt ny skala, är det en rad faktorer som gör att kunskap inte kommer till sin rätt som den borde. Tyvärr är boken lite tråkig. Jag tror det beror på att han vill lägga fram ett kortfattat försvar för sunt förnuft i ett läge där medier av olika slag fylls med så mycket oförnuft. Men då hade han behövt lyfta fler kontroversiella exempel för att det ska bli spännande läsning. Boken hade lika gärna kunnat heta "Tomten finns inte" och det är bara en och annan fyraåring som har problem med det påståendet. Möjligen finns det så kallade "konstruktivister" som tror att man måste respektera hållningen att tomten finns i vissa sociala kontexter, och i den akademiska diskussionen kan det nog bli ett problem. Jag hade gärna sett en diskussion om till exempel "homo economicus". Den figuren finns inte heller men många aktörer baserar sig på kunskap som tagits fram med hjälp av den gynnaren.
Lite kul blir boken kring sidan 100 där han utmanar läsaren att själv tänka igenom hur man ska ta ställning till några påstående. Han redovisar praktiska metoder som i korthet är Poppers falsifieringsmetod (sid 174). Källkritik är givetvis en av en historikers grundbultar, det hade varit spännande om Arne Jarrick utvecklat det lite mer. Om det är så att det finns ett systematiskt inbyggt tankefel ("confirmation bias") som gör att man håller fast vid önskeföreställning även när de strider mot etablerad kunskap måste institutioner byggas så att detta motverkas. I den akademiska världen är det vad man väntar sig men inte alltid får, utanför den vet vi att makt slår kunskap och att det som ser bra ut är bättre än det som verkligen är bra. Till detta kommer att vi blir alltmer inbäddade i en filtrerbubbla som skapas av sökmotorer på internet.
En lite mer spännande bok av Arne Jarrick är "Behovet att behövas", SNS förlag, 2005. I den boken driver Jarrick tesen att behovet att känna sig behövd inte finns med i populära så kallade behovshierarkier (Maslows). Här blir man frestad att tillämpa Jarricks kritiska kunskapsmetod och ifrågasätta om det ens finns något sådant som en "behovshierarki".  Ett nytt namn för mig att följa upp är Carroll Quigley, en amerikansk historiker (1910-1977). Arne Jarrick skriver om hans "numera bortglömda bok" om civilisationer på ett vis som gör en nyfiken.

19 juli 2017

De goda institutionerna till frukost

Frukost-diskussion: I ett samhälle har människor olika föreställningar samt felaktiga idéer om andra människors föreställningar. Om man vill kan man att titta på relationer mellan människor för att skapa en mental bild som inte består av oberoende aktörer utan av ihopkopplade sociala aktörer. Exempel, en person X anklagar Y för att sprida falska rykten om X. Det är en relation man kan ha olika åsikter om och som får samhällelig betydelse eftersom en persons rykte inte är en rent privat sak. Samt man kan ha fel information om andra människor, ryktet kanske sprids av Z eller det kan var X själv som tjänade på att sprida ryktet. Eller annat exempel, ett valresultat presenteras där kandidat D sannolikt fått flest röster men av olika skäl anses kandidat R vunnit valet. Alltså, vi får en mängd konflikter där det är oerhört svårt att reda ut vad som egentligen är "rätt". Hur ska en institution byggas - inte primärt för att hitta rätt svar i den aktuella frågan även om det vore idealt - utan för att åtminstone hitta en rimlig mekanism för att undvika att konflikten eskalerar så att den blir destruktiv?
Det primära svaret att det vi söker är "det öppna samhällets institutioner", dvs rule of law, yttrandefrihet, organisationsrätt, fria och hemliga val, god utbildning, ärliga ämbetspersoner, rimligt rättvis fördelning av resurser, rimligt stark äganderätt, fria media, osv.  Men hur hantera att konflikten börjar ¨på denna meta-nivå? Det vill säga - i en rad relationer uppkommer konflikt om hur "det öppna samhällets institutioner" ska fungera. Och hur hantera att en rad aktörer har starka intressen att inte acceptera det öppna samhällets spelregler? Det kan vara stora spelare som makthavare i "slutna" samhällen, transnationella företag, populistiska politiker, korrupta byråkrater, brottssyndikat mm eller det kan vara mindre aktörer som av olika skäl inte vill eller förmår upprätthålla de föreställningar som det öppna samhället bygger på. Och på internationell nivå - mängder av relationer finns mellan de slutna samhällenas företrädare och de skapar konflikter sinsemellan som kommer att hanteras enligt andra konfliktlösningsinstitutioner än det öppna samhällets. Den "naturliga" lösningen är maktbalans, dvs den starke har rätt och de svaga måste bilda allians mot den starke. Maktbalans ska förstås i dubbel bemärkelse, främst som militär och ekonomisk makt, men även andra aspekter kan ha betydelse. För att visa makt krävs att man kan leverera mobilisering och med viss regelbundenhet visa makt genom att leverera och vinna konflikt. Den "ekonomiska" lösningen är att om alla tjänar ekonomiskt på att en konflikt inte eskalerar så kommer man att undvika destruktiva förlopp. Men vore det så skulle konflikt sällan uppkomma då konflikt ofta innebär att ekonomiska resurser förstörs. Många konflikter drivs av att den ena (eller ibland flera) av parterna får stora ekonomiska fördelar av konflikten. Den "informationsbaserade" lösningen är att hitta mekanismer för att signalera korrekt information men den har bara ett värde om orsaken till konflikt är missförstånd. I den mån information är uttryck för ideologi är det belagt att korrekt information inte påverkar avsändaren av felaktigheter så mycket. Vad jag förstått är det okänt hur övergången från slutna till öppna samhällen egentligen går till. Detta är alltså svårt. Diskussionen fortsätter. Till varje frukost levererar P1 nyheter. Öppna samhällen står under prövning, med t.ex. Trump i USA och Polens agerande inom EU. Exemplen från "slutna" samhällen är många, just denna frukost var Saudiarabiens konflikt med Qatar en nyhet. Filippinerna och Venezuela. Syrien. Och hemska nyheter om svältkatastroferna i de riktigt svaga staterna i Afrika och Jemen.



7 juli 2017

Den stora ätstörningen. Maten, Makten , Miljön.

Sommarens lästips: "Den stora ätstörningen. Maten, makten , miljön" av Gunnar Rundgren, Ordfront 2016.


Mycket bra om matproduktionens historia. Gunnar Rundgren skriver om hela kedjan från jordbruket, djurhållningen och fiskodlingen, (och även fisket och jakten), via förädlingen  och handeln till matbordet. Det är bra att leden efter själva produktionen lyfts fram för de är ofta styrande för vad som sker. Och han ger en detaljrik skildring med intressanta fakta samtidigt som han försöker redovisa övergripande förhållanden. Han visar hur den globala livsmedelsindustrin olika delar utgjort en logisk följd av hur det moderna samhället utvecklats. Det ekorrhjul som drivs av kravet på ökad produktivitet sker i hög grad på böndernas bekostnad, till den grad att bondesamhällen avfolkas och urholkas. Och det leder till en utarmning av alla de tjänster som jordbruket utför utöver matproduktion, vilket leder till omfattande miljöproblem. Minns att utöver klimatfrågan, så håller vi på att överskrida jordens gränsvärden (de planetära gränsvärdena) också vad gäller kväve- och fosforcykeln, felaktigt markanvändning och på grund av utrotandet av arter.
Jag redovisar några citat ur boken, först detta:  "Det är ironiskt att så stora ansträngningar görs för att öka arbetsproduktiviteten, på bekostnad av naturresurserna, när vi aldrig varit så många människor på planeten och aldrig haft så lite natur till vårt förfogande". (sid 262).

Nästa citat; även om bokens fokus ligger på matproduktion är Gunnar Rundgren klar över att det är det totala systemfelet som är problemet: "På det stora hela är det en avledning från de verkliga problemen att diskutera jordbruksmetoder som en lösning på hunger, oavsett vilken metod vi diskuterar. Vare sig konstgödsel, genteknik eller ekologiskt jordbruk kommer att utrota hungern. Den kan bara utrotas genom förändrade ekonomiska och sociala villkor, genom allas rätt till sin del av jordens resurser."
Sid. 276 med ref. Hoffmann, U. 2011. Paper UNCTAD no. 201.
 "Fyra drivkrafter kommer kanske att hjälpa oss, eller tvinga oss vare sig vi vill eller inte, att utveckla alternativen: minskad energianvändning, växthuseffekten, finansiell kollaps och frivillig nerväxt". (sid 314). Sen diskuterar han mekanismer för frivillig nerväxt. Med ett citat som han tillskriver Gandhi: "att vara den förändring man vill se". Gunnar Rundgren försöker leva sin syn på förändring och det är en hederlig ståndpunkt. Bland hans politiska förslag märks att han vill ha ett självförsörjningskrav på 80 procent, något som kan motiveras ur beredskapssynpunkt. Givetvis vill han ha ett återskapande (regenerativt) jordbruk och han hyser förhoppningar om en ny livsstil. Jag hade gärna läst mer om hans tankar om de andra tre drivkrafterna, den frivilliga nerväxten gissar jag är den som kommer att ha minst betydelse.


Boken är full av intressanta siffror. I en bilaga har han följande beräkning. 20 % av allt korn i världen används till att brygga öl. Av 1 kg korn kan man tillverka 4,7 liter öl. Den totala årsproduktionen av  korn är ca 133 miljoner ton. Därav produceras alltså ca 125 miljarder liter öl. Öl innehåller 43 kilokalorier per 100 gram. Räknat rätt av globalt ger detta totalt 21 kcal per person och dag, dvs 1 procent av det totala energibehovet. Sen tillkommer dravet, som ger en del ytterligare tillskott via användning som foder. Det är möjligt att dessa korn skulle kunna användas till något bättre än öl, men det är hursomhelst intressant att öl är en så viktig energikälla. I tabell 8 över världshandeln med livsmedelsprodukter kommer öl på plats 16 (räknat på vikt).


Bi-kommentar. I DN den 7 juli finns en artikel om att det moderna jordbrukslandskapet inte är så lämpligt för bin. Ängar med mycket blommor finns inte längre. Insektsmedel som neonikotionider skadar humlor och bin. Och bi-sjukdomar som varroa har spridits över världen. Artikeln beskriver forskning som syftar till att ta fram små robotdrönare som kan pollinera. Just denna tekniska lösning framstår som väldigt osannolik, och kanske är inte syftet med denna teknikutveckling att ersätta bin även om den ansvarige forskaren säger så. Hursomhelst, i artikeln citeras Dave Goulson som är orolig över hur vi tror att vi kan ordna alla problem med nya tekniska lösningar. Jag tror Gunnar Lundgren skulle instämma i det, men jag minns inte om han kommenterar just denna fråga om "birobotar" i boken. Tyvärr saknas ett index, boken innehåller så mycket uppgifter att det hade varit praktiskt om man kunnat använda den som uppslagsbok.














6 juni 2017

Montenegro - och något om nya och gamla länder

Igår blev Montenegro medlem i Nato. Det får bli en anledning att göra en notis om Montenegros historia med viss betoningen på år 600 och 1220.


Montenegro är ett nytt land, det blev en separat stat 2006 med huvudstaden Podgorica. Jag avslutar nedan med en översikt över några nya och gamla länder.


Montenegro är latin för det svarta berget, mons niger. På slavisk montenegrinska Crna Gora. Podgorica betyder staden vid foten av det lilla berget. Det lilla berget är bara 130 meter högt. Det högsta berget i Montenegro är ca 2500 m.ö.h.
Den romerska provinsen Dalmatien sträckte sig ner till Kotorbukten i Montenegro. I regionen var dagens Dubrovnik den viktigaste staden, historiskt under namnet Ragusa. Dubrovnik ligger idag i en liten exklav av Kroatien.
Dubrovnik var en del av Venedig år 1220 men utvecklades sedan till en relativt oberoende talassokrati med handel via Ancona till Florens.
Montenegro är alltså det bergiga gränslandet söder om den rika staden. Landet är lika stort som Uppland och har 600 000 invånare. Den tidigaste bosättningen vid kusten var Budva, som idag är en fin badort. År 600 var Montenegro styrt av det romerska riket med centrum i Konstantinopel. Bland annat på grund av avarernas utbredning vid Donaufloden kom olika slavisktalande grupper att försöka etablera sig i södra Balkan under 500-talet och framåt. Dessa var svåra att kontrollera för romarna då de var splittrade och det inte fanns någon central grupp som romarna kunde göra avtal med. Det romerska styret förändrades i och med de dramatiska förändringarna som ledde fram till att Östrom ombildades till Bysans. Kristendom spreds i området av missionärerna Kyrillos och Methodios under 800-talet. Den första slaviska kungen som gjorde sig oberoende av Bysans var Mihailo I (1050-1081). Området kallas på 1200-talet för "Zeta" och 1208-1216 hette storfursten Đorđe Nemanjić vilket på västerländska blir George I. Han styrde med stöd av Venedig. Sedan tar kungarna far och son Stefan över makten, följda av drottningarna Beloslava från Bulgarien (1234-1243) och Helen av Anjou (1245-1276). Drottningarna kom från viktiga grannriken. Beloslava kom från det andra Bulgariska imperiet, som var en stormakt 1185-1396. Och Helen kan ha varit från huset Valois men mer troligt var hon dotter till John Angelus av Syrmia (1193-1259), en bysantinsk prins som flyttade till Ungern.   Det osmanska riket styrde över stora delar av Montenegro från 1498 till 1912. Montenegrinerna levde under fyra viktiga inflytanden; det serbiska, det bysantinska, det venetianska och det osmanska. Senare makter som tog över var Napoleons franska imperium, Österrike-Ungern, kungariket Jugoslavien, Mussolinis Italien och det socialistiska Jugoslavien. Ett tag (1946-1992) hette Podgorica Titograd. År 2006 bröts Statsförbundet Serbien och Montenegro upp, och Montenegro blev ett eget land. Montenegro är alltså ett av få ny länder bildade under 2000-talet, Serbien blev också därmed en "ny" separat stat. För Republiken Serbien tillkommer att Kosovo deklarerade sig självständigt 2008, något som Sverige och ett flertal EU-länder erkänt, men som Serbien inte accepterar.


Senast en ny stat bildades var när Republiken Sydsudan blev oberoende av Sudan år 2011 (huvudstad Juba). Då Nordsudan behöll namnet Republiken Sudan och framstår som en kontinuerlig stat med huvudstaden Khartoum sedan 1956 så anses inte Sudan vara en "ny" stat.


Östra Timor är också en ny stat bildad efter år 2000. Timor-Leste som landet kallas på portugisiska blev oberoende av Indonesien år 2002.


Vilka som är de äldsta staterna blir en svårare definitionsfråga. Spontant tänker man på Egypten och Kina men de har varit ockuperade av främmande makter så ställer man krav på kontinuitet så är de inte de äldsta. Å andra sidan måste ett land kunna anses ha en kontinuerlig historia även om det varit ockuperat. Frankrike konsoliderades som kungarike 1180 under huset Capet, (Filip II blev regent 1180,  slaget vid Bouvins 1214), men är det ett startår för staten Frankrike? Capetingernas historia börjar 987 och deras styre var feodalt, det är oklart när man kan anse att de etablerar en fungerande stat. Kanske staten Frankrike inte är tydligt definierad förrän vid den westfaliska freden 1648 då det moderna statsbegreppet definierades i mellanstatligt avtal?  Och gör den tyska ockupationen under andra världskriget att Frankrikes kontinuitet som stat upphörde under några år?


Japan har en historia utan att ha blivit ockuperade av främmande makt under längre tid. Riksbyggandet i Japan börjar på 600-talet och ett möjligt startdatum skulle kunna vara 646 e.Kr då taika-reformerna infördes. De innebar ett mer centraliserat styre med modell från Tangdynastins Kina. Japan blev ockuperat av USA efter kriget, men det var en tämligen indirekt ockupation (enligt Ottosson och Ekholm, "Japans historia").


Öar kan ha en fördel, de får naturliga gränser och kan ligga så till att de är svåra att ockupera. Island räknas ibland som världens äldsta fortfarande existerande folkstyre, med historik från Alltinget 930. Men Island var under danskt styre från Kalmarunionens tid 1397 och fick oberoende (men fortfarande i union) först 1918. Och under andra världskriget var Island ockuperat av Storbritannien. Den formella självständiga republiken Island föddes alltså först 1944. Danmark har förstås en lång historia men var också ockuperat under kriget.


Stadsstater är en gammal form av stat som fick svårt att överleva när nationalstaterna bredde ut sig. San Marino har överlevt. Staden anses ha grundats år 301, och har bara varit ockuperat kortare perioder under alla århundraden. Påven erkände staden som oberoende 1631. Påvens stat, Kyrkostaten som sedan blev Vatikanstaten, upphörde att existera under en period under Italiens bildande, annars skulle jag nog räkna den som världens äldsta.


Thailand är också gammalt, och blev aldrig koloniserat. Kungariket Auytthaya kallas det rike som bildades cirka 1350 (döpt efter namnet på huvudstaden) som sedan blev Siam. Under perioder har dock landet varit vasallstat under Burma.


Sammanfattning: Japan äldst och Sydsudan yngst.













3 juni 2017

Klanvälde

Richard Swartz skrev i DN den 20 maj 2017 om hur han kände sig som en modernitetens förtrupp när han reste omkring i Östeuropa som korrespondent och bodde på hotell. Han liknar det moderna samhället vid "hotellets oförbindliga gemenskap", med kontakter med människor som inte känner varandra och kanske aldrig kommer att träffas mer. Han mötte kypare, receptionister och städerskor.


Han kontrasterar detta mot "tidiga mänskliga gemenskaper" som byggde på "blod och jord", storfamiljer eller klaner. Och vidare skriver han att "nationen är ett mellanting mellan klanen och denna moderna hotellgemenskap".


Han frågar sig vad som håller ihop den moderna opersonliga gemenskapen? Kan man inte betala hotellräkningen så hamnar man på gatan utanför. Han noterar dock att han trivdes på hotellet och vad jag förstår kunde han betala för rummen.




Kontrasten mellan klanen och "den moderna gemenskapen" beskrivs ännu tydligare i "Klanvälde - från stamsamhälle till rättsstat" av Mark S. Weiner, (Dualis, 2015). Weiner är rättshistoriker och har som guru Henry S. Maine (1822-1888), som han betecknar som rättshistoriens och rättsantropologins grundare. Maines magnum opus var "Ancient Law" från 1861 där han lanserar grundbegreppen Status-samhälle och Kontrakts-samhälle. Weiner använder denna tudelning av världshistoriens organisationsformer, men betecknar dem som "klansamhälle" och "moderna liberala demokratier". Detta blir en väldigt grov indelning - man jag vill jag redogöra för Weiners beskrivning.
Klansamhället/Status-samhället karakteriseras av starkt decentraliserad konstitutionell struktur (märk att vi har med en rättshistoriker att göra). Detta gör att man kan tala om klansamhället som icke-hierarkiskt. Inom klanen råder en hierarki men mellan de olika ledande grupperna finns ingen etablerad hierarki utan styrka och sedvanerätt av avgör. Det gamla isländska tinget är ett exempel, här fanns en slags dömande makt men ingen verkställande tredje part - ingen stat med polisväsende. Och de skotska klanerna är de som gett oss begreppet. En sådan klan är givetvis i huvudsak släktbaserad. Weiner nämner att en mer antropologisk definition av klan är att ens position avgöras av ätten och att ättens medlemmar måste gifta sig utanför sin närmaste härstamningsgrupp, så kallad exogami. Att Maine talade om ett status-samhälle utvidgade detta klanbegrepp till liknande samhällen där personliga relationer mellan människor och deras status inom strukturen bestämde deras sociala roller. Det indiska kastsystemet är ett status-samhälle och Weiner väljer att beteckna även detta som ett klan-samhälle. I en fotnot noterar han att det kan kallas patrimonialism men han tycker det är tydligare att använda klanbegreppet. Det gör att även det konfucianska Kina som betonar familjens vikt räknas som ett klan-samhälle. Moderna exempel på klaner i denna vida definition är maffiaorganisationer och vissa företag som betonar personliga relationer mer än affärsmässiga. "Klanvälde" blir med detta språkbruk en symbol för alla samhällen som inte betonar individuell frihet och opersonliga relationer. Det är detta som Jonathan Haidt kallar sociocentriska samhällen.


Det finns en koppling till Indien i detta, för Henry Maine arbetade där och skrev om Indien. Han drog paralleller mellan indisk rättshistoria och irländsk, och menade att det finns ett rättshistoriskt samband som kan påminna om det som finns mellan indoeuropeiska språk. På sidorna 114-117 redogör Weiner för det indiska varna-systemet (de fyra varna plus daliterna och alla yrkesbaserade jatis) men tar även upp begreppet gotra. En gotra är det närmaste härstamningssegmentet inom en jati, en person måste gifta sig inom sin jati men får inte gifta sig med någon inom sin gotra. Weiner redogör sedan för positionen hos den han kallar kastsystemets främste kritiker, Ambedkar (f. 1891 i Maharshtra).


Klanernas makt måste brytas när en stark hierarkisk centralmakt etableras. Religiösa föreställningar kan bidra till detta. Islams framväxt var uttalat ett resultat av att lokala arabiska klaner enades inom ett gemensamt umma. Klanerna fanns dock kvar som maktfaktorer inom de stora arabiska imperierna, och spelar fortfarande idag en stor betydelse. Konstantin den I använde kristendomen som ett verktyg för att minska klanernas makt, alla skulle enas bakom en kejsare med en gud. Särskilt katolsk kristendom är aktivt inriktad på att stärka kyrkans makt på bekostnad av ätternas. Prästernas celibat befriar dem helt från exogamins regelverk. Kanske ariansk kristendom var mindre klanfientlig och därför mer populär bland germaner innan de övertygades av det romerska rikets fördelar. Sentida exempel på imperiernas förmåga att krossa klanvälde är Japans invasion av Korea 1910 och deras aktiva kampanj mot klanerna, med lantmäteri och jordreform, upprättande av modernare rättsväsende och till och med en kampanj från 1940 att tvinga koreaner att byta namn från koreanska släktnamn till japanska familjenamn. I en kultur där man dyrkar sina förfäder var detta ett slag mot den koreanska identiteten, över tre fjärdedelar av befolkningen registrerade med nya namn. Weiner skriver det inte men jag antar att sydkoreanerna återtagit sina släktnamn nu. Efter kriget 1946 beslutade USAs förvaltningsstyre av Syd-Korea om en Name Restoration Order.


Det engelska imperiet var en maktorganisation som aktivt försökt motverka klanvälde. Symbolen för det måste vara slaget vid Culloden 16 april 1746, då de skotska klanerna förlorade och så småningom fick se sig förvandlade till kulturhistoriska fenomen, stolta men inte mäktiga.


På sidan 200 tar Weiner upp marxismen som en teori för att återupprätta klanväldet. "Även om inte många känner till det", skriver han, så var det en viss Lewis Henry Morgan (f. 1818) som inspirerade Marx och Engels med sina studier av klansamhällen, framförallt hos nordamerikanska ursprungsbefolkningar. Jag har aldrig hört om detta förut, men lite googlande ger vid handen att den äldre Marx skrev en del texter om framförallt irokeser.


Morgans idé var att civilisationen inte skulle stanna vid det moderna liberala Kontraktsamhället, utan utvecklas vidare genom att återuppliva "friheten, jämlikheten och broderskapet hos forntidens gentes". Gentes var ett begrepp han skapat av romar-rikets gens (i plural gentes) som betyder familjenamn. Weiner menar att Morgans gentes betyder det samma som klan i hans vidsträckta betydelse. "Civilisationen skulle utvecklas till en mer upphöjd version av det irokesiska stamsamhället". Kommunismen skulle alltså vara ett försök att återupprätta "en värld av klansolidaritet genom rättsliga medel. Försöket slutade som bekant i slaveri, i ett nytt modernistiskt Status-samhälle där individen underordnats gruppens krav och behov".




Jag kan minnas den romantiska bilden av de kämpande irokeserna och deras internt jämlika samhälle som jag läste om i Erik "Uncas" Englunds årsböcker. Kanske baserade sig det på Morgans antropologi, och utan att veta kan jag gissa att Morgan projicerade en del ideal på irokeserna som kunde få dem att framstå som ett egalitärt jägar- och samlar-samhälle som samtidigt lyckats organisera sig i ett framgångsrikt samfund. Dock har jag svårt att tänka mig att marxistisk teori menade att formerna för organisation i ett glesbefolkat Nordamerika skulle fungera för ett industrialiserat tätbefolkat klass-löst samhälle. Men marxismen redovisar aldrig vad jag förstår någon riktigt bra beskrivning av hur det klasslösa samhället var tänkt att vara organiserat.




Weiner menar att varje försök att avvika från modern liberalism och kapitalism måste sluta i en form av Status-samhälle. Jag tror att det måste finnas någon form av frihetlig socialistisk ordning som kombinerar det öppna samhällets organisationsfrihet med en reglering av transnationella företag och undviker den orimliga positiva feed-backmekanism som kraven på ständigt högre vinster innebär. Men det kan vara svårt att visa teoretiskt och något praktiskt exempel finns inte. Och även om det går att skapa en modell så är det nästan säkert omöjligt att nå dit från de nuvarande samhällbetingelserna. De mäktiga koalitioner som garanterar den nuvarande ordningen kan inte tillåta det. Med det som tes så skulle varje hot mot det öppna samhället innebära en återgång till något som kan kallas Status-samhälle eller med Weiners språkbruk, klanvälde. Det finns många fler begrepp som betonar olika aspekter av detta, jag får sammanfatta dem i senare inlägg.





















1 maj 2017

Moral foundations theory

Jag skrev att det inte går att tala om en evolutionär etik. Darwin och Huxley var tydliga på det, begreppet "fitness"  är inte synonymt med begreppet "good" i moralisk mening. Ändå gjordes detta på ett grovt vis av rasteoretiker, samt senare, på ett något mer nyanserat vis, av delar av en modern skola som kallas nyateism. Jag ogillar nyateismen, jag får återkomma till mina skäl för det.

Vad man däremot kan göra är att studera moralpsykologi, och då ha stort stöd av evolutionsteorin. Då frågar man sig inte vilken handling som är god, utan man frågar sig vad folk verkligen gör när de försöker göra vad de anser vara goda handlingar.

En lärobok som "Evolution and human behaviour" av John Cartwright, (3.e ed. 2016, Palgrave) har ett sista kapitel kallat "Ethics". Här nämns Hume som filosofen som symbol för tanken att moraliska värden är lika med de moraliska känslor som vi upplever, och att de skulle finnas vissa gemensamma nämnare för dessa för de flesta människor, vilket skulle skänka dem någon form av objektivitet (ref. Curry, 2005, Morality as natural history).

Typfallet för moralpsykologerna har blivit det så kallade "spårvagnsdilemmat"eller "loket utan förare" som man har att hantera i olika valsituationer där människor kan bli överkörda. I Philippa Foots ursprungstext står det "trolley", och i hennes efterföljd har det uppstått en hel "trolleyology".

Mer generellt kan man skapa mängder av olika tänkta scenarios och sedan be människor berätta hur de skulle handla och ge sina skäl för det. En psykolog som gjort det är Jonathan Haidt som tillsammans med kollegor utvecklat vad de kallar "Moral Foundation theory" (MFT). Teorin tas upp i "Evolution and human behaviour", kapitel 21.5 och sammanfattas där i tabell 21.2.

Grundförutsättningen är att människor har en moralisk intuition som föregår deras rationella val (the Social Intuitionist Model, SIM). Åter är efterrationaliseringen viktig. I Haidts bildspråk så är intuitionen en elefant som lutar åt olika håll och bara med svårighet låter sig styras av sin rationella förare. I SIM ingår att den rationella återkoppling ofta kommer från andra personer i en social grupp. Det är en psykologisk beskrivning av moral han vill åstadkomma, en empiriskt beskrivning, inte en normativ filosofisk etik.
Haidts har använt sina moraliska textpaket i olika miljöer, socioekonomiskt olika i USA och kulturellt olika i världen. I sin bok "The righteous mind" (Pantheon Bokks, 2012) beskriver han hur hans första projekt i Orissa i Indien gav honom insikter i det han kallar ett "sociocentriskt" samhälle. Han sätter det i kontrast till den individcentrerade västerländska kultur som förkortas WEIRD. Teorin bygger vidare på en grund lagd av kulturantropologen Richard Shweder.




Grundtabellen i MFT innehåller fem motsatspar (min översättning):
1) Omsorg/skada
2) Rättvisa/fusk
3) Lojalitet/förräderi
4) Auktoritet/omstörtande
5) Helighet och renhet/förnedring


senare har en till lagts till:
6) Frihet/förtryck.




Dessa grundperspektiv bygger upp varje människa moraliska intuition. Jonathan Haidt är väldig tydlig i sin bok att han har ett syfte med sin forskning, att visa att personer kan ha olika moraliska grundperspektiv, och att det finns anledning att respektera det. Han har själv gått från att vara "intolerant" liberal (i den betydelse ordet har i USA) till att ha förstått de konservativas ståndpunkt. Han anser sig ha robusta belägg för att liberala människor baserar sitt tänkande främst på Omsorg och Frihet och i viss mån Rättvisa medan konservativa människor baserar sig lika mycket på alla sex grundområdena.


Haidt skriver att någon etisk norm för samhället inte kan utläsas ur detta. Men om man som utilitarist vill hitta det som är gott för de flesta måste man förstå att människor värderar olika grundmoraliska värden olika. Haidt kallar detta för Durkheimsk utilitarism.


Trots ambitionen att ha en global utblick har tyvärr inriktningen mot att lösa konflikten mellan Demokrater och Republikaner i USA gjort att forskningen framstår som mycket USA-fokuserad. Vilket kan vara viktigt nog. Haidt skriver att han vill öka förståelsen för konservativa men att han inte tycker de olika republikanska rörelserna är särskilt bra.
Jag saknar en tydligare diskussion om vad som menas med t.ex. rättvisa. Det låter sig sägas att det finns en "elefant" som lutar åt ett visst håll i en moralisk fråga, men det är fortfarande ett problem för den efterkloke elefantföraren att grubbla över om betydelsen av ordet rättvisa och huruvida det var det som gjorde att elefanten angav sin huvudinriktning. I Haidts beskrivning är elefantförarens omedelbara reaktion att försvara det val elefanten gjort, han kallar det Glaucons princip - att människor mer bryr sig om hur de framstår än vad som verkligen är rätt. SIN-modellen innehåller dock loopar av "post hoc reasoning" men det utvecklar inte Haidt så mycket i "The righteous mind".


Det för mig intressanta är att forskningen om MFT ändå gett så pass generella resultat att de införlivats i en grundläggande lärobok om humanevolution. John Cartwright kallar MDT för en "innate universal moral grammar".










30 april 2017

Valborg Glada Vappen!

Blandat från dagen före:


Den apporterande hunden tog en andhämtningspaus. LW, NoN 29/4.

Ska man dricka något från ett mikrobryggeri måste man ha förstoringsglas!
Thomas v Gegerfelt, NoN. 29/4 2017.



"Namnet Valborg härstammar från den anglosaxiska missionären och abbedissan Walburga (710–779 e Kr). Hon blev helgonförklarad den 1 maj, som då fick benämningen Walpurgistag, Valborgsmässan.
Ordet ’Vappen’ är en finlandism, en översättning av Vappu, som är namnet Valborgs finska motsvarighet (finska språket saknar bokstaven b, vilken i stället uttalas som p)."
Franciska Mouyem, DN, 3/5 2012.
Walburga kommer av tyskans wald som betyder härskare och burg som betyder borg.


"They sought it with thimbles, they sought it with care;
  They pursued it with forks and hope;
They threatened its life with a rail-way share;
  They charmed it with smiles and soap."

"For the Snark was a Boojum, you see."

The hunting of the Snark, Lewis Carrol, ca 1875.



I december 1972 genomfördes den sista månlandning. Fotot "Den blå pärlan" togs på vägen dit. En annan berömd bild på jorden, "The pale blue dot", togs av Voyager 1 1990.


Matematiska par (från Axess TVs serie Matematikens historia med Marcus du Sautoy):
Gödel och Einstein tillsammans i Princeton.
Julia Robinson och Jurij Matiyasevich om Hilberts 10:de problem.
Henri Poincaré och Grigorij Perelman, om Riemanngeometri.
samt André Weil och Grothendieck.

15 april 2017

Vidare in i Karnataka

Min ursprungliga resplan var att åka längst Indiens västkust men det har visat sig att jag hamnar i inlandet. Bergen i västra Ghats avskärmar kusten från ett rikt inland och de viktiga huvudorterna låg där på Deccan. Nu ska jag alltså söderut från Maharashtra in i Karnataka. Här passeras en språkgräns, från sanskritrelaterade språk in i det dravidiska området. I Karnataka är det viktigaste språket kannada. Den moderna huvudorten, Bangalore/Bengaluru, grundlades blygsamt först 1537, i södra delen av regionen. Idag har staden över 8 miljoner invånare.


Flera av de betydande dynastiernas huvudorter låg i norra delen av Karnataka, nära Krishnafloden lopp. Badami, 26 mil söder om Pandharpur, var huvudort för den första Chalukya-dynastin (540-757). Rashtrakutas (753-982) hade sin huvudort i Manyakheta (dagens Malkhed) längre in i landet och där låg också den senare Chalukya-dynastin Kalyani (dagens Basavakalyan). Den verkliga stormakten Vijayanagara (1336-1646) hade sitt centrum bara 14 mil öster om Badami. Staden som på 1500-talet kan ha haft 400000 invånare är idag en by som heter Hampi.


Men år 1220 var maktcentrat långt söderut, 40 mil söder om Badami, i Belur och sedan Halebidu, två platser som ligger bara 14 km från varandra vid floden Tungabhadra, ett sydligt biflöde till Krishnafloden.
Här härskade Hoysaladynastin (1026-1343 men fram till 1187 vasaller under Chalukyas). År 1220 dog den mäktige kungen Veera Ballala II. (r. 1173-1220). Ett kunganamn man inte kan undgå att notera. Det var under hans period som dynastin blev oberoende. Men sydindiens historia handlar om en kamp mellan många riken. Fortsatt konkurrens rådde med Seuna Yadavas i norr (som jag nämnt tidigare, huvudort Devagiri), med Kakatiyas i väst och Pandyas i syd. Samt Delhi-sultanaten som från 1211 etablerade sig i Gangesområdet och sedan expanderade söderut i olika perioder. Dynastierna kunde gå upp i varandra, även på avstånd. I Bengalen fanns det en Sena-dynasti (1070-1230) som hävdade härstamning från Karnataka, och det verkar troligt då deras fjärde kung hette Ballala Sena (r.1160-1179).


Men på 1200-talets Deccan; många riken, många nya tempel, en hinduisk väckelse, poeter som skriver på lokala språk. Men vad hände på andra sidan de västra Ghats? De är inte så höga, ca. 1000-2000 meter. På andra sidan finner vi Malabarkusten.











10 april 2017

Pandharpur och diktarhelgonen


Resan genom Indien 1220 fortsätter så sakteliga. Senast var jag i Paithan, Maharashtras gamla huvudstad, (2/2 2017 och om födelseort för Nimbarka 7/3 2017) och nu åker jag vidare söderut mot Karnataka. Att det går långsamt beror på att Indiens historia inspirerar till grubblerier om hur filosofi bedrivits i en för mig annorlunda kultur, och försök att jämföra det med nyare västerländskt tankegods. Därav inlägg om evolutionär kunskapsteori och etik.

På vägen söderut kommer vi till den heliga staden Pandharpur, i södra delen av Maharashtra. Bhakti-rörelsen inom hinduismen, som betonar den enskildes hängivelse och ett mer personligt gudsförhållande, spreds från syd-indien norrut. Pandharpur, som ligger 20 mil väster om Basavakalyan, var ett huvudcentrum för en viktig kult. Här helgas guden Vishnu i form av Vitthala. Det finns något progressivt över just detta tempel, det första med kvinnliga och låg-kastiga präster. Knut A. Jacobsen skriver i ”Hinduismen (NoK, 2014) om så kallade diktarhelgon som är förbundna med denna riktning av bakthi-rörelsen. Den första var Jnanesvara (1275-1296) som skrev på språket marathi. Han kallas Dnyaneshwar på Wikipedia och omnämns som en slags Shakespeare för marathispråkiga. En senare mycket berömd diktare var Tukaram (1608-1649).

Vishnuismen är den dominerande formen av hinduism, ca 70 % av dagens hinduer kan räknas som vishnuiter. Redan under Guptaperioden fanns en separat vishnuistisk  inriktning. Det fanns en tillbedjan av Vishnu, Krishna och Rama som uppfattades som en egen identitet kallad vaisnava.

Jacobsen uppger vidare att ca 28 % av dagens hinduer är shivaiter och ca 2 % har gudinnans Shakti som den viktigaste guden. Shivaism återkommer jag till när jag hunnit till tamilerna längst ner i södra Indien och shaktismen kommer jag inte till förrän jag är i Bengalen och Assam. Det finns även en inriktning kallad Smarta-traditionen som dyrkar fem huvudgudar. Alla traditionerna har givetvis mängder med gudar utöver sina huvudgudar, monteism är det enbart vissa lärda som försöker ägna sig åt.

Hindusimen är baserat på sedvänjor, ritualer och offer. De äldsta veda-texterna skildrar detta detaljerat. En viktig ritual är att upprepa hymner, även långa partier som man inte längre förstår vad det betyder. Det blir till rituella ljud. Offren var av tre slag, matoffer, berusande dryck (soma) och djuroffer. Hästen var det viktigaste djuret i vedisk tradition. Kon blir helig senare, kon är Krishnas heliga djur. Kastväsendet (varna) är en integrerade del av detta, och stipulerar i detalj var och ens roll inom samhället.

Den vediska traditionen mötte på ett tidigt stadium den asketiska tradition som fanns i Gangesdalen. Om veda är en handlingsinriktad tradition så var den så kallade sramana-rörelse inriktad på meditation och eremit eller munkväsende. Vedatexterna kom att influeras av detta. Upanishaderna som sammanställdes under ca 600 f.Kr har inte livet som fokus utan hur man ska bli fri från döden. Inre insikt, karma, och yoga betonas. Detta kom att räknas som en del av Veda.

Under Gupta (320-500 e.Kr) konsoliderades hinduismen. Dharma (läran om plikter och rättigheter) blir samhällsideologi. Lagböcker med regler för social etik och korrekt rituell praxis skrivs, Dharmasutras.

Den tidiga bakhti stöder den etablerade samhällsordningen. Enligt Bhagavadgita ska alla plikter som tillhör ens roll utföras för Krishnas skull som en tillbedjan. Skildringen av hur Arunja övertygas om att utföra sin plikt som krigare även när det är hans släkt han krigar mot (ett klassiskt krigiskt vedamotiv) blir i Bhagavadgita en allegori över allas plikt att utföra sin uppgift som en ritual till Krishna.

Jag förstår nu att hinduismen helt omtolkades under perioden 300- 1400 e.Kr. De gamla gudarna som Brahma och Indra ersätts i hög grad av Vishnu, Shiva m.fl. Mycket mera betoning av ”gör din plikt och bli belönad med ett bättre nästa liv” är en anpassning till det mera tätbefolkade och hierarkiska samhället. Jag får släppa tanken att det skulle finnas något slags äldre innehåll i hinduisk Dharma, här har skett en utveckling precis som på andra ställen.

Knut A. Jacobsen skriver att det skedde en nytolkning av Maharashtras mystiktradition i slutet av 1800-talet. Mahadev Govind Ranade lyfte fram diktarhelgonen som exempel på en folkligare hinduism som kontrast till den brahmanska traditionen. Ranade ska ha dragit paralleller till protestantismens uppror mot katolicismen.


Jnanesvara dog 1296, innan Seunadynastin föll under det muslimska Khilji-sultanatet.



 

3 april 2017

Evolutionär etik kan man inte tala om, eller?

Evolutionär epistemologi som jag kort beskrev i förra inlägget menar jag är en hållbar inställning till kunskapsteori. Evolutionär etik kan man däremot inte tala om.
Kenan Malik skriver (på sidan 317 i "The quest for a moral Compass" från 2014) att samma typ av dilemma drabbar de som hänvisar till Gud som källa för moral och de som menar att det går att vetenskapligt avgöra moraliska frågor.

Det är återigen "Eutyfrons fråga" som kan ställas. I Sofokles ursprungsversion är frågan ungefär "Är det goda gott på grund av att gudarna säger att det är gott, eller är det gudarna som väljer det goda för att det är gott?"

Ersätt "Gud" med "vetenskapen" (och då kanske specifikt neurovetenskap) eller "resultatet av evolutionen" och du får samma resultat. Evolutionen kan producera "goda handlingar", till exempel altrusim, men att det är gott avgörs inte av evolutionen. Även bestialiska handlingar kan ha överlevnadsvärde. Att värdera evolutionärt överlevnadsvärde som "gott" leder till att Djingis Khan blir ett moraliskt föredöme eftersom han hade väldigt många efterlevande släktingar. (Och Kublai khan skulle men den måttstocken varit ännu godare).
Hjärnforskning kan beskriva tillstånd som upplevs som goda, men det behöver inte betyda att de är goda i en etisk mening. Möjligen kan en mycket enkelspårig hedonist nöja sig med det. Visst är det viktigt att förstå varför hjärnan ibland belönar oss med en känsla av godhet men i vilka syften det varit evolutionärt framgångsrikt är en fråga, vad som är etiskt rätt är en annan.

Denna boskillnad mellan vetenskap och värderingar ligger till grund för modern byråkrati. Bra riktlinjer för hur beslut ska fattas innehåller en tydlig del som rör det vetenskapliga underlaget för ärendet, och en annan del som rör de politiskt beslutade riktlinjerna, där etik och ekonomi och andra samhälleliga värderingar läggs in i beslutsunderlaget. Givetvis kan vetenskapspersonerna ha synpunkter på den praktiska hanteringen av ett beslut, men då gör de det tydligt skilt från när de lägger fram själva faktaunderlaget (idealt sätt ska det fungera så). Jämför till exempel den vetenskapliga "risk assessment" med den policybaserade "risk management" i valfri riktlinje från Codex Alimentarius.

David Hume (1711-1766) skrev om vad som är och vad som borde vara. Hans kommentar i slutet av "A Treatise of Human Nature" rörande övergången från att man skriver faktapåstående med "is" till att man gör normativa utsagor med "ought" är en viktig referenspunkt i filosofins historia, likt Eutyfrons dilemma. En enkel tolkning av vad Hume menade är att det är bra att förstå att det inte går att vetenskapligt bevisa att vissa värderingar är "sanna". Detta är inte enkelt, det finns massor skrivet om "is-ought" problemet.

Däremot ska man ha goda skäl för sina moraliska val. Och i det ingår att bygga sina resonemang på ett vis som inte strider mot fakta. Men vare sig gud eller vetenskapen bjuder på ett moraliskt facit. Existentialisterna gjorde stor sak av detta, de lyfte fram valet som en livsprincip. Men utifrån resonemanget ovan så borde individens egna ansvar för moralen vara det enklaste sättet att se på detta.

Men sedan tillkommer att etik inte bara handlar om den enskildes moral, utan också om frågan om hur man organiserar ett samhälle som på bäste vis koordinerar människor som lever med helt olika uppfattningar. Här kan man tänka sig vetenskapliga och evolutionära ansatser. Hur kan man få samordning mellan människor som bär på så olika värderingar att de kanske inte ens kan begripa varandras ståndpunkter?


Jag har inte läst hela Kenan Maliks bok ännu och har inte sett om han skrivit om den kompass som han har i bokens titel. I ett samhälle med fri organisationsrätt så kan olika grupperingar bildas för att främja olika värderingar. I någon mening sätter organisationen upp ett riktmärke i Norr i sina policydokument och sedan förväntas den verka i den riktningen. Men både enskilda och hela organisationer kan förlora sin moraliska kompass, som bekant. Så inte nog med att norr inte ligger åt samma håll för alla, vi letar dessutom efter kompassen.



26 mars 2017

Efterrationalisering och evolutionär epistemologi

Den medvetna tanken formas lite för långsamt för att hinna med att reagera. Många av våra val sker innan medvetandet talar om för oss vad som skett. I någon mening är vår världsbild en efterrationalisering, bilden uppstår inte i nuet. Detta går att visa i experiment, dvs det är i sig ett naturvetenskapligt faktum att vi inte iakttager världen direkt.

Men medvetandets efterrationalisering leder inte till slutsatsen att den värld som medvetandet skapas är skild från den materiella världen. Det är numera lätt att förstå att våra sinnen är begränsade men att de ger en någorlunda rättvisande bild av en verklig värld. Till exempel ser vi bara i ljus av vissa våglängder. Men bilder av föremål som visas med kameror som mäter i andra våglängder överensstämmer väl med det vi vet om föremålet som finns där. På liknande vis kan en liten tidsförskjutning mellan "verklig händelse" och "upplevd händelse" mätas och begripas.

Att vår bild av den materiella världen är någorlunda realistisk följer av teorier inom evolutionär epistemologi. Epistemologi betyder kunskapslära, ordet kommer av grekiskans "episteme",  kunskap. Ordet epistemologi myntades av James F. Ferrier (1808-1864), en skotsk filosof.

Evolutionär epistemologi är ett begrepp som beskrevs först på 1970-talet men vad jag förstår följer det ganska rakt av från Darwins teori. För att anpassning ska vara evolutionärt framgångsrik bör en organism reagera någorlunda adekvat på förändringar i omgivningen.

I "Evolution and human behaviour" av John Cartwright (tredje upplagan 2016, Macmillan) beskrivs detta. Vi föds med ett medvetande som i viss mån strukturerats av våra förfäders utveckling genom naturlig urval. Både våra sinnesintryck och hur vi drar rationella slutsatser av dem påverkas av detta.

På tre nivåer leder detta till vissa glapp mellan "verkligheten" och de slutsatser vi drar av de intryck vi får från den:
1. På nivån neurologisk efterrationalisering. Läs populärt (fast nu lite gammalt) om detta i Tor Nörretranders "Märk värden" från 1993.
2. På en rationell evolutionär nivå, vissa felslut ökar överlevnadschansen. Detta studeras bl.a. inom "error management theory", EMT. Det ger ökad överlevnad att vara överdrivet rädd för faror än att hela tiden underskatta dem. Möjligen kan animism förklaras utifrån EMT, det kan ha varit bättre att uppfatta saker som aktiva aktörer än att missa de som är det. John Cartwright refererar vidare till Guthrie (2001), "Why gods?".
3. På en irrationell evolutionär nivå - vi vet inte vilka anpassningar som kommer att vara framgångsrika inför framtida förändringar. Evolutionen ger inget facit på vad som är rätt, utan bygger sina framsteg på urval bland existerande mer eller mindre bra lösningar. Ibland spårar det ur, och arter dör ut på grund av att de gått in i en evolutionär återvändsgränd.


Detta är filosofiskt otillfredsställande, vilket ligger evolutionär epistemologi i fatet. Se t.ex. under stycke 1.4 i Stanfords EPs beskrivning.

På ett abstrakt plan blir hela den vetenskapliga apparaten en del av vår varseblivningsapparat. Som närsynt är mina glasögon en del av mitt seende. Olika glasögon om jag ska läsa eller köra bil. Min överlevnad beror rätt mycket på dessa glasögon. På ett liknande vis erbjuds en rad vetenskapliga teorier för att vi ska se världen någorlunda korrekt. För en filosof är det kanske inte så roligt att komma fram till slutsatsen att det bästa man kan uppnå är en mångfald av kunskapsteorier varav några bidrar till överlevnad mer än de andra. Men jag tycker det är ett vackert sätt att se det.






11 mars 2017

icke-materialistisk materialism


Nimbarkas filosofiskt/teologiska system kallas Dvaitādvaita vilket översätts med "dualistisk icke-dualism". Advaita, icke-dualism, ska dock mer bokstavligt översättas med "icke-andrahand" (non-secondness, enligt IEP), men det för in på andra tankebanor som jag inte vill hantera nu.

Det jag vill göra här är att reda lite i begreppen monism, dualism och icke-dualism. Klassisk indisk syn på verkligheten är en monism. Man anser att världen består av en enda världsande eller ordnande princip, brahman, som är det enda som egentligen finns. Atman, det egna (reinkarnerbara) medvetandet/själen, kan uppfattas som skilt från brahman, men målet är att den ska uppgå i brahman igen. Att uppleva det är upplysning, moksha.

Monistiska världsbilder har en enda sådan ordnande princip. En materialist menar att det enda som finns är materia och en idealist anser att det enbart finns idéer.

Konsekvent dualism håller sig med två motsatta principer. Persisk antik filosofi (zoroastrism mm) betonade konflikten mellan liv och död och mellan ont och gott. Kinesisk filosofi har yin och yang, (men möjligen förenas de principerna på något vis som gör att dualismen inte upprätthålls). Många former av kristendom och islam är monistiska. De enda guden anses både allsmäktig och god, men man brottas då med ondskans problem, teodicéproblemet. Och varför kan människor som utför goda handlingar drabbas av ett dåligt öde?

En icke-dualistisk (dvs monistisk eller panteistisk) hinduism får ett liknande etiskt problem. Om allt består av brahman, vad är det då som skapar fri vilja och möjlighet att skilja mellan onda och goda handlingar? Detta ska förklaras med att handlingarna påverkar din karma. Och reinkarnationsteorin öppnar för belöningar i nästa livscykel.

Dualistisk hinduism (Dvaita) ser brahman som skild från den övriga skapelsen (både atman och den materiella världen). Jämför med Cartesiansk kristendom som skiljer själen från kroppen. Sådana dualistiska världsbilder kan lösa frågor som för monisten leder till självmotsägelser. Men det finns något problematisk med att dela upp världen i flera olika principer som ligger i konflikt med varandra eller som inte har någon koppling till varandra. Varpå filosoferna försöker hitta en lösning på detta och Nimbarka kom alltså upp med Dvaitādvaita.

Här ungefär vill jag repetera vad jag skrev förut om "icke-förståelse", jag begriper egentligen inte detta eftersom jag inte kan något om indisk filosofi. Men i detta fall har ovanstående tjänat som inspiration till följande tankelek.

Jag som är materialist är en monist enligt ovanstående schema. Jag tror att allt kan förklaras med naturlagar som är baserade på hur vårt materiella universum är beskaffat. Det jag upplever har en materiell bas, även mitt medvetande går att föra tillbaka på hur neuronerna i hjärnan reagerar på sinnesintryck från kroppen.

Men naturlagarna består inte enbart av fysik och kemi. Materia styrs av flöden av information inom termodynamikens ram. Särskilt i lite mer komplexa självrefererande system som har tillgång till extern inflöde av energi (komplexa adaptiva system) kan information påverka det materiella förloppet.

Gregory Batesons anekdot om skillnaden i vad som händer om man sparkar på en boll eller om man sparkar på en hund illustrerar detta. Man blir varse att hunden är ett "komplext adaptivt system". Numera skulle jag vilja ha en trevligare version av den historien: Vad händer om man ropar "Kom" till en boll och till en hund. Det är skillnad, till och med när hunden väljer att ligga kvar bredvid bollen.

Denna enkla betoning av informationens betydelse för materiella system där det ingår liv (eller andra självrefererande system) skulle man kunna kalla "icke-materialistisk materialism".

Utan att ha begripit vad Nimbarkas syntes mellan Dvaita och Advaita består i, så ser jag att han beskylls för att ha ägnat sig åt mindre begåvad filosofi av sina mer renläriga motståndare. Det är givetvis enkelt att visa att om man sätter ihop motsatta begrepp på detta vis, "icke-materialistisk materialism", så blir det logiskt obegripligt. Etiketten ska bara klargöra för den som hör ordet "materialism" att i detta fall avses inte någon enkel mekanisk modell för universum utan något mycket mer komplext. Sådant kan man ägna sig åt i skuggan av ett nim-träd.


7 mars 2017

Nimbarka - en indisk filosof från Maharashtra

Tyvärr har min resemetod sina begränsningar. Jag tänker mig nu att jag ska leta fram en indisk filosof någorlunda runt 1200-talet från regionen Maharashtra. Då anmäler sig Nimbarka, men han visar sig vara en svårfångad läromästare. Traditionen anger att han kom från ett ställe nära Paithan, den klassiska huvudstaden i Maharashtra. Men sedan vet man inte så mycket mer. Han framstår som ett närmast mytologiskt helgon från långt svunna tider. Det verkar finnas mer information när jag kommer längre söderut och kan skriva om filosofer/teologer som Sankara och Ramanuja. Men först ska nu redas ut lite kring denne Nimbarka.

I "a history of India" (av Hermann Kulke och Dietmar Rothermund) står det på sidan 140 att att "Nimbarka och Vallabha var två sydindiska brahminer som bosatte sig i Mathura nära Brindaban för att den platsen var kopplad till Krishnas liv på jorden. De ägnade sig åt metafysiska spekulationer om relationen mellan Radha och Krishna. För dem var Radha en universiell princip som möjliggjorde för Krishna att kommunicera med denna värld. Inte mycket är känt om Nimbarkas liv".

Mathura är en av de sju heliga städerna. Den staden ligger 14 mil söder om New Delhi, i Uttar Pradesh, så där tappar jag kopplingen till Maharashtra. Sannolikt finns ingen koppling till 1200-talet heller. Man vet inte när Nimbarka levde.

Krishna är en av de mer välkända gudarna, eller inom vishnuismen, en avatar av guden Vishnu. I gymnasieläroboken "en mosaik" beskrivs Vishnu som en "god och vänlig gud som sköter om världen, Han stiger ner på jorden som en avatar", varav de mest kända är Krishna och Rama.

Bhagavad-gita är den text som mest tydligt lyfter fram Krishna som representant för världsanden (brahman) och kring 1100-talet fick den texten ännu större betydelse genom den inspirerade rörelse som kallas bhakti och de stora berättelser (puranas) som den inspirerade.

Radha är en gudinna som förknippas med Krishna, eller den energi som skapar Krishna (eller något sånt, det här är inte enkelt att begripa). Poemet Gita Govinda skildrar denna skapelseenergi i "emotionella och erotiska termer", står det i "a history of india". Det låter sympatiskt.

Nimbarka anses ha suttit och gjort botgöring i skuggan av ett Nimträd (mitt favoritträd Azadirachta indica) och av sin mästare blivit upplyst om läran Dvaitādvaita. Detta ska översättas med "dualistisk icke-dualism" vilket inte gör detta lättare att begripa. Klart är att Nimbarkas namn står för en av de viktigaste tankeriktningarna inom det som vi kallar hinduismen och det finns flera rörelser som verkar i hans tradition. Fortsättning följer om jag lyckas förstå något mer av detta.





18 februari 2017

icke-förståelse och agnosticism

Jag skrev förut att det inte går att veta vad grottkonstnärerna tänkte. I inlägget 12 december 2016  refererar jag goda skäl till att tro att konstnärerna hade olika schamanistiska tankevärldar. Men det betyder inte så mycket. Min förståelse av vad det innebär att tänka som en schaman är mycket begränsade.

Samma känsla av icke-förståelse kommer när jag läser om hinduismen. Här finns ett principiellt problem. Detta skulle kunna bli ett skeptiskt inlägg om problemen med att alls förstå andras tankevärldar. Istället tänkte jag bara redovisa några tankar kring problemet med begriplighet och icke-förståelse samt fundera lite över ordet "agnosticism".

Konrad Lorenzs "Das sogenannte böse" (i en engelsk utgåva från 1966) inleds med en läsanvisning. Lorenz klargör att det är svårt att förstå delar av de resonemang som framförs innan man satt sig in i helheten. Naturvetenskaperna har ett systematiskt sätt att säkerställa att slutsatser är logiska och i princip tillgängliga för förståelse oberoende av person. Inom etologi och beteende-ekologi krävs en stor noggrannhet med hur begrepp används för att slutsatser ska bli giltiga. Han skriver att det är nästan omöjligt att i text redogöra för funktionen hos ett system som består av många delar som relaterar till varandra på ett sådant sätt att alla delar kan påverka alla andra delar. Konrad Lorenz vill lösa detta genom att detaljerat beskriva iakttagelser av djurs beteenden och sedan steg för steg foga detta till en helhetsbild. Med någonstans går en gräns för vad vetenskapen kan yttra sig över. Ett strikt krav på vetenskaplighet innebär också en inskränkning i vad man kan yttra sig över. Frågan om hur Konrad Lorenz klarade att dra den gränsen kan ställas. Hans nazistiska sympatier och intresse för eugenetik/rashygien talar för att hans populärvetenskapliga arbete måste bedömas mycket försiktigt. Att korrekt kunna beskriva djurs beteenden räcker inte för att förstå människor.

Alasdair MacIntyre inleder "A short history of ethics" (1967) med en lektion i hur olika begrepp ändrat betydelse. Det grekiska ordet för "god", agathos, används av Homeros tar 2-3 sidor att beskriva. Redan under antiken kom ordets betydelse sedan att förskjutas. I "After Virtue" (1981) har MacIntyre ett tanke-experiment för att förklara hur den moderna människan helt förlorat förmågan att begripa ordet "dygd". Han beskriver en framtida värld där en katastrof gjort att all teknik förfallit. Folk kan fortfarande tala om  naturvetenskapliga begrepp på ett sätt som verkar sammanhängande men ingen vet längre hur man får något att fungera utifrån de beskrivningarna. I denna tänkta värld kan man tala om elektroteknik men man vet inte hur elektricitet kan användas. På samma vis menar MacIntyre att vi inte förstår att det moraliska språket vi använt de senaste århundradena helt tappat kontakten med en fungerande moralisk världsåskådning. Första gången jag läste detta upplevde jag en sådan "sense of wonder" som jag som ung fick av bra science fiction. MacIntyres tankeexperiment är ett led i hans försök att upprätta dygdetiken, men oavsett om han lyckas med det är det nyttigt att tänka sig in i att vi skulle kunna leva i en tid av grundläggande etisk icke-förståelse.

En annan typ av "icke-förståelse" är vad den djupa religiösa insikten innebär (för oss som inte bär på en sådan). I vissa heliga texter står det uttryckligen att den som inte lever i tron kan inte förstå texten. Bhagavad-gita säger i vers 53 och 54 av kapitel 11 "Den världsomfattande skepnaden" att det inte går att förstå Krishnas gestalt genom Vedastudier och tempelbesök, man måste delta i "odelad hängiven tjänst". Sufiska texter har liknande förbehåll.

Gnosticism är ett samlingsbegrepp för främst kristna mystiska rörelser med anspråk på sådan direkt religiös förståelse eller insikt. Gnosis är grekiska för kunskap och det är lite speciellt att det fått betydelsen av sådan dold kunskap som endast invigda har tillgång till. Utifrån språklig logik skulle då agnosticism betyda motsatsen, dvs ett förnekande av möjligheten till direkt gudsförståelse (eller vad man nu tror man förstår). När biologen Thomas Henry Huxley (1825-1895) använde begreppet agnosticism kring 1888 menade han nog den gräns som vetenskapen sätter, och att det finns områden som inget vetenskapligt vetande kan yttra sig över. Numera finns många tolkningar av ordet, varav den vanligaste nog är att  man anser att frågan om huvudvida Gud finns eller inte är omöjlig att besvara.






11 februari 2017

Kusinernas tyranni i Indien

Förra inlägget var ett kort försök att ge en ram för en beskrivning av Maharashtras historia. Vad kan man dra för slutsatser av det? En sak man kan notera är att dynastierna är kortlivade men tycks ha en förmåga att återkomma i maktposition. Chalukyas återfinns flera gånger i kungalängderna. Och Seunas som kom till makten 1189 hade en kungalängd som startade redan 850. Då var de vasaller till Chalukyas. Och efter 1334 blev de i sin tur vasaller till det muslimska Khilji-sultanatet. Jag nämnde även Rashtrakutas, en dynasti som låg i konflikt med Gurjara Pratiharas och Palas i ett tre-partskrig som ingen kunde vinna.

Varför har indisk historia så många dynastier som dessutom fortlever parallellt med varandra? Tidigare har jag skrivit om Ibn Khalduns dynastiteori men den beskriver en situation med externa maktövertag från nomadiska grupper, något som inte gäller för Indien annan än i norr. Jag ska titta lite på olika förklaringar till den indiska historien och börjar med Fukuyamas.

Francis Fukuyama skriver i "The origins of political order" (2011) att Mauyra-riket varade bara i 146 år och att sedan fanns inget rike av den storleken i Indien styrt av indier förrän den Indiska republiken bildades 1947. Mauyrariket (322-184 f.Kr) var det rike som Ashoka styrde över, en kontroll som inte innebar att lokala kungadynastier ersattes av andra makthavare. Fukuyama menar att den modell för styre som utvecklades var baserat på tributer från lokala rajor, utan att någon direkt central makt utövades. Bristen på skriftliga källor är inte bara på grund av att arkiven var förgängliga utan det fanns ingen betydande tradition av nedskriven maktutövning. Ashokas steninskriptioner är ett undantag i en dominerande muntlig tradition, kopplad till en religiös tradition. Dharma är de religiösa plikterna, och "Dharma-sutras" är verser som beskriver dessa. Nedtecknade finns de bland annat som Manava-Dharmasastra, eller på engelska "Laws of Manu". (Manava är sanskrit för människa, manu är den första människan). Fukuyama menar att Dharmasastra är lagar som inte tagits fram för att legitimera politisk maktutövning utan tvärtom, för att klargöra att kungar existerar för att bevara varnasystemet. (sid 161, med referens Ram S. Sharma, "Aspects of political ideas and institutions in ancient India, 1968).

Fukuyama diskuterar varnas och jatis. Kastsystemet i Indien består av två komponenter, en övergripande från Veda hämtad indelning i varnas (brahminer, krigare, vaishya (handelsmän, bönder) och shudra (lantarbetare, tjänare mm) samt en social indelning efter yrkesgrupp (jati) med stränga regler kring giftermål vilket innebar att jatis också utgjorde en släktskapsgrupp. Sammantaget ledde detta till två fenomen: att de religiösa ledarna (brahminerna) hade ett enormt inflytande över de politiska makthavarna (kshatriyas, krigarna), samt att den rigida sociala organisationen på lokal nivå där olika jatis sammarbetade var relativt svår att rå på för utomstående maktutövare.

Här menar Fukuyama att han kan ta hem poängen att idéer kan var väl så viktiga som ekonomiska intressen för hur makten i ett samhälle fördelas. Brahminernas makt var främst grundad i en religiös idé. Fukuyama jämför, likt så många andra, Indien med Kina, och noterar att det kinesiska centralstyret inte hade någon motsvarighet i Indien. Kina genomgick storskaliga krig som endast kunde hejdas genom extremt centralstyre. I Indien fördes inte krig på det viset. Det visar att det måste inte finnas en automatisk kraft som driver fram centralstyrda imperier. Om vi kan tala om en indoeuropeisk gemensam kulturell rot så är det dessutom snarare med Iran och Europa vi ska jämföra den indiska utvecklingen. Och i den jämförelsen menar Fukuyama att Indien led av "tyranny of cousins".

Kusinernas tyranni beskriver han i ett tidigare kapitel, kopplat till den sociala kontrollen i egalitära familjegrupper och lokala grupper. Begreppet har han lånat av historikern David Gilmartin vid North Carolina State University. David Gilmartin menar att begreppet sva-dharma relaterar till ens plikter gentemot familj, kast och lokalsamhälle medan sadharana Dharma plikter som rör mera övergripande sociala regelverk, universella regler.

Jag begriper inte varför Fukuyama vill använda samma begrepp, kusinernas tyranni, för maktfördelning inom samlar, jägar- och fiskar-samhällen och för de svaga staterna i det indiska jordbrukarsamhällena. Rimligen är släktskapsband och sociala regler kring det viktigt i alla typer av samhällen men de tar si mycket olika uttryck. Att prata om "kusinernas tyranni" i för-neolitiska samhällen kan vara ett sätt att lyfta upp att även icke-våldsamma egalitära samhällen styrs via ett visst mått av tyranni. Som jägare är du tvungen att dela med dig av bytet enligt reglerna i gruppen annars blir du socialt fördömd. Jag får inte många träffar på "kusinernas tyranni", men inte heller när jag söker på andra begrepp som försöker fånga samma fenomen, som "fiercely egalitarian" eller "violently egalitarian" (våldsamt egalitära). För att koppla till de tidigare inläggen om stenåldersetik så menar jag att någon form av tidig omsorgsetik återspeglar de dygder som gällde i detta samhälle.

När sedan jordbruk och boskapsskötsel uppkommer och samhällena blir mer hierarkiska förändras de föreställningar som styr. Krigarnas hjältedygder lyfts fram som i de äldsta Veda-texterna. I en välbekant form hittar vi dessa föreställningar i de nordiska vikingarnas sagor eller den homeriska epiken. Sådana våldsamma samhällen var inte enkla att leva i och olika religiösa och filosofiska idéer utvecklades för att mildra våldsnivån. Det är detta som Karen Armstrong kallar "axialåldern". Av dessa tycks hinduismen/buddhismen/jainismen bära på de föreställningar som bäst lyckas med att ritualisera våldsanvändning på ett vis som minskade rajornas möjligheter att mobilisera för storskaligt våld och imperiebygge.

Fukuyama tycks mena att i de indiska byarna levde uppfattningar kvar som härrörde från jägare-samlare-stadiet och skapade en integritet som rajorna inte rådde på och att detta skulle kunna kopplas till kastsystemets jatis. Jag förstår inte hur en struktur skulle kunna leva kvar genom så många sociala förändringar. Men om det ligger något i detta så skulle sva-dharma berätta något om gamla etiska system, och det är ett spår att följa upp.











2 februari 2017

Åter till Maharashtra

Innan jag snöade in på stenåldersetik så var projektet att resa genom Indien år 1220 och jag hade hunnit fram till Maharashtra, området runt dagens Mumbai. Det känns lugnande i oroliga tider att grubbla över indisk geografi och kungadömen jag aldrig hört talas om.

Mumbai/Bombay grundades av portugiserna så det var ingen referens på 1200-talet. Platsen hade dock betydelse innan portugiserna kom dit. Elefantgrottorna är bevis på det. En hamn i närheten hette Honar. (Källa: When Asia was the World, av Stewart Gordon). Nala Sopara var också en viktig antik hamn som numera ligger inom Mumbais storstadsområde. Här hittar man ett av Ashokas 33 inskrifter. Den berömde härskaren Ashoka regerade 259-222 f.Kr.  över ett större rike i Indien,

Staden Paithan har en lång historia. Under 400 år kring år noll var Paithan huvudstad i ett rike som namngetts efter dynastin Satavahana. Paithan var huvudorten på Deccan, mer än 30 mil från kusten. Här gick vägen från Ujjain i Madhya Pradesh i norr till Suvarnagiri i Karnataka i söder. Den geologiska beteckningen på området är lava-trappa. Och ordet trappa är faktiskt utlånat till engelskan, det heter "Deccan lava trap". Ordet deccan kommer av sanskrit dákṣiṇ, landet i söder.

Bergskedjan längst kusten heter "de vänliga bergen" Sahyadri, eller västra Ghats. Här finns en enorm biologisk mångfald, bland annat bevarat genom Chandolis nationalpark och Koynas naturreservat.

Paithan ligger 5 mil söder om den stora staden Aurangabad, en stad som grundades av mogulhärskarna i början av 1600-talet. Norr om ligger de berömda buddhistiska grott-templen i Ellora och Ajanta. I Ellora finns även hinduiska och jainistiska monument. Dumar Lena-grottan i Ellora liknar Elefantgrottan, som båda har betydelsefulla statyer av Shiva.

Två större städer ligger cirka 16 mil inåt landet från Mumbai, Nashik åt nordöst och Pune åt sydöst. Pune är regionens näst största stad, men fick större betydelse först från 1500-talet. Staden Nashik vid den heliga floden Godavari har däremot en lång historia och är en av hinduismens (i detta fall vishnuismens) heliga platser. Här firas vart tolfte år en enorm festival till Vishnus ära kallad Kumbh mela.

Under flera perioder styrdes området från dynastier som härstammade söderifrån. En stormakt var Rashtrakutas (753-982). En annan dynasti kallas i historieböckerna för "de västra Chalukyas". Under deras senare maktperiod ( ca 973-1157) härskade de från huvudorten Basavakalyan (Kalyani). Bägge dessa dynastiers viktigaste maktbas låg i inlandet söder om Maharashtra i regionen som heter Karnataka.

Chalukyas från Kalyani förlorade i maktstrider med sina underlydande mindre riken och i Maharashtra var de mest framgångsrika de som benämns  Seuna eller Yadava (ca 1189-1334) med Devagiri (dagens Daulatabad) alldeles nära Ellora-grottorna som huvudort.

En översikt över Maharashtras dynastier finns på en hemsida som kallar sig The Custodians. Där finns också flera fina bilder.

Devagiri är känt för sin borg, som är byggt som en kombination av en befästning på ett berg och ett muromgärdat borgområde runt berget. Bilden är hämtad från en sida om grundaren av Marthariket, ett stort rike som existerade mellan 1674 och 1818. Borgen byggdes ut kraftigt under Seunadynastin. Seunas hade det lokala språket marathi som hovspråk, och det kom därmed att börja dominera över det tidigare utbredda dravidiska språket kannada. Marathi är ett indoariskt språk som idag talas av över 70 miljoner människor vilket gör det till ett lika stort språk som franska, tamil eller telugu. Konkani är en dialekt av marathi som talas på Goa.





22 januari 2017

Bowie


Det finns inget högre syfte. Det viktiga är tillit (trust). Går det att skapa tillit utan högre syfte?
Fråga som kom efter att ha lyssnat på David Bowie på P1, i en fin intervju av Lisa Wall.

Bästa låten enligt Lisa Wall var "The man who sold the World".

Nirvana har gjort en cover på den sången. Se där, en koppling till min Indiska resa.

6 januari 2017

Varför ifrågasätta början på filosofins historia?


Jag börjar ångra idén att ifrågasätta att filosofisk historia börjar med Thales och de andra gamla grekerna. Att nämna att kineserna och indierna också hade tidiga filosofer är förhoppningsvis skåpmat. Och att leta efter etikens första uppkomst är nästan utsiktslöst.


Accepterar man tanken att djur har mekanismer för att uppfatta sin omgivning och reagera på den, och att högre stående djur har en rätt kvalificerade beteenden som uppvisar empati och altruism, och viss kommunikation kring vilka beteende som är "goda", så får man en väldigt glidande skala för etikens uppkomst.


Den poäng jag hade hoppats kunna ro hem var att Homo sapiens som art, främst på grund av att honan måste skyddas under barnafödandet och att avkomman föds för tidigt och måste skötas under lång tid, utvecklat en omsorgsetik för att få familjegruppen att fungera. Och att på ett tidigt stadium denna omsorgsetik utvidgades till en större grupp för att det gett en framgångsrik social organisation. Denna organisation förutsätter en högre grad av "theory of mind", dvs förmåga att bedöma vad andra individer i gruppen har för funderingar. Vid någon tidpunkt kunde en grupp av Homo sapiens föreställa sig en annan grupp, som även de satt runt en eld och funderade på tillvaron. Var de fientliga? Eller var det en grupp som man kunde ordna en trivsam större sammankomst med? Kunde vår grupp agera på något vis för att få den andra gruppen vänligt inställd? Gott och ont i ett socialt kontext, det är etik. Och avgörande: när gruppen kom fram till ett ståndpunkt så hade den tillgång till medel för kommunikation som gjorde att nästa generation i samma grupp kunde ta del av deras slutsats. Det är först när en sådan rent kulturell överföring av den etiska slutsatsen skedde som man kan börja se etiken som något mer än en evolution av sociala färdigheter.


Men det finns inga tidiga belägg för detta. Stenålderskonst är avancerad men handlar vad jag förstått inte om etik. Vi kanske måste acceptera att det är först med nedskrivning av traderade berättelser som vi får de första bevisen på etiska överväganden - kulturellt överförda etiska slutsatser. Där börjar filosofins historia. Men för att bedriva bra filosofi så behöver vi förstå vad man kan lära sig om medvetandets utveckling och de sociala organisationernas framväxt innan dessa belägg, den för-filosofiska berättelsen. Och behålla något slags vidvinkelperspektiv - det blir en väldigt smal filosofi om allt bara ska vara fotnoter till Platon.


Jag har läst en bok som hamnat i ett liknande moras. Det är en bok som handlar om att hitta belägg för det första kriget. Den heter (lite olyckligt tycker jag) "Att döda en människa" av Björn Hagberg och Martin Widman (Norstedts, 2016). På ett utmärkt vis redovisar de olika forskare och deras svar på frågan om när det första kriget som man känner till skulle ha skett. Två skolor tycks finnas, en som anser att krig varit en del av Homo sapiens  natur och alltid funnits och en skola som anser att Homo sapiens var en relativt fredlig art men att den neolitiska revolutionen resulterade i en hierarkisk patriarkalisk värld som gjort att krig uppkommit. Något svar på frågan om tidpunkten för det första kriget verkar de inte hitta. De vill landa i att det skulle ha skett för ca 14000 år sedan, belagt i en fyndort i Egypten som heter Jebel Sahaba. Men jag är inte övertygad, det känns lika trovärdigt som att jag skulle säga att den första etiska diskussionen i Indien skedde vid grottorna i Bhimbetka för 40000 år sedan.


Men mycket kan man lära sig av att fråga. De reser med Lasse Berg och träffar många experter. En forskare de nämner som tycks ha vidvinkelperspektivet är Sarah Mathew. De refererar även sympatiskt nog Margaret Meads "Warfare is only an invention - not a biological necessity" från 1940.


Författarna som spanade efter krigets uppkomst nämner att Robin Dunbar sa till dem att det inte är så intressant att leta efter de äldsta beläggen. Varför leta efter första gången elden använts? Det intressanta är när elden kom i allmänt bruk och hur den påverkade den sociala organisationen och miljön. Eld och krig påverkar. Liksom etik.

Fotnot: Lyssna på Filosofiska rummet om första kriget.





4 januari 2017

Koll på Climate tracker

Nytt år 2017. Kan börja med en koll på Climate tracker. Den uppdaterades i november 2016. USA låg då fortfarande på det som kallas "medium" INDC. http://climateactiontracker.org/indcs.html

Pledges (löften) ledde till en prognos på minst 50 % risk att ökningen blir 2,8 grader Celsius till 2100. Nuvarande policy landade på 3,6.

3 januari 2017

Modeller för det moraliska medvetandet

Frågan om när människans kognitiva förmåga blev tillräckligt avancerad för att möjliggöra etik leder in på diskussioner om vilken modell man ska ha för mentala processer som inbegriper moral. Dessa modeller är ofta väldigt enkla bilder, och det kan vara roligt att titta på några sådana. Vi börjar med faner.

Faner-teorin finns i  "Primates and Philosophers - How morality evolved", Frans de Waal, utgiven av Stephen Macedo och Josiah Ober, Princeton UP, 2006. Där beskriver Frans de Waal det han kallar en "Veneer theory" (VT) för moralens uppkomst, en modell där moralen anses vara ett utompåliggande faner på en inre kärna av ren själviskhet och självhävdelse (a selfish and brutish nature, sid 6).

På svenska har jag sett "veneer" översatt till fernissa i artiklar om hans böcker. Det ligger närmare vanligt bildspråk, där man "döljer något bakom ett tunt lager fernissa". Ofta noteras att "civilisationens fernissa är tunn". Men Frans de Waal vill göra tydligt att han talar om ett heltäckande material skilt från underlaget, och det är faner.

Denna faner-bild skiljer sig från John Lockes (1632-1704)  "oskrivna blad". För Locke finns inget lager under bladet som kan påverka beskrivningen av människans mentala process, allt är kulturell inlärning, erfarenhet. "Låt oss alltså anta att själen är som ett vitt pappersark...". Såna här bilder tas ofta fram i polemiskt syfte. Locke ville skapa kontrast mot föreställningar där själen bär med sig en mängd gudagivna egenskaper. Sedan kan bildspråket få ett eget liv, "tabula rasa" dyker upp i många resonemang.

Frans de Waal har ett omvänt polemiskt syfte, han beskriver faner-teorin (VT) för att sedan kunna visa hur felaktig den är. Hans referens för VT är främst biologen Thomas Henry Huxely (1825-1895). Huxley är känd som en försvarare av Darwins teorier och för att han myntande begreppet "agnosticism" (dvs "utan gnosis"). Men Frans de Waal menar att Huxley feltolkade Darwin och drev en linje att mänsklig etik inte hade någon grund i egenskaper som kan härledas ur evolutionen. Sedan driver han detta vidare till att det har varit en vanligt ståndpunkt bland både biologer och filosofer att Homo sapiens "natur" är självisk och våldsam, något han vill bemöta. Hans egen ståndpunkt utgår från att han i sin forskning visat på många goda moraliska egenskaper hos schimpanser och bonoboner, och att människans moral har sin rot i evolutionen av sociala beteenden hos apor.

I Primates and Philosophers tillåts ett antal filosofer bemöta Frans de Waal. Som exempel: Christine M. Korsgaard noterar att VT inte förtjänar så mycket uppmärksamhet och hon vill istället koncentrera sig på de Waals beskrivning av moralens biologiska ursprung. Jag återkommer till det, i detta inlägg handlar det främst om bildspråket.

En biolog som ofta nämns som exempel på VT är Konrad Lorenz. Han anses ha beskrivit aggression med en tryckkokarmodell, eller ett hydrauliskt system, en inre "naturligt tryck" som måste släppas ut genom det yttre skalet. Jag måste kolla upp vad Konrad Lorenz egentligen skrev, dessa bilder får som sagt ofta ett eget liv.

Frans de Waal har en bild av empatins uppbyggnad som en rysk docka, en så kallad babuschka. Längst inne finns en automatisk process som många arter har, med motorisk imitation och emotionell smitta (förmedlad av spegelneuroner). Senare har det för arter som tar hand om sina barn och lever i grupper tillkommit ett skikt av omtanke om andra (tröst, kognitiv empati). Redan här kan man börja tala om en omtankens etik. Enligt Frans de Waal har makaker inte en fullt utvecklad sådan (en makak-mamma kan misslyckas med att begripa att deras barn inte kan simma) medan han beskriver mängder av sådana beteenden hos människoapor. Den ryska dockans yttersta skal är perspektivtagande (målinriktad hjälp, attribution). Sådan empati närmar sig ett rationellt val att göra det som är gott för den andre. Frans de Waals viktigaste poäng är att evolutionen bygger på tidigare lösningar, dvs även de mest förfinade skikten i dockan förbli i regel sammabundna med kärnprocessen. Just det gör att jag inte tycker att dockan är en så bra modell, ifall inte den som gjort dockan särskilt låtit de yttre skalen påverkas av de inre på något vis.

En arkeolog som excellerar i olika modeller är Stephen Mithen. I en kort sammanfattning av hans bok "The cognitive origins of art, religion and science" från 1999, skriven av Andy Gorman, finns flera modeller uppräknade: Wynn och Piagets datormodell, den schweiziska arméknivsmodellen och slutligen katedralmodellen. Den sista ska på något vis illustrera hur olika rum sammanbinds till en helhet, dvs olika kognitiva förmågor utvecklas separat men när de byggs ihop skapas helheten. Det ger en bild av att något "byggs ihop", istället för att "lager läggs på lager" och det verkar på något vis bättre. Jag har dock inte läst Mithens bok så jag vet inte vart har tar sin modell.

Det är svårt att göra enkla modeller över förändring i komplexa system. Skal-modellen betonar den gradvisa förändringen och gör det svårare att tala om specifika brytpunkter i evolutionen. Klossar-som-sätts-ihop-modellen ligger mer i linje med idén om en kognitiv revolution.