Mellan Homo erectus och Göbleki Tepe

Först måste jag klargöra vad jag menar med "första tiden för etiskt tänkande". Jag tänkte försöka saxa mig fram, från bägge hållen, dvs både från det som uppenbart är tänkande med moraliskt ansvar och det som inte är moraliskt tänkande, och se om det går att närma sig en brytpunkt. I förra inlägget skrev jag att jag ska försöka  närma mig tidpunkten "när människan blev en avancerad social varelse, med förmåga att diskutera de informella reglerna som en grupp har för vad som anses vara gott och dåligt beteende."

Klart är att i det avancerade sociala liv som en fungerande stad innebär krävs moral och en etik som resulterat i regler för samlevnad. Det romerska ordet "civitas" gav upphov till ordet civilisation och grekernas motsvarande ord "polis" är roten till ordet "politik". Jag är mest intresserad av den etik som utgör en del av de föreställningar som bygger upp institutioner som fyller en samhällelig funktion. Även om inte det är dokumenterat så måste de tidiga städerna ha haft sådana institutionerna för att alls kunna bildas och där har vi alltså den senaste tidpunkten för etikens uppkomst. Tyvärr är inte förekomsten av etiskt tänkande någon garanti för god moral. Aleppo är en av världens äldsta fortfarande bebodda städer, och där bor många goda människor. Men vidden av den moraliska katastrof som världen nu upplever med Aleppo som fokus är enorm.

Kvarstår att greker och romare såg staden som civilisationens bas och politiken som stadens styrande verksamhet. Och politik förutsätter etik, eller hur? Den äldsta arkeologiskt dokumenterade tempelstaden uppges oftast vara Göbleki Tepe i nuvarande Turkiet, från ca 10000 f.Kr. Det gör att vi fått en tidpunkt före den neolitiska revolutionen, ett komplext socialt liv och större grupper förutsätter inte jordbruk. Det går givetvis att sätta ett högre kriterium för vad som räknas som etiskt tänkande. Ofta citerat är Sokrates fråga (återgett av Platon i Eutyfron): "Är vissa handlingar rätt därför att gudarna påbjuder dem eller påbjuder gudarna dem därför att de är rätt?" Kräver man skriftligt nedtecknade etiska frågeställningar på den nivån för att markera etikens startpunkt, då hittar man inte det i ruinerna efter Göbleki Tepe. Man jag har svårt att tänka mig att de människor som åstadkom en så imponerande tempelstad inte också kunde resonera om frågor om rätt och fel.

I andra ytterligheten kan vi försöka definiera vem som inte har moraliskt ansvar och inte kan skapa etiskt baserade föreställningar. Jag börjar med djuren.

En hund är en avancerad social varelse, som uppvisar en mängd komplexa beteenden, men hunden har inget moraliskt ansvar. Det går att klandra en hund för att den försöker lura en, (och t.ex. ta godbiten på bordet fast den vet att det är förbjudet) och hunden kan "bättra sig". Eller så anser sig hunden ha "rätt" till godbitar på bord, och ihärdar i att sno dem. Men den kan inte ge goda skäl för sitt val av beteende. Den kan få en "rättighet" av sin matte men inte kräva den.  En hund kan vara modig men inte ge goda skäl för hur den ska undvika övermod.

Darwin skrev att av alla skillnader mellan människor och lägre djur så är den moraliska känslan den viktigaste. Men Darwin menar att "non-humans" har en viss förmåga till moraliskt tänkande (enligt citat från The Descent of Man från 1871 sidorna 71-72 enligt Kenan Maliks bok "The quest for a moral Compass"). Avancerade djur har en "social instinkt" som övergår i ett moraliskt samvete om hjärnkapaciteten närmar sig människans.

Reciprok altruism är en av de viktigaste mekanismeran som föreslagits för hur evolutionen kan komma fram till sociala samarbetslösningar. Men det finns ett problem här. Om det var så evolutionärt framgångsrik för Homo sapiens att utveckla ett moraliskt sinnelag, varför har då inte flera arter kommit fram till samma lösning? Jag återkommer till det i senare inlägg.

Ett litet barn kan inte heller argumentera kring moral. I praktiken sätter samhällen en åldersgräns för när barnet anses moraliskt ansvarig på en samhällelig nivå.  I våra moderna komplexa samhällen sätts dessa gränser ofta på 15 år - 18 år, innan dess har föräldrarna juridiskt ansvar för sina barn. Men moraliskt tänkande uppkommer tidigare. Utan att ge mig in i krångliga diskussioner om detta väljer jag att bara referera psykologen Jean Piaget (1896-1980) som forskade på barns utveckling. Han föreslår en åldersgräns kring 12 års ålder för ett abstrakt tänkande som inkluderar att barnet vill diskutera etik och politik. Frågan jag ställer mig här är alltså var någonstans mellan Homo erectus och Göbleki Tepe som människor uppnår en tolvårings nivå.

Hjärnans storlek är ett grovt mått på hjärnkapacitet. Homo erectus hade en beräknad hjärnstorlek kring 1050 kubikcentimeter (800- 1200) och Homo sapiens ligger på cirka 1400.

För att korrigera för kroppsstorlek använder man begreppet hjärnkvot (förkortat EQ). Typiska däggdjur har en hjärnkvot kring 1. Köttätare, valar och primater ligger över 1 medan växtätare och vissa andra däggdjur (typ igelkottar) ligger under 1. Robert Foley anger i "Varför människan blev människa" (Dualis 1998, på engelska 1995) att Homo erectus hade en hjärnkvot mellan 3,5 - 4 och att moderna människor ligger på 6-7. Wikipedia anger 7,4 -7,8 för människor och 1,14 för hundar. Schimpanser ligger på ca 2,4.

Delfiner ligger högt, de har en EQ över 4. Wikipedia nämner en art av delfin, Tucuxi (Sotalia fluviatilis), som lever i Amazonas och har en EQ på 4,56. Men skalan är byggd på en jämförelse av däggdjur. Det blir oklart vilka egenskaper som delfiner har som kräver stor hjärna.

Robert Foley diskuterar olika förklaringar till varför en art utvecklar en större hjärna. En ekologisk förklaring skulle vara att komplicerade miljöer där födosökandet är krävande premierar stora hjärnor. Men det förklarar inte varför många arter av fåglar och gnagare kan klara av mycket komplicerade födosökbeteenden med relativt liten hjärna.

En annan förklaring relaterar till sociala levnadssätt premierar större hjärna. Robert Foley refererar till Robert Hinde (Primate Social Relationships, 1983) som betraktar sociala grupper som något som bildas av en rad interaktioner mellan individer. Blir grupperna större ökar kraven på hjärnkapacitet för att hantera de olika relationerna.

I inlägget 15 augusti 2016 nämnde jag att Homo erectus visserligen hade en extrem framgång som art. Genom att använda verktyg och eld blev det möjligt att tillgodogöra sig mängder av olika typer av föda och anpassa sig till olika miljöer och arten spreds över stora delar av Afrika (där den alternativt ska benämnas Homo ergaster)  och Eurasien. Men utvecklingen av stenkilstekniken gick mycket långsamt, dvs det kan ses som en biologisk anpassning att de använde stenkilar istället för att utveckla klor och tänder. Jag väljer att se dessa storväxta och storhjärnade hominider som oförmögna till ett etiskt tänkande.

Kvarstår att klura var på tidslinjen Homo sapiens når denna nivå. Någonstans mellan 300 000 år sedan och 12 000 år sedan tänker jag mig, men jag får reda mera i det i nästa inlägg.