Etikens historia börjar med Sokrates (ca 469-399), står det i de filosofiska historieböckerna. I några fall nämns att i Kina pågick en liknande utveckling, med Kon-fu-tse (Kong Zi, 551-479), Meng Zi (372-289 f.Kr) och legalisterna. Buddha och Mahāvīra (jainism) verkade under 600 eller 500-tal f.Kr. men deras ord nedtecknades långt senare.
Men hur ska vi tänka kring olika mänskliga verksamheters uppkomst?
Möt fyra personer: Vad håller vi på med? frågar den första. Jag tror jag vet, säger den andre. Jag kan skapa en bild som gestaltar det, säger den tredje. Jag svarar bara på delfrågor som går att ge någorlunda säkra svar på, säger den fjärde. Du har träffat filosofen, den religiöse, konstnären och vetenskapsmannen.
Filosofen ställer egentligen tre grundläggande frågor: Vad finns? Hur kan vi veta något om det? Hur bör vi handla? och försöker ge goda skäl för sina försök till svar. Etikern fokuserar på den tredje frågan.
Den religiöse tror att han eller hon vet svaren. Eller vet i alla fall att det är bäst att tro, och att det är ett bra sätt att hålla sig klok. Konstnären känner att hon eller han har en insikt som går att förmedla och behöver inte ge argumenterande skäl för det. Och vetenskapsmannen får nöja sig med att svara på enkla frågor som går att besvara.
För att närma mig problemet med ursprunget så börjar jag med vetenskapsmannen, naturvetaren.
"The Scientist" som begrepp myntas av William Whewell (1794-1866) på 1830-talet. Innan dess talade man om naturfilosofi. För frågan om stenåldersetik måste vi komma in på frågor om människans utveckling. Den samlade forskning som leder fram till att Darwin (1809-1882), och Wallace (1823-1913), lade fram grunderna för evolutionsteorin kan ses som den första tidsperioden för en vetenskap som kan befria sig från religiösa skapelseberättelser. Det är ett första socialt sammanhang som medger att vetenskap bedrivs. Galileo Galilei (1564-1642) eller Ibn Al-Haytham (Alhasen, 965-1040) var också vetenskapsmän men sammanhanget runt dem var inte redo för en modern vetenskap. Går man längre tillbaka i tiden får man acceptera en mycket vid definition av naturvetenskapligt och tekniskt tänkande. Och det finns ingen tydlig arbetsdelning, den rena vetenskapen är ett modernt begrepp. Tänker man så blir de första människorna som klassificerade växter i olika arter för att kunna avgöra om de var ätbara eller användbara på annat vis tidiga botaniker. Den förste som studerade stenars kastbanor den förste ballistikern osv.
På samma vis kan man resonera kring konst, religion och filosofi. Det finns sociala sammanhang där man kan tala om "fri konst", "en religion skild från staten" och "etik" som separata verksamheter, men innan de tidpunkterna finns givetvis dessa verksamheter i en sammanblandad form. Man kan kalla Petrarca (1304-1374) för den allra första moderna människan, för att lyfta fram humanisternas betydelse för framväxten av det som skulle bli renässansen. Men man kan också med den första moderna människan mena de människor som levde under den tidigaste period som Homo sapiens anatomiskt och socialt uppvisar en modern människas karakteristika.
Min tanke är att den allra förste etikern fanns i detta sociala sammanhang. Det sammanhanget uppkom när människan blev en avancerad social varelse, med förmåga att diskutera de informella reglerna som en grupp har för vad som anses vara gott och dåligt beteende. Jag ska i nästa inlägg försöka ringa in en tidpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar