16 augusti 2016

Indisk stenålder, snabbkoll kring Maharashtra

"Indisk stenålders-etik". Jag tog upp frågan i inlägget  16 augusti och jag delar upp svaret i en inledning om stenålder och sedan fortsätter jag med etiken. Stenålder i Sverige är en kort tid efter senaste istiden, men i global historia pratar vi om många miljoner år. Man indelar stenåldern i paleolitikum (gamla stenar; samlare, fiskare och jägare) och neolitikum (nya stenar; bondestenålder), samt en mellanstenålder inskjuten emellan som krånglar till det. Mesolitikum kopplar man till användning av stenflisor i mer sammansatta verktyg som knivar, skrapor och pilar.

Paleolitikum kan på ett rätt begripligt vis indelas i tidig, mellan och yngre paleolitikum. Den äldre börjar med uppkomsten av arten Homo  och de tidigaste stenartefaktfynden, mellanperioden kan kopplas till organiserad användning av eld och den moderna Homo sapiens framträdande i Afrika, och yngre paleolitikum räknas från Homo sapiens andra utvandring ut ur Afrika och den kognitiva revolutionen.

Eftersom "allt" händer tidigare i Afrika än på andra ställen får man olika tidsskalor. Homo erectus blir ett globalt fenomen tidigt, redan för 1,5 miljoner år sedan finns de på Java och i Kina.. Flera fynd i Asien kring år 500 000 sedan gör att  man talar om Homo erectus som Asiatisk medan neandertalarna är funna i Europa och Väst-asien. Tidsskalor ändras med nya fynd. Här till exempel en artikel om hur neandertalarna utvecklas från en grupp som utvandrar ur Afrika redan för 600 000 år sedan. Och "ut ur Afrika-teorierna" är inte oemotsagda men för frågan om stenåldersetik spelar det mindre roll. Indien är ett bra val av plats för att det ger en annan infallvinkel än de vanliga (Afrika och Europa). Få skelettfynd i Indien gör att man inte så ofta tar upp deras stenålder.

I min resa runt den indiska subkontinenten har jag nått fram till delstaten Maharashtra. Det är inte ett geografiskt begrepp jag relaterar till vid första omnämnandet men det är alltså delstaten som har staden Mumbai (tidigare Bombay) som huvudort. "Det stora kungariket" har idag 112 miljoner invånare och i Mumbai bor det cirka 18 miljoner människor. Två av de största floderna i Indien rinner upp här, de heter Godavari (1465 km) och Krishna (1300 km). De har bägge utlopp i Bengaliska viken, då Deccan-platån lutar från västra Chats-bergen ner mot öster.

Stenåldern får representeras av tre platser i Maharashtra: Morgaon 22 mil sydöst om Mumbai, Bori som ligger 13 mil norr om Morgaon, samt (20 mil nordöst från Morgaon´) Nevasa/Chikri vid Pravara-floden, en liten biflod till Godavari.

I närliggande delstater hittar vi bland de allra äldsta fyndplatserna i Indien för stenåldersföremål: Isampur i Karnataka, 34 mil sydväst från Morgaon och den mest fyndrika platsen, Bhimbetka nära Bhopal i delstaten Madhya Pradesh.

Morgaon, Bori och Chikri är viktiga fyndorter för de stenföremål som betecknas handkilar. Denna typ av stenkil kallas "acheulean" av arkeologerna, en hyfsat tillspetsad stenbit som kan ha åstadkommas av Homo erectus i Afrika redan för 1,2 miljoner år sedan. Fynden i Morgaon är tidigast ca 800 000 år gamla. Fynd i Bori är från ca 600 000 års sedan till 150 000 år. En mer utvecklad fas (mesolitisk) ligger mellan 150000 år och 35 000 år tillbaks i tiden och sedan finns sena mer avancerade stenåldersfynd från perioden fram till 10 000 f.Kr.

Kartor och lite bakgrund finns i uppsatsen här. Huvudslutsatsen i första artikeln tycks vara att det var ett våtare klimat under äldre stenålder och att det blev torrare (semi-arid stäpp) under mellersta pleistocen. Det var nog inga problem för Homo erectus att anpassa sig, artens spridning visar att de klarade att anpassa sig till olika naturmiljöer. Över tid kan olika evolutionära anpassningar ha uppkommit. Ett exempel på det är Homo floresiensis, den kortväxta människoarten som man funnit lämningar av på ön Flores i Indonesien och som fanns kvar så sent som för 12000 år sedan. Även de använde stenkilar.

Nästa artikel beskriver detaljerat hur stenkilarna förfinats genom årtusendena. Dock imponerar inte en teknikutveckling som under 500 000 år inte åstadkommer mer än aningen spetsigare stenkilar. Det talar för att Homo erectus relativt lilla hjärna inte var alltför kreativ, även om artens framgång får anses obestridlig om man mäter i utbredning över tid. Homo erectus hade social sammanhållning och därmed sannolikt ett primitivt språk. De var rimligen duktiga samlare (Lasse Berg talar om väskan som människans första uppfinning, han menar att med upprätt gång så fanns på förutsättningarna klara för utvecklandet av någon form av påse att lägga det man samlar ihop i). Som jägare behärskade de kast med sten för jakt på håll och klubba för slag på kort distans.

Eld är också förknippat med tidig stenålder, med fynd utanför Afrika daterade redan 800 000 år tillbaka. Eld ger skydd och värme och kan ge möjligheter till ett kosthåll som är mer varierat. Från cirka år 300 000 år sedan så kan matlagningskonsten utvecklats så mycket att det bidrog till hjärnans utveckling ("Sapiens", Hariri, sid. 20, som refererar till "Food for tought", Ann Gibbons, Science 2007.) Vad jag förstår levde Homo erectus och de första Homo sapiens i ganska små grupper, i stort sätt en mindre storfamilj på cirka 20 personer. För att undvika inavel måste mekanismer för kontakter mellan sådana grupper ha funnits.

Hariri anger att Homo sapiens utvecklas i Östafrika kring 200 000 år före nutid. David Christian i "Maps of time" refererar till McBrearty och Brooks som anger en tidpunkt ca 250 000 år sedan. De har som huvudskäl att stenkilar av "achuelian"-typen ersätts av moderna stenverktyg vid denna tid.  Men dessa moderna stenredskap hittas inte utanför Afrika förrän senare, cirka 70-50000 före nutid. Homo sapiens utvandring ur Afrika skedde i omgångar från 100 -50 000 år sedan. Tidpunkterna kan korreleras till klimatförändringar i norra Afrika enligt ny forskning.

Sen stenålder är kopplad till Homo sapiens kognitiva revolution kring 70 - 50000 år sedan. Nu är det belagt att vi talar om större grupper med en kulturell sammanhållning, Sång, dans, språk och skvaller (Mänskliga nätverk, McNeill). Grottmålningarna i Bhimbetka är ett exempel resultat av denna förändring, även om de inte är daterade och kanske är ca 10000 år gamla.

För diskussionen om etikens första uppkomst kan vi renodla detta till två utvecklingsstadier av släktet Homo i Indien. Först Homo erectus och andra arter som hör äldre paleolitikum till. Och sedan den kulturellt utvecklade Homo sapiens yngre paleolitikum, men innan jordbrukets uppkomst under neolitikum. Därmed hoppar jag över alla olika mellanstadier man kan fundera över, och som komplicerar bilden. För översikt över den moderna människans uppkomst, se t.ex. Stringers "Modern humans origins".


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar