27 maj 2016

Indoeuropeiska språks utbredning

En infekterad vetenskaplig diskussion man kan försöka sätta sig in i är frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Språks spridning är ingen enkel materia. Och när extrema våldsverkare kidnappat en fråga för egna syften blir det inte enklare, nationalistiska och nazistiska tolkningar florerar. Och anti-nazistiska motbevisningar blir ofta oläsbara eftersom de ska argumentera mot så märkliga teser. Men även att försöka förbigå allt detta blir märkligt eftersom så mycket våld har utövats i namn av någon slags rasmässig överlägsenhet. Detta inlägg lider brist på denna sista punkt.

I en blogg som ska behandla 600-talet och 1200-talet är frågan dessutom inte precis i fokus. Det proto-indoeuropeiska språket förläggs till 3000 f.Kr eller tidigare. Man kan notera att om förklaringen till de indoeuropeiska språkens spridning ska byggas på framgångsrik våldsanvändning av hästkarlar, så finns en 1200-talsbaserad invändning. Mongoliska borde vara ett utbrett språk. Och från 600-talet kan man försöka dra slutsatser kring varför latin och arabiska spreds och gav upphov till omfattande arv medan de gotiska och sogdiska språken inte gjorde det. Men sannolikt har dessa slutsatser begränsat värde för att förklara vad som skedde många tusen år tidigare, innan skriven text kunde bidra till att bygga språkliga traditioner.

Jag tänker mig två grundläggande faktorer som är viktiga för språks spridning: organisation och status. Organisation nära kopplad till ett språk var romarnas och muslimernas styrka, medan de gotiskt- och sogdisk-talande och mongolerna delvis verkade genom organisationer etablerade på andra språk. Även innan etablerade statsmakter torde god organisation gynna språkspridning, genom religion och släktband mm. Kopplat till det är utdelning av privilegier och annat som förmedlar hög status. Och att prata som den som har hög status, det har nog varit en framgångsfaktor i alla tider.

Språk sprids på två sätt, genom migration och genom överföring. Antingen flyttar de som talar ett visst språk eller så börjar människor att prata ett språk de inte talat tidigare. Bägge mekanismerna är komplicerade. Migration kan vara allt från en elit som tar över ett nytt område till klimatflyktningar. Språköverföring kan vara medveten utbildning som vid missionerande eller den naturliga uppkomsten av blandspråk, pidginspråk och efter längre tid av påverkan, när modersmålstalare finns på det nya språket, olika former av kreolspråk.

Sammantaget beskrivs språkutveckling av olika modeller varav den mest kända är trädmodellen. Min nya favoritförfattare Ola Wikander har skrivit en bok i ämnet som just heter "Ett träd med vida grenar, de indoeuropeiska språkens historia", Prisma 2007. För denna språkgrupp stämmer trädmodellen väl, medan för andra språkgrupper är andra modeller bättre. De semitiska språken har påverkat varandra mycket och återkommande över tid så att grenarna kan sägas ha växt in i varandra igen och det blir omöjligt att spåra dem bakåt i tiden. Språkliga isolat är ett annat fenomen, språk som inte går att hänföra till någon större grupp. Baskiska är ett sådant språk, koreanska är ett annat. Det finns många sådana, Ethnologue anger 75 i en tabell.

I Ola Wikanders "I döda språks sällskap" finns en essä som belyser de indoeuropeiska språkens spridning. Den handlar om hur man i Mitanniriket (i nuvarande Syrien fast 1500-1300 f.Kr. samtida med bl.a. Nefertiti i Egypten) använde vissa ord som var mycket lika sanskrit. De tidigaste bevarade nedskrivna orden på sanskrit är alltså inte vedatexterna utan kilskrift från Hattusa, som handlar om kungar och om hästtränaren Kikkuli i Mitanni. Där talade man hurritiska, men i något tidigt skede måste sanskrit ha spridits även åt detta hållet och behållit sin status som viktigt språk i vissa sammanhang.

I denna korta essä går sedan inte Ola Wikander in på den stora diskussionen om de indo-europeiska språkens ursprung. På annat ställe i boken skriver han att en mängd olika teorier om förloppet finns, varav flera helt gripna ur luften. Här anger han ursprunget till "någonstans mellan södra Polen och Aralsjön". Jag har tidigare kort refererat till Colin Renfrews teori om ett anatoliskt ursprung, kopplat till de tidiga odlingskulturerna, som en alternativ beskrivning. Kanske var det hela mer komplext än att det går att hitta ett ställe, och det beror också vad man menar med ett "ursprung".

I "Ett träd med vida grenar" klargör Wikander att språkforskningen visar att Colin Renfrews ursprungliga förklaring inte håller måttet. Renfrew själv har modifierat sin teori för att få den att stämma med lingvisternas rön, men då förlorar den sin enkelhet. Att koppla ihop odlingskunnandet spridning med en språkgrupp håller sannolikt inte. Wikander lyfter istället fram J.P. Mallory och David W. Anthony med beskrivningar av den pontiska stäppen som centrum för handel baserat på hästkunnande, semi-nomadiskt liv, metallarbete och vagnar.

Den pontiska stäppen är ett område på nästan 1 miljon kvadratkilometer, från östra Rumänien över Ukraina och södra Ryssland och bort mot Uralbergen. Själva ordet stäpp är ett ord som kommer från det området. Enligt en teori är kandidat-kulturen för att ha talat proto-indoeuropeiska den av arkeologerna beskrivna Sredny Stog-kulturen. Ola Wikander bemödar sig om att förtydliga att det inte går att veta att det fanns ett särskilt folk i någon genetisk eller kulturell mening, utan språkforskningen säger bara att det måste ha funnits människor som talade proto-indoeuropeiska.

Jag har inte läst på tillräckligt för att själv bilda mig någon uppfattning. Jag gillade Renfrews teori och noterade att det gjorde även Clive Ponting i sin världshistoria, den har en materiell grund som är enkel att förstå. Men om fakta talar emot den ska den överges. Utifrån tanken att organisation och status är betydelsefulla faktorer för språks spridning så är det inte orimligt att tänka sig att språk spreds med hästkunnande. Den som sitter säkert på sin häst har hög status. Kanske är det ingen tillfällighet att hästtränaren Kikkuli gått till historien.