Fördjupningen i indisk grammatik som jag tog upp i förra inlägget gav mig en anledning att läsa två av Ola Wikanders utmärkta böcker. Förutom "I döda språks sällskap", som har ett helt kapitel om sanskrit, så läste jag "Orden och evigheten", (utgiven 2010 på W&W). Den boken handlar om diverse språkfrågor, ibland helt utanför vad jag intresserar mig för, men han skriver så bra svenska att det är ett nöje att fortsätta läsa vad det än handlar om.
Ett kapitel handlar om uttal av historiska namn. Här har sanskrit en speciell fördel, för den store grammatikern Panini skrev även ner fonetiska beskrivningar av de olika ljuden ca 400 f.Kr. Sanskrit har också en lästradition, verser har lästs och sjungits genom tiderna. Men lästraditioner kan utvecklas olika, så är det med hebreiska som fått många olika traditioner, till exempel en sefardisk i Spanien, en orientalisk och en östeuropeisk.
Samtida transkriptioner till andra språk kan ge ledtrådar till uttal. Ola Wikander har exemplet "Caesar" som på antik grekiska skrivs Kaisar, vilket visar att namnet uttalades med k på hans tids latin. I senare tiders latin, sådant latin som man t.ex. döpt blommor med, ändrades uttalet av C till s, och i en modern text ska namnet uttalas "se:sar".
Komparativa studier och allmän kunskap om språkutveckling ger också ledtrådar till gamla tiders uttal.
Ola Wikanders huvudexempel är egyptiska. Problemet är att liksom många av de semitiska språken så skrevs fornegyptiska (när man använde hieroglyftecken som bokstäver) utan att använda vokaler. Så vi vet inte hur den berömda drottning Nefertitis (1380-1330 f.Kr.) namn egentligen uttalades. Det troligaste var enligt Wikander att det uttalades Nafratita eller Nafteta. "Nfr.t" är egyptiska för god, och i en akkadisk transkription skrivs det "napa". Av detta kan man dra slutsatsen att första vokalen bör ha varit ett a och inte det e som man som konvention använt.
Här måste jag lägga in lite uppsaliensisk kuriosa. Johan David Åkerblad var diplomat och språkforskare som år 1802 var först med att tyda flera av personnamnen i den fonetiska skriften på Rosettastenen. Han lyckades klura ut halva det demotiska alfabetet genom jämförelser med koptiska. Men han trodde att alla tecken i skriften skulle motsvaras av ljud och körde fast. Den som till slut redde ut den komplicerade blandningen av symboler var fransmannen Jean Francois Champollion.
Ola Wikander ställer frågan om det spelar någon roll vilket uttal man väljer. Han anser givetvis att man ska låta som "de gamle", men i hans fall är det tämligen självklart. Om man ska forska på utdöda språk måste man försöka förstå uttalet. Men för oss andra?
Oftast spelar det mindre roll. Bara man kommer ihåg att moderna eller svenska namnkonventioner inte alltid stämmer med det "rätta" uttalet så är det praktiskt att hålla sig till ett etablerat uttal. "Morse-alfabetet" ska inte uttalas som kommissarie Morse, men jag minns hur fånigt det kändes när jag sent omsider insåg att "Morse" var ett engelskt namn.
Det går givetvis bra att skriva Rikard Lejonhjärta fast han hette Richard Cœur de Lion. Jag gillar att skriva Saint Louis istället för Ludvig den helige men risken är att jag stavar fel. Och de hedrande tillnamnen som historiskt används för olika personer behöver inte vara så rättvisande.
Ola Wikander tycker det är bisarrt att vi använder namnet Sitting Bull, men "Sittande tjuren" var betydelsen av hans namn som vuxen, Tȟatȟáŋka Íyotake. Under sin ungdom kalldes han Húŋkešni som betyder långsam. Jag har inga problem att referera till honom som Sitting Bull. Däremot är det jobbigt att inse att när jag som barn slukade Erik "Uncas" Englunds böcker var mitt uttal av sioux lite väl bokstavstroget.
Det är möjligt att Tȟatȟáŋka Íyotake inte gillade att bli kallad namn på fiendernas språk. Eftersom Sitting Bull är en direktöversättning så framstår det inte som nedsättande, men det kanske man inte kan ta gör givet. I vissa fall är det inte enkelt. Berber är ett ord som anknyter till barbar, som användes nedsättande av romarna. Amazigh, i plural Imazighen, har jag försökt skriva i inläggen men då känner jag ändå att jag måste förklara varje gång.
Valet eller uttalet av ett namn vara kopplat till mycket komplexa historiska skeenden. Staden Jerusalem heter Al-Quds (ibland stavat Al-Kuds) på arabiska och det skulle kanske vara korrekt att skriva om staden med namnet Al-Quds om man behandlar de långa perioder som staden varit under arabiskt styre, men det riskerar att bli förvirrande för dem som inte har det arabiska namnet aktuellt för sig. Ursprungligen så kommer namnet Jerusalem från ett av Ola Wikanders favoritspråk, ugaritiska. Staden hette Ursalim (eller något liknande), en stad helgad åt den ugaritiska guden Shalim (aftonstjärnans gud).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar