De första indiska grammatikskrifterna

De första grammatikerna man känner till var från indiska halvön. Sanskrit fick tidigt sin etymologi och formlära beskriven. Redan från cirka 800-talet före Kristus finns belägg. Även tamil har tidiga grammatiktexter, från ca 300 f.Kr. Och eftersom den lärde Hemachandra som jag tog upp i förra inlägget var grammatiker så passar det nu med en kort översikt över den äldsta indiska grammatikens historia.

Jag har tidigare skrivit om kartor och om kalendrars historia, men inte om grammatikböckernas. Jag inledde bloggen med biskop Isidorus Etymologia (skrivet 622-633 e.Kr) men det var inte en grammatik utan en uppslagsbok med många språkhistoriska utläggningar. Det är inte så tydligt avgränsat vad som är en text om grammatik, eftersom det kan ingå i en text som har ett bredare innehåll.

Det tar tid att skriva en grammatikbok. Svenska Akademin avsåg att skriva en grammatik redan 1786 när den grundades men "Svenska Akademins grammatik" utkom inte förrän 1999. Det gäller nog för många grammatiktexter att de närmast är pågående projekt som utvecklas över tid.

Ordet grammatik har sin egen etymologi, det kommer av grekiskans "grámma" = bokstav och "techne" = konst, hantverk.

Etymologi betyder språkhistoria och kommer av grekiskans "étymon" = den sanna betydelsen av ett ord. Jämför ethos, som inom retoriken avser trovärdigheten hos en talare.

Ytterligare ord som fångar in vad språkintresserade forskare sysslar med: filologi, semantik och lingvistik. Filologi (= kärlek till ord) handlar om textanalys och förståelse av kulturhistoriska samband. Semantik (av grekiskans sēmantikós = betydelse) är studiet av ord och symbolers mening. Lingvistik (= från latinets lingua, språk) är språkvetenskap.

Den förste indiske språkvetaren man vet namnet på hette Śākaṭāyana. Han ingick i en tradition av lärda som tänkte kring språket sanskrit.  Han omnämns av Yaska, som på 500-talet f.Kr. skrev kommentarer till ordlistor. Yaskas kommentarer är de äldsta bevarade etymologiska texterna och benämns med det ord som betyder etymologi på sanskrit: nirukta.

Texter om nirukta finns här. Den engelska översättningen börjar efter 428 sidor förklaringar.

Eftersom tolkningen av Rigveda och andra veda-skrifter var central för brahmanerna, var det inte någon tillfällighet att språkhistoria utvecklades som en viktig verksamhet. Övriga centrala områden för studier var fonetik, grammatik, verslära, astronomi/kosmologi/astrologi, matematik och ritualer (de sex vedangas).

Efter Yaska följer sanskrits mest kände grammatiker, Pāṇini.  Aṣṭādhyāyī, (som betyder "Åtta kapitel") är namnet på hans grammatik som skrevs cirka 400 - 350 f.Kr. Den består av nästan 4000 regler för sanskrits morfologi (formlära) samt till en mindre del syntax (satslära) och semantik. Panini kom troligen från Peshawardalen i det som idag är norra Pakistan.

Paninis sutras finns på nätet, se till exempel sanskritdocument. Eftersom Paninis grammatik fick stor betydelse för det religiösa tänkandet kom man att anse att vissa av reglerna hade gudomlig inspiration. Till exempel kallas hans sutras som grupperar olika symboler/ljud på ett systematiskt vis för Shivas sutras. Om jag förstår rätt så skapade Panini ett system där han efter en viss symbol kunde ange (nu tar jag svenska bokstäver som exempel": "a å" och då mena "a o u å" medan om han skrev "a ö" så avsåg han "a o u å e i y ä ö". Intrycket av detta när man tittar på några sutras är att det är ett kodat symbolspråk för språk. Mina exempel är kanske inte så bra då de trivialt sorterar hårda och mjuka vokaler, läser man på mera (till exempel på Kiparsky Stanford University) förstår man att Paninis system innebar möjligheter till generalisering av grammatiken på ett systematiskt vis.

Två av Paninis viktigaste efterföljare inom grammatiken var Katyayana (ca 300 f:Kr) och Patañjali (ca 150 f:Kr). Deras verk sammantaget är grunden för klassisk sanskrit.

Även språket tamil fick tidigt grammatiska tolkningar: Tolkāppiyam. Det är oklart när den skrevs (300 f:Kr - 300 e:Kr) men tamil får räknas in bland de klassiska språken med antik dokumentation av grammatiken. Dit räknas förutom sanskrit också till exempel klassisk grekiska, latin, kinesiska, persiska och arabiska. I Indien räknas även kannada, telugu, malayam och odia som klassiska indiska språk, något jag får återkomma till när jag skriver om södra och östra Indien.

De klassiska språken bevarades inom religionernas liturgi men folkspråken utvecklades vidare från dem. Acharya Hemachandra som levde i Gujarat på 1100-talet e.Kr. skrev grammatik för en rad "dialekter" av sanskrit (så kallad prakrit) som sedan blev egna språk, viktigast var hans bidrag till grammatiken för föregångaren till gujarati.

Ola Wikander har ett kapitel om sanskrit i sin bok "I döda språks sällskap", W&W, 2006. Kapitlet heter "Det fulländade". Ordet sanskrit betyder "det förfinade" eller "det välordnade", det betraktades av indierna som en förfinad variant av fornindiska och skilt från vulgärspråket prakrta, "det allmänna". Ola Wikander redogör för att vedaskrifternas språk är en ännu äldre form av detta indo-europeiska språk. Språket i den iranska Avesta liknar veda-skriften och de ingår i den indo-iranska språkgruppen, en grupp som även innehåller t.ex. sogdiska och skytiska.

Kapitlet innehåller flera exempel på sanskrits extrema formrikedom. Bland annat kan ord kombineras fritt så att om man har två ord som har åtta synonymer vardera går det att skapa 64 olika kombinerade synonymer av dessa. Exemplet är guda-epitetet "lotusögd".

Märkligt är också att det går att skriva klassisk poesi så att det går att läsa samma text både åt höger och vänster. Enligt Ola Wikander finns ett poem som kort sammanfattar eposet Mahabharata  vid läsning i ena riktningen och Ramayana om man läser i den andra. Jag har försökt söka fram detta och hittade ett palindrom när jag sökte på poeten Daivagya Surya Pandita. Jag hittade även här en text som beskriver diverse märkliga skrivövningar på sanskrit. Vissa av exemplen visar på hur språket sanskrit bjuder in till ett matematiskt tänkande, så det var ingen tillfällighet att Hemachandra som poet också var framstående matematiker. Osannolikt nog finns ett exempel där ett tamilskt helgon löst Eulers problem med springarens väg över ett schackbräde (springarproblemet), men i form av ett poem som hyllar Ramas träsandaler!