24 mars 2016

Gujarat som kulturellt centrum


Gujarats mest kända person är Mahatma Gandhi, Mohandas Karamchand Gandhi, född 1869 i Porbandar vid kusten 10 mil söder om Dwarka. Hans filosofi Satyagraha har som huvudpunkt det som på svenska brukar kallas icke-våld och på sanskrit heter ahimsa. De vediska skrifterna har på flera ställen texten Ahimsa paramo Dharma, som ofta användes av Gandhi. 

Ahimsa är ett begrepp inom de olika riktningarna inom hinduism, liksom inom buddhism och jainism. Särskilt inom jainismen har olika tankar kring ahimsa utvecklats. Det är ett komplext begrepp, översättningen "icke-våld" fångar inte hela betydelsen.

Respekt för allt levande är en del av ahimsa. Munkar som sopar vägen framför sig för att inte trampa på något levande kan vara jainistiska munkar. Är de nakna hör de till den så kallade "luftklädda" inriktningen av jainism, en religiös fromhet manifesterad som nudism. I Gujarat fick den vitklädda skolan inom jainism tidigt ett starkt fäste och Solankidynastin stödde jainismen.  Även om Gandhi inte var jainist så påverkades han av denna tradition. Därigenom har Gujarat genom jainismen och Gandhi kommit att påverka pacifismens filosofi på ett avgörande vis.

Jainismen var liksom buddhismen en motreaktion mot brahmanernas allt större inflytande inom de olika ortodoxa hinduiska tankeriktningarna. Grundaren hette Vardhamana men kallas Mahavira, den store hjälten. Mahavira levde runt 550 f.Kr. nära Patna i östra Indien och var samtida med Buddha. Ytterligare ett av hans tillnamn, Jina, segraren, har gett upphov till ordet jainism.

Christer Hedin har med en kort introduktion till jainism i "Österns religioner", utgiven på Dialogos förlag 2013. Han noterar att jainismens icke-missionerande inställning och inriktning på icke-våld bidragit till att det inte är en så utbredd religion.

En mer djupgående beskrivning av jainismens filosofi finns på IEP.
http://www.iep.utm.edu/jain/#H2

Den som gjorde mest för att utveckla jainismen i Gujarat var en man vid namn Hemachandra (1089-1172), verksam som lärd (acharya) i Anhilwara Patan under solanki-kungarna Siddarhaj och Kumarpal. På jainistiska hemsidor är Acharya Hemachandra en idol.

Acharya Hemachandra var främst författare och grammatiker. Han skrev den första grammatiken över språket gujarati. Han skrev också en historia över Solanki-dynastin. De två rajput-kungarna han tjänade under var hinduer, shaivister, men de lät också stödja jainismens ställning och många tempel byggdes, både hinduiska och jainistiska.

Poesi på sanskrit har en regelbundenhet som gjorde att man tidigt intresserade sig för den talserie som kallas Fibonaccis talföljd. Hemachandra skrev om detta baserat på tidigare indiska texter, vilket gett honom en sida på Mactutor.

Hemachandra bör ha varit en del av ett större intellektuellt sammanhang, och det måste ha funnits bibliotek för det han och andra skrev. Han bör ha fått efterföljare under 1200.-talet. Jag behöver dock läsa på mer för att veta om Patan i Gujarat under Solankidynastin kan räknas som ett verkligt framstående kulturellt centrum på 1200-talet.

Senare notering: I "Historisk världsatlas" av John Haywood finns templet Somnath i södra Gujarat med som en av få angivna "viktiga hinduiska platser". Templet är helgat åt Shiva, det är ett av tolv så kallade  jyothirlinga tempel. Templet har förstörst och återuppbyggts många gånger. Det nuvarande templet är byggt i stil efter chaulukyas av Gujarat (Solankidynastin), dvs det ser ut som ett 1200-tals-tempel även om det byggdes 1951.

11 mars 2016

Gujarat del 3 den stora staden Anhilwara/Patan, Indiens Merv?

Gujarat styrdes av en rajput-dynasti kallad Solanki åren 974-1238. De kallas även för Chalukyas av Anhilwara, i linje med den tidigare så mäktiga dynastin i sydöstra Indien, som hade sin huvudort längre söderut i Badami och som jag nämnt i tidigare inlägg.

Huvudorten för Solankis var staden Anhilwara som idag heter Patan. Staden ligger vid Saraswatifloden, 20 mil norr om Khambatbukten. Anhilwara/Patan var en av världens tio största städer från år 1000 och fram till 1240-telet. Jag tar upp städers storlek kring 1150 i ett inlägg 7 november 2012. Invånarantal på över 100 000 är rätt förvånande då staden på kartan ligger långt från hamnarna i södra Gujarat och huvudvägen från inlandet längs Narmadafloden upp till Ujjain.

Bharuch vid Narmadaflodens utlopp var länge Gujarats viktigaste hamn. Även under Solankis styre hade hamnen och båtbyggande här stor betydelse. Läget är logiskt vid den stora leden in i landet.

Hamnen i Khambat (Cambay) blev allt viktigare från år 1000. Khambat ligger 12 mil norr om Bharuch, längst in i Khambatbukten. Läget är sämre i förhållanden till handelsvägen mot Ujjain men bättre i förhållande till norra Gujarat och Patan. Tidvattnet är kraftigt här, och det måste ha varit tekniskt skickligt att få en hamn att fungera bra. Al-Masudi besökte staden år 915 och Marco Polo nämnde hamnen 1293.

Surat ännu längre söderut blev den viktigaste hamnen långt senare, på 1400-talet när de andra hamnarna slammat igen. Surat är idag en stad på 4 miljoner invånare, medan Bharuch har ca 400 000 och Khambat har 80 000 invånare.

Men varför blev Anhilwar/Patan så stort? Det går att se handelsvägar från Gangesslätten via Udaipur eller Bhinmal i Rajastan till Patan, och möjligen var Kutchviken farbar längre in mot Patan, men någon tydlig geografisk fördel är svår att belägga. Istället måste det politiska valet av huvudort för Solanki-dynastin spelat stor roll. Och trots att Solanki rajputs fick kämpa hårda strider mot andra lokala rajput-kungadömen och mot invasioner av Mahmud av Ghaznis och senare Muhammad av Ghors turkiska trupper måste de ha lyckats etablera en relativt blomstrande ekonomi.

Gujarat hade under lång tid stor betydelse för handeln. Hermann Kulke skriver i "A history of India" att en inskription i ett buddhistiskt Plaosan-tempel på Java från cirka 800 står det om "en ständig ström av folk från Gurjaradesha". Templet hade byggts med deras stöd och arkitektoniskt liknar det tempel från grottorna i Ajanta och Ellora (som ligger i regionen just söder om Gujarat, som heter Maharashtra, och därmed dyker upp i senare inlägg). Vidare skriver han att många gravstenar över sufiska muslimer i Sydostasien på 1400-talet visar på relationer med Gujarat.

Patans mest kända byggnadsverk heter "drottningens trappbrunn",  Ran-ki-Vav, en konstruktion som uppfördes av drottningen Udayamati till minne av sin man. Brunnen är UNESCO-världsminne. Hennes sonson blev Solankis mest framgångsrike kung, Siddharaj Jaisinh, som regerade 1096-1143. Under hans styre verkade en jainistisk mångsidig tänkare vid namn Hemachandra (1088-1173).

För att Patan ska kunna mäta sig med Merv, staden som fått ge namn åt min blogg, så måste visas att där fanns bibliotek och ett rikt kulturliv. Merv ser jag som en del av det stora Khorasan, som likt Andalusien hade en kulturell guldålder innan förstörelsen. Hur var läget i Patan? Det är inte alldeles enkelt att reda ut, bland annat måste man förstå vilken betydelse jainism har,  så det sparar jag till ett separat inlägg.

7 mars 2016

Gujarat del 2, Dwarka

Dwarka är en av de fyra hinduiska pilgrimsstäderna. De ligger i varsitt väderstreck av den Indiska halvön. Dwarka ligger i väster, längst ut på norra spetsen av Kathiawar i den region av Gujarat som heter Saurasthra. Dwarka är även en av de sju heliga städerna i Indien, staden är helgad åt Krishna. Jag har nämnt Dwarka förut, i ett inlägg 15 augusti 2011.

Turistpresentationen av Dwarka nämner alltså att staden är en av de fyra städerna i den pilgrimsfärd som kallas Char Dham Yatra, där man även ska besöka Badrinath i norr, Puri i öster and Rameswaram i söder. Sevärdheter i Dwarka är bland annat flera imponerande tempel. Inget av dessa tempel fanns 1220 i sin nuvarande form, de tempel jag kollat på byggdes på 1600-talet och det senaste på 1950-talet. Turistguiderna tar även upp fyren från 1866 som står nära floden Gomtis utflöde i Arabiska havet.

Den del av Gwarka som har den äldsta historien ligger antingen under befintlig bebyggelse eller under vatten. Kopplingen till Krishna gör att det figurerar massor med uppgifter om detta på nätet, som ett slags indiskt Atlantis. En uppsats jag hittade rörande marin arkeologi i Dwarka kommer fram till att vissa av resterna är från stenbryggor byggda i perioden 700-1400 e.Kr. Det stämmer med bilden av aktiv handel över havet under den perioden men ger mindre näring till berättelser om lämningar från ett forntida rike styrt av Krishna.

4 mars 2016

Etapp 4 Gujarat, del 1 Lothal - en gammal hamn

Resan fortsatte söderut från Sindh till Gujarat. Halvön som utgör en så tydlig del av Gujarat heter Kathiawar, sannolikt döpt efter en kshatriyakast, Kathi darbar. Språket gujarati är en gren av de indo-europeiska språken, nära släkt med hindi, och har idag cirka 60 miljoner talare. Gujarat verkar så spännande att det blir flera inlägg varav det första inte rör 1200-talet utan istället den förhistoriska tiden då Indusdalens första urbana högkultur utvecklades, cirka 2600 f.Kr -1900 f.Kr (referens "En samtidig världshistoria").

Gujarat har flera arkeologiska lämningar som hör till Induskulturen vilket visar på de kontakter som fanns söderut, kanske främst sjövägen men också över saltsjöområdet Rann of Kutch. Den största utgrävningen har gjorts i Dholavira, som låg i det som idag är saltsjö. Kanske gick kustlinjen där då. Här har man bland annat funnit en 3 meter lång tavla med 10 skrivtecken, men man har inte kunnat tyda språket. Det var en stor skylt, kanske stod stadens namn skrivet på den. I veda-mytologin förekommer en helig flod, Sarasvati, med samma namn som den flod som numera har ett uttunnat lopp genom Rann of Kutch.

Havets betydelse för Gujarat visas av att en av världens äldsta hamnar har hittats här: Lothal. Ruinerna ligger 8 mil från Ahmedabad i södra delen av halvön Kathiawar. Den bassäng man tror var hamn kan ha haft annan användning, noterar Hermann Kulke försiktigt, men stadens läge vid floden Sabarmatis utlopp i havet gör att staden måste haft betydelse som hamnstad. De flesta texter som jag läst om Lothal tar för givet att bassängen är en av de äldsta välbevarade hamnstrukturerna som hittats. Lothal byggdes i sen "Harappa-stil" vilket innebär att staden etablerades relativt sent inom Induskulturen, kanske ca 2200 f.Kr.

Den urbana Induskulturen försvinner i en kombination av överutnyttjande av skog, relativ torka och eventuellt någon geologisk händelse som leder till översvämningar. Lothal klarar sig längre än Harappa och Mohenjo-Daro men staden var beroende av handeln och från 1700 f.Kr så avfolkas den.

Harappakulturen är bland annat känd för sin tillverkning av vackra pärlor av terrakotta och av ädelstenar som agat. Lothal hade en egen tillverkning av sådana pärlor. Och givetvis finns det hemsidor för samlare av antika pärlor.