24 januari 2016

Södra sidenvägen 1220 - från Uppsala till Hangzhou, etapp 1 Västeuropa

Nu tänkte jag göra en genomgång av en tänkt färdväg från Uppsala till södra Songdynastins huvudstad Lin'an/Hangzhou, via medelhavet och runt Indien. Detta är inte djup historia utan min vanliga övning där jag sitter med kartor och försöker hitta en resväg. År 1220 var det kanske bäst att starta resan i västerled.

Vägen i österled var svårframkomlig då, vilket jag beskrivit i tidigare inlägg, från Merv till Uppsala.
En tänkbar väg skulle ha varit rakt söderut, de vägar som tidigare var handelsled för bärnsten. Jag får återkomma till det, jag har nu tänkt mig en resväg som undviker Konstantinopel som jag tror var ett deprimerande ställe år 1220 efter invasionen 1204.

Uppsala var en mindre viktig plats år 1220. Gamla Uppsala blev ärkebiskopssäte 1164, och först 1273 flyttas Sankt Eriks skrin till Heliga Trefaldighetskyrkan i Uppsala och domkyrkobygget påbörjades. År 1220 hette ärkebiskopen Valerius. Han hade flytt till Danmark 1208 med Sverker den yngre men sedan återvänt, och fått finna sig i att kröna Erik till kung 1210 efter slaget vid Gestrilen. Men från 1216 var unge Johan Sverkersson kung. Han kröntes i Linköping och begravdes på Visingsö, långt från Uppsala. Mer om Johan och hans misslyckade krigståg i Västerled i inlägget 1206.

Första anhalten var lämpligen Visby, Hansestaden. Där fanns Kruttornet (Nordens äldsta bevarade profana byggnad) och Rolandstorget men större delen av muren byggdes senare.

Därifrån vidare till Roskilde i Danmark där Valdemar Sejr regerade men för tillfället var på krigståg i Estland. Drottning Berengaria av Portugal kunde möta upp istället. Hon var syster till Alfons II av Portugal så det kunde passa att få rekommendationsbrev av henne, för ett besök i Coimbra. Alfons var en rimligt fredlig person som man kunde diskutera organisationen av Cortes med, då sådana ordnats sedan 1211 men först 1254 kom hans son Alfons III att ordna ett med deltagande av borgare,

Hade detta varit en bildningsresa skulle resan inkluderat en avstickare till Oxford. Deras store filosofiska föregångsman Robert Grosseteste kom dock inte dit förrän 1229, år 1220 var han i Lincoln 20 mil norrut. Mer om dessa trakter i inlägg 22 juli 2014.

Så istället fick resan gå via Brygge i Flandern och Bordeaux i Akvitanien till Coimbra. Och därifrån till tysk-romerske kejsarens hov, som flyttade runt i kungariket Sicilien. På vägen ett stopp i Castel di Castro på Sardinien där handelsmän från Pisa var på väg att bygga det som blev staden Cagliari.

I slutet på 1220 var den nykrönte kejsar Fredriks hov nog i Capua, för där utfärdardes de  lagar som kallas Assizes of Capua och som befäste Fredriks absoluta maktställning. För bildning och goda kontakter med en stad med sjöfart, kanske resan tog en omväg till Pisa där man kunde träffa Fibonacci. Samt se en vacker domkyrka och ett halvfärdigt torn.

Men sen blir det svårt - hur ta sig vidare mot Indien? Just 1220 var det ett stillestånd under femte korståget, ett anfall mot Damietta hade lyckats men sedan skulle sultan al-Kamil återta initiativet i ett motangrepp 1221. Det framstår som en svårframkomlig väg.

Sannolikt var det bästa att finna gunst hos den abbasidiske kalifen i Bagdad,  Al-Nasir li-Din Allah. Men hur ta sig dit? Det blir nästa etapp.

17 januari 2016

Sapiens av Yuval Noah Harari, djup världshistoria

"Sapiens" av Yuval Noah Harari är en storsäljare från 2012 som gavs ut på svenska 2014 av Natur&Kultur. Underrubrik "En kort historik över mänskligheten".

Detta är populär djup världshistoria. För en introduktion till begreppet "Deep history" är den bästa referensen jag sett "Deep history, The architecture of Past and Present", av Andrew Shylock och Daniel Lord Smail, UCP, 2011. Men den är ganska svårläst.

"Sapiens " är däremot begriplig och mycket spännande läsning. Jag har dock inte tid nu att skriva något om vad jag tycker om bokens goda och mindre goda sidor så jag hänvisar bara till en artikel om boken som jag tycker är bra, skriven av historieprofessor Michael Saler vid UC Davis..

7 januari 2016

Djup historia och medvetandets gåta

Världshistoria eller global historia har perspektiv som vidgar historien i rummet, men också i tiden.
I några av översikterna om vad världshistoria är för något som jag läst nämns mycket kortfattat ytterligare två begrepp, "big history" och "deep history".

En klassisk historiedefinition som skiljer historia från förhistoria (forntiden) begränsar begreppet till mänskliga aktiviteter som lämnat skriftliga källor. Men då det globalt sätt funnits människor som levt under forntid parallellt med att den skriftligt belagda historien tuffat på så blir det normalt så att världshistoria avstår från denna indelning.

Flera världshistorier startar ca 2,5 miljoner år sedan, då de första hominiderna började använda redskap, dvs från den händiga människans uppkomst. Nya fynd ändrar tidtabellen, förra året fann man tänder från Homo habilis som var ca 2,8 miljoner år gamla. Några världshistorier startar tidigare, Clive Ponting börjar t.ex. med när de människoartade apornas släktträd skiljs ut från övriga arter . I Forskning och Framsteg nr. 1, 2016, hittar man en notis på det temat. Pliobates caledonia, ett fynd av ben och kranium från en gibbonliknande figur som levde för 11,6 miljoner år sedan. Den gemensamma sista länken ska dock ha levt många miljoner år tidigare. Här pratar vi egenskaper som att kunna gå upprätt och inte ha en svans. Geologerna kallar perioden från 23 miljoner år sedan till 2,6 miljoner år sedan för neogen (epokerna miocen + pliocen). Efter det kommer kvartär (epokerna pleistocen + holocen). Pleistocen motsvarar det arkeologerna kalla paleolitikum (stenålder). Nu har man börjat prata om en ny geologisk epok, antropocen.

Big history startar från Big bang. För att det ska bli "big history" ska man koppla ihop alla förlopp i en total tvärvetenskaplig syntes. Det kan bli givande för vissa typer av frågeställning, till exempel för att beskriva klimatets historia, men främst verkar detta vara ett pedagogiskt grepp snarare än ett nytt perspektiv.

Deep history däremot försöker utgöra ett nytt perspektiv, där historia skrivs utifrån en sammanhängande beskrivning av det mänskliga medvetandets framväxt. Deep history utgår från antropologin och dess tidsperiod blir främst de senaste 2,8 miljoner åren. De vill visa hur paleolitikums historia kan användas för att analysera senare fenomen. Deep history anknyter till kognitionsvetenskap och en av dess ledande företrädare, Harvardprofessorn Daniel Lord Smail, använder även begreppet neurohistoria.

Med detta förs vi in i medvetandeforskningens komplicerade värld. Tacksamt nog har det kommit en ny populärvetenskaplig bok om detta. Jonathan Lindström har skrivit "Medvetandets gåta", Norstedts 2013. Det är samme författare som skrivit "1206" som jag skrivit om förut. Böckerna har delvis samma problem, de är lite omständliga och innehåller många olika trådar, men det bidrar till att de blir spännande att läsa och man får följa Lindströms slingrande tankebanor. Lindströms ambition är hög, han vill lösa medvetandets gåta.

Som arkeolog tar Lindström upp de tidigaste begravningarna som en markör för medvetandets och de sociala riternas utveckling. Fynd av avsiktligt placerade döda i grottor har daterats till för 500 000 år sedan medan de första begravningarna med gravgåvor är 120 000 år gamla. Som jag uppfattar Deep history så är inte frågan om när "moderna beteenden" (behavorial modernity) uppkom som är viktig utan det är hur olika beteendens historia format oss som ska studeras.

3 januari 2016

Sidenvägarna från Lyoyang till Valsgärde, och sogderna

Östasiatiska museet i Stockholm visar nu en fin utställning i bergrummet. Den heter "Staden vid sidenvägen" och handlar om Luoyang under Tangdynastin. På ett fint vis har man utnyttjat bergrummets långa. mörka gång och skapat en väg in genom stadens tre portar, via en åskådlig bildvisning av den i ett rutmönster anlagda miljonstaden och förbi imponerande glaserade porslinsstatyer som vaktade de högättades gravar. Vidare skildras två personer i texter och föremål knytna till dem, poeten Bo Juyi (772-846) och kejsarinnan Wu Zeitan (regent 690-705). De representerar två teman i utställningen: att den kinesiska poesins guldålder inföll under Tangdynastin och kvinnans relativt sätt friare roll under perioden.

Luoyang är en av de klassiska kinesiska huvudstäderna, centralt belägen i Mittens rike. Staden namn anger dess plats, på yang-sidan (norra soliga sidan) av floden Luo. Luo rinner ut i Huang He 2,5 mil nedströms från sammanflödet mellan Huang He och floden Wei. Idag är Luoyang en stad med mer än 6 miljoner invånare men ändå inte huvudort i regionen Henan, det är grannstaden i öster, den ännu större staden Zhengzhou.

Under Suidynastin hade man byggt den stora kanalen från Hangzhou i söder till Xian/Changan, och Luoyang anslöt till den. Staden var alltså ett central knutpunkt i de interna transportlinjerna inom Kina och i den funktionen betydelsefull för sidenvägarna. Utställningen visar på en koppling ända till Birka, man har hittat kinesiskt siden där. Som Uppsalabo vill man ju ta detta ett steg vidare och mycket riktigt så har man även visat att tygrester från båtgravarna i Valsgärde bland annat består av rester av kinesiskt siden.

Sidenet nådde även till Norge. Jag länkar till en sida med fin kista, men den som vill läsa mer letar lämpligen fram Marianne Vedelers "Silk for the vikings", 2014. Jag har dock inte läst den boken så jag vet inte mer än vad titeln anger.

En viktig grupp som organiserade handeln i Centralasien var sogderna. De var ett folk som talade ett persiskt språk, sogdianska, och deras huvudorter låg runt Samarkand och det område i dagens Tadzjikistan som fortfarande heter Sughd. Jag har tidigare skrivit om dem som sogdierna men det ska vara sogderna lärde jag mig på utställningen (och sogder står det i Nationalencyklopedin). Jag ska rätta till det i tidigare inlägg när jag får tid.

Kineserna under Tangdynastin kallade sogdernas område för Kangju som kan betyda "det fredliga folkets land". Redan 150 f.Kr hade upptäcksresanden Zhang Qian nedtecknat uppgifter om Kangju under sin västerländska resa.

Tyvärr var en sogdättad man, An Lushan, (703-757), ledare för ett omfattande uppror mot Tang som misslyckades. Upproret var början till slutet på Tangs storhetstid och senare Tangkejsare kom att bli mycket misstänksamma mot sogder vilket gjorde att många valde att assimileras in i den kinesiska befolkningen. I övriga Centralasien kom sogderna under turkiskt och persiskt inflytande och språket finns inte kvar idag. Utställningen i Bergrummet innehåller flera föremål från en sogdisk grav, An Pu och hans frus grav. Kinas central-TV har gjort ett inslag om hur An Pus grav hittades och hans historia som arvtagare till sin far Xi Lis generalstitel.

Tillägg 2016-03-05. På P1 idag hade de ett program som siden och vikingar.