25 december 2016

Antecknat om primater

I inlägget den 16 oktober påbörjar jag funderingar kring vad man kan lära sig från primatforskning rörande etikens uppkomst. Nu fick jag i julklapp boken som förhoppningsvis besvarar den frågan. Innan jag läser den lägger jag ut vad jag antecknat fram till nu.

Språk, inlevelseförmåga, regeltänkande (sedvänjor), moralisk känsla, förmåga att ställa frågor osv. Klart är att sammantaget måste den senpaleolitiska kognitiva revolutionen ha passerats för att detta ska komma på fråga.

Tar man varje egenskap för sig hittar man föregångare till alla dessa egenskaper hos högre stående djur, främst våra närmaste släktingar schimpanserna (Pan troglodytes) och bonobonerna, (Pan paniscus), tidigare kallad dvärgschimpans.

I tidigare inlägg refererade jag till tre naturvetare vars böcker jag fann på hyllorna Ue och Ug på biblioteket i Gottsunda. Robin Dunbar (1947- ) är antropolog och evolutionär psykolog vid Oxford, och enligt Wikipedia mest känd för "Dunbar-numret" 150. Jared Diamond (1937- ) var fysiolog och ornitolog och är nu professor i Geografi vid UCLA, och han är en av tidernas bästa populärvetenskapliga författare. Frans de Waal (1948- ) är primatolog vid Yerkes National Primate Research Center i Atlanta.
 
Robin Dunbars bok "Historien om människan", Dualis 2006, bidrar främst med en beskrivning av nivåer av kognitionsförmåga, mätt i antalet led av personers föreställningar man kan leva sig in i. I dagens DN beskrivs försök där detta studerats. Schimpanser, bonoboer och orangutanger har fått se en fil där en apliknande varelse stjäl en sten från en människa och gömmer den i en låda. Människan skräms iväg och sedan tar sten-tjuven fram sitt rov och går iväg. När filmen fortsatte med att människan kom tillbaka kunde forskarna se att de flesta aporna tittade på lådan, och slutsaten var att det förstod att människan trodde att stenen låg där, fast de som åskådare inte visste det.

Frans de Waal utreder begreppet empati i "Empatins tidsålder". Han beskriver empati som inlevelse, till exempel som den inlevelse man har när man ser en lindansare. Medkänsla menar han är en mer komplex funktion. Empati (skriver han på sidan 113) är "insamlande av information om någon annan. Medkänsla däremot speglar en omtanke om den andre och en vilja att förbättra den andres situation".

Jared Diamonds "Den mänskliga apans uppgång och fall" spänner över alla de teman som Jared Diamond sedan skrivit sina böcker om. Han betonar språket som en viktigt faktor i den senpaleolitiska revolutionen och tar upp Bickertons beskrivning av pidgin-språk som en ledtråd till hur språket utvecklades. Detta är en av Jared Diamonds tidigare böcker, mycket kan ha hänt i forskningen sedan den kom, men boken visar på Diamonds spännvidd och engagemang.

Julklappsboken heter "Primates and Philosophers" , Frans de Waal, Princetown UP, 2006.

12 december 2016

Tanken bakom stenålderskonst

Den tidiga grottkonsten är den mest slående vittnesbörden om nya mentala förmågor hos Homo sapiens. Den äldsta grottkonsten utanför Afrika är cirka 40000 år gammal. David S. Whitley kallar det som skedde för en kreativ explosion, i sin bok "Cave paintings - the origin of creativity and belief" (Prometheus books, 2009), I en fotnot refererar han till John Pfeiffer som myntade begreppet "kreativ explosion" 1982 men han noterar också att forskningen sedan dess belagt en mycket långsammare utveckling av kreativa förmågor hos Homo sapiens i Afrika, över en tidsperiod från 200 000 år sedan. Hans referens för det är Pamela Willoughby.

Whitley och många med honom tolkar viktiga delar av grottkonsten i en schamanistiskt religiös kontext. Djurbilder och djurstatyer är det som jag mest fastnar för. Ett berömt exempel är "lejonmänniskan" från Stadelgrottan nära Ulm i Tyskland. Den äldsta statyn av en människa som man hittat hittills är en kvinnostaty som kallas "Venus från Hohle Fels" som dateras till att vara 35000 - 40000 år gammal. Den hittades nära Schelklingen 2 mil väster om Ulm. I Donaudalen vid de Schwäbiska alperna.

Det finns även föremål som kan tolkas som månkalendrar. Det är ristade ben (mammutbetar, hjorthorn) som man funnit till exempel i Gontsy i Ukraina. (karta) (Science and Technology in World History, 2015).

Det handlar inte bara om konst i grottor utan det finns även gamla hällristningar. En viktig fyndort för petroglyfer är Côa i Portugal.

Whitley räknar upp nio platser som han räknar som de allra betydelsefullaste för stenålderskonst: Niaux, Lascaux, Altamira, Font de Gaume, Les Combarelles, Volp Caves (Trois Fréres), Chauvet, Cosquer och Côa.

Det blir en koncentration till lokaler i Frankrike, Spanien och Portugal. Kanske något som kommer att ändras när man bättre beskriver platser på andra ställen i världen. Hemsidor med petroglyfer från hela världen kan man klicka sig runt på om man vill se vad som finns. Jean Clottes namn borgar för att det är en seriös hemsida, han räknas som en nestor på området.

I "Ice age art, the arrival of the modern mind" av Jill Cook (The British Museum Press, 2013) inleder hon med en genomgång av modern hjärnforskning. Det visar hur viktig stenålderskonsten är för vår förståelse av den tidiga kognitiva utvecklingen. Samtidigt kvarstår att vi inte vet vad de som gjorde konsten tänkte. En referens till en neuroforskare som försöker reda i det är Vilayanur Ramachandran.

En av David S. Whitleys ansatser är att det ger mycket att lära av nutida schamaner, som han träffat främst bland nordamerikanska indianer. Mest intressant tycker jag var hans resonemang (på sidan 181-182) att schamanism bygger på en annan grundläggande etik än Aristotelisk fokusering på den gyllene medelvägen. Den schamanistiska etiken tror inte att ytterligheterna kan förenas. Världen är fylld av starka krafter i ständig förändring som inte låter sig påverkas så lätt. Schamanen kan i någon mening fånga krafterna och utnyttja dem för goda och helande syften, eller för att skada.

Mina inlägg har nu hamnat i flera spår för att ringa in den tidiga etiken: arkeologi/paleontologi, primatologi, etnografi, evolutionär psykologi, omsorgsetik, spelteori.

Jag har sett framför mig en grupp stenåldersmänniskor som för en ganska rationell diskussion, till exempel om hur de ska flytta sin boplats från ett ställe till en annan. Men grottkonsten handlar om något annat, en del av den är gjort av exceptionellt duktiga konstnärer, som sannolikt var någon motsvarighet till senare tiders schamaner. Och David S. Whitley kopplar detta till uppkomst av vissa typer av mentala störningar. Se hans TED talk om detta.

Det är en spännande teori men det komplicerar bilden av utvecklingen av den sociala organisationen utifrån ökande kognitiv förmåga. Vissa kognitiva framsteg kanske bara var möjliga för en liten del av populationen, som inte nödvändigtvis var de mest produktiva medlemmarna i andra hänseenden. Och kravet för hela den sociala gruppen blir att kunna härbärgera en sådan variation.























9 november 2016

Mot 4 grader plus

Trump vann valet. Han gillar inte klimatavtalet som trädde i kraft för några dagar sedan. Vi får titta närmare på kartan över världen med plus 4 grader (från New Scientist via Parag Khanna):
http://www.paragkhanna.com/home/2016/3/9/the-world-4-degrees-warmer

Latinamerika, Afrika och södra Asien drabbas oerhört hårt. Och studera de rödmarkerade områdena, flytta sedan därifrån.

22 oktober 2016

Mer om periodisering av historien - när människan blev människa, den senpaleolitiska revolutionen

I ett inlägg 23 mars 2013 så skrev jag om periodisering av historien utan att närmare fundera över vad som hände före den neolitiska revolutionen. Nu söker jag efter den tid då man kan tänka sig att de första "etiska" diskussionerna fördes. Jag har kommit fram till att det måste ha varit något som skedde när människan blev människa i modern mening. Jag sammanfattar här mycket kort några böckers beskrivning av detta med referenser som jag inte hunnit kolla upp.

McNeill och McNeills "Mänskliga nätverk" (2003) börjar med orden "Benrester, sönderslagna stenar och bitar av träkol är alla belägg vi har för hur våra avlägsna förfäder verkligen levde." Kapitel 1 "Människans lärotid" handlar om tiden före för 11000 år sedan. Där står att Homo sapiens kom att beteendemässigt och socialt skilja sig enormt från Homo erectus kanske för 200000 till 130000 år sedan i Afrika. "Mänskligheten moderna tendens till ständig teknologisk ombytlighet tycks ha framträtt för bara 40000 år sedan." Sydvästra Asien befolkades av H. sapiens för 35000 år sedan. "Den symboliska evolutionen ersatte den genetiska evolutionen som drivkraft för biologisk förändring på jorden". En förutsättning var begripligt tal. En milstolpe var skapandet av sång och dans, som möjliggjorde att större skaror kunde hålla samma eftersom föreningen i sång och dans kunde bidra till att lösta upp konflikter. (Referenser är t.ex. Barbara King (1994), Robin Dunbar (1996), Mellars och Stringer (1989), John Reader (Africa a biography of a continent1998).

Clive Pontings "World History" från 2000 skriver att "modern humans" uppstod i Afrika för 100000 år sedan´, baserat på fynd av stenkilar av som kallas mousterian. Én senare mer avancerad fas från 30000 år sedan kan tillverka "upper paleolitic micorblades" som kan sättas fast på skaft, och göra sådant som eldstäder, vindskydd, konst och mer avancerat gravskick. Den mest berömda grottkonsten från Lascaux och Altamira dateras till ca 18000 år sedan. De första brända lerfigurerna är 15000 år gamla (Dolni Vestonice i Moravien). Referenser: ex: Lewin (1989), Mellars och Stringer osv.

"Maps of time" av David Christian (2004) är "Big History". Han använder begreppet "collective learning" som begrepp för hur ett alltmer utvecklat språk och sociala relationer i en större grupp ger evolutionära fördelar (sk. Baldwinian evolution) för de tidiga Homo sapiens. Detta sker först i Afrika, tidigast för 300-250 000 år sedan, referens McBrearty and Brooks (2000), och sedan sker en gradvis utveckling. Det leder till att kring för 50000 år sedan finner man fyra markörer för modernt beteende: förmåga att etablera sig i nya ekologiska miljöer, ny stenkilsteknik, ökade sociala kontakter även på distans och symbolisk aktivitet. "A revolution of the Upper Paleolithic" beginning 50000 years ago marks the beginning of human history". "Upper paleolitic" är på svenska senpaleolitisk och tidpunkten varierar över Eurasien, ca 60000-40000 år sedan.  (Ref ex: Cavalli Sforza (1995), Stephen Mithen (1996), sid 166 refererar till Humphrey (1992) i fotnot 45, via citat ur Calvin "How Brains Think?" (1998) och fotnot 47 till Foley (1995). Huvudtes rörande Collective Learning på sid 182 , Robert Wright (2000).

Robert Foley i "Varför människan blev människa" (1995) har en tidtabell även om han noterar att "försöka beskriva den mänskliga kognitiva förmågans innersta natur är som att beträda ett minfält av terminologisk och teoretisk förvirring". Även han refererar till Humphrey (1992, A history of the mind). Han skriver att en tidtabell inte ska uppfattas som att evolutionen leder fram till människans uppkomst, utan bara anger att så här uppkom människan bland alla andra arter som också uppkom. Han sätter den anatomiskt moderna Homo sapiens till 140000 år sedan, och då uppkommer språk så som vi uppfattar det. Sedan har han en gradvis utveckling där modernt beteende med storskaliga sociala strukturer uppkommer för 20000 år sedan. Han polemiserar mot Mellas och Stringer i det att han inte väljer 40000 år sedan för tiden för "den symboliska explosionen" då han menar att på global skala hände inte mycket då. Å andra sidan skriver han att det verkligt stora förändringarna kom för 15000 till 5000 år sedan men då är vi inne på den neolitiska revolutionen och det är inte den vi letar efter här, ifall man inte tänker sig att det är först då människor börjar tänka.

"Sapiens" av Yuval Noah Harari (2012) använder begreppet "kognitiva revolutionen". Två referenser i hans noter är Robin Dunbar (1998) och Frans de Waal (2000). Harari har en tabell där han anger viktiga nya förmågor som förmedling av stora mängder information om omgivningen och om sociala relationer samt förmåga att förmedla information om sådant som inte existerar (t.ex. citat "skyddsandar, stater, aktiebolag och mänskliga rättigheter").

En huvudpoäng från nätverkslära är att i en grupp på n individer så finns ((n x (n-1))/2 relationer, dvs hjärnan måste ha kapacitet att hantera exponentiellt flera sociala relationer när n ökar. Harari skriver i sin hejiga stil att om vi jämför oss en och en med schimpanser så är vi genant lika men i grupper om 1000 individer blir skillnaden enorm. Till det tillkommer att redan i en liten grupp av människor som har animistiska föreställningar om förfäder och andar i djur, växter och stenar omkring dem, så ska sociala relationer upprätthållas även med dem, dvs antalet som är "n" är inte så lätt att mäta men blir snabbt mycket stort. Då krävs kognitiv kapacitet. Men som framgått, denna kapacitet växte fram långsamt, på ett sätt som var nära kopplad till tidigare andra mer känslomässiga och impulsstyrda hjärnförmågor som bygger sociala relationer. Harari tidsätter den kognitiva revolutionens början till för 70000 år sedan.

Kognitiv är ett ord som anger psykologiska processer som har med tänkande och fattningsförmåga att göra. En gammal definition skiljer kognitiva handlingar från känslostyrda och viljestyrda handlingar. Ordet kommer från latinets cognitae som betyder "känd", i sin tur från grekiskan γινώσκω, (gnosis) att känna till, att komma att veta. Jämför inkognito. Jämför också "med-vetande".

Lasse Berg har på svenska skrivit om detta i en hel bok, "Gryning över Kalahari" (2005). På biblioteket i Gottsunda kunde jag idag låna flera böcker av de författare som refereras ovan och i förra inlägget: klassikern Darwin "Människans härkomst och könsurvalet", NoK 2006, samt tre böcker till; Frans de Waal "Empatins tidsålder"(2009), Robin Dunbar "Historien om människan" Dualis 2006, och Jarred Diamond "Den mänskliga apans uppgång och fall" (1992).

De tre skildrar de komplicerade detaljerna i den afrikanska utvecklingen och fynden i Europa och Levanten (samt en massa annat, det är populärvetenskap när det är som bäst). För den Indiska subkontinenten finns få data men det gör beskrivningen enklare. Först fanns Homo erectus under en mycket lång tidsperiod och sedan (kring 60000 år sedan) kommer Homo sapiens i form av rätt välorganiserade grupper och ersätter Homo erectus.

Dessa Homo sapiens befinner sig i den process som kan kallas den senpaleolitiska revolutionen, en kognitiv förändring som ger upphov till avancerat symboltänkande. Belägg för den tidiga utvecklingen av detta blir indirekta. Först med de grottmålningar och olika tecken i anknytning till dem som man funnit i t.ex. Lascaux (Se FoF nr 9, 2016) får man konkreta fynd av symbolanvändning. Harari beskriver en grav i Sungir nära Vladimir i Ryssland som daterats som 30000 år gammal som innehöll smycken och statyetter. Jag har tidigare skrivit om grottorna Cueva de la Pileta.

Den indiska fyndort som kommer närmast är grottorna i Bhimbetka, varav de tidigaste kan vara senpaleolitiska. I Indonesien har man funnit grottkonst (Leang Timpuseng) som dateras till för cirka 37000 år sedan.

Så avancerad grottkonst har alltså hittats från Spanien till Indonesien, varav de äldsta fynden är ca 40 000 år gammal. Men processerna som ledde fram till sociala grupper av Homo sapiens med kapacitet för att skapa detta var säkert mycket ojämn över tid och rum. Det är nog inte meningsfullt att försöka snäva in tiden för den senpaleolitiska förändringen i Eurasien, kanske lika bra att sätta tids-spannet från 70000 - 30000 år sedan.

Fotnot: Johan Frostegård i "Evolutionen och jag", Volante 2017, menar att någon kognitiv revolution var det inte utan mera troligt en långsam evolution under miljoner år (sid. 105).

Fotnot 20200301: Karin Bojs i DN idag ser en kontinuerlig utveckling fram till grottkonsten ca 40000 år sedan. Framförallt vill hon avvisa idéer om att ett visst vulkanutbrott för 74000 år sedan på Sumatra skulle ha stor betydelse i sammanhanget.

16 oktober 2016

Mellan Homo erectus och Göbleki Tepe

Först måste jag klargöra vad jag menar med "första tiden för etiskt tänkande". Jag tänkte försöka saxa mig fram, från bägge hållen, dvs både från det som uppenbart är tänkande med moraliskt ansvar och det som inte är moraliskt tänkande, och se om det går att närma sig en brytpunkt. I förra inlägget skrev jag att jag ska försöka  närma mig tidpunkten "när människan blev en avancerad social varelse, med förmåga att diskutera de informella reglerna som en grupp har för vad som anses vara gott och dåligt beteende."

Klart är att i det avancerade sociala liv som en fungerande stad innebär krävs moral och en etik som resulterat i regler för samlevnad. Det romerska ordet "civitas" gav upphov till ordet civilisation och grekernas motsvarande ord "polis" är roten till ordet "politik". Jag är mest intresserad av den etik som utgör en del av de föreställningar som bygger upp institutioner som fyller en samhällelig funktion. Även om inte det är dokumenterat så måste de tidiga städerna ha haft sådana institutionerna för att alls kunna bildas och där har vi alltså den senaste tidpunkten för etikens uppkomst. Tyvärr är inte förekomsten av etiskt tänkande någon garanti för god moral. Aleppo är en av världens äldsta fortfarande bebodda städer, och där bor många goda människor. Men vidden av den moraliska katastrof som världen nu upplever med Aleppo som fokus är enorm.

Kvarstår att greker och romare såg staden som civilisationens bas och politiken som stadens styrande verksamhet. Och politik förutsätter etik, eller hur? Den äldsta arkeologiskt dokumenterade tempelstaden uppges oftast vara Göbleki Tepe i nuvarande Turkiet, från ca 10000 f.Kr. Det gör att vi fått en tidpunkt före den neolitiska revolutionen, ett komplext socialt liv och större grupper förutsätter inte jordbruk. Det går givetvis att sätta ett högre kriterium för vad som räknas som etiskt tänkande. Ofta citerat är Sokrates fråga (återgett av Platon i Eutyfron): "Är vissa handlingar rätt därför att gudarna påbjuder dem eller påbjuder gudarna dem därför att de är rätt?" Kräver man skriftligt nedtecknade etiska frågeställningar på den nivån för att markera etikens startpunkt, då hittar man inte det i ruinerna efter Göbleki Tepe. Man jag har svårt att tänka mig att de människor som åstadkom en så imponerande tempelstad inte också kunde resonera om frågor om rätt och fel.

I andra ytterligheten kan vi försöka definiera vem som inte har moraliskt ansvar och inte kan skapa etiskt baserade föreställningar. Jag börjar med djuren.

En hund är en avancerad social varelse, som uppvisar en mängd komplexa beteenden, men hunden har inget moraliskt ansvar. Det går att klandra en hund för att den försöker lura en, (och t.ex. ta godbiten på bordet fast den vet att det är förbjudet) och hunden kan "bättra sig". Eller så anser sig hunden ha "rätt" till godbitar på bord, och ihärdar i att sno dem. Men den kan inte ge goda skäl för sitt val av beteende. Den kan få en "rättighet" av sin matte men inte kräva den.  En hund kan vara modig men inte ge goda skäl för hur den ska undvika övermod.

Darwin skrev att av alla skillnader mellan människor och lägre djur så är den moraliska känslan den viktigaste. Men Darwin menar att "non-humans" har en viss förmåga till moraliskt tänkande (enligt citat från The Descent of Man från 1871 sidorna 71-72 enligt Kenan Maliks bok "The quest for a moral Compass"). Avancerade djur har en "social instinkt" som övergår i ett moraliskt samvete om hjärnkapaciteten närmar sig människans.

Reciprok altruism är en av de viktigaste mekanismeran som föreslagits för hur evolutionen kan komma fram till sociala samarbetslösningar. Men det finns ett problem här. Om det var så evolutionärt framgångsrik för Homo sapiens att utveckla ett moraliskt sinnelag, varför har då inte flera arter kommit fram till samma lösning? Jag återkommer till det i senare inlägg.

Ett litet barn kan inte heller argumentera kring moral. I praktiken sätter samhällen en åldersgräns för när barnet anses moraliskt ansvarig på en samhällelig nivå.  I våra moderna komplexa samhällen sätts dessa gränser ofta på 15 år - 18 år, innan dess har föräldrarna juridiskt ansvar för sina barn. Men moraliskt tänkande uppkommer tidigare. Utan att ge mig in i krångliga diskussioner om detta väljer jag att bara referera psykologen Jean Piaget (1896-1980) som forskade på barns utveckling. Han föreslår en åldersgräns kring 12 års ålder för ett abstrakt tänkande som inkluderar att barnet vill diskutera etik och politik. Frågan jag ställer mig här är alltså var någonstans mellan Homo erectus och Göbleki Tepe som människor uppnår en tolvårings nivå.

Hjärnans storlek är ett grovt mått på hjärnkapacitet. Homo erectus hade en beräknad hjärnstorlek kring 1050 kubikcentimeter (800- 1200) och Homo sapiens ligger på cirka 1400.

För att korrigera för kroppsstorlek använder man begreppet hjärnkvot (förkortat EQ). Typiska däggdjur har en hjärnkvot kring 1. Köttätare, valar och primater ligger över 1 medan växtätare och vissa andra däggdjur (typ igelkottar) ligger under 1. Robert Foley anger i "Varför människan blev människa" (Dualis 1998, på engelska 1995) att Homo erectus hade en hjärnkvot mellan 3,5 - 4 och att moderna människor ligger på 6-7. Wikipedia anger 7,4 -7,8 för människor och 1,14 för hundar. Schimpanser ligger på ca 2,4.

Delfiner ligger högt, de har en EQ över 4. Wikipedia nämner en art av delfin, Tucuxi (Sotalia fluviatilis), som lever i Amazonas och har en EQ på 4,56. Men skalan är byggd på en jämförelse av däggdjur. Det blir oklart vilka egenskaper som delfiner har som kräver stor hjärna.

Robert Foley diskuterar olika förklaringar till varför en art utvecklar en större hjärna. En ekologisk förklaring skulle vara att komplicerade miljöer där födosökandet är krävande premierar stora hjärnor. Men det förklarar inte varför många arter av fåglar och gnagare kan klara av mycket komplicerade födosökbeteenden med relativt liten hjärna.

En annan förklaring relaterar till sociala levnadssätt premierar större hjärna. Robert Foley refererar till Robert Hinde (Primate Social Relationships, 1983) som betraktar sociala grupper som något som bildas av en rad interaktioner mellan individer. Blir grupperna större ökar kraven på hjärnkapacitet för att hantera de olika relationerna.

I inlägget 15 augusti 2016 nämnde jag att Homo erectus visserligen hade en extrem framgång som art. Genom att använda verktyg och eld blev det möjligt att tillgodogöra sig mängder av olika typer av föda och anpassa sig till olika miljöer och arten spreds över stora delar av Afrika (där den alternativt ska benämnas Homo ergaster)  och Eurasien. Men utvecklingen av stenkilstekniken gick mycket långsamt, dvs det kan ses som en biologisk anpassning att de använde stenkilar istället för att utveckla klor och tänder. Jag väljer att se dessa storväxta och storhjärnade hominider som oförmögna till ett etiskt tänkande.

Kvarstår att klura var på tidslinjen Homo sapiens når denna nivå. Någonstans mellan 300 000 år sedan och 12 000 år sedan tänker jag mig, men jag får reda mera i det i nästa inlägg.




7 oktober 2016

Den första etikern

Etikens historia börjar med Sokrates (ca 469-399), står det i de filosofiska historieböckerna. I några fall nämns att i Kina pågick en liknande utveckling, med Kon-fu-tse (Kong Zi, 551-479), Meng Zi (372-289 f.Kr) och legalisterna. Buddha och Mahāvīra (jainism) verkade under 600 eller 500-tal f.Kr. men deras ord nedtecknades långt senare.

Men hur ska vi tänka kring olika mänskliga verksamheters uppkomst?

Möt fyra personer: Vad håller vi på med? frågar den första. Jag tror jag vet, säger den andre. Jag kan skapa en bild som gestaltar det, säger den tredje. Jag svarar bara på delfrågor som går att ge någorlunda säkra svar på, säger den fjärde. Du har träffat filosofen, den religiöse, konstnären och vetenskapsmannen.

Filosofen ställer egentligen tre grundläggande frågor: Vad finns? Hur kan vi veta något om det? Hur bör vi handla? och försöker ge goda skäl för sina försök till svar. Etikern fokuserar på den tredje frågan.

Den religiöse tror att han eller hon vet svaren. Eller vet i alla fall att det är bäst att tro, och att det är ett bra sätt att hålla sig klok. Konstnären känner att hon eller han har en insikt som går att förmedla och behöver inte ge argumenterande skäl för det. Och vetenskapsmannen får nöja sig med att svara på enkla frågor som går att besvara.

För att närma mig problemet med ursprunget så börjar jag med vetenskapsmannen, naturvetaren.
"The Scientist" som begrepp myntas av William Whewell (1794-1866) på 1830-talet. Innan dess talade man om naturfilosofi. För frågan om stenåldersetik måste vi komma in på frågor om människans utveckling. Den samlade forskning som leder fram till att Darwin (1809-1882), och Wallace (1823-1913), lade fram  grunderna för evolutionsteorin kan ses som den första tidsperioden för en vetenskap som kan befria sig från religiösa skapelseberättelser. Det är ett första socialt sammanhang som medger att vetenskap bedrivs. Galileo Galilei (1564-1642) eller Ibn Al-Haytham (Alhasen, 965-1040) var också vetenskapsmän men sammanhanget runt dem var inte redo för en modern vetenskap. Går man längre tillbaka i tiden får man acceptera en mycket vid definition av naturvetenskapligt och tekniskt tänkande. Och det finns ingen tydlig arbetsdelning, den rena vetenskapen är ett modernt begrepp. Tänker man så blir de första människorna som klassificerade växter i olika arter för att kunna avgöra om de var ätbara eller användbara på annat vis tidiga botaniker. Den förste som studerade stenars kastbanor den förste ballistikern osv.

På samma vis kan man resonera kring konst, religion och filosofi. Det finns sociala sammanhang där man kan tala om "fri konst", "en religion skild från staten" och "etik" som separata verksamheter, men innan de tidpunkterna finns givetvis dessa verksamheter i en sammanblandad form. Man kan kalla Petrarca (1304-1374) för den allra första moderna människan, för att lyfta fram humanisternas betydelse för framväxten av det som skulle bli renässansen. Men man kan också med den första moderna människan mena de människor som levde under den tidigaste period som Homo sapiens anatomiskt och socialt uppvisar en modern människas karakteristika.

Min tanke är att den allra förste etikern fanns i detta sociala sammanhang. Det sammanhanget uppkom när människan blev en avancerad social varelse, med förmåga att diskutera de informella reglerna som en grupp har för vad som anses vara gott och dåligt beteende. Jag ska i nästa inlägg försöka ringa in en tidpunkt.

6 oktober 2016

Ramkonvention om klimatförändringar

Betryggande nog finns nu en antagen ramkonvention om klimatförändringar, den träder därmed ikraft den 4 november 2016.

Climate Action Tracker refererar fortfarande till siffrorna från December 2015, dvs "The emissions pledge pathway that includes INDCs has over 90% probability of exceeding 2°C, and only a ‘likely’ (>66%) chance of remaining below 3°C this century. The current policy pathways have a higher than 99.5% probability of exceeding 2°C."

Keelingkurvans dagsvärde på koldioxidhalten är 400,57 ppm. 16 mars 2014 var första gången 400 ppm passerades, nu är 400 det lägsta värde man uppmäter under året.

10 september 2016

Arkeologi på kulturnatten

Jag var förbi två föredrag om arkeologi på kulturnatten. Föredrag som visade på arkeologin från två olika sidor.

På Upplandsmuséet berättade arkeologerna Malin och Robin Lucas om de rutinmässiga utgrävningarna av ett gravfält i Alsike. De hittade stensättningar från äldre järnålder (ca 500 f.Kr till 400 e.Kr), en tid som de kallade för en fyndfattig period. Vilket bekräftades, det var fina högar med ordnade stenar men väldigt få fynd, knappt ens ben i gravarna. En spännande detalj var att stenarna som lagts i ring i något fall var varannan svart och varannan ljus. De spekulerade i att dessa stensättningar varit mycket tydliga i landskapet och fungerat som markeringar av äganderätt. Benen av de döda hade kanske använts till andra ritualer, eftersom så liten andel fanns i gravarna.

Jag får erkänna att det kändes som ett av de naturprogrammen i SVT med Martin Emtenäs där han letar efter något djur men aldrig hittar det. Mycket sten flyttade dessa arkeologer på, men det fanns inte mycket under stenarna. Kanske hade de något fynd på slutet av föredraget, för jag får medge att jag gick i förväg för att hinna till nästa föredrag på Gustavianum.

Föredraget där hette: "Världsekonomi i järnålderns båtgravar – från frankiskt glas till kinesiskt siden och arktiska valrossar" med arkeologen John Ljungkvist. Han är projektledare för något som heter Viking phenomenon - projektet. Han kunde i detta föredrag hålla ett helikopterperspektiv och ta upp många av de häftigaste fynden man gjort under alla utgrävningarna av båtgravar i Ulltuna, Valsgärde och Vendel. Mest spännande tyckte jag var de fina spelpjäserna gjorda av valrossbetar från Grönland. Men viktigare är sidenet som jag har nämnt i tidigare inlägg.

Kontrasten mellan föredragen säger något om skillnaden mellan äldre och yngre järnålder. Romar-rikets expansion norrut påverkade hela Europa och skapade mängder av reaktioner som även kom att påverka Uppland. Vilket gett oss en fyndfattig och en fyndrik period.

Anmärkning: I Maja Hagerbergs "Försvunnen värld" kan man läsa i kapitlet "Hur hittar  man ett heligt berg?" om utgrävningar av boplats och gravar från äldre järnålder runt Torsberget, vid Vaxmyra nära Storvreta. Och kapitlet "Om själen i stenen" handlar om fyndfattiga gravskick. Och kapitlet "Fimbulvinter över Gamla Uppsala" tar upp de rikare senare fynden.

16 augusti 2016

Indisk stenålder, snabbkoll kring Maharashtra

"Indisk stenålders-etik". Jag tog upp frågan i inlägget  16 augusti och jag delar upp svaret i en inledning om stenålder och sedan fortsätter jag med etiken. Stenålder i Sverige är en kort tid efter senaste istiden, men i global historia pratar vi om många miljoner år. Man indelar stenåldern i paleolitikum (gamla stenar; samlare, fiskare och jägare) och neolitikum (nya stenar; bondestenålder), samt en mellanstenålder inskjuten emellan som krånglar till det. Mesolitikum kopplar man till användning av stenflisor i mer sammansatta verktyg som knivar, skrapor och pilar.

Paleolitikum kan på ett rätt begripligt vis indelas i tidig, mellan och yngre paleolitikum. Den äldre börjar med uppkomsten av arten Homo  och de tidigaste stenartefaktfynden, mellanperioden kan kopplas till organiserad användning av eld och den moderna Homo sapiens framträdande i Afrika, och yngre paleolitikum räknas från Homo sapiens andra utvandring ut ur Afrika och den kognitiva revolutionen.

Eftersom "allt" händer tidigare i Afrika än på andra ställen får man olika tidsskalor. Homo erectus blir ett globalt fenomen tidigt, redan för 1,5 miljoner år sedan finns de på Java och i Kina.. Flera fynd i Asien kring år 500 000 sedan gör att  man talar om Homo erectus som Asiatisk medan neandertalarna är funna i Europa och Väst-asien. Tidsskalor ändras med nya fynd. Här till exempel en artikel om hur neandertalarna utvecklas från en grupp som utvandrar ur Afrika redan för 600 000 år sedan. Och "ut ur Afrika-teorierna" är inte oemotsagda men för frågan om stenåldersetik spelar det mindre roll. Indien är ett bra val av plats för att det ger en annan infallvinkel än de vanliga (Afrika och Europa). Få skelettfynd i Indien gör att man inte så ofta tar upp deras stenålder.

I min resa runt den indiska subkontinenten har jag nått fram till delstaten Maharashtra. Det är inte ett geografiskt begrepp jag relaterar till vid första omnämnandet men det är alltså delstaten som har staden Mumbai (tidigare Bombay) som huvudort. "Det stora kungariket" har idag 112 miljoner invånare och i Mumbai bor det cirka 18 miljoner människor. Två av de största floderna i Indien rinner upp här, de heter Godavari (1465 km) och Krishna (1300 km). De har bägge utlopp i Bengaliska viken, då Deccan-platån lutar från västra Chats-bergen ner mot öster.

Stenåldern får representeras av tre platser i Maharashtra: Morgaon 22 mil sydöst om Mumbai, Bori som ligger 13 mil norr om Morgaon, samt (20 mil nordöst från Morgaon´) Nevasa/Chikri vid Pravara-floden, en liten biflod till Godavari.

I närliggande delstater hittar vi bland de allra äldsta fyndplatserna i Indien för stenåldersföremål: Isampur i Karnataka, 34 mil sydväst från Morgaon och den mest fyndrika platsen, Bhimbetka nära Bhopal i delstaten Madhya Pradesh.

Morgaon, Bori och Chikri är viktiga fyndorter för de stenföremål som betecknas handkilar. Denna typ av stenkil kallas "acheulean" av arkeologerna, en hyfsat tillspetsad stenbit som kan ha åstadkommas av Homo erectus i Afrika redan för 1,2 miljoner år sedan. Fynden i Morgaon är tidigast ca 800 000 år gamla. Fynd i Bori är från ca 600 000 års sedan till 150 000 år. En mer utvecklad fas (mesolitisk) ligger mellan 150000 år och 35 000 år tillbaks i tiden och sedan finns sena mer avancerade stenåldersfynd från perioden fram till 10 000 f.Kr.

Kartor och lite bakgrund finns i uppsatsen här. Huvudslutsatsen i första artikeln tycks vara att det var ett våtare klimat under äldre stenålder och att det blev torrare (semi-arid stäpp) under mellersta pleistocen. Det var nog inga problem för Homo erectus att anpassa sig, artens spridning visar att de klarade att anpassa sig till olika naturmiljöer. Över tid kan olika evolutionära anpassningar ha uppkommit. Ett exempel på det är Homo floresiensis, den kortväxta människoarten som man funnit lämningar av på ön Flores i Indonesien och som fanns kvar så sent som för 12000 år sedan. Även de använde stenkilar.

Nästa artikel beskriver detaljerat hur stenkilarna förfinats genom årtusendena. Dock imponerar inte en teknikutveckling som under 500 000 år inte åstadkommer mer än aningen spetsigare stenkilar. Det talar för att Homo erectus relativt lilla hjärna inte var alltför kreativ, även om artens framgång får anses obestridlig om man mäter i utbredning över tid. Homo erectus hade social sammanhållning och därmed sannolikt ett primitivt språk. De var rimligen duktiga samlare (Lasse Berg talar om väskan som människans första uppfinning, han menar att med upprätt gång så fanns på förutsättningarna klara för utvecklandet av någon form av påse att lägga det man samlar ihop i). Som jägare behärskade de kast med sten för jakt på håll och klubba för slag på kort distans.

Eld är också förknippat med tidig stenålder, med fynd utanför Afrika daterade redan 800 000 år tillbaka. Eld ger skydd och värme och kan ge möjligheter till ett kosthåll som är mer varierat. Från cirka år 300 000 år sedan så kan matlagningskonsten utvecklats så mycket att det bidrog till hjärnans utveckling ("Sapiens", Hariri, sid. 20, som refererar till "Food for tought", Ann Gibbons, Science 2007.) Vad jag förstår levde Homo erectus och de första Homo sapiens i ganska små grupper, i stort sätt en mindre storfamilj på cirka 20 personer. För att undvika inavel måste mekanismer för kontakter mellan sådana grupper ha funnits.

Hariri anger att Homo sapiens utvecklas i Östafrika kring 200 000 år före nutid. David Christian i "Maps of time" refererar till McBrearty och Brooks som anger en tidpunkt ca 250 000 år sedan. De har som huvudskäl att stenkilar av "achuelian"-typen ersätts av moderna stenverktyg vid denna tid.  Men dessa moderna stenredskap hittas inte utanför Afrika förrän senare, cirka 70-50000 före nutid. Homo sapiens utvandring ur Afrika skedde i omgångar från 100 -50 000 år sedan. Tidpunkterna kan korreleras till klimatförändringar i norra Afrika enligt ny forskning.

Sen stenålder är kopplad till Homo sapiens kognitiva revolution kring 70 - 50000 år sedan. Nu är det belagt att vi talar om större grupper med en kulturell sammanhållning, Sång, dans, språk och skvaller (Mänskliga nätverk, McNeill). Grottmålningarna i Bhimbetka är ett exempel resultat av denna förändring, även om de inte är daterade och kanske är ca 10000 år gamla.

För diskussionen om etikens första uppkomst kan vi renodla detta till två utvecklingsstadier av släktet Homo i Indien. Först Homo erectus och andra arter som hör äldre paleolitikum till. Och sedan den kulturellt utvecklade Homo sapiens yngre paleolitikum, men innan jordbrukets uppkomst under neolitikum. Därmed hoppar jag över alla olika mellanstadier man kan fundera över, och som komplicerar bilden. För översikt över den moderna människans uppkomst, se t.ex. Stringers "Modern humans origins".


 

Etiken före ēthikoʹs

Det var inte helt enkelt att hitta referenser om etikens historia som inte börjar med antikens greker. En anledning kan ju vara att de myntade begreppet. Ordet etik kommer av grekiskans ēthikoʹs, som betydde sedvänja. Etiken är det teoretiska studiet av goda och dåliga vanor.

Ann Heberlein skriver i "Etik - människa, moral, mening" att etik ytterst handlar om "vilken värld vi vill leva i och vilken sorts människor vi vill vara." I boken har hon valt att skriva namn i fet stil första gången de nämns. Platon (427-347 f.Kr.) är det första namn hon nämner, som låter Sokrates (ca 469-399) säga att etik är läran om hur vi bör leva. Nästa namn som hon nämner är James Rachels (1941-2003), en amerikansk moralfilosof. Hon tar upp att han har tre delar med i sin definition av (god) moral: goda skäl (inte bara känsla), opartisk bedömning av allas intressen och rätt handling. Jag är inte säker på att Platon kvalar in som etiker med den definitionen. Men en etiker behöver inte vara en moraliskt (god) person. Även Heberlein tycker att James Rachels är sträng. Hon förederar (se sidan 123) filosofen Peter Fredrick Strawson (1919-2006) som anser att det räcker att en person kan vara föremål för klander eller beröm för att vara en moraliskt ansvarig person. Med den definitionen kan vi gå långt tillbaka i tiden med etikens historia. När kunde en Homo sapiens för första gången berömma eller klandra en annan?

Den extrema kortversionen av etikens historia startar med de antika grekerna och kristen dygdetik, och följs av Kants (1724-1804) pliktetik och Benthams (1748-1832)  och Mills  (1806-1873)utilitarism och leder till den moderna akademiska disciplinen etik. Ämnet delas numera upp i metaetik (värdeteori), normativ etik och praktisk etik.

Givetvis finns många inriktningar utanför dessa klassiska teorier. Ann Heberlein tar bland annat upp existentialismen, med Albert Camus (1913-1960) som en av portalgestalterna. Det sista namnet som hon sätter i fet stil i boken är Emmanuel Levinas (1906-1995), känd för sin teori om "mötet med den Andre".

Men jag tänker mig alltså att göra en omväg och försöka koppla etikens historia till min egen historieresa, som för närvarande råkar befinna sig i Indien. Så då blir första frågan, går det att spekulera kring en Indisk stenåldersetik? Etiken före ēthikoʹs.










 

Omsorgsetik

Etikens världshistoria - jag har inte riktigt tänkt igenom vad det innebär att försöka hitta sammanfattningar av den. Jag började med en grundkurs i etiska begrepp. Jag valde Ann Heberleins "Etik, Människa, moral, mening - en introduktion", Bonnier 2014. Ann Heberlein har skrivit en nybörjarbok i ämnet etik, men hon vill också knyta samman etiken med existensen.

Jag vill börja med omsorgsetiken. Som begrepp är det nytt, det skapades på 1980-talet av filosofer som ville göra en feministisk tolkning av moraliska begrepp. Omsorgsetiken vill skapa ett alternativ till konfliktfokuserade teorier som diskuterar rättvisa och jämlikhet, och istället betona gemenskap, skydd, närhet och ansvar för det svaga. På engelska heter det "Care ethics" eller "Ethics of care". Det är en situationsetik, dess normer ska tillämpas med hänsyn till varje enskild situation. Omsorgsetiken utgår från relationen mellan mor och barn, och flera begrepp har skapats utifrån detta. Det kan verka begränsat, men kommer av en reaktion på att västerländsk traditionell teori bortsett från kvinnors erfarenheter.

Omsorgsetiken kan utvidgas från familjen till samhället och säkert också till omsorg om allt levande och hela livsmiljön. Man kan hitta idéhistoriska rötter  bakåt i tiden, åtminstone kommer jag att försöka göra det. I Indisk tradition är ahimsa ett begrepp som brukar översättas med "icke-våld" men i en vidgad betydelse kan omfatta bl.a.  omsorg. I gymnasieläroboken "en mosaik", religionskunskap 1,  (Sanoma 2009) presenteras omsorgsetiken som en feministisk ny etisk teori.

Även om omsorgsetik är en ny teori, liksom flera forskningsområden relaterade till omsorg, så är omsorgens praxis urgammal och rotad i det samarbete som var förutsättningen för människans framgång som art. Språk, inlärning och social sammanhållning. En etisk världshistoria kan gott börja där.

Omsorgsetiken kan anses vara en form av dygdetik. Dygdetik är den äldsta formen av etik, den ser till personligheterna och inte till handlingen, som man gör inom pliktetik och konsekvensetik (utilitarism). Varje teori har sina fördelar och sina problem. Omsorg är t.ex. inte enkelt och konfliktfritt. Det finns en maktaspekt, vem är i position att utöva omsorg och vem blir utsatt för den?

Den antika grekiska dygdetiken utformades mot bakgrund av den hjältekultur som beskrivs i de homeriska eposen. Kenan Malik inleder sin "The quest for a moral Compass, a global history of ethics", Atlantic Books, 2014, med att berätta om Akilles vrede och den krigarmoral som driver fram handlingen i Illiaden. Jag kommer att använda hans bok som ledsagare till etikens världshistoria. Men jag önskar att han hittat en annan början, en som inte inleder i den blodigaste av konflikter. Han kunde ha börjat i det mirakel som var människans tidiga förmåga att samarbeta och visa omsorg.

Kenan Maliks bok har en världshistorisk ambition. Ann Heberlein och många andra avgränsar sig till västerländsk idéhistoria. En bra sak med hennes bok är att den är skriven på ett språk som är begripligt för den som inte är specialiserad på filosofiska facktermer. Enbart ett ytligt försök att börja läsa några originaltexter i etik har gjort mig mycket trött - det är oerhört svårt. Kenan Malik är författare och BBC-medarbetare så jag har förhoppningar om att han kan förklara en del av allt detta komplicerade.







 



 

Gyllene regeln

I inlägget om Karen Armstrongs världshistoria gjorde jag några riktiga självmål.

Jag skrev att det inte gick att dra någon slutsats av alla historiska exempel utan att referera till teori, men det är ju vad jag själv hoppas kunna göra i mitt oavslutade skrivande. Just vad gäller etik kan det dessutom vara så att en viss etik bara kan beskrivas i relation till ett historiskt sammanhang.

Och jag skrev att den gyllene regeln inte är religion utan filosofi, utan att förklara den tankegången närmare. Jag får alltså försöka ta upp dessa frågor i detta och några  kommande inlägg. Min tanke har varit att fortsätta min resa från Gujarat till Maharashtra på 1220-talet, senaste inlägget 24 mars 2016. Den övning jag ska ge mig på nu är att försöka redovisa kopplingen mellan etik och religion, med indiska historiska exempel. Tyvärr är det väldigt svårt att skriva om etik. Och att redogöra för etik i andra kulturer och historiska sammanhang, särskilt med de begränsade kunskaper jag har, kommer att leda till fel. Men jämfört med att skriva om grammatikens historia som jag lagt några inlägg på så närmar jag mig här en tyngre frågeställning; vilka svar har olika etiska och religiösa system gett på frågan om det rätta handlandet?

Den gyllene regeln i jainistisk version lyder enligt wikipedia:
"A man should wander about treating all creatures as he himself would be treated.
— Sutrakritanga, 1.11.33".

Sutrakritanga är den andra av tolv heliga texter inom jainismen som anses härröra från 600-500 f.Kr. Det går att tolka in en viss etik i formuleringen - jainismens respekt för allt levande framgår av att alla levande varelser omfattas av denna version av gyllene regeln.

Men det generellt svåra med denna regel är att den refererar till att man ska jämföra med hur man själv vill bli behandlad. Och detta "själv" uppfattas nog väldigt olika inom olika tankesystem. Man behöver läsa flera jainistiska sutras för att komma in i deras tankevärld. Och det gäller nog alla fallen när gyllene regeln formuleras inom olika religioner.

På så vis har Karen Armstrong rätt i att betona den religiösa aspekten av regeln. Jag har hört på ett av hennes TED-talks på youtube och då förstod jag att hon i huvudsak vänder sig till en religiös publik. Hon sa att hon vill att de inte ska lägga ner så mycket tid att på att strida om vad som är rätt och istället vill hon lyfta fram medkänsla och barmhärtighet i olika religioners budskap. Det är ju sympatiskt och som etiskt livsprojekt givande, på ett vis som en filosofisk analys av den gyllene regeln inte behöver vara.

För mig, som inte är troende, är det inte lätt att sätta sig in de religiösa tankevärldarna. Och i denna blogg är det de etiska tankegångarnas betydelse för de föreställningar som bygger samhället som jag vill fundera över, inte det enskilda personliga moralen. Karen Armstrongs bok blev en inspiration för att börja läsa på om etikens världshistoria.




 

Varmare plus 1,3 grader Celcius

NASA har rapporterat. http://www.nasa.gov/feature/goddard/2016/climate-trends-continue-to-break-records

14 augusti 2016

Armstrongs världshistoria

Länge sedan förra inlägget. Varm sommar, golvbygge och sport på TV. Bara en bok blev läst, men en bok jag rekommenderar. Då sportsändningarna inte avtagit blir detta inlägg lite kort.

Det är Karen Armstrong som har skrivit en komprimerad världshistoria. Den heter "Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien", Natur och Kultur, 2016. Mycket bra översatt av Peter Handberg, titeln dock rätt ändrad från det engelska "Fields of Blood, Religions and the history of violence".

Som vanligt skriver Karen Armstrong mycket läsvärt. Jag har tidigare (1/11 2015) sammanfattat hennes "Myternas historia", en liten vacker skrift på 132 sidor. I denna volym har hon expanderat ut till 660 sidor men det är fortfarande givetvis en summarisk världshistoria.  Hon lyfter fram många historiska förlopp konsekvent från synvinkeln om vad religionen hade för roll i en konflikt.

Flera recensioner jag läst (Ordfront, DN) har varit inne på att boken har som huvudtes att det inte är religion som orsakar alla konflikter, detta i polemik mot att detta skulle vara en utbredd åsikt som måste motbevisas.

Jag tycker inte detta är den tes som boken driver. Jag hittar två övergripande teser. Den första är att för tidigare epoker är religion en så integrerad del av samhällslivet att det inte går att särskilja religionen som en separat komponent. Dvs utövas våld så görs det i religionens namn men allt annat som händer är också en del av en religiös verklighetsbeskrivning. Den andra tesen följer av att när man efter upplysningen kan urskilja religion som skilt från en sekulär stat, så finns mängder av historiska belägg för att den sekulära staten levererar enorma mängder våld och konflikt. Intrycket blir då att det var där orsaken till våldet fanns, i den sekulära komponenten av samhället.

Men här finner man svagheten i att använda historiska belägg för att stödja teser utan att grunda den på annan teori. Karen Armstrong kan rada upp hur många exempel som helst på att politik och maktutövning orsakat våld, det svarar inte på frågan om religionens betydelse i sammanhanget. De två teser jag redovisar ovan är korrekta men lite självklara, och det är nog därför recensenterna uppfattar att Karen Armstrong driver en skarpare tes. Det beror också på att Karen Armstrong själv vill argumentera mot diverse anti-religiösa vulgärargument, och då inte förmår nyansera den diskussionen. Ingen seriös debattör jag känner till tror att om religion försvann så skulle våld och konflikt upphöra. Min tanke är att religion utgör en del av de föreställningar som gör det svårare att få ordning på öppenheten i samhället

Det är lite underligt att hon inte diskuterar de underliggande teserna mer tydligt i boken. Karen Armstrong tycks anse att den gyllene regeln är en religiös regel enbart för att den förekommer som ett idéhistoriskt arv inom flera religioner. Jag menar att idén om att "handla mot andra som man skulle vilja att de handlar mot en själv" är i grunden en filosofisk princip, inte en religiös idé. Karen Armstrong nämner flera klassiska referenser till gyllene regeln; Zarathustra, Kong-fu-tze/Konfucius, Buddha, Jesus Kristus, profeten Muhammed osv men det förvandlar inte den tankegången till religion. Det är en filosofisk tankegång som inte inkluderar någon helig komponent i resonemanget. Kanske klargör Karen Armstrong sin syn på detta på annan plats, jag har inte koll på mer än en liten del av vad hon skrivit.

Kants alternativ till den gyllene regeln var det kategoriska imperativet, som kan skrivas ungefär: "låt dina handlingar vara sådana att de kan upphöjas till allmän lag". Andra filosofiska tolkningar finns.

Men dessa följer inte av en religiös uppfattning. Både den gyllene regeln och Kants kategoriska imperativ bygger på samhällsmedborgarens känsla för vad som är rimliga handlingar eller en medborgares plikt, inte vad Gud och hans uttolkare har sagt ska vara rätt. Denna medborgarkänsla kan säkert skärpas av studier i etik (jag vet inte om det går att belägga) men det är också möjligt att det går att visa att känsla av empati är något som formas bäst av religion. Jag saknar den diskussionen i Karen Armstrongs bok. Vad som framgår av hennes skildring är att vid upprepade tillfällen har inte religion kunnat bidra med tillräckligt mycket empati för att övervåld ska undvikas. Kanske ligger det i bokens natur, hon nämner givetvis alla fredliga religiösa människor som levt sina liv utan konflikt, men boken handlar om historiens våld. Det är lättare att minnas en skildring av munkar som går lös på varandra med påkar för att utreda Guds verkliga natur än berättelser om hur våldsverkare omvänts till stillsamma eremiter. Givetvis kan man säga att munkarna med påkar inte drevs av religiösa skäl, och de så kallade "tyrannbiskoparna" på 600-talet gjorde säkert inte det, men en rimligare bild är att makt och religion var sammanflätat till en samhällsbärande ideologi. Så måste den religion som inte enbart var inriktad på inre mystik fungera.

En styrka hos Karen Armstrong är hennes redogörelse för de mekanismer som gör att religion bidrar till en konfliktfylld utveckling. Det öppna samhällets regelkrav kan närmast uppfattas hotfullt av det religiösa samhället. En av Armstrongs poänger är att fundamentalism skapas (och måste skapas) som reaktion på modernitet. Detta skildrade hon detaljerat i sin tidigare bok om fundamentalism, och då var hon mera stringent. I denna bok greppar hon över mycket och det blir oklart om hon kan belägga det hon vill få fram, det visar på faran med att ge sig på världshistoria. Men bra läsning är det.



27 maj 2016

Indoeuropeiska språks utbredning

En infekterad vetenskaplig diskussion man kan försöka sätta sig in i är frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Språks spridning är ingen enkel materia. Och när extrema våldsverkare kidnappat en fråga för egna syften blir det inte enklare, nationalistiska och nazistiska tolkningar florerar. Och anti-nazistiska motbevisningar blir ofta oläsbara eftersom de ska argumentera mot så märkliga teser. Men även att försöka förbigå allt detta blir märkligt eftersom så mycket våld har utövats i namn av någon slags rasmässig överlägsenhet. Detta inlägg lider brist på denna sista punkt.

I en blogg som ska behandla 600-talet och 1200-talet är frågan dessutom inte precis i fokus. Det proto-indoeuropeiska språket förläggs till 3000 f.Kr eller tidigare. Man kan notera att om förklaringen till de indoeuropeiska språkens spridning ska byggas på framgångsrik våldsanvändning av hästkarlar, så finns en 1200-talsbaserad invändning. Mongoliska borde vara ett utbrett språk. Och från 600-talet kan man försöka dra slutsatser kring varför latin och arabiska spreds och gav upphov till omfattande arv medan de gotiska och sogdiska språken inte gjorde det. Men sannolikt har dessa slutsatser begränsat värde för att förklara vad som skedde många tusen år tidigare, innan skriven text kunde bidra till att bygga språkliga traditioner.

Jag tänker mig två grundläggande faktorer som är viktiga för språks spridning: organisation och status. Organisation nära kopplad till ett språk var romarnas och muslimernas styrka, medan de gotiskt- och sogdisk-talande och mongolerna delvis verkade genom organisationer etablerade på andra språk. Även innan etablerade statsmakter torde god organisation gynna språkspridning, genom religion och släktband mm. Kopplat till det är utdelning av privilegier och annat som förmedlar hög status. Och att prata som den som har hög status, det har nog varit en framgångsfaktor i alla tider.

Språk sprids på två sätt, genom migration och genom överföring. Antingen flyttar de som talar ett visst språk eller så börjar människor att prata ett språk de inte talat tidigare. Bägge mekanismerna är komplicerade. Migration kan vara allt från en elit som tar över ett nytt område till klimatflyktningar. Språköverföring kan vara medveten utbildning som vid missionerande eller den naturliga uppkomsten av blandspråk, pidginspråk och efter längre tid av påverkan, när modersmålstalare finns på det nya språket, olika former av kreolspråk.

Sammantaget beskrivs språkutveckling av olika modeller varav den mest kända är trädmodellen. Min nya favoritförfattare Ola Wikander har skrivit en bok i ämnet som just heter "Ett träd med vida grenar, de indoeuropeiska språkens historia", Prisma 2007. För denna språkgrupp stämmer trädmodellen väl, medan för andra språkgrupper är andra modeller bättre. De semitiska språken har påverkat varandra mycket och återkommande över tid så att grenarna kan sägas ha växt in i varandra igen och det blir omöjligt att spåra dem bakåt i tiden. Språkliga isolat är ett annat fenomen, språk som inte går att hänföra till någon större grupp. Baskiska är ett sådant språk, koreanska är ett annat. Det finns många sådana, Ethnologue anger 75 i en tabell.

I Ola Wikanders "I döda språks sällskap" finns en essä som belyser de indoeuropeiska språkens spridning. Den handlar om hur man i Mitanniriket (i nuvarande Syrien fast 1500-1300 f.Kr. samtida med bl.a. Nefertiti i Egypten) använde vissa ord som var mycket lika sanskrit. De tidigaste bevarade nedskrivna orden på sanskrit är alltså inte vedatexterna utan kilskrift från Hattusa, som handlar om kungar och om hästtränaren Kikkuli i Mitanni. Där talade man hurritiska, men i något tidigt skede måste sanskrit ha spridits även åt detta hållet och behållit sin status som viktigt språk i vissa sammanhang.

I denna korta essä går sedan inte Ola Wikander in på den stora diskussionen om de indo-europeiska språkens ursprung. På annat ställe i boken skriver han att en mängd olika teorier om förloppet finns, varav flera helt gripna ur luften. Här anger han ursprunget till "någonstans mellan södra Polen och Aralsjön". Jag har tidigare kort refererat till Colin Renfrews teori om ett anatoliskt ursprung, kopplat till de tidiga odlingskulturerna, som en alternativ beskrivning. Kanske var det hela mer komplext än att det går att hitta ett ställe, och det beror också vad man menar med ett "ursprung".

I "Ett träd med vida grenar" klargör Wikander att språkforskningen visar att Colin Renfrews ursprungliga förklaring inte håller måttet. Renfrew själv har modifierat sin teori för att få den att stämma med lingvisternas rön, men då förlorar den sin enkelhet. Att koppla ihop odlingskunnandet spridning med en språkgrupp håller sannolikt inte. Wikander lyfter istället fram J.P. Mallory och David W. Anthony med beskrivningar av den pontiska stäppen som centrum för handel baserat på hästkunnande, semi-nomadiskt liv, metallarbete och vagnar.

Den pontiska stäppen är ett område på nästan 1 miljon kvadratkilometer, från östra Rumänien över Ukraina och södra Ryssland och bort mot Uralbergen. Själva ordet stäpp är ett ord som kommer från det området. Enligt en teori är kandidat-kulturen för att ha talat proto-indoeuropeiska den av arkeologerna beskrivna Sredny Stog-kulturen. Ola Wikander bemödar sig om att förtydliga att det inte går att veta att det fanns ett särskilt folk i någon genetisk eller kulturell mening, utan språkforskningen säger bara att det måste ha funnits människor som talade proto-indoeuropeiska.

Jag har inte läst på tillräckligt för att själv bilda mig någon uppfattning. Jag gillade Renfrews teori och noterade att det gjorde även Clive Ponting i sin världshistoria, den har en materiell grund som är enkel att förstå. Men om fakta talar emot den ska den överges. Utifrån tanken att organisation och status är betydelsefulla faktorer för språks spridning så är det inte orimligt att tänka sig att språk spreds med hästkunnande. Den som sitter säkert på sin häst har hög status. Kanske är det ingen tillfällighet att hästtränaren Kikkuli gått till historien.

22 april 2016

Hur uttalas Nfr.t.jj.tj ?

Fördjupningen i indisk grammatik som jag tog upp i förra inlägget gav mig en anledning att läsa två av Ola Wikanders utmärkta böcker. Förutom "I döda språks sällskap", som har ett helt kapitel om sanskrit, så läste jag "Orden och evigheten", (utgiven 2010 på W&W). Den boken handlar om diverse språkfrågor, ibland helt utanför vad jag intresserar mig för, men han skriver så bra svenska att det är ett nöje att fortsätta läsa vad det än handlar om.

Ett kapitel handlar om uttal av historiska namn. Här har sanskrit en speciell fördel, för den store grammatikern Panini skrev även ner fonetiska beskrivningar av de olika ljuden ca 400 f.Kr. Sanskrit har också en lästradition, verser har lästs och sjungits genom tiderna. Men lästraditioner kan utvecklas olika, så är det med hebreiska som fått många olika traditioner, till exempel en sefardisk i Spanien, en orientalisk och en östeuropeisk.

Samtida transkriptioner till andra språk kan ge ledtrådar till uttal. Ola Wikander har exemplet "Caesar" som på antik grekiska skrivs Kaisar, vilket visar att namnet uttalades med k på hans tids latin. I senare tiders latin, sådant latin som man t.ex. döpt blommor med, ändrades uttalet av C till s, och i en modern text ska namnet uttalas "se:sar".

Komparativa studier och allmän kunskap om språkutveckling ger också ledtrådar till gamla tiders uttal.

Ola Wikanders huvudexempel är egyptiska. Problemet är att liksom många av de semitiska språken så skrevs fornegyptiska (när man använde hieroglyftecken som bokstäver) utan att använda vokaler. Så vi vet inte hur den berömda drottning Nefertitis (1380-1330 f.Kr.) namn egentligen uttalades. Det troligaste var enligt Wikander att det uttalades Nafratita eller Nafteta. "Nfr.t" är egyptiska för god, och i en akkadisk transkription skrivs det "napa". Av detta kan man dra slutsatsen att första vokalen bör ha varit ett a och inte det e som man som konvention använt.

Här måste jag lägga in lite uppsaliensisk kuriosa. Johan David Åkerblad var diplomat och språkforskare som år 1802 var först med att tyda flera av personnamnen i den fonetiska skriften på Rosettastenen. Han lyckades klura ut halva det demotiska alfabetet genom jämförelser med koptiska. Men han trodde att alla tecken i skriften skulle motsvaras av ljud och körde fast. Den som till slut redde ut den komplicerade blandningen av symboler var fransmannen Jean Francois Champollion.

Ola Wikander ställer frågan om det spelar någon roll vilket uttal man väljer. Han anser givetvis att man ska låta som "de gamle", men i hans fall är det tämligen självklart. Om man ska forska på utdöda språk måste man försöka förstå uttalet. Men för oss andra?

Oftast spelar det mindre roll. Bara man kommer ihåg att moderna eller svenska namnkonventioner inte alltid stämmer med det "rätta" uttalet så är det praktiskt att hålla sig till ett etablerat uttal. "Morse-alfabetet" ska inte uttalas som kommissarie Morse, men jag minns hur fånigt det kändes när jag sent omsider insåg att "Morse" var ett engelskt namn.

Det går givetvis bra att skriva Rikard Lejonhjärta fast han hette Richard Cœur de Lion. Jag gillar att skriva Saint Louis istället för Ludvig den helige men risken är att jag stavar fel. Och de hedrande tillnamnen som historiskt används för olika personer behöver inte vara så rättvisande.

Ola Wikander tycker det är bisarrt att vi använder namnet Sitting Bull, men "Sittande tjuren" var betydelsen av hans namn som vuxen, Tȟatȟáŋka Íyotake. Under sin ungdom kalldes han Húŋkešni som betyder långsam. Jag har inga problem att referera till honom som Sitting Bull. Däremot är det jobbigt att inse att när jag som barn slukade Erik "Uncas" Englunds böcker var mitt uttal av sioux lite väl bokstavstroget.

Det är möjligt att Tȟatȟáŋka Íyotake inte gillade att bli kallad namn på fiendernas språk. Eftersom Sitting Bull är en direktöversättning så framstår det inte som nedsättande, men det kanske man inte kan ta gör givet. I vissa fall är det inte enkelt. Berber är ett ord som anknyter till barbar, som användes nedsättande av romarna. Amazigh, i plural Imazighen, har jag försökt skriva i inläggen men då känner jag ändå att jag måste förklara varje gång.

Valet eller uttalet av ett namn vara kopplat till mycket komplexa historiska skeenden. Staden Jerusalem heter Al-Quds (ibland stavat Al-Kuds) på arabiska och det skulle kanske vara korrekt att skriva om staden med  namnet Al-Quds om man behandlar de långa perioder som staden varit under arabiskt styre, men det riskerar att bli förvirrande för dem som inte har det arabiska namnet aktuellt för sig.  Ursprungligen så kommer namnet Jerusalem från ett av Ola Wikanders favoritspråk, ugaritiska. Staden hette Ursalim (eller något liknande), en stad helgad åt den ugaritiska guden Shalim (aftonstjärnans gud).

3 april 2016

De första indiska grammatikskrifterna

De första grammatikerna man känner till var från indiska halvön. Sanskrit fick tidigt sin etymologi och formlära beskriven. Redan från cirka 800-talet före Kristus finns belägg. Även tamil har tidiga grammatiktexter, från ca 300 f.Kr. Och eftersom den lärde Hemachandra som jag tog upp i förra inlägget var grammatiker så passar det nu med en kort översikt över den äldsta indiska grammatikens historia.

Jag har tidigare skrivit om kartor och om kalendrars historia, men inte om grammatikböckernas. Jag inledde bloggen med biskop Isidorus Etymologia (skrivet 622-633 e.Kr) men det var inte en grammatik utan en uppslagsbok med många språkhistoriska utläggningar. Det är inte så tydligt avgränsat vad som är en text om grammatik, eftersom det kan ingå i en text som har ett bredare innehåll.

Det tar tid att skriva en grammatikbok. Svenska Akademin avsåg att skriva en grammatik redan 1786 när den grundades men "Svenska Akademins grammatik" utkom inte förrän 1999. Det gäller nog för många grammatiktexter att de närmast är pågående projekt som utvecklas över tid.

Ordet grammatik har sin egen etymologi, det kommer av grekiskans "grámma" = bokstav och "techne" = konst, hantverk.

Etymologi betyder språkhistoria och kommer av grekiskans "étymon" = den sanna betydelsen av ett ord. Jämför ethos, som inom retoriken avser trovärdigheten hos en talare.

Ytterligare ord som fångar in vad språkintresserade forskare sysslar med: filologi, semantik och lingvistik. Filologi (= kärlek till ord) handlar om textanalys och förståelse av kulturhistoriska samband. Semantik (av grekiskans sēmantikós = betydelse) är studiet av ord och symbolers mening. Lingvistik (= från latinets lingua, språk) är språkvetenskap.

Den förste indiske språkvetaren man vet namnet på hette Śākaṭāyana. Han ingick i en tradition av lärda som tänkte kring språket sanskrit.  Han omnämns av Yaska, som på 500-talet f.Kr. skrev kommentarer till ordlistor. Yaskas kommentarer är de äldsta bevarade etymologiska texterna och benämns med det ord som betyder etymologi på sanskrit: nirukta.

Texter om nirukta finns här. Den engelska översättningen börjar efter 428 sidor förklaringar.

Eftersom tolkningen av Rigveda och andra veda-skrifter var central för brahmanerna, var det inte någon tillfällighet att språkhistoria utvecklades som en viktig verksamhet. Övriga centrala områden för studier var fonetik, grammatik, verslära, astronomi/kosmologi/astrologi, matematik och ritualer (de sex vedangas).

Efter Yaska följer sanskrits mest kände grammatiker, Pāṇini Aṣṭādhyāyī, (som betyder "Åtta kapitel") är namnet på hans grammatik som skrevs cirka 400 - 350 f.Kr. Den består av nästan 4000 regler för sanskrits morfologi (formlära) samt till en mindre del syntax (satslära) och semantik. Panini kom troligen från Peshawardalen i det som idag är norra Pakistan.

Paninis sutras finns på nätet, se till exempel sanskritdocument. Eftersom Paninis grammatik fick stor betydelse för det religiösa tänkandet kom man att anse att vissa av reglerna hade gudomlig inspiration. Till exempel kallas hans sutras som grupperar olika symboler/ljud på ett systematiskt vis för Shivas sutras. Om jag förstår rätt så skapade Panini ett system där han efter en viss symbol kunde ange (nu tar jag svenska bokstäver som exempel": "a å" och då mena "a o u å" medan om han skrev "a ö" så avsåg han "a o u å e i y ä ö". Intrycket av detta när man tittar på några sutras är att det är ett kodat symbolspråk för språk. Mina exempel är kanske inte så bra då de trivialt sorterar hårda och mjuka vokaler, läser man på mera (till exempel på Kiparsky Stanford University) förstår man att Paninis system innebar möjligheter till generalisering av grammatiken på ett systematiskt vis.

Två av Paninis viktigaste efterföljare inom grammatiken var Katyayana (ca 300 f:Kr) och Patañjali (ca 150 f:Kr). Deras verk sammantaget är grunden för klassisk sanskrit.

Även språket tamil fick tidigt grammatiska tolkningar: Tolkāppiyam. Det är oklart när den skrevs (300 f:Kr - 300 e:Kr) men tamil får räknas in bland de klassiska språken med antik dokumentation av grammatiken. Dit räknas förutom sanskrit också till exempel klassisk grekiska, latin, kinesiska, persiska och arabiska. I Indien räknas även kannada, telugu, malayam och odia som klassiska indiska språk, något jag får återkomma till när jag skriver om södra och östra Indien.

De klassiska språken bevarades inom religionernas liturgi men folkspråken utvecklades vidare från dem. Acharya Hemachandra som levde i Gujarat på 1100-talet e.Kr. skrev grammatik för en rad "dialekter" av sanskrit (så kallad prakrit) som sedan blev egna språk, viktigast var hans bidrag till grammatiken för föregångaren till gujarati.

Ola Wikander har ett kapitel om sanskrit i sin bok "I döda språks sällskap", W&W, 2006. Kapitlet heter "Det fulländade". Ordet sanskrit betyder "det förfinade" eller "det välordnade", det betraktades av indierna som en förfinad variant av fornindiska och skilt från vulgärspråket prakrta, "det allmänna". Ola Wikander redogör för att vedaskrifternas språk är en ännu äldre form av detta indo-europeiska språk. Språket i den iranska Avesta liknar veda-skriften och de ingår i den indo-iranska språkgruppen, en grupp som även innehåller t.ex. sogdiska och skytiska.

Kapitlet innehåller flera exempel på sanskrits extrema formrikedom. Bland annat kan ord kombineras fritt så att om man har två ord som har åtta synonymer vardera går det att skapa 64 olika kombinerade synonymer av dessa. Exemplet är guda-epitetet "lotusögd".

Märkligt är också att det går att skriva klassisk poesi så att det går att läsa samma text både åt höger och vänster. Enligt Ola Wikander finns ett poem som kort sammanfattar eposet Mahabharata  vid läsning i ena riktningen och Ramayana om man läser i den andra. Jag har försökt söka fram detta och hittade ett palindrom när jag sökte på poeten Daivagya Surya Pandita. Jag hittade även här en text som beskriver diverse märkliga skrivövningar på sanskrit. Vissa av exemplen visar på hur språket sanskrit bjuder in till ett matematiskt tänkande, så det var ingen tillfällighet att Hemachandra som poet också var framstående matematiker. Osannolikt nog finns ett exempel där ett tamilskt helgon löst Eulers problem med springarens väg över ett schackbräde (springarproblemet), men i form av ett poem som hyllar Ramas träsandaler!



24 mars 2016

Gujarat som kulturellt centrum


Gujarats mest kända person är Mahatma Gandhi, Mohandas Karamchand Gandhi, född 1869 i Porbandar vid kusten 10 mil söder om Dwarka. Hans filosofi Satyagraha har som huvudpunkt det som på svenska brukar kallas icke-våld och på sanskrit heter ahimsa. De vediska skrifterna har på flera ställen texten Ahimsa paramo Dharma, som ofta användes av Gandhi. 

Ahimsa är ett begrepp inom de olika riktningarna inom hinduism, liksom inom buddhism och jainism. Särskilt inom jainismen har olika tankar kring ahimsa utvecklats. Det är ett komplext begrepp, översättningen "icke-våld" fångar inte hela betydelsen.

Respekt för allt levande är en del av ahimsa. Munkar som sopar vägen framför sig för att inte trampa på något levande kan vara jainistiska munkar. Är de nakna hör de till den så kallade "luftklädda" inriktningen av jainism, en religiös fromhet manifesterad som nudism. I Gujarat fick den vitklädda skolan inom jainism tidigt ett starkt fäste och Solankidynastin stödde jainismen.  Även om Gandhi inte var jainist så påverkades han av denna tradition. Därigenom har Gujarat genom jainismen och Gandhi kommit att påverka pacifismens filosofi på ett avgörande vis.

Jainismen var liksom buddhismen en motreaktion mot brahmanernas allt större inflytande inom de olika ortodoxa hinduiska tankeriktningarna. Grundaren hette Vardhamana men kallas Mahavira, den store hjälten. Mahavira levde runt 550 f.Kr. nära Patna i östra Indien och var samtida med Buddha. Ytterligare ett av hans tillnamn, Jina, segraren, har gett upphov till ordet jainism.

Christer Hedin har med en kort introduktion till jainism i "Österns religioner", utgiven på Dialogos förlag 2013. Han noterar att jainismens icke-missionerande inställning och inriktning på icke-våld bidragit till att det inte är en så utbredd religion.

En mer djupgående beskrivning av jainismens filosofi finns på IEP.
http://www.iep.utm.edu/jain/#H2

Den som gjorde mest för att utveckla jainismen i Gujarat var en man vid namn Hemachandra (1089-1172), verksam som lärd (acharya) i Anhilwara Patan under solanki-kungarna Siddarhaj och Kumarpal. På jainistiska hemsidor är Acharya Hemachandra en idol.

Acharya Hemachandra var främst författare och grammatiker. Han skrev den första grammatiken över språket gujarati. Han skrev också en historia över Solanki-dynastin. De två rajput-kungarna han tjänade under var hinduer, shaivister, men de lät också stödja jainismens ställning och många tempel byggdes, både hinduiska och jainistiska.

Poesi på sanskrit har en regelbundenhet som gjorde att man tidigt intresserade sig för den talserie som kallas Fibonaccis talföljd. Hemachandra skrev om detta baserat på tidigare indiska texter, vilket gett honom en sida på Mactutor.

Hemachandra bör ha varit en del av ett större intellektuellt sammanhang, och det måste ha funnits bibliotek för det han och andra skrev. Han bör ha fått efterföljare under 1200.-talet. Jag behöver dock läsa på mer för att veta om Patan i Gujarat under Solankidynastin kan räknas som ett verkligt framstående kulturellt centrum på 1200-talet.

Senare notering: I "Historisk världsatlas" av John Haywood finns templet Somnath i södra Gujarat med som en av få angivna "viktiga hinduiska platser". Templet är helgat åt Shiva, det är ett av tolv så kallade  jyothirlinga tempel. Templet har förstörst och återuppbyggts många gånger. Det nuvarande templet är byggt i stil efter chaulukyas av Gujarat (Solankidynastin), dvs det ser ut som ett 1200-tals-tempel även om det byggdes 1951.

11 mars 2016

Gujarat del 3 den stora staden Anhilwara/Patan, Indiens Merv?

Gujarat styrdes av en rajput-dynasti kallad Solanki åren 974-1238. De kallas även för Chalukyas av Anhilwara, i linje med den tidigare så mäktiga dynastin i sydöstra Indien, som hade sin huvudort längre söderut i Badami och som jag nämnt i tidigare inlägg.

Huvudorten för Solankis var staden Anhilwara som idag heter Patan. Staden ligger vid Saraswatifloden, 20 mil norr om Khambatbukten. Anhilwara/Patan var en av världens tio största städer från år 1000 och fram till 1240-telet. Jag tar upp städers storlek kring 1150 i ett inlägg 7 november 2012. Invånarantal på över 100 000 är rätt förvånande då staden på kartan ligger långt från hamnarna i södra Gujarat och huvudvägen från inlandet längs Narmadafloden upp till Ujjain.

Bharuch vid Narmadaflodens utlopp var länge Gujarats viktigaste hamn. Även under Solankis styre hade hamnen och båtbyggande här stor betydelse. Läget är logiskt vid den stora leden in i landet.

Hamnen i Khambat (Cambay) blev allt viktigare från år 1000. Khambat ligger 12 mil norr om Bharuch, längst in i Khambatbukten. Läget är sämre i förhållanden till handelsvägen mot Ujjain men bättre i förhållande till norra Gujarat och Patan. Tidvattnet är kraftigt här, och det måste ha varit tekniskt skickligt att få en hamn att fungera bra. Al-Masudi besökte staden år 915 och Marco Polo nämnde hamnen 1293.

Surat ännu längre söderut blev den viktigaste hamnen långt senare, på 1400-talet när de andra hamnarna slammat igen. Surat är idag en stad på 4 miljoner invånare, medan Bharuch har ca 400 000 och Khambat har 80 000 invånare.

Men varför blev Anhilwar/Patan så stort? Det går att se handelsvägar från Gangesslätten via Udaipur eller Bhinmal i Rajastan till Patan, och möjligen var Kutchviken farbar längre in mot Patan, men någon tydlig geografisk fördel är svår att belägga. Istället måste det politiska valet av huvudort för Solanki-dynastin spelat stor roll. Och trots att Solanki rajputs fick kämpa hårda strider mot andra lokala rajput-kungadömen och mot invasioner av Mahmud av Ghaznis och senare Muhammad av Ghors turkiska trupper måste de ha lyckats etablera en relativt blomstrande ekonomi.

Gujarat hade under lång tid stor betydelse för handeln. Hermann Kulke skriver i "A history of India" att en inskription i ett buddhistiskt Plaosan-tempel på Java från cirka 800 står det om "en ständig ström av folk från Gurjaradesha". Templet hade byggts med deras stöd och arkitektoniskt liknar det tempel från grottorna i Ajanta och Ellora (som ligger i regionen just söder om Gujarat, som heter Maharashtra, och därmed dyker upp i senare inlägg). Vidare skriver han att många gravstenar över sufiska muslimer i Sydostasien på 1400-talet visar på relationer med Gujarat.

Patans mest kända byggnadsverk heter "drottningens trappbrunn",  Ran-ki-Vav, en konstruktion som uppfördes av drottningen Udayamati till minne av sin man. Brunnen är UNESCO-världsminne. Hennes sonson blev Solankis mest framgångsrike kung, Siddharaj Jaisinh, som regerade 1096-1143. Under hans styre verkade en jainistisk mångsidig tänkare vid namn Hemachandra (1088-1173).

För att Patan ska kunna mäta sig med Merv, staden som fått ge namn åt min blogg, så måste visas att där fanns bibliotek och ett rikt kulturliv. Merv ser jag som en del av det stora Khorasan, som likt Andalusien hade en kulturell guldålder innan förstörelsen. Hur var läget i Patan? Det är inte alldeles enkelt att reda ut, bland annat måste man förstå vilken betydelse jainism har,  så det sparar jag till ett separat inlägg.

7 mars 2016

Gujarat del 2, Dwarka

Dwarka är en av de fyra hinduiska pilgrimsstäderna. De ligger i varsitt väderstreck av den Indiska halvön. Dwarka ligger i väster, längst ut på norra spetsen av Kathiawar i den region av Gujarat som heter Saurasthra. Dwarka är även en av de sju heliga städerna i Indien, staden är helgad åt Krishna. Jag har nämnt Dwarka förut, i ett inlägg 15 augusti 2011.

Turistpresentationen av Dwarka nämner alltså att staden är en av de fyra städerna i den pilgrimsfärd som kallas Char Dham Yatra, där man även ska besöka Badrinath i norr, Puri i öster and Rameswaram i söder. Sevärdheter i Dwarka är bland annat flera imponerande tempel. Inget av dessa tempel fanns 1220 i sin nuvarande form, de tempel jag kollat på byggdes på 1600-talet och det senaste på 1950-talet. Turistguiderna tar även upp fyren från 1866 som står nära floden Gomtis utflöde i Arabiska havet.

Den del av Gwarka som har den äldsta historien ligger antingen under befintlig bebyggelse eller under vatten. Kopplingen till Krishna gör att det figurerar massor med uppgifter om detta på nätet, som ett slags indiskt Atlantis. En uppsats jag hittade rörande marin arkeologi i Dwarka kommer fram till att vissa av resterna är från stenbryggor byggda i perioden 700-1400 e.Kr. Det stämmer med bilden av aktiv handel över havet under den perioden men ger mindre näring till berättelser om lämningar från ett forntida rike styrt av Krishna.

4 mars 2016

Etapp 4 Gujarat, del 1 Lothal - en gammal hamn

Resan fortsatte söderut från Sindh till Gujarat. Halvön som utgör en så tydlig del av Gujarat heter Kathiawar, sannolikt döpt efter en kshatriyakast, Kathi darbar. Språket gujarati är en gren av de indo-europeiska språken, nära släkt med hindi, och har idag cirka 60 miljoner talare. Gujarat verkar så spännande att det blir flera inlägg varav det första inte rör 1200-talet utan istället den förhistoriska tiden då Indusdalens första urbana högkultur utvecklades, cirka 2600 f.Kr -1900 f.Kr (referens "En samtidig världshistoria").

Gujarat har flera arkeologiska lämningar som hör till Induskulturen vilket visar på de kontakter som fanns söderut, kanske främst sjövägen men också över saltsjöområdet Rann of Kutch. Den största utgrävningen har gjorts i Dholavira, som låg i det som idag är saltsjö. Kanske gick kustlinjen där då. Här har man bland annat funnit en 3 meter lång tavla med 10 skrivtecken, men man har inte kunnat tyda språket. Det var en stor skylt, kanske stod stadens namn skrivet på den. I veda-mytologin förekommer en helig flod, Sarasvati, med samma namn som den flod som numera har ett uttunnat lopp genom Rann of Kutch.

Havets betydelse för Gujarat visas av att en av världens äldsta hamnar har hittats här: Lothal. Ruinerna ligger 8 mil från Ahmedabad i södra delen av halvön Kathiawar. Den bassäng man tror var hamn kan ha haft annan användning, noterar Hermann Kulke försiktigt, men stadens läge vid floden Sabarmatis utlopp i havet gör att staden måste haft betydelse som hamnstad. De flesta texter som jag läst om Lothal tar för givet att bassängen är en av de äldsta välbevarade hamnstrukturerna som hittats. Lothal byggdes i sen "Harappa-stil" vilket innebär att staden etablerades relativt sent inom Induskulturen, kanske ca 2200 f.Kr.

Den urbana Induskulturen försvinner i en kombination av överutnyttjande av skog, relativ torka och eventuellt någon geologisk händelse som leder till översvämningar. Lothal klarar sig längre än Harappa och Mohenjo-Daro men staden var beroende av handeln och från 1700 f.Kr så avfolkas den.

Harappakulturen är bland annat känd för sin tillverkning av vackra pärlor av terrakotta och av ädelstenar som agat. Lothal hade en egen tillverkning av sådana pärlor. Och givetvis finns det hemsidor för samlare av antika pärlor.

23 februari 2016

Indisk översikt fram till 1220

Eftersom jag skriver ner en tänkt båtresa runt Indien 1220 så tenderar jag att fastna i detaljer kring kuststäderna. Men innan jag fortsätter med det tänkte jag göra en kort översikt. Indiska halvön är en stor del av världshistorien. Arean på dagen Pakistan, Indien, Bangladesh och Sri Lanka är 4,3 miljoner kvadratkilometer, samma som EUs area på 4 325 000 kvadratkilometer. Variationen av klimat och befolkningar är enorm. Till Sydasien räknas (enligt Cambridge Encyklopedia) även Bhutan, Nepal och Maldiverna. Jag har använt etiketten "Indien".

På den indiska halvön har mer än en femtedel av världens befolkning levt.

Här finns ursprunget för flera betydande religioner och vetenskapliga framsteg varav det viktaste var Nollan.

I en kortversion av den indiska historien börjar man med Induskulturerna, Harappa och Mohenjo-Daro. Sen kommer en komplicerad utläggning om tidig vedisk tid, aryas och sanskrit som ett indo-europeiskt språk i relation till dravidiska språk som finns kvar i syd. Från 600-talet f.Kr etableras små kungariken runt Ganges som kan ses som de första statsbildningarna. Från ett rike i norr kom prinsen Siddhārtha Gautama som grundade buddhismen. Exakt när han levde är oklart, någon gång mellan 570 - 400 f.Kr bör det ha varit. Ungefär vid samma tid utvecklades även jainism som en tydlig religion jämte de etablerade formerna av hinduism.

Indien har inte som Kina en erkänd lista av klassiska historiska huvudstäder. Istället lyfts sju heliga städer fram, av dem är den mest kända Varanasi i Kasi vid Ganges. Några huvudstäder vill jag nämna. Den tidiga huvudstaden Rajagriha (kungahuset) överglänstes snart av närbelägna Pataliputra, som låg vi floden Gandaks sammanflöde med Ganges. Pataliputra blev huvudort i Mayraimperiet (322-125 f.Kr). Stor betydelse fick Ashoka (regent 270-232 f.Kr) som erövrade nästan hela Indiska halvön, han blev sedan buddhist och blev betydligt fredligare. Hans chakra är hjulet i Indiens flagga. I den utmärkta "A history of India" av Hermann Kulke och Dietmar Rothermund (Routledge, 3:e utgåvan 1998) står att Ashokas "fredlighet" var en klok insikt att inte överexpandera imperiet, men att makten upprätthölls med en kombination av buddhistiska ideal, inkluderande av hinduiska brahminer och olika sekter (ex. Ajivika) samt statsmannaskap i Kautilyas mera osentimentala modell.

I centrala Indien låg staden Ujjain (också en av de sju heliga städerna, i riket (janapadan) Avanti 600-300 f.Kr). Handelsvägen från Pataliputra över Vindhya-bergen till Ujjain och sedan sydväst längs Narmadafloden till hamnstaden Bharukacha (Borach/Bharuch). Ännu viktigare var "the grand trunk road" till Punjab i Indusdalen och handelsstaden Taxila . I söder var tre riken viktiga: Chola i Tamil Nadu, Pandya längst i söder och Chera i Kerala. Handel med Romarriket fick ökad betydelse kring 100 e.Kr men avtog sedan och handeln österut med Sydostasien och Kina växte.

Nästa stormakt efter Mayra blev Gupta-riket (320 e.Kr - 550 e.Kr). Guptariket var under en tid det mäktigaste riket i världen och dess organsation (ett centralt styre som hade kontroll över omgivande småkungar, så kallade samantas) kom att bli modell för senare indiska kungariken. Riket försvagades av interna konflikter och från norr anföll heftaliterna som etablerade ett rike i nordöstra Punjab år 515. Ett tredje stort men kortvarigt imperium i Gangesområdet var Harshariket (606-657) med Kannauj som huvudstad. Flera tidigare inlägg kring juni 2011 beskriver övriga riken vid den tiden, men viss betoning på Pallavariket i Tamil Nadu.

Herrmann Kulke beskriver det kulturella inflytandet av Pallavas i Sydostasien, hinduiska tempel byggdes i Pallavastilen från Kanchipuram och Mahabalipuram. Men hinduismen var inte allenarådande. Den kinesiske munken Xuanzang reste 17 år i Indien och såg Nalanda men besökte även Pallava och skrev att det fanns mer än 100 buddhistiska kloster där.

Harshariket var det sista stora "inhemska" imperiet i Gangesområdet. En rad mindre kungariken etablerades som krigade inbördes men var starka nog att avvärja de allt svårare angreppen från norr. Men olika mamluk-baserade militärt välorganiserade dynastier från områdena runt dagens Afghanistan riktade allt allvarligare angrepp söderut och år 1206 vann de en avgörande seger som innebar att det så kallade Delhi-sultanatet grundades. Jag har skrivit om det i ett inlägg som handlade om Razia Sultana, en kvinna som blev regerande sultan under en period i Delhi. Flera olika dynastier i Delhi följde som klarade angrepp från mongolerna fram till Mogulriket 1526. Denna del av norra Indiens historia skildras på ett lättläst vis i Sören Wibecks "Indiens historia" från 2012.

Hermann Kulke beskriver hur splittringen i olika kungariken också åtföljdes av en process där lokala språk fick större betydelse jämfört med den sanskrit som varit gängse brahminspråk i de stora imperierna. Under samma period som folkspråk började ersätta latin i Västeuropas kyrkor så skedde något liknande i Indien.

Stor regional betydelse fick kontakterna österut. Hinduiseringen eller Indifieringen av Sydostasien började på 600-talet och ökade fram till 1200-talet. Som exempel byggdes Angkor Wat som ett hinduiskt tempelkomplex av khmererna under 1100-talet. Hermann Kulke menar att denna indifiering är en av de mest betydande kulturspridningarna som skett i världshistorien utan krig och erövringar.