26 december 2015

Transhumans och icke-bofast odling

Först ett klarläggande. Ordet "transhumans" i rubriken har med system för djurhållning att göra. Det ska inte blandas ihop med "transhuman" som är ett nytt begrepp som beskriver olika kombinationer av människor och teknik, det som i gamla SF-romaner kallades för en "cyborg".

Transhumans är den svenska översättningen av franskans "transhumance". Ordet är skapat av latinets trans och humus, dvs tvärsöver/bortom jorden. Det syftar på djurhållning där man nyttjar olika marker vid olika tider på året, till exempel renskötsel, och ibland inkluderas även fäboddrift (säterdrift). Till skillnad från pastoral nomadism så återvänder man vid transhumans till samma betesmarker varje år. Fäboddrift och alpin transhumans skiljer sig från vanlig transhumans genom att man har djuren i stall under vintern och alltså måste samla in vinterfoder från markerna närmast gården. Den klassiska transhumansen i medelhavsområdet representeras av hur man flyttade får i Spanien (La mesta, se inlägg  6 januari 2015) och andra områden runt Medelhavet. I "En samtidig världshistoria" skriver man att transhumance eller fädriftsystem var en förutsättning för att kunna hålla stora mängder husdjur med friskt bete. Djuren betade på kustslätten under vintern och i bergstrakterna under vinterhalvåret. Kring detta utvecklades antikens herdekultur. Längs vallederna växte det fram rastplatser som blev marknader och i vissa fall helgedomar. Delfi i Grekland och Tivoli (nära Rom) nämns som exempel.

I nätverksbeskrivningar av världens historia blir transhumans och nomadism viktigt eftersom de skapar kontakter mellan olika regioner. Ett viktigt exempel: den rikedom som alstrades av ylletillverkning i Flandern hade sin bas i djurhållning med transhumans. Andra områden med betydande djurhållning med transhumans finns i bergiga trakter på alla kontinenter.

Transhumans är en produktionsform som är ett specialfall av djurhållning, lite vid sidan av den vanliga uppräkningen av jägare-samlare, (nomader eller semi-nomader), boskapsskötande nomader (pastoralnomader) och bofasta jordbrukare/djurhållare.

En annan produktionsform av betydelse är icke-bofast odling eller småskalig trädgårdsodling. Hela beskrivningen av hur samlare-jägare-fiskare började använda sig av olika odlingsmetoder innehåller en rad faser där icke-bofasta människor lär sig allt mer om hur de kan utnyttja växter. De återvänder till samma platser där de tidigare samlat in föda, och hittar metoder att gynna de växter de samlar. I den mån det handlar om enbart vilda växter kan man inte tala om jordbruk, men när väl en domesticering har skett av växterna eller i någon mening av ekosystemet kan man tala om odling. I tropiska miljöer har man funnit nomadiska eller semi-nomadiska former av trädgårdsodling, dvs agroforestry som bedrivits extensivt.Svedjebruk är en teknik som använts av icke-bofasta odlare och inom transhumans, och av bofasta bönder. En webbsida som spaltar upp begreppen för olika sätt att förse sig med livsmedel heter "Patterns of subsistence".

Vill man särskilt lära sig mer om jordbrukets historia i det område som nu kallas Sverige finns hela "Det svenska jordbrukets historia" på internet. Från sidan 177 i första delen finns en beskrivning av kulturlandskapets dynamik, som tar upp samspelet mellan jordbrukslandskapet och omgivande utmarker med skog. Fram till äldre bronsålder fanns ett mönster av kringflyttande gårdar inom ett större gårdsområde. Detta ändrades under bronsåldern mot att bebyggelsen låg kvar. Byggnaderna vid Hågahögen är ett exempel på fast bebyggelse omgivna av öppna gräsmarker inom slättbygd (sid 186). Tidig säterdrift finns belagd i Härjedalen med boskap som kom från Tröndelag.


20 december 2015

Överblick 1000 f.Kr Eurasiens periferi och resten av världen. Samlare, jägare och fiskare och Amerikas första civilisationer

Hågahögen har jag på bild över denna blogg. Den restes ca 1000 f.Kr och därför ville jag göra en översikt över läget i resten av världen vid samma tid. Jag började den 2 september med Eurasien och de områden där som antingen var stater, hövdingadömen eller beboddes av boskapsskötande nomader. Nu tänkte jag fortsätta med resten av världen, där det främst fanns samlare-, jägare- och fiskare-folk men även ytterligare några hövdingadömen och pastoralnomader. Och kanske fanns en stat i Latinamerika, runt Kotosh nära Huánuco i dagens Peru, som förföll just kring år 1000 f.Kr.

En källa till insikter är Cambridge Encyclopedia of Hunters and Gatherers. "Jägare och samlare" är den vanliga beteckningen - att skriva samlare först gör jag för att lyfta fram att samlandet hade stor betydelse. Lasse Berg betonar att väskan/bärsäcken var en tidig och mycket viktig uppfinning för att kunna vandra omkring och samla in förnödenheter. Jag vill också gärna ta med fiskandet som betydelsefullt, men fiskande ingår i "jägare" i den vanliga beteckningen. Länken ovan till en sida där de skriver ut "fiskare" är till en sida om arkeologi för barn.

Samlandet underlättades om man gynnade de arter som man samlade, och övergången till trädgårdsodling är otydlig. Motsvarande gällde för djurhållningen. Som exempel kunde jägare av vildren så småningom utveckla aspekter av nomadiskt boskapsskötande, som till slut leder fram till bruket av tamren. Se vidare inlägg 26 december 2015 om transhumans.

Den sociala organisationen i dessa samhällen var främst familjegrupp respektive lokal grupp. Jared Diamond (i "The world until yesterday") använder sig av Elman Services (från 1962) indelning i fyra huvudtyper av social organisation: band, tribe, chiefdom and state. En nyare modell har tagits fram av bronsåldersexperterna Timothy Earle och Allen Johnson ("The evolution of human societies", 2000). Den refereras i "Makt och samhälle, politisk ekonomi under bronsåldern i Karpaterbäckenet" av Claes Uhnér (GU, 2010). I denna modell kallas de sociala organisationerna för familjegrupp, lokal grupp, hövdingadöme och stat. Claes Uhnér klargör att man inte får uppfatta dessa begrepp som en allmän evolutionär utveckling (jämför mitt inlägg 22 november 2015 där Maria Sjöbergs kritik mot evolutionär historieskrivning refereras). Varje samhälle ska studeras utifrån dess egna förutsättningar. Claes Uhnér skriver att kategorierna inte är några naturliga enheter, men att de har ett värde som begrepp i ett ramverk.

På kartor över år 1000 f.Kr (se inlägget 2/9 för referenser) är områden markerade efter främst språkligt baserad kategorier. Att ett språk sprids betyder inte att ett folk flyttar, men någon form av kulturell påverkan är det. Exakt var folk befann sig år 1000 f.Kr vet man inte, om de inte lämnat skrift efter sig, men språk är lättare att begripa än benämningar som enbart refererar till olika arkeologiska fyndorter, och vi får anta att kopplingarna är rimligt korrekta. En sida med bra översikter om språk är The Language Gulper. Jag gör en kort översikt som delvis refererar tillbaka till gamla inlägg.

I norra Europa och runt Ural fanns de olika uraliska folkgrupperna. Språkligt delas de in i två huvudgrupper, den finsk-ugriska dit samiska språk hör, och den samojediska.

I norra Eurasien och norra Amerika fanns ytterligare sex språkgrupper representerade: eskimå-aleutiska, tjuktji-kamtjatka, tungus-manchuriska, sino-kaukasiska och turkiska språk. Några språkgrupper fanns både i Nordamerika och Asien, till exempel yupik (ett av eskimå-språken, den andra gruppen är inuiternas språk inuktitut) och Dené–Yeniseian (som verkar passa in i flera språkgrupper).

Det går att grotta ner sig rejält i olika detaljer när det gäller språk. Språket tjuktji (chukchi) är idag det största språket inom tjuktji-kamtjatka gruppen med cirka 12000 som talar det språket. Språket är ett polysyntetiskt språk, dvs många separata ord (morfem) kan sättas ihop till långa ord. Ett ord kan t.ex. betyda "jag har en rejäl huvudvärk". (ungefär "temenelevtepesjterken"). Kan vara bra att kunna. Eskimåspråken och språket ainu som talades av ainu-folket i norra Japan är också polysyntetiska språk.

Det är dock svårt att dra så många slutsatser av detta. Jared Diamond skriver om de områden som har störst antal språk per ytenhet, dessa är  numera ställen som Nya Guinea, Vanatu, Kaukasus och bland aboriginer i norra Australien. Variationen bland språk har utplånats historiskt av olika processer. Välkänt är spridningen av språk genom imperiebyggande, som sanskrit, latin, kinesiska, arabiska, quechua, spanska, ryska och engelska. Jared Diamond nämnder andra processer, som att jordbrukande bantutalare spreds i Afrika (kanske från 3000 f.Kr, säkert kring 1000 f.Kr) och austronesiska språk i den sydöstasiatiska övärlden och polynesien (kanske med början ca 4000 f.Kr). Även bland samlare-jägare-fiskare skedde sådant, till exempel expanderade inuit-talande folk för ca 1000 år sedan baserat på överlägsen jaktteknik med kajaker och hundslädar.

En bronsålderskultur (1500-700 f.Kr) i Centralasien som kallas Karasuk anses ha splittrats och delar av den vandrat norrut och uppgått i den grupp som talade yenisesiska språk, och levde som fiskare och jordbrukare/boskapsuppfödare längs floden Yenisei. Det verkar rimligt att denna typ av bronsålderskultur spreds norrut längs floddalarna.

Väster om dem ritas det in en kultur som kallas kimbrisk, eller cimmerian, som tillsammans med skyterna utgör de bronsåldersfolk som myter vävs av i antika grekiska historieböcker. Dessa iranska kulturer var hövdingadömen, och under vissa perioder upprättade de nomadiskt baserade imperier som var välorganiserade och delvis inkorporerade erövrade staters organisation.

Övriga Eurasien tog jag upp i inlägget 2/11 2015, vad som inte framgår där är att det fanns olika samlare-jägare-fiskare-folk som levde kvar i de områden som dominerades av jordbrukare och nomader. Exempelvis lever Veda-folket (Wanniyala-Aetto) på Sri Lanka kvar ännu, och år 1000 f.Kr var de den dominerande folkgruppen där, inflyttningen av singaleser kanske inte startade förrän 500 f.Kr.

För mer om folk och språk i Afrika, se inlägg den 17 december 2011, och andra inlägg kring det datumet. Västafrika (Niger-Kongo) befolkades av jordbrukare (durra, Sorghum bicolor, jams, Dioscorea sp. mm). De bantutalande folkens expansion hade år 1000 f.Kr nått de stora sjöarna. Framstår nog som en av de mest betydelsefulla processerna som pågick i världen vid tiden för Hågahögens uppförande. Den fortsatte och påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd. Undanträngda blev khoisantalande folk.

Vissa områden var i obebodda år 1000 f.Kr, som Island, och allra nordligaste Sibirien. Även Madagaskar var obebott, ön anses ha befolkats först 350 f.Kr och då av folk från Borneo. Att det var så följer av att malagassiskan är en austronesiskt språk.

Genom att följa de olika austronesiska språken har man spårat en ursprunglig spridning av folk från Taiwan ut över stora områden i Stilla havet och Indiska oceanen. Dessa människor bemästrade långväga resor över hav.

Lapita-kulturen i Melanesien (Bismark-öarna, Vanuatu m.fl) var en sådan austronesisk grupp som sedan spreds vidare ut i Polynesien. Tonga, Samoa osv befolkades från ca 1500 f.Kr. Tahiti ca 200 f.Kr. Senare nådde man till Marquesasöarna långt ut i Stilla havet och Hawaii nådde man därifrån (dvs österifrån) först cirka 600 e.Kr.

Nya Zeeland var obebott år 1000 f.Kr. Man tror att maorierna kom dit först 1300 e.Kr och då skedde även det österifrån, från Tahiti.

Australien däremot befolkades tidigt, kanske för 50 000 år sedan. Aboriginer är latin för ursprungsbefolkning. En större språklig huvudgrupp kallas pama-nyungan, medan det i  norra och nordöstra Australien funnits en mängd olika språkgrupper (kanske 22 olika). Flera separata språk talades även på Tasmanien men i samband med koloniseringen så utrotades de folken nästan helt.

Amerikas historia tog jag upp i inlägg från 12 februari 2012. I Centralamerika fanns de så kallade olmekernas hövdingadömen.

I Anderna och längs kusten av nuvarande Peru fanns hövdingadömen/stater som byggde platser som Caral, Kotosh, Aspero och El Paraiso. Dessa platser visar på en tidig civilisation med monumentalbyggnader och städer - denna kultur (ca 2000-1200 f.Kr) betecknas "Kotosh religiösa tradition" (la tradicion Mito Kotosh). Efter en nedgång kring år 1000 f.Kr följdes denna av Chavinkulturen från 900 f.Kr.









6 december 2015

En samtidig världshistoria

Nu blir det en puff för en bok vars inledning gör det jag efterlyst i tidigare inlägg, nämligen en tydlig deklaration av hur de tänkte när de skrev sin version av världshistorien. "En samtidig världshistoria", utgiven av Studentlitteratur 2014, med Maria Sjöberg som huvudredaktör.

Mycket bra. Haven som nav för berättelsen, helt i motsats till de sidenvägsbaserade inlandshistorier jag läst på sista tiden. Jag har inte hunnit läsa mer än ínledningen av boken, läs mer om den på Göteborgs universitets sidor.