Jag fortsätter referera Donella Meadows "Thinking in systems". Se del 1 den 7 augusti 2015 för första delen av introduktionen. Meadows fortsätter med att ta upp olika problem som kan uppkomma i system och har sedan en lista på vad hon kalla "leverage points", hävstångspunkter, som går från de som påverkar systemen minst till de som hon anser betydelsefullast. Men hon kommer fram till att för komplexa system misslyckas man ofta med att häva dem i rätt riktning eller värre, man styr dem ihärdigt i fel riktning. Slutligen sammanfattar hon hur hon tycker man ska gripa sig an en analys av ett system man inte känner till.
En komplex respons i ett system är olika typer av fusk eller andra åtgärder för att undvika en avsedd styrning. Ett visst delsystem kan uppfatta att det överordnade systemets styrning inte ska följas. Detta i sig är en feedback, som det överordnade systemet måste ta hänsyn till. Exempelvis kan höjda skatter leda till olika oönskade beteenden för att undvika skatt. De stränga alkohollagarna under förbudstiden i USA avskaffades för att minska maffians inflytande, det kan ses som ett fall där minskad styrning var en respons på en negativ feedback.
Typfallet är att man sätter fel mål, till exempel ett "antal insatser-mål" istället för ett resultatmål. Ett exempel på det är när polisen satte mål att göra ett visst antal alko-test, som då gjordes vid tidpunkter då det var lätt att göra tester, inte då folk körde onyktert. Termostaten måste styras av önskad rumstemperatur och inte av ett mål för hur mycket ved som ska eldas i pannan.
BNP är ett sådant felaktigt mängdmål noterar Meadows. Men vad jag vet har inte systemteoretikerna lyckats ta fram ett allmänt accepterat resultatmål för samhällelig nytta, även om många försök har gjorts. Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW) och Human Development Index (HDI) är de reslutatmått som kanske nått längst. Alternativ till index är att använda separata indikatorer: SDI
Meadows fortsätter med att ange att komplexa system har punkter där en mindre ändring kan ge stor utdelning, hon kallar det hävstångspunkter (leverage point). Sådana är svåra att finns, ofta nog är kunskap om detta baserat på beprövad erfarenhet. Hon räknar upp flera exempel på sådana hävstångspunkter, men det är inte lätt för mig att förstå. I princip verkar alla faktorer i ett system vara hävstångspunkter, som kan justeras med vanliga grepp som att ta bort flaskhalsar, räkna med korrekta ledtider, sätta rätt priser osv. Meadows fortsätter i ett exempel med att räkna upp en lång rad regleringar som kan användas för att styra marknader (anti-monopol-lagar, marknadsföringslagstiftning, utsläppsavgifter osv) och alla dessa är hävstångspunkter. Därför måste det finnas feed back-loopar som kontinuerligt balanserar alla dessa värden mot önskvärda resultat. Ytterst är det demokratiska beslutsregler som ska kunna åstadkomma detta. Meadows påpekar också att det är bra om det finns feed back-mekanismer så att de som fattar beslut också får uppleva resultatet av de beslut som fattas.
Meadows betonar flera gånger att oreglerade förstärkande loopar på sikt alltid är skadliga för systemet. Befolkningstillväxt och konventionell ekonomisk tillväxt är exempel på det. Hon kallar även själva tillväxten för en leverage point. Jag begriper det bara om jag uppfattar det som att det går att styra själva tillväxtmålet, vilket väl inte är så enkelt.
Enligt Meadows kan enskilda personer ha stor betydelse för hur övergripande mål för samhälleliga system sätts. Hon menar att Ronald Reagan personligen lyckades ändra synen på regeringens roll genom att konsekvent upprepa sin slogan get government off our backs. Även detta har jag lite svårt att begripa. Reagan lyftes fram av en omfattande nyliberal rörelse, även om han var en skicklig kommunikatör och kunde hantera motsägelserna mellan minskade resurser för regeringen och samtidigt en stor satsning på militär styrka och nationell säkerhet. Meadows tanke är att vissa ledargestalter verkligen kan ändra på systemet, en klassisk fråga om individens betydelse för historien.
Meadows menar att man kan ändra hela paradigm i samhället genom att visa fram nya paradigm och ihärdigt visa hur de är fungerar bättre. (Hennes referens här är Thomas Kuhn). Ett sätt är att göra modeller av systemet och visa att de fungerar bättre. Meadows lista över hävstångspunkter slutar i ett crescendo där hon lyfter sig över alla paradigm och frigör sig från alla begränsningar i systemen.
Men sedan kommer hon ner på systemnivå igen och konstaterar att ofta nog misslyckas man med att häva systemen i rätt riktning.
Viktigt att tänka på när man funderar över ett system är först dess historik, en korrekt beskrivning av förändringar över tid, och sedan att man gör en modell av systemet som är så tydlig att den går att förklara och visa upp för kritik. Modellen är inte verkligheten, den måste justeras. Det språk man använder för att beskriva systemet måste vara ärligt menat och öppet för feedback.
Meadows betonar att man måste studera system över lång tid. Hon menar att diskontering som leder till att framtida effekter nedvärderas är fel. Vissa feedback-loopar aktiveras inte med mindre än att vissa parametrar i ett system långsamt ändrats utanför ett känt tillstånd. Neo-klassiska ekonomiska modeller som både diskonterar och som anser att olika faktorer är monetärt utbytbara är därmed helt oförenliga med systemteoretiska modeller, ifall de inte bygger in externa faktorer som hanterar detta.
Meadows avslutar med uppmaningen "Don’t erode the Goal of Goodness". Hon konstaterar att systemteori inte kan säga något om vad vi ska göra, bara förklara vilka effekter som olika handlingar har. Själva valet beror på våra värderingar.
Hennes text avslutas med en checkliste-sammanfattning av hennes punkter samt av matematiska beskrivningar av de enkla modellsystem hon tagit upp.
Min slutsats av att läsa Meadows introduktion är att systemteorin leder till ett tänkande kring att "man borde ändra mål" (som BNP) eller "diversifiering" mm som lösning på "vinnaren tar allt-problemet". Systemteorin leder in tankarna på "systemjusterings"-lösningar. Som grund för ekologisk ekonomi är det bättre än neoklassisk ekonomisk teori som i princip inte kan hantera frågor utanför den matematiska modellen som "homo economicus" lever i.
Men Meadows slutsatser blir väldigt idealistiska. Justeringen av systemet ska främst ske genom att vi gemensamt sätter upp rätt mål för systemet. Hon verkar dessutom ha åsikten att centrala mål för samhället kan sättas rätt genom att viktiga ledargestalter kliver fram och ihärdigt uppmanar till att detta sker. Detta liknar "management" och det är i hyllan för sådan litteratur som hennes bok sorteras i bokhandeln.
Men många mänskliga organisatoriska problem är svåra att justera. Det är ingen tillfällighet att det inte gått att överge BNP som målbild för en tillväxtekonomi. Meadows skriver också tydligt om det i kapitlet "Living in a World of Systems" där hon skildrar olika tillkortakommanden inom expertgruppen för systemteori på MIT.
Spelteorin ger en annan bild av problemen och lösningarna, mer av att systemet måste fås att "tippa över" i ett annat spelteoretiskt läge, något som inte kan planeras fram utan snarare uppkommer som ett (ibland mindre sannolikt) utfall av en viss spelsituation. Min (kanske felaktiga) bild av detta är att spelteori som stödvetenskap mer har haft betydelse för ny institutionell ekonomisk teori och att dessa teorier bättre kan beskriva konfliktsituationer och hur organisationer uppkommer och förändras.
Jag har sett att Peter Söderbaum i "Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling" (Studentlitteratur, 2011) för ett långt resonemang om det inomvetenskapliga läget för ekonomisk vetenskap. Som svensk portalfigur för ekologisk ekonomi har han i många sammanhang framfört vikten av pluralism inom nationalekonomin. I denna bok lyfter Söderbaum fram Douglass North och Stefan Hedlund som två ekonomer inom ny institutionell ekonomi som kritiserar neoklassisk teori, men han efterlyser att de ska kritisera målet om tillväxt i BNP-termer på det vis som ekologiska ekonomer gör. Peter Söderbaum kallar sig själv institutionell ekonom, i Gunnar Myrdals tradition om jag förstår honom rätt.
En bild jag får av allt detta (som jag inte har någon referens till) är att systemteorin och den ekologiska ekonomin beskriver verkligheten analogt (flöden, kretslopp, feedback mm) medan spelteorin och den nya institutionella ekonomin är mer digital (hökar/duvor, dilemman, kontrakt/konflikt mm). Överlappande beskrivningar av samma verklighet. Analog och digital är nog fel begrepp, eftersom kontinuerliga respektive diskreta variabler studeras inom alla disciplinerna.
Föregångaren som Peter Söderbaum nämner när det gäller att kombinera ekologisk ekonomi och institutionell ekonomi är Karl William Kapp (1910-1976).
Se vidare inlägg kirng 2020-09-20 om "tillväxtfällan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar