Toledo (erövrat 1085) var ett centrum för arbetet med översättningar från arabiska, liksom Venedig och hovet på Sicilien. Enskilda resenärer i korstågens skugga gjorde också stora insatser, till exempel Adelard från Bath (1080-1152) som översatte Euklides Elementa till latin.
Vill man läsa om vad som fanns att överföra inom det naturvetenskapliga området kan jag rekommendera "Nytänkarna, Den arabiska vetenskapens gyllene tid" av Jim Al-Khalili (2010, Bonniers 2012). Al-Khalili ska skrivas med stort A, så skrivs hans namn förklarar han i en fotnot. Al-Khalili är professor i fysik vid Surreys universitet i Guildford, 5 mil sydöst om London. Han växte upp i Bagdad och boken innehåller även några korta fina beskrivningar av hans släkts öden.
Al-Khalili lyfter fram miljöer från 700-talet och framåt där en begynnande rationell vetenskap kan sägas ha bedrivits. Han kallar det "arabisk" vetenskap, analogt med "grekisk filosofi", dvs språket får styra klassificeringen. Många av de lärda hade inte arabiska som första språk, men de var verksamma inom det arabiska språkområdet. Jag vill dela in området i fyra regioner: Bagdad, Kairo, Khorasan och Andalusien, något som inte Al-Khalili gör så tydligt. Han lyfter istället fram särskilda personer som får karakterisera olika områden som alkemi, matematik, fysik eller medicin.
1) I vishetens hus i Bagdad (Bayt al-Hikma) organiserades den första vågen av översättningar till arabiska av klassiska texter från grekiska, persiska och indiska, i mindre skala under abbasidernas 5:te kalif Harun al-Rashid och sedan i stor skala under kalifen al-Maʾmūn (regent 813-833). Mervs roll i detta nämnde jag i inlägg 4 maj 2013. Vishetens hus i Bagdad motsvarar alltså för den arabiska gyllene eran vad översättningsrörelsen i Toledo och Sicilien var för 1200-talets skolastiker och sedan renässansen i Europa.
Matematikern mm al-Khwarizmi är mest känd av de som verkade i Bagdad. Han var den förste som systematiskt löste matematiska problem med en obekant storhet som man kan variera värdet av. Al-Khalili skriver att "det obekanta har blivit ett föremål, inte en positionering av tal. Det är vad man kan kalla verklig algebra." Det obekanta x kallade al-Khwarizmi för "shay´" ( generell) då hans formler var skrivna i ord. Hans förklaring i ord talar om hur man löser problemet. Detta kallas algoritm efter hans namn. Grekiska matematiker använde inte algebra på detta vis (algoritmer använde de givetvis). En Euklides skulle ha löst ett problem med geometri (passare och linjal) och Diofantes skulle ha löst det med en beräkning med tal (aritmetik). För al-Khwarizmis roll för införandet av det indiska positionssystemet och nollan, se inlägg 6 november 2011 eller bättre givetvis MacTutor.
Al-Khwarizmis intresse var praktisk användning av matematik, i allt från astronomi till arvstvister, men han lade grunden till stora delar av den teoretiska matematiska utvecklingen som skulle komma.
Betydande föregångare i Bagdad inom det som kommer att bli vetenskaper var:
- Jābir ibn Hayyān, latiniserat som Geber (721-776), som gjorde viktiga bidrag inom kemin. Han och alla pseudo-Gebers bidrag måste jag dock reda ut i separat inlägg då alkemins historia är höljd i mystik. Jābir ibn Hayyān själv betonade vikten av experiment, men var också av många betraktad som en sufimästare. Hans efterföljare inom kemin, den berömde persiske medicinaren al-Razi, kallade sin bok om alkemi för Kitab al-Asrar (ca 900), hemligheternas bok, vilket visar på hur man såg på kemistens sysslor.
- Alla astronomerna i Bagdad räknar jag inte upp. Vishetens hus har ett kapitel i Ulrika Engströms "Himlens väktare, astronomin före teleskopet", (Leopard förlag 2011).
- Bröderna Banū Mūsā (Moses söner), mest kända för deras bok om sinnrika mekanismer (ca 850). En senare efterföljare inom mekaniken var al-Jazari från Turkiet (1136-1206), som bland mycket annat beskrev vevaxeln.
-Al-Jahith, (på engelska al-Jāḥiẓ, den glosögde) författare med stort intresse för biologi, skrev "Djurens bok" som på folkloristisk grund grupperar olika djur och har idéer om hur djur och människor är anpassade till sin miljö . Något slags "proto-evolutionär" beskrivning dyker också upp senare hos filosofen Ibn Miskawayh. Detta är inte nära vetenskap, men roligt att känna till.
Jämte al-Khwarizmi är det främst den arabiske filosofen al-Kindi (ca 800-873) som ska nämnas, den förste av de stora förvaltarna av Aristoteles tankegångar och den som grundar de rationella skolbildningarna inom det arabiska tänkandet, även om han senare inte direkt citeras av de stora filosoferna Ibn Sina och Ibn Rushd. al-Kindi lämnade även bidrag till matematik, kryptografi, medicin och musikteori mm. Bertrand Russel nämner honom i "Västerlandets filosofi" vilket är ett erkännande, men Russel följer direkt upp med att ta upp att al-Kindi felaktigt översatte neo-platonisten Plotinos Enneader under namnet Aristoteles teologi, något som orsakade förvirring. Detta visar dock på den miljö som översättningsarbetet försegick i, av olika praktiska eller politiska skäl kunde inte allt bli rätt. Russels avfärdande av arabiska tänkare är trist men signifikativt för en eurocentrisk syn, möjligen ska kritiken av Russel modifieras av att han avfärdar mängder av tänkare i samma stil.
2) Ett andra och större vishetens hus i Kairo (Dar al-Hikma) byggdes under fatimidernas styre ca 1005. Här verkade en av de tre som Al-Khalali rankar högst bland den arabiska vetenskapens föregångare, Ibn al-Haytham (965-1040, född i Basra). Han var som alla dessa lärda en mångsysslare, men främst är han känd som en föregångare inom optik och oftalmologi. Hans namn latiniserades till Alhazen. Al-Khalili anser att al-Haytham var den störste fysikern mellan Arkimedes och Newton. Eftersom han hade en teori för hur experiment och teori hängde ihop, och åsikten att teorier kunde falsifieras. Al-Khalili redovisar ett citat där al-Haytham klargör att Ptolemaios inte var en profet, utan han hade fel i många avseenden och att dessa fel kunde redovisas med skäl för varför det var fel.
Då han givetvis var matematiker finns ett inlägg på MacTutor. "Alhazens problem" uppställdes av Ptolemaios, och motsvarar frågan om hur en biljardboll skulle studsa på ett cirkelrunt biljardbord,. Alhazen löste det geometriskt och visade att lösningen var en fjärdegradsekvation, den algebraiska lösningen kom först 1997. Al-Haythan ska bli föremål för UNESCO-kampanj 2015.
Andra naturfilosofer verksamma i Kario var t.ex. ibn Ridwan som beskrev supernovan SN 1006, den starkaste nova som beskrivits. Ibn al-Nafis (1213-1288) var läkare i Kairo. Han beskrev att blod från hjärtat går via lungorna tillbaka till hjärtat. Han hade därmed hälften klart för sig av det som Harveys upptäckte - blodomloppet 1616. Al-Khalili påpekar att inte heller Harvey kunde beskriva funktionen. Först kemisten Lavoisier (1743-1794) kunde redogöra för detta i termer av syre och koldioxid. Då kanske vi kan tala om modern vetenskap, först nu är vid framme vid sådant som Lagen om massans oförstörbarhet från 1783.
Filosofen och den judiske teologen Maimonides (född 1135 i Cordoba) verkade i Kairo och inom samhällsvetenskapen har vi den berömde Ibn Khaldun (1332-1406), från Tunis och verksam på många platser, men han dog i Kairo. Han har jag refererat till många gånger, se etiketterat sökord längst ner.
3) Den tredje region jag vill lyfta fram är "stora Khorasan", ungefär norra Persien och delar av Centralasien. De två andra stora i Al-Khalilis kanon, Ibn Sina och al-Bīrūnī, kom därifrån.
I "Kort om den vetenskapliga revolutionen" av Lawrence M. Principe (Oxford UP, 2011, Fri Tanke 2013) nämns bara Ibn al-Haytham (Alhazen) och Ibn Sina (Avicenna, 980-1037) av alla arabiska och persiska forskare. I en vanlig högstadielärobok i historia har jag också sett Ibn Sina nämnas, endast följd av Ibn Rushd som utvald att läras in. Ibn Sina föddes i en rik familj nära Buchara, och kom att verka i flera städer som Hamadan och Isfahan. Samaniderna styrde men läget var komplicerat, se inlägg 17 juni 2012 för mer om de olika dynastierna. Ibn Sina är mest känd för sin "Kanon" om läkekonsten, men han var ett universalgeni som gjorde viktiga insatser inom många områden. "Avicennismen" försöker förena Aristoteles och neo-Platonism med islamisk teologi, bland annat med hjälp av logik.
Al-Khalili håller al-Biruni (973-1048, från Khwarezm) för en mer betydande naturvetare, för att han lade större vikt vid iakttagelser och experiment, men också för att han var en mycket bättre matematiker. (Åter får jag referera till MacTutor). al-Biruni ska också uppmärksammas särskilt för sitt arbete inom geografi och geologi och hans indiska resor som resulterade i en betydande "Indisk historia". Antropologi och jämförande teologi finns därmed med på al-Birunis långa meritlista. Det var Mahmud av Ghazni som tvingade al-Biruni till Ghazna och sedan tog med honom på krigståg till Indien, kanske inte bästa förutsättningarna för objektiva iakttagelser.
Ibn Sina och al-Biruni brevväxlade. Frågor som vad ljus består av eller varför is flyter diskuterades. De kan även ha varit vid hovet i Gorganj i Khwarezm (idag Kunja-Urgentj i Turkmenistan) samtidigt ett tag, men någon institution av betydelse fick de inte möjlighet att bygga upp. De kom inte så bra överens, den arrogante Ibn Sina uppfattades som oförskämd av al-Biruni som kom från enkla förhållanden. Men viktigare var att de tjänade olika härskare och var beroende av de olika hovens nycker, så som andra tjänstemän under kungarna.
Till tänkare från stora Khorasan räknas även Omar Khayyam, geografen Ibn Sahl al-Balkhi, astronomerna al-Farghani (Alfraganus), Abū al-Wafāʾ, Sharaf al-Tusi och den mest berömde Nasr al-Tusi. Al-Tusi föddes 1201 i Tus som erövrades av mongolerna och hans liv beskrivs i kapitlet "Maragha-revolutionen" och givetvis även i Ulrika Engströms "Himlens väktare". Denna "revolution" var ifrågasättandet av den heliocentrisksa världsbilden, ett uppror som Kopernikus fortsatte med. Av de uppräknade är min favorit Omar Khayyam, se inlägg 26 februari 2013.
En filosof som nämns som viktig länk mellan al-Kindi och Ibn Sina är al-Farabi (872-950). Han kan ha varit från Khorasan men han var verksam i Bagdad och Damaskus. Och så vill jag nämna den självlärde geografen Yaqut al-Rumi, verksam i Merv till mongolerna kom, sedan i Mosul och Aleppo, se sökordslistan för mer om honom.
4) Andalusien. Här var det jag började skriva, om visigoternas encyklopedist biskop Isidorus. Från 711 erövrat av araberna. Den förste forskaren som al-Khalili nämner är ibn Firnas (810-887, född i Ronda), en uppfinnare som är berömd för att han flög, och störtade men överlevde. Sedan följer ett antal namn som inte riktigt når den nivån som kollegorna i öst hade, namn som astronomerna Al-Zarqai och Ibn Bayya (Avenpace), fler räknas upp här. Judar spelade en viktig roll främst för översättningsarbetet i Andalusien. Nämnas kan visiren i Cordoba Hasdai ibn Shaprut (915-970) som ordnade en översättning från grekiska till arabiska av det farmakologiska verket Materia Medica. något som beredde vägen för botanikern al-Nabatis arbete (cirka 1200, Sevilla). Senare var judar mycket viktiga för översättningsrörelsen i Toledo.
Ett lite udda namn att nämna (vilket inte al-Khalili heller gör) är Ibn Tufayl (1105-1185), en visir och naturforskare som skrev en filosofisk roman som på latin kallades Philosophus Autodidactus, som anses vara en föregångare till Robinson Crusoe.
Den andalusiska eran kan sägas avslutas med den mest berömde av alla filosoferna, Ibn Rushd (Avveroës, 1126-1198, från Cordoba). I väst blev han "Kommentatorn", den som skrivit de viktigaste kommentarerna till Aristoteles.
I ett kapitel diskuterar Al-Khalili den arabiska vetenskapens nedgång. Han nämner några teorier.
1. En religiös motreaktion mot rationalism.
2. Mongolernas och andra folks erövringar.
3. Motståndet mot (och praktiska svårigheter med) att använda tryckpressar.
Den första punkten är viktig, eftersom de religiösa kritikerna av rationalismen hade en mycket logisk poäng. God religion är baserad på tro, och ska inte enbart motiveras av rationella skäl. I förlängningen kom vissa katolska lärdas acceptans av aristotelism/averroismen att skapa utrymme för sekulära strömningar, något som inte låg i de religiösas intresse.
Al-Khalili menar att en rent filosofisk tvist om rationalitetens påverkan på religionen inte borde ha påverkat utvecklingen av matematik eller medicin. Men han för inget resonemang om behovet av organisationer som skapar den miljö där forskningen kan verka.
Att mongolerna erövring av Bagdad 1258 innebar en enorm förödelse står klart. De stora biblioteken förstördes i en skala som kan jämföras med den katastrof som fjärde korståget 1204 var för Konstantinopel. Al-Khalili menar att det fanns många andra platser där forskning kunde fortsätta att utvecklas. Men av de fyra områden jag valt ut var det bara Kairo som klarade sig. Hela Khorasan föröddes av mongolerna, och den persisk/arabiska högkulturen där hade svårt att hämta sig efter det. Motreaktionen var delvis en flykt in i en innerlig tro som också innebar ökad irrationalism. Mongolerna tog upp vissa aspekter av den arabiska lärdomen, särskilt inom astronomi, men deras samhällsbygge stabiliserades inte på lång sikt. Även Andalusien erövrades och varför sedan det rationella tänkandet inte fullföljdes i den spanska kulturen kan få vara en fråga för ett annat inlägg.
Återstår Kairo. Här fanns rikedom och organisation - det stora Al-Azhar universitetet tjänar som exempel men det hade ingen inriktning mot naturvetenskap. Mamlukerna som tog över styret efter segern över mongolerna 1260 satsade mycket på universitetet som lockade till sig lärda både från öst och från Andalusien. Teologin stärktes, men vad hände egentligen med kunnandet inom till exempel optiken? Mamlukernas dynastier är kända för sin militära styrka och satsningar på arkitektur, men de var militärdiktaturer med en isolerad elit rekryterad från importerade slavar. De såg kanske alltför välutbildade undersåtar som ett hot mot sin makt.
Slutligen teorin om motståndet mot tryckpressarna. Den liknar teorier om att de kinesiska tecknen skulle ha varit en nackdel, kineserna uppfann boktryckarkonsten men kunde inte utveckla den fullt ut. Detta har betydelse för kunskapsspridning på 1500-talet men inte för 1200-talet. Men i respekten för det vackert handskrivna ligger kanske en annan faktor, en överdriven respekt för det redan nedskrivna.
Något ligger det i de tre teorierna. Al-Khalili är fysiker, och kan inte förväntas ha svar på svåra frågor inom vetenskaps-historia. Jag hade mycket glädje av hans bok.
Kommentar 6 januari 2014: Jag såg ett TV-program om religion och vetenskap (SVT 4/1 2015: Finns det någon Gud?), och följande fundering dök upp. Många vetenskapsmän är religiösa och deras tro ger dem också inspiration till att forska efter hur Guds vilja manifesterar sig i naturen. Moderna vetenskapsmän kan, eller ska kunna, skilja på religion och vetenskap, något som man inte kan begära av medeltida naturforskare. Även Newton var en mystiker och alkemist. När man skriver om den "rationella" sidan av olika tidiga filosofers arbete får man se detta relativt den djupa inbäddning i religion som samhället befann sig i. Men detta gällde givetvis alla samhällets institutioner, det går inte att skilja ut den organiserade religionen från statens sätt att fungera. Statens roll var att upprätthålla ordning och gynna den koalition av mäktiga som hade kontroll över staten, och i detta ingick normalt att undertrycka alltför nya och omstörtande idéer. Den rationella forskaren måste ofta ha framstått som en farlig figur. Som icke-religiös är det lätt för mig att tycka att den oerhört långsamma utvecklingen av vetenskapliga tankegångar var religionens fel, eftersom förtrycket av rationella tankegångar ofta skedde i religionens namn. Det är nog mera korrekt att se det som att staterna under medeltiden med nödvändighet var väldigt konservativa för att alls kunna upprätthålla någon stabilitet, och att religionen i sin samhälleliga roll var sammantvinnad med detta.
Med ett sådant synsätt ska aristotelism/averroismens framgångar i Västeuropa närmast förstås utifrån hur staterna fungerade, och inte som en funktion av vilka religioner som var i bruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar