Kitāb Sirr al-asrār är den arabiska titeln på den bok som i Europa blev känd som Secretum secretorum. Boken är en furstespegel som troligen skrevs på arabiska, men med det säljande greppet att den påstods vara en översättning från grekiska via syriska av Aristoteles läroplan för Alexander den store. Inga grekiska eller syriska versioner har dock hittats, medan det finns bortåt 50 arabiska versioner bevarade.
När boken översattes till latin på 1200-talet blev den en succé, och den kan ha varit en av de mest kopierade böckerna vid sidan av de kyrkliga standardverken. På nätet beskrivs den bland annat här och texten finns i en ålderdomlig engelsk variant från 1528 här.
Författaren betecknas "pseudo-Aristoteles" (se inlägg om pseudoförfatteri 18 september 2014). Det rör sig alltså om en förfalskning, även om visst material är taget från texter som Aristoteles eller hans lärjungar hade skrivit. I sitt ursprungliga sammanhang kanske det var självklart att det var ett litterärt grepp, arabiska läsare kanske tog det för ett roande upplägg. I Europa kom man att tro att det verkligen var en text av Aristoteles, från 1130-talet då den först översattes i Toledo fram till 1500-talet då mera källkritiska metoder kom i bruk som gjorde klart att detta var en förfalskning.
Det betyder alltså att under flera århundraden, då Aristoteles räknades som en stor auktoritet i Europa, så var en förfalskning ett viktigt verk för många som studerade statskonst och andra konster.
Förutom praktiska och hälsosamma råd innehåller Secretum secretorum en del fysionomik, alkemi och astrologi.
I praktiken kanske det inte spelade så stor roll. I de delar som rör statskonst verkar det mest vara allmänna goda råd. Ett citat från stycket om "Hur folket ska styras" (i egen översättning): Ge folket goda styresmän som inte vill göra dem illa, utan vill styra dem väl, rättvist och lugnt. Och se till att dina styresmän är visa, uppför sig väl och har tålamod."
Även på andra områden är texten ganska jordnära: "But yf wyne be outrageously taken many inconvenyences come therby. It troubleth the brayne, the
mynde, the wyttes, the understondynge" (citerat från David Lintons hemsida http://www.colourcountry.net/secretum/node66.html).
Rabarber och vin beskrivs i Secretum secretorum som en bra kombination. Rabarber användes tidigt i Kina, som medicinalväxt. Det är roten som använts som laxativ. Det var en kulturväxt av betydelse längs Sidenvägen och det latinska Rheum ska ha sin rot från det antika namnet på Volga (på skytiska Rha). Och Rabarber från "barbar". Denna tolkning ska först ha förts fram av Rabelais. Hela detta stycke är ett sidospår.
Men inledningen till Secretum Secretorum inbjuder till att följa diverse sidospår, eftersom "pseudo-Aristoteles" påstår att i texten finns dolt hemligheter som den som är invigd kan förstå. Karma Lochri skriver i "Covert Operations, The medieval uses of secrecy", 2011, ingående om hur man kan utnyttja påståenden om hemlig kunskap för att utöva makt. Hon konstaterar att texten i sig framstår som oskyldig men att du som läsare inte kan veta om där finns ytterligare djup eftersom du sannolikt inte hör till de invigda. Hon menar att detta kommer från en tradition av "islamic esoteric sciences". Hon hänvisar inte direkt till sufism men det är var jag kommer att tänka på.
Franciskanermunken Roger Bacon (omkring 1214-1292) var mycket intresserad av Secretum secretorum. Han studerade i Oxford, kanske för professor Grosseteste. Mycket har skrivits om huruvida dessa två utgör de första som kan anses använda ett "experimentellt vetenskapligt tänkande". Roger Bacons intresse för arabiskt kunnande och för Aristoteles kan ha påverkat honom i den riktningen, men till övervägande delen verkar han ha varit en medeltida mystiker. Bertrand Russel skriver i "Västerlandets filosofi", 1945, att "Roger Bacon åtnjöt i sin samtid inte något större anseende men har i senare tider prisat långt mer än han förtjänar". Russel nämner inte Secretum secretorum. Klart är att Roger Bacon var en av dem som betydde mest för att sprida intresset för den inte så hemliga texten.
Likt i inlägget om pseudoepigrafi 18 september så infinner sig en koppling till Umberto Ecos böcker. Romankaraktären William av Baskerville i Rosens namn hänvisar ofta till sin vän Roger Bacon. Och till Aristoteles.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar