Collectio Isidori Mercatoris är namnet på en omfattande förfalskning av kyrkliga dokument. Någon Isidorus "Handlaren" har aldrig funnits, ändå finns 700 sidor av dokument som bär hans namn.
"Pseudo" är grekiska för falskt, och dokumenten betecknas numera pseudo-Isidorus. De skrevs sannolikt av kyrkomän i norra Frankrike under första halvan av 800-talet. De består mest av förfalskade brev från gamla påvar, som i sina utläggningar i sin tur refererar till en mängd urkunder. Långa stycken är korrekta, det är bara i detaljer det är ändrat, vilket gjorde dokumenten mycket trovärdiga. För den som är intresserad finns en mycket insatt blogg av Eric Knibbs.
Men hur kan det ha gått till? Var det några munkar som föresatt sig att sammanställa en praktisk kyrkojuridisk handbok men under arbetet kom på att det inte var fel att bättra på? Först bara ren uppdatering av latinet till den karolinskt korrekta versionen. Och sedan bättra på lite till för att stärka biskoparna ställning gentemot omvärlden, främst mot kejsaren och hans ärkebiskopar. Vidare inkluderades prydligt en tidigare förfalskning, Konstantins donationsbrev, som var nyckeln till att påveämbetets status kunde höjas över kejsarens och gav en starkare legal grund till kyrkostaten. Att brevet var en förfalskning avslöjades först på 1400-talet av en språkforskare, Lorenzo Valla.
Peter Heather redogör för hur pseudo-Isidorus fick stor betydelse på många vis som inte var de ursprungliga förfalskarnas avsikt. När påven Gregorius VII (dvs Hildebrand med investiturstriden) och hans efterföljare på 1000-talet skulle skapa en ny katolsk kanon utgjorde pseudo-Isidorus en viktig och passande källa.
Påvedömet stärktes och med arbetet av de katolska juristerna i Bologna kom sedan under 1100-talet en ny sammanhängande kyrklig lag att tas fram som fick status i egen rätt, utan direkt stöd i de gamla förfalskningarna.
Detta är ett ovanligt tydligt fall av det jag kallar "efterrationalisering". Hur viktigt är det inte att historien tillrättaläggs. Medvetet eller omedvetet faller de bitar på plats som passar in i ens föreställningar om hur det borde ha varit.
Vilket alltså stämmer på mig också . Självklart bekräftas mina föreställningar om hur ett ideologiskt imperium byggs upp av en berättelse om hur kyrkostaten så smidigt kunde utnyttja en storskalig förfalskningsverksamhet i de maktstrider de ville föra.
Slutligen måste biskop Isidorus av Sevilla helt frias i detta fallet, det var bara hans goda namn och rykte som förfalskarna ville åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar