Peter Heathers "The restoration of Rome" tar upp fyra försök att återupprätta Rom. Efter att ha skildrat goternas öden under Theoderik, fortsätter han med att följa två andra försök att återskapa det romerska riket, bysans och det karolingiska riket. Efter goternas försök i väst kommer ett i öst, Justinianus i Konstantinopel och sedan ett i norr, Karl den store i Aachen. Slutligen beskriver han hur påvedömet i Rom stärks och blir ett slags imperium.
En sak framgår klart, en aspekt av det romerska riket som återkommer är makthavarnas skoningslösa grymhet både mot yttre och inre fiender. Jag påminns om Anatolij Kuznetsovs "Babij Jar", där skildras Stalins och Hitlers grymheter i Kiev under kriget. Kuznetsov skrev att alla tyranner som kallas "stora män", från Alexander den store och framåt, blivit berömda på bekostnad av vanliga människors lidande. "Babij Jar" är den starkaste och plågsammaste skildring jag läst av hur krig och förtryck föröder livet för vanliga människor.
Som jag skriver om historia förvandlas dessa historiens tyranner till "post-it"-lappar för minnet, de blir namnskyltar som symboliserar olika epoker och händelseförlopp på en överblickskarta. Det är inte för att förminska deras grymhet. Ibland anförs argumentet att de var infogade i sin tid, och att det är anakronistiskt att döma dem efter senare tids moral. Men det förklarar inte varför man skulle skriva överslätande om brotten. Förklaringen är mera praktisk, skulle man skildra alla illdåd genom historien som de förtjänar att framläggas så blir det väldigt tungläst. Men läs "Babij Jar", och kom ihåg.
Justinianus I (483-565, regent från 527) grymheter skildras oväntat nog av hans historieskrivare Prokopius, men då i dennes "hemliga historia" (på grekiska "Anekdota"). I den officiella historieskrivningen "Justinianus krig" hyllas kejsaren men i den hemliga finns en skräckskildring, både av kejsaren och hans hustru Theodora. För historikerna är den "hemliga historien" ett svårtolkat dokument. Peter Heather anser att en del av Prokopoius beskrivningar är satir, medan jag sett andra historiker som anser att Prokopius verkligen trodde att Justinianus var besatt av djävulen.
Säkert är att Justinianus med kraftfullt stöd av sin hustru beordrade en omfattande slakt av den egna befolkningen i samband med de uppror som de "blå" och "gröna" fraktionerna startade 532. Bortåt fem procent av Konstantinopels befolkning dödades (ca 30000 människor av en befolkning på dryga 500 000). Peter Heather konstaterar att "By Roman, or indeed any standards, Justinian was an autocratic bastard of the worst kind".
Justinianus har också beskyllts för att vara den som orsakade Västroms slutliga förödelse genom det stora gotiska kriget (535-554). Heather beskriver det elände kriget orsakade, men han menar att ekonomiska data visar att förödelsen inte var större än andra romerska inbördeskrig. Han menar att Justinianus inte kan lastas för de yttre processer som omöjliggjorde ett nytt starkt romarrike, främst det senare kriget mot sassaniderna, avarernas anfall i norr (orsakat av västturkarnas expansion och i sin tur en faktor som bidrog till slavernas migration i Balkan) och framför allt islams framväxt i syd.
Utfallet i termer av ett återupprättat romarrike blev att vandalerna i Nordafrika krossades och att det så kallade "bysantinska påvedömet" (537-752) upprättades i Rom och Ravenna. År 560 ser det ut på en karta (sid 182) som att romarriket återuppstått men redan år 600 är italienska halvön till stora delar under langobardernas kontroll och runt Donau styr slaver och avarer.
Justinianus namn förknippas också med ett elände han inte själv kan skyllas för. Den "justinianska pesten" var en pandemi som nådde Bysans 541. Det var samma Yersinia pestis som orsakade digerdöden. Från 541 till 700 kan totalt 25 miljoner människor ha dött av pest.
Men från Justinianus Post-It lapp kan man rita några viktiga pilar in i framtiden. Han beslöt om byggandet av Hagia Sophia och restaurering av Hagia Irene, som återges på hemsidan "Byzantium 1200" i ett skick som om de underhållits och upprustats fram till år 1200. Från den minneslappen kan ritas pilar framåt för den grekisk-ortodoxa kyrkan och vidare till den rysk-ortodoxa (se inlägg 17 september 2013).
Från Konstantinopels bibliotek och de utbildningsinstitutioner som kallas Universitetet i Konstantinopel kan pilar ritas till Vishetens hus i Bagdad, där många av antikens grekiska klassiker översattes till arabiska, och vidare därifrån kan pilar ritas ut i kalifatet, mot Persien och Transoxianien, mot Indien och till Spanien. Och från Cordoba och Toledo kan sedan pilen peka vidare mot Paris och Europa, när de arabiska texterna översattes till latin. Samma texter i grekisk version kom sedan direkt från Bysans till Venedig och Paris efter korståget 1204 som slutade med erövringen av Konstantinopel.
Justinianus lagar är dock det viktigaste arvet från hans regeringstid. En första version lades fram 529. På bara ett år hade den tidigare Codex Theodosianus från 439 omarbetats. Sedan vidtog ett mera grundligt arbete som ledde fram till hela Corpus Juris Civilis 534. Den ersattes i Bysans först 892 av den så kallade Basilikan.
Peter Heather skriver att arbetet med lagen var både ett juridisk och ett politiskt projekt. Att utfärda lag och få andra mäktiga att acceptera det var en viktig stödjepunkt i ett maktbygge. De så kallade "50 besluten" innebar lösningar på juridiska konflikter där några parter var förlorare och de måste antingen kompenseras eller med maktmedel fås att inse att de var tvungna att acceptera läget. Samma år som upproret i Konstantinopel kvästes presenterades Digest, som innehöll de viktigaste lagarna. Och då kunde även segrar över vandalerna i Kartago firas. Justinianus maktställning blev ointaglig. De är först efter detta som beslut tas som leder vidare mot invasionen av Italien. Någon grandios plan fanns från början inte att återskapa imperiet, men när väl möjligheterna fanns där så kom retoriken också på plats.
Lagarna och kanske ännu viktigare, de organisationer som förvaltade dem, var ett av det romerska rikets viktigaste framgångsfaktorer. Pilarna framåt i tiden är dock inte enkla att rita upp. En pil pekar på mot påvens kyrkostat och de kyrkliga lagar som skrevs där, även om de givetvis främst utgick från Bibeln och kyrkofädernas texter såsom Augustinus "Guds stad".
En pil går till Pisa, där Digest låg i en avskrift från 600-talet utan att användas under 500 år tills den började kopieras upp och spreds i Europa under 1100-talet.
Peter Heather återger (sidan 397) den märkliga historien om hur Justinianus lagar blev föremål för omfattande analys i Bologna från 1100-talet. I en introduktion till lagen hade Justinianus låtit skriva att dessa lagar inte innehöll några motsägelse, och om man ändå hittade sådana skulle man vid en omläsning förstå att de inte var någon motsägelse. Heather har mycket nöje åt detta citat, och kallar det för kejserlig propaganda som skulle dölja att man inte haft tid och möjlighet att lösa alla problem. I Bologna tog juristerna dock detta på allvar och gick igenom hela lagtexten, och försökte lösa alla motsägelser i kommentarer kallade glossa. Främst av dessa var Accursius som mellan 1220 och 1240 skrev Glossa ordinaria. Något tidigare hade juristen Gratian gjort något liknande med de kyrkliga lagarna och olika beslut som påvar fattar genom tiderna, Gratians Decretum. Pilen från den romerska rätten fortsätter sedan fram till dagens EG-förordningar och direktiv.
Från post-It-lappen "Karolingerna 751-911/987" går flera pilar. Charlemagne, Karl den store, är själva urbilden för den västerländske medeltida kungen. Men i termer av att återskapa det romerska riket så var det i huvudsak två punkter som var avgörande:
1) kejsaren ska vara kristendomens ledare,
2) det mytiska Rom måste ha en roll.
Karolingerna spelade en viktig roll i den kristna kyrkans utbredning. Kyrkor och kloster byggdes (över 600 kloster fanns det), och den så kallade "karolingiska renässensen" var i huvudsak ett kristet projekt. Men imperiet byggdes med våld, kristendomen spreds med hjälp av svärdet. Saxarna och avarerna tog stryk. Langobarderna tog stryk, från 774 var Karl kung över frankerna och langobarderna. Det hela var en mycket blodig historia, men i senare hjältesånger, som Rolandssången från 1100-talet, mytologiserades de heroiska inslagen i riddarlivet.
År 800 hade Karl kontroll över ett imperium (från Ebro till Elbe) och han lät sig krönas till kejsare av påven Leo III i Rom. De två punkterna var uppfyllda.
Men det var inte ett romerskt imperium. Här fanns inget effektivt skatteuppbördssystem, inga administrativa områden (civitates), inga stående arméer kunde därmed få sold, inga romerska bad kunde underhållas. Detta var ett germanskt kristet imperium, med en personlig maktutövning och en central byråkrati på bara ett fåtal personer. Makt byggde på en koalition mellan mäktiga aristokrater, stormän som var riddare, biskopar eller abbotar. Ett komplicerat nätverk rådde mellan olika herrar och deras vasaller, mellan "längivare" och läntagare.
Peter Heather menar att ett skäl till att karolingernas dynasti kunde växa sig så mäktig var att den hade turen att under fyra generationer bara ha en arvinge. Från Karl Martell, via Pippin och Karl den store till Ludvig "den fromme", så kunde man undvika en uppdelning av mark och makt på flera arvingar. Det kan också noteras att både Pippin och Ludvig var lika hårdföra krigare som de två Karl. Ludvigs fromhet bestod mest av att han rensade upp en del i det något okristeliga leverne som förekommit i hovet i Aachen. Ludvig hade växt upp i Akvitanien och hade sin personliga maktbas där, det tog honom 10 år att etablera sig i Aachen och "fromheten" var en maktmedel. Ludvig hade flera söner, och redan innan hans död börjar uppdelningen av förläningar till dessa att leda till ett västra Frankerrike och ett eller två riken i öster. Och sedan gick fragmenteringen vidare, de riktigt stora imperiernas tid i västra Europa var över.
Karl den store stödde spridningen av kristendomen men också, sannolikt oavsiktligt, kom han att lägga grunden för ett mäktigare påvedöme. Peter Heather menar att kröningen till kejsare i Rom år 800 var ett propagandagrepp från Karl, som sedan såg sig själv som kristendomens ledare. Han krönte också själv sin son Ludvig. Men bilden av påven som kröner kungen kom att utnyttjas för att stärka påvemakten. Peter Heather menar att det var påvedömet som kom att bli det nya romerska riket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar