31 juli 2014

Att återupprätta Rom del 1 Theoderik

Peter Heathers nya bok The restoration of Rome låg i pocketversion i bokhandeln i England, marknadsförd som en bästsäljare. Peter Heather är professor i medeltidshistoria vid Kings College i London. Hans stil och sätt att redovisa sina tankegångar gör hans böcker mycket läsvärda. Han har även medverkat i läroböcker, på biblioteket kan man låna den utmärkta "History of Europe, From the dark ages to the Renaissance", förlag Mithchell Beazley, 2006.

Den nya boken går igenom tre försök att återupprätta det romerska imperiet som inte lyckas. De är ledda av respektive goten Theoderik, den bysantinske kejsaren Justinianus och frankernas Karl den store. Sedan avslutas den med att se på påvedömets konsolidering som ett slags arvtagare till det romerska imperiet.

Om man för allitterationens skull tar fram tre nyckelord för historiska framställningar: Makt, Migration och Marknad, så handlar denna boken om makt medan Peter Heathers tidigare bok "Empires and barbarians" fokuserade på migration. Tidsperioden som behandlas är ungefär densamma, från 400-talet fram till 1100-talet, i den nya boken även 1200-talet.

Gemensamt för böckerna är att de handlar om det Peter Heather kallar "The birth of Europe". En grundläggande drivkraft är den utjämning av produktionsresurser och handel som skedde från medelhavsområdet till nordligare delar av Europa. Genom att allt rikare samhällen organiserade sig i norr, och genom persernas (sassanidernas) och sedan arabernas framgångar, minskade möjligheterna att upprätthålla ett romerskt imperium. Empires and barbarians redogör för olika germanska  folks öden men också för hur den slaviska expansionen i öst ledde fram till allt stabilare samhällen. Den dominoeffekt som hunnernas och avarernas anfall åstadkom uteblev när magyarerna/ungrarna erövrade territorium på 900-talet. Vid det laget hade de lokala samhällena investerat så mycket på plats att det inte lönade sig att flytta på sig som man gjort under folkvandringstiden.

En egen fundering som kopplar till tidigare inlägg om Kina är att man kan jämföra med den omfördelning som skedde från norr till söder, särskilt under Song-dynastin. Men det territoriet hade hela tiden varit en del av imperiet Kina, medan enbart västra Europa var en del av det romerska riket. Kanske en bättre jämförelse i det fallet är det ekonomiska skifte från västra till östra Medelhavet som gör att Konstantinopel grundas 324. Randområden till Kina hade inga naturliga förutsättningar att kunna bli lika rika som Kina, medan uppodlingen av norra Europa innebar en reell maktförskjutning.

I The restoration of Rome har Peter Heather valt ut tre försök som han anser vara nära att återskapa det romerska riket. På sidan 282 förklarar han att de kan anses göra detta i en eller flera av tre dimensioner:
1) den romerska traditionen (Theoderik och Justinianus)
2) den geografiska utbredningen (Theoderik och Karl den store)
3) betydelse som kristendomens centralmakt (Justinianus och Karl den store)

Med de kriterierna kvalar inte det heliga tysk-romerska riket under Otto-dynastin (919-1024) in, inte heller den senare bysantinska storhetstiden (867-1025) under den makedoniska dynastin.

Både Theoderik och Justinianus var skolade i romersk tradition. Theoderik (av amalernas dynasti, se inlägg 7 november 2010) var uppfostrad i Konstantinopel som gisslan, med syfte att han skulle bli en lojal general. Med en typisk Heathersk formulering så konstaterar han att "något gick fel i den uppfostran". År 482 kontrollerade Theoderik en gotisk armé på över 20000 man, sedan två gotiska grupper förenats under hans ledning. Det gjorde att han kunde ställa krav mot kejsaren Zeno i Konstantinopel. Theoderik blev romersk konsul och fick kontrollen över Italien. Skildringen av vägen dit är en studie i maktspel. Peter Heather skriver om Zenos agerande (sid 38) "as a textbook case study in human nastiness and the vanity of ambition this could hardly be bettered". Dick Harrison skriver att Theoderiks egenhändigt utförda mord av Odovakar i Ravenna 493 är ett av de mest ökända politiska morden i västeuropeisk historia.

Peter Heather lyfter fram det brev Theoderik skickade till kejsaren i Konstantinopel 507, där han hävdar att han själv med Guds försyn blivit utsedd att föra de romerska idealen vidare i väst. Samarbetet med den romerska aristokratin fungerar relativt bra. Peter Heather menar att teorier om att viktiga grupper motarbetade Theoderiks styre inte stämmer. Den mest berömde, Boethius, fick många viktiga uppdrag av Theoderik och att han sedan fängslades kan ha varit resultat av vanliga palatsintriger, inget i källorna tyder på någon systematisk konspiration mot Theoderiks styre.

År 511 står Theoderik på höjden av sin makt. Han har slutit allians med visigoterna i Spanien och kuvat vandalerna och burgunderna, bara frankernas Klovis står utanför hans kontroll i Västeuropa. Även med den ortodoxa kyrkan har han goda relationer även om han själv behållit goternas icke-niceanska (arianska, fast Peter Heather menar att ingen vet vad Arius tänkte, inte heller goterna) variant av kristendom. Schismen (den acaciuska schismen, det är känt vad Acacius tänkte) mellan påven i Rom och kejsaren i Konstantinopel klarades upp 520, i förhandlingar där Theoderik utgjorde en viktig part.

För att stärka banden med visigoterna hade Theoderik gift bort sin dotter Amalasuintha med en prins Eutharik (Flavius Eutaricus Cillica om vi ska gå på linjen att goterna ville bli mer romerska). Han vart utsedd till konsul jämte kejsar Justin I och skulle ha blivit kung över ostrogoternas och visigoternas rike. Men Eutharik dör 522, 42 år gammal. Theoderik var då 68 år gammal och skulle komma att leva till år 526. Peter Heather liknar honom under dessa år vid en "lame duck president". Han hade ingen son och dottersonen dog ung. Amalsuintha tycks ha varit en driftig kungamoder men hon mördas. Och så vidare, det blir ingen ordning på ostrogoternas styre. Först med kung Totila (regent 541-552), en visigot som gift in sig i den amaliska släkten, blev det någon styrfart men då var redan det stora kriget med Bysans igång.

I en kontrafaktisk historia hade Eutaricus blivit kejsare av det nya västromerska riket, styrt av romaniserade goter, ungefär som Kublai Khan kunde grunda en kinesisk dynasti. Men istället bröt goternas välde samman i inbördes konflikter. Sannolikt hade det gjort det även om Eutharik överlevt sin svärfar. De ekonomiska förutsättningarna var inte bättre för goterna än för de romare som styrt innan, så även om goterna hade lyckats få med sig den romerska eliten på att administrera ett rike (och det var nog inte omöjligt) så hade de behövt hitta ett sätt att finansiera ett fortsatt imperium. Där hade mongolerna en fördel, de hade kontrollen över sidenvägen som en egen ekonomisk motor. Goterna hade ingen möjlighet att kontrollera handelsvägarna norrut, där stod frankerna i vägen. Och i öster Bysans.

Men Theoderik gick till historien som Theoderik den store. Många myter skapades, några rörande Rökstenen reds ut här.

Dick Harrison har några fler anmärkningar med skandinavisk koppling i "Krigarnas och helgonens tid". Han påminner om att Codex argenteus troligen skrevs på order av Theoderik och han återger berättelsen om herulerna. Theoderik hade en allians med herulerkungen Rodulf men kunde inte hindra langobarderna från att angripa dem. Herulerna flydde och en grupp tog sig, enligt historikern Prokopios, till "Thoule".
Var i Thule de hamnade diskuteras givetvis, men att herulerna passerade danernas land på vägen klargör att "Thoule" inte bara stod för något land långt borta.






24 juli 2014

Hemresa

Hemresan gick via campingar vid Evreux i Eure och vid Freneuse  (i den gamla regionen Vexin vid Seine) där vi hamnade på väg mot Giverny och Paris. Sen skulle vi hemåt till Uppsala och det blev via Amsterdam och sedan färja över Elbe vid Glücksburg.

Paris, år 600 och 1220. De keltiska parisii erövrades av romarna 52 f.Kr. De byggde en gallo-romansk stad, Lutetia Parisiorium, på vänstra (södra) stranden av Seine. På ön där Notre-Dam står idag byggdes en tempel till Jupiter.

Merovingernas kung Klodvig (Clovis) gjorde staden till sin huvudstad 508. Merovingernas begravningskyrka var Saint-Germian-des-Prés.

Clothar II, kung av Neustrien, erövrade Paris 596 i krig med sina släktingar, och när han säkrat makten över alla frankiska territorier fastställde han sin maktställning i relation till övriga baroner i "Edict of Paris" 615. Även relationen till kyrkan reglerades och kyrkor och kloster fick större möjlighet att utvecklas.

Merovingernas makt eroderade under kommande generationer till fömån för deras major domus, som var ett slags borgmästare. Den mäktigaste släkten, karolingerna, kom att ta över. Deras främsta maktbas låg längre österut i den del av frankerriket som hette Austrasien. Karl den store hade Aachen som huvudstad.

Efter fyra generationer av enkla maktövertagande så startade karolingernas interna strider. Ett försök att reda ut dem var fördraget i Verdun 843 där "Västra Frankrike" skapades, första gången något som liknar dagens Frankrike på kartan.

Paris attackerade av vikingar från 845. Det är inte så svårt att föreställa sig vikingaskeppen vid Seine strand när man står vid floden där den meandrar runt Freneuse.

885 beslöt hertig Odo (Eude) att bygga en borg på Île de la Cité. Odo var en av de allt mer oberoende lokala härskarna i västra Frankrike. Karolingerna under Karl den fete prioriterade inte Paris försvar vilket ökade behovet av lokala makthavare. Karl den rättframme (Charles le simple, översatt som Karl "den enfaldige" men Peter Heather menar att det är fel, det ska vara "straightforward") skrev avtal med Rollo (Rolf) om skydd mot vikingaangrepp, det avtal 911 som grundlade Normandie.

Peter Heather redogör för detaljerna i karolingernas historia i "The restoration of Rome", 2013. Den boken ska få egna inlägg.

Av de lokala makthavarna är det en Hugh Capet som tar makten i Paris med omnejd. Han får stöd av hertigarna av Anjou, Blois och Soissons, och lyckas grundlägga en ärftlig ätt, Capetingerna, som behåller kungatitel genom arv fader till son fram till 1328. Men i praktiken kontrollerar de mindre områden jämfört med dagens Frankrike. I "A concise history of France", Roger Price, CUP, 1993, finns det kartor som visar framväxten. Före 1180 är det bara området runt Paris som kungen har makt över. Under Filip Augustus (regent 1180-1223) är kanske en tredjedel av dagens Frankrike under kungens kontroll. (Se inlägg 28 juni 2013 rörande korståg och Filips tidiga återtåg för att ta kontrollen i Frankrike). Efter förluster i hundraårskriget vid Crécy och Poitiers så innebär freden i Bretigny 1360 att riket krymt igen. Även vid Agincourt 1415 förlorar fransmännen men sedan vänder krigslyckan. Paris återtas 1436 och från Karl den VII (regent 1422-1461) och Louis XI sker en betydande politisk stabilisering av Frankrike. Först 1528 blir Paris huvudstad igen.

Agincourt ligger i Pas-de-Calais på vägen mot Abbeville. På skyltarna står det Azincourt. Ett fint litet museum visar upp riddarnas utrustning och har en modell över slagfältet.

År 1220 blomstrade dock Paris. På bilder i Notre-Dame ser man att katedralen var nästan färdigbyggd 1220, bara översta delen av de två tornen fattades. Universitetet grundlades år 1200 men redan innan dess var skolorna viktiga i Paris, till exempel hade påven Innocent III avlagt examen där 1182. Robert de Sorbon var en teolog som skapade Maison den Sorbonne 1257. Paris som universitetsstad beskrevs av den långväga gästen Rabban Sauma 1287 (se inlägg 5 juli 2013).

År 1229 strejkade studenterna i Paris, vilket ledde till att universitetet år 1231 fick egna rättigheter och ställdes direkt under påven, enligt en bulla kallad Parens scientiarum.

Amsterdam. Amsterdam fanns inte år 1220. Floden Amstel dämdes upp någon gång på 1200-talet och ett samhälle började byggas som fick stadsrättigheter 1306. För städer som fanns i Nordeuropa år 600, se inlägg 2 januari 2012. År 1220 var Utrecht den viktigaste staden i området, och söderut låg de ännu större städerna Gent och Brügge.

Färjan över Elbe var en fin avslutning på resan. Vi hade dock tur, från andra hållet var köerna timslånga. Elbe betyder helt enkelt älv.


22 juli 2014

I västerled år 600 och 1220 del 1

En semesterresa ger anledning till en koll hur läget var i Colchester, Cambridge, Salisbury Chichester, Bayeux, Paris och Amsterdam de klassiska åren 600 och 1220.

Colchester fanns som stad redan innan romarnas invasion av de brittiska öarna. Staden var benämnd efter den keltiske krigsguden Camulus och fungerade som huvudort för catuvellaunierna. Romarna kallade staden Camulodunum. Efter Claudius armés seger år 42 byggdes en romersk stad kallad "segerstaden", Colonia Victicensis, komplett med mur och tempel. Delar av muren finns kvar idag men där templet står är nu den normandiska borgen.

År 600 måste flera av romarnas byggnader ha funnits kvar, till exempel badhuset, men anglo-saxarna som tagit över staden byggde enkla grophus och träkyrkor. Colchester låg då i riket Essex med huvudorten London.

Borgen i Colchester byggdes på order av Wilhelm Erövraren själv. Normandiska borgar byggdes först av trä på en uppskottad förhöjning, så kallad "motte and bailey" men sedan anlades stora borgar i sten. Mest känt är givetvis Tower of London (byggt av sten från Caen) men jämför även med borgar i Rochester, Bayeux, Caen och Wilhelms födelseort Falaise.

Borgen i Colchester byggdes av återanvända romerska stenar som ett fyrkantigt torn, (en keep) och omges idag av en fin park.

1189 gav Richard Lejonhjärta stadsrättigheter. Idag är det en stad på över 100 000 invånare och en av de snabbast växande städerna i England.

Fram till år 1204 var Hertigen av Normandie och Kungen av England samme person, ett styre som från 1154 kom från Huset Anjou/Plantagenet (med Henry II). Colchester låg alltså i den norra delen av ett rike vars tyngdpunkt låg mellan London och Rouen, och sedan utvidgades med hela Akvitanien ner till Bordeaux då Henrik II gifte sig med Eleonora. År 1204 förlorade kung Johan (John Lackland, regent 1199-1216) sin normandiska hertigtitel och i de senare förvecklingarna kom han år 1215 att belägra och inta borgen i Colchester innan han störtades och staden skövlades av hans motståndare.

År 1220 styrdes England av förmyndare till Johns son den pietetsfulle Henry III, (Henrik III, regent 1216-1272). Henrik grundade stadens "townwatch" och år 1300 uppgick befolkningen till cirka 3500 personer. Detaljerna finns här: British History Online

Finchingfield. På småvägar från Colchester till Cambridge passerade vi Finchingfield, en vacker by som behållit det anglo-saxiska upplägget med bebyggelse runt en bro över en å med en damm.

Cambridge, bron över floden Cam, var ett mindre anglo-saxiskt samhälle på 600-talet, av biskop Bede (672-735) beskriven som en liten ruinerad stad. Danelag från 878. Normandisk borg 1068, lätt igenkänd rund kyrka, mitt i centrum idag, byggd ca 1138. Stadsrättigheter 1131. Sen flyr några studenter från Oxford och stadens berömda universitet kan dateras till 1209.

Efter det händer saker vid detta universitet:
CU noterar på sin tidslinje bland andra Erasmus av Rotterdam, Newton, Babbage, Tennyson, Darwin, Russel och Wittgenstein, Hopkins (vitamin), Rutherford, Keynes, Crick och Watson (Rosalind Franklin var vid Kings College i London), Joseph Needham (se inlägg om Kina), Sanger (insulin), Perutz och Kendraw (protein), Sanger igen för DNA-sekvensering.

CU Press publicerade sin första bok 1584.

Salisbury. År 600 fanns en bosättning i Salisbury vid floden Avon. Men huvudorten låg på en höjd norrut, där nu ruinerna av Old Sarum ligger. Betydelsen av Salisbury är oklart, kanske "sälgborgen"? År 600 hörde området till det anglo-saxiska kungariket Wessex.

Just år 1220 flyttade kyrkan sitt biskopssäte till Salisbury och katedralen började byggas. Det liknar Uppsalas flytt från Gamla Uppsala. Men till skillnad från i Uppsala så byggde man färdigt snabbt, huvudbyggnaden tog bara 38 år att bygga och 1280 var man helt klara. Katedralen är därför enhetlig, byggd i gammal engelsk gotisk stil. Större och högre än Uppsalas domkyrka är katedralen också, med några meters marginal. Det enda tornet är 123 meter högt, högst i England. Den trevlige lite äldre guiden visade på att det lutar något. Han tog sig även tid med att förklara mönstret i ett av de vackra fönstren, skapade av Gabriel Loire 1980. Fönstret heter "Prisoners of Conscience", dvs det begrepp som Amnesty använder för politiska fångar som till exempel Dawit Isaak.

Normanderna hade byggt flera katedraler i romansk stil (som Lunds domkyrka), mest typisk är katedralen i Durham, söder om Newcastle.  Den gotiska stilen tog sedan över, Salisburys katedral byggdes under Henry III: s regeringstid. Här ligger William Longespee begraven. Han var halvbror till kung John, och en av riddarna som förlorade vid slaget vi Bouvins 1214, något som ledde till att kung Johns makt underminerades.

Än mer betydelsefull i Englands historia var Roger of Salisbury, död 1139, och begravd i katedralen. Han var en biskop från Caen som kom att styra England under det att Henry I krigade på kontinenten. Roger inledde det juridiska enandet av det normandiska England. Hans skattesystem lever kvar i att Englands "tax year" slutar i mars. (Jag läser i Simon Jenkins "A short history of England", från 2011).

Henry I:s son dog ung och ett inbördeskrig kallat "The Anarchy"vidtog. Segrande ur detta kom Henrys I:s dotterson Henry II. Under hans regeringstid bildades det "mini-imperium" som det sedan krigades om i hundra år och mer. Först med Tudor kan kanske England anses vara stabilt. Henry II var den kung som gav order om mordet på biskop Tomas Becket i Canterburys katedral 1170, ett extremt exempel på maktstriden mellan stat och kyrka.

Salisburys katedrals viktigaste historiska sevärdhet är ett exemplar av Magna Carta. Detta dokument från 1215 var kung Johns försök att hitta en maktbalans som skulle hålla honom kvar på tronen, och den maktbalansen utgjorde grund för de parlament som senare sammankallades, första gången 1264 av baronerna ledda av Simon de Montfort. I Magna Carta regleras hur adeln ("baronerna") vid arvsskifte får tillbaka sin mark av kungen som dittills personligen delat ut rättigheterna. Med Norths språkbruk, en skör naturlig stat börjar få lagar som kvalificerar den som en "basic natural state".

New Forest. William Erövraren skapade "Nova Foresta" nära Southampton som ett reservat för kungliga jakter. Idag är det ett naturreservat med många bra campingplatser. Williams son kung William II Rufus dog här år 1100 av en pil i halsen. Hans bror Henry blev kung Henry I.

Chichester. Staden i västra Sussex antas vara döpt efter den anglo-saxiske kungen Cissa, som ska ha varit med vid en invasion år 477. Detta är dock nedtecknat under Alfred den stores regeringstid (871-899). Alfred gjorde staden till en av sina viktigaste borgar. Katedralen byggdes 1075 men fick byggas om efter en brand 1199 och den blandar normandiska och gotiska drag.

Vårt stopp berodde dock på tidigare historia, nära Chichester ligger Fishbourne Roman Palace. Det är ett av Englands viktigaste romerska arkeologiska platser. Guidningen här var mycket professionell och mycket brittisk. Under det berömda mosaikgolvet hade man funnit ett annat mosaikgolv, så vi fick en livlig redogörelse för hur man flyttar en mosaik och sedan lägger tillbaka den. Allt utfört i en grop dessutom, eftersom under alltihop låg en gammal sophög från ett romerskt härläger som sjunkit ihop med åren.

Bayeux. Från början en gallisk-romersk bosättning, med namnet härlett från den galliska folkgruppen Bodiocassi. Ligger  två mil från Omaha beach i Calvadosdistriktet av Normandie.

År 600 styrdes Bayeux av den merovingiska ätten, i det västra frankiska riket Neustria. Kung Clothar II (regerade 597-629) låg i krig med sina släktingar och efter segrar var han kung över alla franker 613 med Paris som huvudort. (se inlägg 27 december 2010)

Bayeux är berömt för sin tapet som i själva verket är en 70 meter lång bildserie broderad med tråd på tyg på 1070-talet: Bayeuxtapeten. Den är ett UNESCO-världsminne. (Silverbibeln är ett av världsminnena i Sverige). Guidning på svenska i hörlurar gjorde det lätt att begripa berättelsen som skildras på tapeten, om Harald Godwinsons svek och Wilhelms erövring av England 1066.



Bilden visar turistversion klippt ur scen 38: HIC WILLELM[US] DUX IN MAGNO NAVIGIO MARE TRANSIVIT ET VENIT AD PEVENESAE

Tapeten har stildrag från vikingakonst. Det finns motsvarande bonader funna i Oseberg och Hedmark (Baldishol-tapeten) i Norge, och så har vi Skogsbonaden från Hälsingland.

Bayeux låg i normandernas hjärtland. Williams halvbror Odo (1030-1097) var biskop där, men som den krigare han egentligen var så blev han andre man bakom William och utnämndes till Earl av Kent när England erövrats. Odo tros ha beställt tapeten och den hängdes upp i katedralen i Bayeux för att framgångarna skulle kunna beskrivas för menigheten. Den nuvarande romansk-normandiska katedralen byggdes 1077. Innan dess fanns där den byggnad där Harald Godwinson svor den ed han senare bröt, löftesbrottet som gav William anledning till invasion. Haralds far hade varit Earl av Kent under kung Knut, så Odo fick ta över den titeln. Kent är området i sydöst, med Canterbury och Dover.

Något som kan ha bidragit till tillfället för invasionen var att Harald G just haft fullt upp långt norrut där Harald hårdråde härjade. Harald G mötte Harald H i slaget vid Stamford bridge i östra Yorkshire den 25 september 1066, slaget vid Hastings började 14 oktober.

Vieux-la-Romaine
Vieux-la-Romaine. Söder om Caen i Normandie ligger en större arkeologisk utgrävning av en romersk stad. Muséet och den restaurerade villan är fint men den mesta informationen är på franska. En större utgrävning pågår av det gamla forumet, vi kunde se arkeologerna stå och diskutera. Även det på franska förstås.

Innan hemresan som får bli nästa inlägg, kan jag konstatera att det är lätt att se romerska lämningar och normandiska borgar och gotiska katedraler, men svårare att se något av det anglo-saxiska och merovingiska 600-talet. Vi besökte inte Sutton Hoo som ligger 5 mil norr om Colchester, den mest berömda anglo-saxiska fyndplatsen. Några kyrkor och kloster finns det kvar, vi besökte till exempel inte Chapel of St Peter on the Wall i Essex som är vad som är kvar av ett kloster som byggdes på 650-talet.  Merovingiska byggnader finns det några få kvar, men de ligger i södra Frankrike.

Sammanfattningsvis, för vanliga bönder var kanske inte skillnaden så stor mellan 600 och 1220 men det är dramatiskt hur rikedom skapades och koncentrerades till kyrka och stat, vilket resulterade i de imponerande normandiska byggnaderna och de höga och ljusa gotiska katedralerna.