18 april 2014

Slutet på södra Songdynastin

Varför kunde inte södra Songdynastin överleva? Eller, mer intressant, varför ledde inte den utveckling som pågick mot ett mer sekulariserat, rationellt och relativt öppet samhälle, och med en allt mer dynamisk ekonomi i växande städer, till en ordning som kunde klara anpassning till inre och yttre hot?
För Song-dynastin gick under. Inflation skapade kaos i det ekonomiska systemet, Diether Kuhn talar om en astronomisk inflation 1246. År 1264 slutade sedlar att fungera som betalningsmedel. Södra Song erövrades av mongolerna 1279. Och även om Kina fortsatt var världens rikaste och mest utvecklade land bröts den vetenskapliga och dynamiskt ekonomiska utvecklingen som tiden under Song kunnat uppvisa.

Det framförs många svar. J.A.G. Roberts sammanfattar i "A concise history of China", 1999, sidan 88. Han refererar till följande: Etienne Balazs, som anger brist på individuell frihet, bristande äganderätt och den statliga byråkratins makt över handeln, Charles O. Hucker som menar att ekonomin växande komplexitet översteg den byråkratiska kompetens som krävdes, samt andra författare som anger brist på kapital, för mycket billig arbetskraft, misslyckande med att skapa en vetenskaplig syn och effekterna av mongolernas invasion. Han citerar även Albert Feuerwerker som menar att Kina inte "behövde" utvecklas, att Europa senare på 1600-talet stod inför ett försörjningsproblem som tvingade fram utveckling, något som Kina inte stod inför förrän på 1800-talet. (Se Paul S. Ropp "Heritage of China", Berkeley, 1990.)

Jag vill till denna uppräkning lägga till att som yttre hot får man även fundera över effekterna av epidemier och klimatförändring, förmåga till anpassning till sådana hot kan kallas "resiliens". Vidare måste det finnas en anpassning till inre hot, den svåra frågan om "självreglering" eller vad man ska kalla det, dvs frågan om det fanns någon balanserande social kraft ifall en viss utveckling skenade iväg.

I detta inlägg börjar jag med de två vanligaste förklaringarna, den givna att mongolerna störtade Song och den generella att en absolut kejsarmakt aldrig kan förbli dynamisk och stabil.

Yttre militärt hot
Clive Ponting, i "World History", 2001, menar att svaret är komplext men att huvudproblemet var effekterna av det yttre militära hotet. När norra Kina erövrades av jurchen förlorade Song kontrollen över järnproduktionen. Och sedan blev hela Kina inkorporerat i det mongoliska imperiet, vilket enligt Ponting var förödande för ekonomin och för fortsatta teknologiska framsteg.

Clive Ponting konstaterar dock (på sidan 386) att Songdynastin tog in en skattesats på mellan 10-15 procent av den årliga produktionen, en skatt som bland annat användes till att hålla en armé och att betala för fred. Och jordbruket, som stod för det mesta av skatterna, gick bra under Song. Många bönder hade permanenta rättigheter till land, och arealen som brukades fördubblades. Utnyttjandet av rätt ris-sort till rätt typ av land och introduktionen av nya sorters ris från Vietnam (champaris) bidrog till ökad avkastning. Resurser fanns alltså som kunde ha använts för att hantera de yttre hoten, och åtminstone södra Kina som var relativt lättförsvarat borde man kunna ha hållit även mot mongolerna.

I Felipe Fernández-Armestos "Millennium" citeras Ouyang Xiu (nämnd i inlägg 4 april 2014): "civilisationen skulle alltid segra över råheten: barbarerna skulle underkasta sig för skams skull om de inte kunde tvingas, påverkas av föredömen om de inte kunde styras med maktmedel". Fernández-Armesto konstaterar att Ouyang Xiu inte förutsåg att råheten kunde ta form av de militärt överlägsna mongolerna.

(Sedan skriver han på sidan 136 att Khubilai Khans agerande dels befäste obändig självständighetstänkande hos japaner och vietnameser, och dels stimulerade den vetenskapliga nyfikenheten och den kommersiella vinningslystnaden i Kina. Detta är två andra tanketrådar som får följas i senare inlägg, min utgångspunkt här är att både vetenskap och ekonomi förlorade på mongolernas invasion)

Christopher Beckwith i "Empires of the Silk Road" från 2009, har som genomgående tes att det är en myt att centralasiatiska nomader ska ses som enbart krigiska barbarer. Han lyfter därför fram att Khubilai Khan år 1260 skickade ett fredserbjudande till Song. Detta avböjdes och istället anföll Song norrut 1260 och senare tre gånger under 1262. Detta provocerade enligt Beckwith mongolerna att göra slut på "Song-problemet", med en fullskalig invasion som började 1265. Segern var inte given förrän 1276 och helt klar först 1279.
 
Men frågan kvarstår, om nu det yttre hotet slutgiltigt avgjorde, vad var det som försvagade södra Song så att de inte kunde hantera detta hot?

Absolutism
Acemoglu och Robinson menar att det var Songdynastins "absolutism" som sänkte den. Med deras terminologi i "Why nations fail" (2012) var Song en extraktiv institution. Handelsmän hade begränsad frihet, och de teknologiska framstegen var inte marknadsdrivna utan beställda av statsstyret. Få av uppfinningarna kommersialiserades (skriver de på sidan 231). Parlament saknades. De menar att kejsarna under Mingdynastin och Qing begränsade handeln för att stabilisera samhället, och att denna attityd fanns redan hos Songdynastins kejsare även om de var villiga att tillåta en större kommersiell frihet under kontrollerade former. Absolutismen ledde till stagnation.

Francis Fukuyama i "The origins of political order", 2011, sammanfattar på sidan 315, att det finns en omfattande litteratur om varför Kina inte utvecklade en egen väg till kapitalism. Han nämner Max Webers "Religion of China" och Joseph Needham. Han anser att Kina under Mingdynastin hade de flesta institutioner som krävs för modern ekonomisk utveckling. Där fanns en stat som skapade stabilitet och som hade civil kontroll över den militära organisationen. Han anser att absolutism och avsaknad av rättssäkerhet inte var en kritisk brist eftersom i praktiken under långa perioder så var staten inte godtycklig i sina expropriationer och skatterna var inte orimliga. Istället anser Fukuyama att bristen var avsaknad av vinstintresse. Det står "What China did not have was the spirit of maximization that economists assume is a universal trait". Ett exempel på det som han tar upp är Su Songs klockmekanism. När Kaifeng erövrades av Jurchen så förstördes klockan och med det kunnandet om hur man bygger mekaniska klockor. 

Fukuyama har tre kriterier rörande politisk ordning. De tre är 1) den organiserade staten,  2) rättssäkerhet, 3) ansvarsutkrävande av makten. Därför är det förvånande när han anser att trots att Kina under Ming inte uppfyller några särskilt högt ställda krav på vare sig rättssäkerhet eller ansvarsutkrävande så är det ändå, i Huntingtons anda, civilisationsbegreppet som får avgöra; "Kina" saknar "vinstintresse".
Detta tycker jag är en snäv form av historieskrivning, att invanda föreställningar i kinesisk kultur skulle bestämma förloppet. Något ligger det i att lyfta fram sådant men det är inte svårt att hitta kineser med vinstintresse. Mer intressant tycker jag är att försöka se utvecklingen som öppen för interaktion, inte regionalt definierad av abstrakta "civilisationer".

Även Acemoglu & Robinson går också direkt på Mingdynastin som om Songdynastins utveckling skulle kunna länkas direkt till problemen under Ming utan att det mellanliggande mongolstyret skulle spela roll. Men deras analys är mera att så länge det är "extraktiva" institutioner så är läget hopplöst, oavsett nyanser i upplägget.

Men om "extraktiv absolutism" var så dåligt, hur kunde då Song uppnå de resultat de ändå uppnådde? Just Songdynastins version av absolutism var till en början framgångsrik. Fanns inneboende utvecklingskrafter som inte kunde hanteras?  Diether Kuhn skriver om "reformer mot kollaps", något att följa upp i nästa inlägg.

6 april 2014

Sinifieringens båda sidor

En aspekt som jag vill betona är ömsesidig anpassning. Det skrivs om sinifieringen av de nomadiska befolkningarna som erövrade Kina. Men anpassning skedde givetvis även hos den han-kinesiska befolkningen i Norra Song till styret från de nomadiska befolkningarna. Det skedde först under khitanernas Liao (907-1125) och främst sedan under jurchens Jindynasti (1127-1234).

Liao utvecklade ett dubbelt styre, ett baserat på nomadiska traditioner och ett mer kinesiskt i de områden där Han-kineserna dominerade. Det systemet användes även av Jin som avancerade med det söderut, de hade sin södra huvudstad i Kaifeng.

Mindre skrivs om hur Han-kineserna under Jin anpassade sig under jurchens styre. Det var inte i så stor utsträckning en kulturell anpassning, men mer en organisatorisk. Den militära delen av statsapparaten sköttes av jurchen. Jin accepterade inte någon integration, utan behöll separata lager och undvek giftemål mellan grupperna. Det liknade till exempel visigoternas styre i Spanien. Jins sinifiering var tillräcklig för att skapa en viss legimitet.

Ett tecken på det var södra Songs återerövringsförsök av norra Kina 1206. Vid slaget på floden vid Caishi 1161 hade södra Song vunnit en seger över Jin och fått ett bättre fredsavtal. Men Song bröt fredavstalet 1206, ledda av chefsrådgivaren Han Tuozhou, och beslöt att anfalla Jin med 160 000 man. Ett skäl till det, skriver Diether Kuhn, var att man trodde att Han-kineserna i norr skulle ansluta sig till Songs trupper. Detta skedde inte. Någon organiserad motståndsrörelse fanns inte i norr utan folk hade anpassat sig till Jins styre.

En del i "anpassningen" var att så många av de rika stora jordägande familjerna hade flyttat söderut. De som skulle ha kunnat stå för en intern organisation mot Jin fanns inte kvar. Den stora befolkningsgruppen av vanliga bönder i norr hade ingen information om södra Songs planer och såg Jin som legitima härskare. Jin mönstrade 135 000 man och det räckte för att vinna i en avgörande motattack 1207.

Ändå framstår det som märkligt att det välorganiserade och tekniskt framstående södra Song inte kunde vinna i norr. Diether Kuhn skriver att de misslyckades på grund av strategisk inkompetens, logistiska misslyckande i försörjningslinjerna och dåligt väder. Trupperna deserterade.

I "Cultural atlas of China" av Caroline Blunden och Mark Elvin, 1983, så skriver de om "the Ruzhen Jin", ruzhen är en annan stavning av jurchen. Både Jin och tanguterna från Xixia hade ett kavalleri med järnrustningar för ryttare och häst. Södra Kinas militärstrategiska problem vid ett anfall norrut var att finna motmedel mot de beridna trupperna. Den militära användningen av krutet kunde ha blivit ett sådant vapen men man lyckades inte behålla de tekniska landvinningarna för sig själva utan Jin och mongolerna kom också att använda olika skjutvapen.

Motsvarande militärteknologiska kapplöpning skedde även mellan de olika grupperna i norr. Khitanerna under Liao hade en handelsblockad med järn norrut till Mongoliet, ett slags strategiskt handelsembargo. Jin lät mongolerna köpa järn, pilspetsar och svärd, något som bidrog till att Djingis Khan kunde bygga en välrustad armé.

Södra Song fick 1207 skriva under ett förödmjukande fredsavtal med Jin. Han Tuozhou mördades, och hans huvud skickades till Jin. Ny chefsrådgivare i södra Song blev Shi Miyuan. Från denna tid avgörs södra Songs fortsatta historia. Det tog 40 år innan mongolerna avancerade söderut. Kanske de aldrig hade gjort det om södra Song lärt av historien och hållit sig till de lyckade men kostsamma fredsavtal de hade med Jin. Hankineserna under Jin anpassade sig. Men i södra Song kunde de styrande inte vänja sig vid tanken på att det klassiska kinesiska området runt Gula floden inte styrdes av dem. Troligen hade ett litet men ekonomiskt blomstrande södra Kina kunnat hitta former för samexistens med Jin och med Kublai Khan, men istället fortsatt man med angrepp norrut som till slut ledde till undergång för Song.

För ett framgångsrikt angrepp söderut krävdes förmåga att utkämpa "sjöslag" över de stora floderna, något som mongolerna lärde sig av kinesiska överlöpare på 1260-talet. Till det tillkom att de förde över arabisk teknologi med effektiva katapulter. Hanfloden erövrades av mongolerna 1273 och 1279 utkämpade Song sitt sista sjöslag, slaget vid Yamen.






4 april 2014

Böcker under Songdynastin

En utmärkt nybörjarbok om Kinas historia är Bamber Gascoignes "A brief history of The Dynasties of China", Robinson, 1973/2003. Författaren är tevepresentatör, känd från ett frågesportprogram på BBC. Han har ett särskilt intresse för framväxten av skriftkulturen i Kina, och han har många intressanta utvikningar om papper, tryckkonst och kinesiska skrivtecken. Jag har nedan listat några böcker och författare som han lyfter fram, plus några till.

Bamber Gascoigne väljer ut några personligheter som får representera varje dynasti och de är ofta författare.
Under Tang beskriver han poeten Bai Juyi 772-866 och  hans vän Yuan Zhen. De möttes 802, och skrev poesi som skildrar deras livslånga vänskap. Det är inte de två mest kända poeter under Tangs poetiska guldålder, de heter  Li Bai (Li Bo, 701-762), daoisten som älskade månen och Du Fu (712-770), konfucianen som inte klarade examineringen och skildes från sin familj på grund av An Lushan-upproret 755-763. Poesin bygger mycket på tonaliteten i kinesiskan, något som tyvärr inte låter sig översättas.

Under Song lyfter BG fram statsmannen, historikern och poeten Ouyang Xiu (1007-1072) och ännu mer den man som han examinerade, poeten, målaren och statsmannen Su Dongpo (Su Shi, 1037-1101).

Ouyang Xiu symboliserar Songdynastins återvändande till kinesiska antika ideal. Läs mer Ouyang Xius "Collection of ancient inscriptions" här.

Su Dongpo är den främste representanten för att poesi, kalligrafi och målarkonst förenas med ett aktivt politisk liv. Su Dongpo motsatte sig överdrifter i det aktiva reformationsarbete som drevs av Wang Anshi. Att litterär bildning var ett krav för att göra politisk karriär var ett resultat av att examineringssystemet blivit avgörande för meritering inom staten. Wang Anshi själv räknas bland Songs sex mest kända författare.

Wang Anshis reformer var långtgående, och det anges både en legalistisk syn och en strävan att beskatta de stora jordägarna som grund till hans program. Hans kritiker grundade sig på neo-konfucianska argument men representerade allt som ofta den gamla jordägande grupperingen i norr mot Wang Anshis stöd hos mindre starka jordägare i söder. Utom Su Dongpo nämns den berömde historikern Sima Guang (1019-1086) som en av Wang Anshis kritiker. Hans mest kända text är "The comprehensive mirror for aid in government".

Vanligt folks historieberättande låg nog långt från den avancerade poesin i de lärda kretsarna. Upprorsanda och röveri skildras i berättelser som skrevs ner långt efter Song. "Berättelser från träskmarkerna"  är en roman som utspelar sig under 1100-talet, men texterna sammanställdes först på slutet av 1300-talet. Den svenska översättningen av Göran Malmqvist baserar sig på en version som utkom 1644. Det är en slags "Robin Hood"-historia fast rövarna är inte så ädla. Del 1 heter på svenska "Den törstige munken och hans dryckesbröder" vilket anger tonen i historian.På engelska heter verket "Water margin", på kinesiska Shui Hu Zhuan.

En rad uppslagsverk skrevs under Songdynastin:

Ett kompendium i militär teknologi, skriven 1044, titeln på kinesiska "Wujing Zongayo", av Zeng Gongliang (998–1078) med flera, känt för att i kompendiet beskrivs både krutet och kompassen, och den tar upp diverse eldkastare, katapulter och stridsfartyg. Se mer här, på Patricia Buckley Ebreys hemsida som visar upp kinesisk historia. (Hon är bl.a. författaren till boken om kejsaren Huizong). 

Ett standardverk om arkitektur, "Yingzao fashi", av Li Jie, 1065–1110, publicerad 1103, se modeller här.

"Pingzhou Ketan", av Zhu Yu, klar 1117, en maritim uppslagsbok. Nämner kompassens användning för navigation.


Jag har i förra inlägget nämnt den märkligaste av alla böckerna, "Meng Xi Bitan" från 1088, som skrevs av Shen Gua /Shen Kuo. På engelska kallas boken "The dream pool essays".

Ett medicinskt uppslagsverk: "Xiyuan Jilu", ungefär "Samlade texter om hur man tvättar bort det onda", av Song Ci, 1247.

Allmänna uppslagsverk skrevs med vackra namn, fyra av dem kom att kallas "The four great books of Song", som inkluderade Li Fangs böcker och Wang Qinruos "The Prime Tortoise of the Record Bureau", "Cefu Yangui", färdig 1013, omfattande 9,4 miljoner kinesiska tecken. Dieter Kuhn skriver att Li Fangs första bok handlar om mytologiska berättelser, drömmar och spökhistorier medan den senare "Taiping yulan" hade kapitel om himlen, jorden, härskare, litteratur, ritualer, militär, sjukdomar, anatomi, barbarer, flora och fauna. Diether Kuhn skriver inte gott om Wang Qinruo, han tycks ha varit en politisk intrigmakare.

Den officiella historien om Song skrevs först efteråt, under Yuan-tiden. "The History of Song" or "Song Shi", 1343. Under Song skrevs Tangs officiella historia: "New Book of Tang", "Xin Tangsu", 1060.

Onämnt här går alla konfucianska, buddhistiska och daoistiska texter, som kräver ett eget inlägg. Och mycket mer. Noterbart är att de flesta titlarna ovan är från Norra Songdynastins tid. Songs mest berömda skribent är den konfucianske mästaren Zhu Xi, som levde under Norra Song men vars arbete lyftes fram till att bli konfucianska klassiker under södra Song.

Mycket mer om litteraturen under Song finns på chinaknowledge.de. Det är Dr. Ulrich Theobald vid Tübingens universitet som sammanställt en lärorik webbsida för Kinastudier.