28 juni 2013

Korstågstid 1220 - al Kamil och Fredrik II

Korstågen till det Heliga landet illustrerar otäckt väl hur något kan planeras och genomföras med en avsikt men resultatet blir något annat. Erövringen av Jerusalem 1099 slutade med en massaker, det fjärde korståget nådde inte Palestina utan ledde till förstörelsen av Konstantinopel 1204. Flera andra korståg hade erövringen av Egypten som mål, vilket misslyckades, men bidrog till att mamlukerna kunde upprätta sitt militärledda styre. Flera kristet styrda riken bildades visserligen i och runt Jerusalem men de blev inte stabila. År 1303 var enbart Cypern kvar som korsfararstat. De italienska handelsstäderna, främst Venedig, som skeppade över korsfarare och pilgrimer, var de som tjänade mest på korstågen.

Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.

Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.

Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.

1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.

De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.

al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol.  .

Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller. Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna. Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012 och 13/4 2013.

I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.

Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.

I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.

I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar