28 juni 2013

Korstågstid 1220 - al Kamil och Fredrik II

Korstågen till det Heliga landet illustrerar otäckt väl hur något kan planeras och genomföras med en avsikt men resultatet blir något annat. Erövringen av Jerusalem 1099 slutade med en massaker, det fjärde korståget nådde inte Palestina utan ledde till förstörelsen av Konstantinopel 1204. Flera andra korståg hade erövringen av Egypten som mål, vilket misslyckades, men bidrog till att mamlukerna kunde upprätta sitt militärledda styre. Flera kristet styrda riken bildades visserligen i och runt Jerusalem men de blev inte stabila. År 1303 var enbart Cypern kvar som korsfararstat. De italienska handelsstäderna, främst Venedig, som skeppade över korsfarare och pilgrimer, var de som tjänade mest på korstågen.

Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.

Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.

Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.

1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.

De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.

al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol.  .

Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller. Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna. Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012 och 13/4 2013.

I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.

Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.

I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.

I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.

15 juni 2013

Från Merv till Uppsala 922 och 1220

Merv låg i en korsväg. Huvudleden för karavaner gick mellan Samarkand och Buchara över Merv till Nishapur. Från Herat och Balkh kom leder från Indien. Men en väg gick också åt nordväst, via Khwarezm upp mot Volga. Och varför inte följa floden och sedan hela vägen till Uppsala. 

På googlemap är vägen från Merv till Rostov ungefär 360 mil. Rostov till Uppsala är 160 mil. Rostov var en  viktig handelsplats vid Volga. Men med de omvägar som krävs var totala sträckan från Merv i Turkmenistan till Uppsala kanske totalt närmare 580 mil. Reste man med 3 mil om dagen så var det alltså mer än ett halvårs göra att ta sig fram hela vägen, och i praktiken mer än ett år.

En klassisk skildring av en del av den vägen skrevs av Ibn Fadlan, Han reste från Bagdad via Merv till volgabulgarernas ledare Almish läger vid Volga. Han kom fram dit i maj 922. Almish hade meddelat att han var beredd att bilda allians och övergå till sunni-islam ifall han fick medel att bygga en försvarsanläggning. Almish var vassal under khazarerna (imperie 618-1048, som periodvis från ca 750 hade judendom som viktigaste religion, möjligen som ett neutralt val mellan muslimer på ena sidan och kristna på den andra). Almish ville sondera vilka möjligheter som fanns att bli mer obereoende. Ibn Fadlan var kalifens utsände och skrev en reserapport när han var åter i Bagdad. Där gav han bland mycket annat en inte alltför smickrande beskrivning av de nordbor han såg. En tänkbar arkeologisk plats där Ibn Fadlan såg en vikingagravsättning är Balymer-komplexet, i dagens Tatarstan. Han kallar varjagerna för rūsiyyah, ruser, och det är inte omöjligt att någon av dem hade en bakgrund i roslagen. Det kan få vara inspiration till att redogöra för en tänkt resväg mellan Merv och Uppsala.

Ibn Fadlan reste via Merv till Khwarezm. (Referens: Stewart Gordon, "When Asia was the world", 2008). Där styrde en från kalifen i Bagdad rätt oberoende shah (Afrighiderna, 305-995), men Khwarezm var  integrerat i ett muslimskt administrativt system. Därifrån följde Ibn Fadlan med en karavan om 1000 man och 3000 djur upp längs floden Amu Darja och sedan mellan Aralsjön och Kaspiska havet. Där fick de köpslå om passage med Oghuz-turkar (Ghuzz kallar Ibn Fadlan dom) för att ta sig säkra genom petjeneger-turkarnas område, och över Uralfloden, upp till Almish läger vid Volga. Ibn Fadlan beskrev även Basjkir-turkar, ett folk vars namn är bekant på grund av de fina basjkirhästarna.

Det går att spekulera i att vikingar rest denna väg åt andra hållet eller i alla fall kommit över Kaspiska havet under Ingvarståget och gått söderut därifrån.. På en runsten i Stora Rytterne står att Slagve avled i "karusm". Karusm kan vara Khwaresm men tyvärr lika gärna ett felstavat "Karthum", Gårdarike, dvs Novgorod.
http://www.svenskarunstenar.net/vastmanland/vs1rytterne.html

Mängder av silvermynt i vikingaskatter kommer från samanidernas rike (875-999), de erövrade Khwarezm ca 996, men handel med området kan ha skett utan att vikingar varit där, så mynten visar bara på en omfattande koppling mellan vikingar och islamiska områden.

Almish läger låg, enligt kartan i Stewart Gordons bok, en bra bit nedströms Bolgar, det samhälle som räknas som volgabulgarernas huvudort, och som låg 13 mil från dagens Kazan. Norr om Kazan levde volgafinnar som Mari och Udmurt, och lite mer västerut Mordvinier, namn som syns på kartan idag i form av ryska republiker.

Slaver hade etablerat sig sedan 700-talet i det som är dagens Ukraina och norrut men längs floderna fanns handelsplatser som kontrollerades av varjager, dvs nordiska väringar. Rostov var en tidig nyckelort (från 862). Den största skatten av arabiska mynt som hittas kommer från den arkeologiska platsen Timerevo, 7 km från Jaroslavl.  Från Rostov gick Volgaleden antingen via Beloje ozero (Vita sjön)  och Onega till Ladoga, eller förbi Tver till Gnezdovo vid dagens Smolesnk och sedan längs floden Dvina (Daugava) genom balters (semgaller och andra grupper) område till Östersjön. I Gnezdovo bodde slaver av en grupp som kallas krivichs, balter och en mindre del varjager (1/20 av gravarna). Gnezdovo var större än Birka.

Efter Ingvarståget 1040 minskade Volgaleden i betydelse, då mängden arabiskt silver avtog, medan leden från Gnezdovo och söderut längs Dnjeper till Svarta havet och Konstantinopel ökade i betydelse.

Samma resväg år 1220: I Khwarezm blev sultan Muhammad II störtad av Djingis Khan. Staden Urgench (Gurganj) utplånades 1221. Khwarezm-sultanatet hade bedrivit erövringskrig från 1212-1217 och flyttat huvudstaden från Urgench till Samarkand. Området var inte särskilt resvänligt på grund av konflikterna. Norr därom låg det vidsträckta område som styrdes Kuman-Kiptjak-turkar, efterföljare till petjenegerna. Kiptjak-turkar känner vi som de som förde inbördes strider vilket bidrog till en ständig ström av slavsoldater till seldjukernas och senare mamlukernas arméer. De blev slagna av mongolerna, ledda av Jebe och Subutai, i slaget vid Kalkafloden 1223.

Norr därom kring Bolgar fanns volgabulgarerna kvar, vid det här laget med 300 år som en islamiskt turkiskt samhälle med goda handelsförbindelser åt norr och söder. De höll stånd mot mongolerna 1223 men förlorade 1226.

I väster hade de olika ryska furstendömena utvecklats och de två viktigaste var Vladimir-Suzdal (1168–1389) och Novgorod. Vladimir låg 18 mil sydöstr om Rostov, Suzdal ligger 4 mil norr därom. Rostov var den ortodoxa kyrkans huvudort fram till 1125, då Suzdal fick den rollen. År 1220 styrde Juri II av Vladimir, sedan han vunnit över sin bror Konstantin som fick den mindre viktiga rollen som prins av Rostov. I det området låg även en av de äldsta städerna, Murom, som nämns redan från 862. mellan 1010 och 1393 var det ett eget prinsdöme. Från Murom kom Ilya Muromets, en legendarisk riddare av rysk typ, en så kallad bogatyr. Denne Ilya dyker upp i historier från 1000-talet fram till 1400-talet, och givetvis finns därför berättelser där han kämpade mot Batu Khan under mongolernas anfall 1238.

Handelsvägarna var nu annorlunda jämför med under vikingatiden. Hansan hade etablerat sig i Novgorod som blev en viktig handelsplats och leden mot Östersjön blev allt betydelsefullare. Längs nedre loppet av volga etablerade sig Gyllene Horden under Batu Khan, och de kom att handla söderut, till exempel slavhandel med mamlukerna i Egypten förmedlad av venetianare.

Bland mindre betydelsefulla orter år 1220 kan nämnas Tver, Moskva och Nizhny Novgorod (nya Novgorod). Nizhny Novgorod anses ha grundats just 1220 där floden Oka rinner in i Volga. Idag är det Rysslands femte största stad. Tver är känt från 1135, och blev prinsdöme från 1246, då den berömde Alexander Nevskis bror Yaroslav fick titeln.

1220 var "republiken" Novgorod av största betydelse. Men någon enkel resa därifrån till Uppsala var det inte. Söderut i baltikum var svenskar, danskar och tyskar ute på korståg. Bäst var nog att ta sig via Gotland som hade handelsavtal med Novgorod.

För nordisk historia vid denna tid får det här räcka med några hållpunkter.  Danske kung Valdemar II Sejr ledde korståg mot 1219 i samarbete med biskop Albert av Riga och biskop Theoderich. (Läs mer om detta i "Gud vill det!" av Dick Harrison, 2005). Svensk kung var Johan Sverkersson, av Bjälboätten, som led nederlag 1220 vid Leal, en seger för Öselborna. Dick Harrison skriver att det var "en händelse av största vikt i 1200-talshistorien" (sid 345 i Gud vill det!).

Så några längre resor österut från Uppsala var inte längre aktuella på 1200-talet.