28 februari 2013

Globalisering för kalenderbitare

Den klassiska illustrationen till hur världen knutits samman av förbättrade transportmöjlighet är berättelsen om hur den lokala tiden ersattes av nationella tidszoner när tågen började gå i mitten av 1800-talet. Det stora imperiet vid den tiden etablerade Greenwich Mean Time som sedan blev den globala standarden.

Men årskalendrarna kan också ge en bild av globala kontakter. Kalendrar baserade på solåret uppstod i odlingskulturer som den egyptiska och spreds med de stora imperierna. Den julianska kalendern blev en första standard, spridd under Romarriket. Den används fortfarande inom den ortodoxa kyrkan och i en modifierad form med en 13:de månad som den etiopiska (ge'ez) kalendern och den koptiska kalendern. Men solkalendrar har även tagits fram i andra kulturområden, som Tamilkalendern i Indien och mayaindianernas Haab-kalender.

En konkurrerande syn på kalendrar kan hämtas från nomadfolk som betonat månens faser istället för solåret.
En kalender som enbart utgår från månens faser är den islamiska kalendern, hijrakalendern. Den infördes av profeten Muhammed 10 AH (632 e.Kr.) och är omnämnd i Koranen 2:189: "De Frågar dig om innebörden av månens nytändning. Säg: Den visar mäniskorna tidpunkten då vissa skyldigheter skall fullgöras och tiden för vallfärden.". Som citatet visar är det främst en kalender av religiös betydelse och numera är den officiell kalender enbart i Saudiarabien.

I många sammanhang är det opraktiskt att månaderna förskjuts i förhållande till solåret. Jalali-kalendern, som seldjukturkiska imperiet införde 1079 e.Kr, innbar att man parallellt med den islamiska kalendern införde en solårsbaserad kalender för vardagligt bruk, en kalender i persisk tradition som i moderniserad form fortfarande används i Iran och Afghanistan. Bland zoroastriker figurerar idag minst tre olika kalendrar vilket visar att om en religion inte är statsbärande så behöver den inte standardisera datum för sina högtidligheter.

Många kalendrar är lunisolarkalendrar, dvs baserade på en kombination av solår och månfaser. Sådana kalendrar inför extra skottmånader med olika mellanrum för att justera för att de tolv månfaslånga månaderna inte räcker till för hela solåret. Detta sätt är kanske det mest naturliga sättet att skapa en kalender, och det har uppstått i många kulturer.

Olika kulturcentra skapade lunisolarkalendrar: mesopotamien, indien, kina och kulturerna i Anderna. Men andra, som romare och germaner, använde också lunisolära kalendrar innan den julianska kalendern tog över. De så kallade runstavarna är tillverkade av kristna och baserade på något som kallas "den Metoniska cykeln", ett sätt att konstruera lunisolära kalendrar som även den judiska kalendern använder. Den äldsta runstaven man hittat är Nyköpings runstav från 1200-talet. 

Den äldsta kända kalendern var den lunisolära babyloniska och till dess efterföljare hör den judiska kalendern och olika pre-islamiska kalendrar.

Den kinesiska kalendern är i aktivt bruk idag, i en form som togs fram under Han-dynastin, och den påverkade de tibetanska, japanska, vietnamesiska, och mongoliska kalendrarna.

Indiska kalendrar finns av flera slag och de har påverkat de bengaliska och burmesiska kalendrarna samt de buddhistiska kalendrar som använts i Sydöstasien.

Många av dessa kalendrar har religiös eller nationalistisk betydelse och i vissa fall officiell status, men de används parallellt med den gregorianska kalendern och ibland även tillsammans med den islamiska kalendern.

Som exempel anger wikipedia att i Bangladesh har ofta tidningarna dagens datum på tre olika vis: 15 Falgun 1412, 17 Muharram 1427, 27 February 2006. Den bengaliska tideräkningen utgår från Kung Shushankas  regeringstid år 594 e.Kr, och ligger alltså i årtal nära den islamiska kalendern.

En helt egen typ av kalendern är den så omtalade "mayakalendern" som är baserad på en period på 260 dagar. Maya hade flera sorters kalendrar, som kombinerades för att ge upphov till olika cykler. De används fortfarande i Guatemala och södra Mexico för att fastsälla datum för traditionella högtider.

Sedan 1963 är tid standardiserad under namnet Coordinated Universal Time (UTC). Se vidare ISO 8601, där datum anges enligt den gregorianska kalendern på formatet [YYYY]-[MM]-[DD]. Enligt ISO räknas åren före 1582 enligt en baklängesräknad gregoriansk kalender. Med en sådan räkning finns ett år 0000 men det används inte av de flesta historiker, utan de använder oftast juliansk kalender "före Kristus". Världshistoriker och olika "icke-kristna" kan välja att inte skriva f.Kr. utan till exempel BCE "before common era" eller någon annan omskrivning, men det kvarstår att "vår" tideräkning har kristen grund, som i sin tur härstammar från grekisk och egyptisk tradition.

För modern tidtagning blir det även ett problem att en fast definition av 1 sekund ger en drift i förhållande till jordens rotation som varierar. Detta har man löst, på ett sätt som påminner om hur Omar Khayyam löste problemet med skottdagar. Vill man läsa mer om det kan man göra det här: http://www.sp.se/sv/index/information/history/modern_time/sidor/default.aspx

26 februari 2013

Omar Khayyam - poet, matematiker och astronom

"Den enda författare jag känner till som varit både matematiker och diktare, och han genomförde en reform av almanackan år 1079." Det skriver Bertrand Russel i "Västerlandets filosofi" om Omar Khayyam. Detta persiska universalgeni har sitt namn etablerat både i matematikens och astronomins historia och som poet i litteraturhistorien, och det gör honom unik.

Wikipedia har som vanligt en lista, sök på "list of people who have been called a polymath". Bland de som lyckats kombinera vetenskap och diktkonst finns sådana som Eratostenes, Ibn Sina, Ibn Bajjah (Avempace), al-Tusi, Qutb al-Din al-Shirazi, Leonardo da Vinci, Miguel Serveto, Matteo Ricci, Michail Lomonosov och Goethe.

Inget dåligt sällskap. Kanske är Khayyam den främste på listan, för de övriga är antingen mindre kända som vetenskapsmän eller som poeter, inte världsklass på bägge. Leonardo är förstås det första riktiga universalgeniet, begreppet myntades för hans skull, och att hans poesi är mindre känd kan ju ha att göra med att hans måleri var viktigare.

Göran Hägg skriver i "Världens litterturhistoria" att Omar Khayyam är den i väst mest berömde persiske poeten. Hans "Rubaiyat" i Edwards Fitzgeralds tolkning från 1859 gestaltade "på ett för dåtida publik högst tilltalande sätt tanken att livet är meningslöst, kunskapen osäker, vinet tillförlitligt och ruset det enda eftersträvandsvärda. Detta framfört i bländande lyriska naturbilder, sjungande vers och bedövande fyndig rimkonst." Göran Hägg konstaterar att några av de fyraradiga dikterna kan tolkas sufiskt, andra lika gärna fritänkande eller pessimistiskt. Cirka 200 sådana korta dikter tillskrivs Omar Khayyam men eftersom de utgör en genre så är det inte så enkelt att veta om alla skrivits av honom.

Jag måste här också nämna att Göran Hägg förklarar att Koranen är slutrimmad, den klassika arabiska poesin är slutrimmad och att slutrim blev populärt i Europa måste förklaras med arabiska kontakter från 700-talet och framåt. Omar Khayyam skrev på persiska, och rimmade också. En rubaiyat består av fyra rader på rimformen AABA.
 
En annan lista man kan göra är på personer som varit med och tagit fram kalendrar baserade på det naturliga året, dvs tiden från den ena vårdagjämningspunkten till den nästa. Det två mest kända av dessa är den julianska kalendern och den gregorianska kalender.Omar Khayyam var alltså med och utvecklade den jalaliska kalendern som utgör grunden till den persiska kalendern som används idag i Iran och Afghanistan.

Man kan notera att kalendrar inte döpts efter sin upphovsman utan efter den makthavare som fastställt kalendern. Alltså Julius Cesar (46 f.Kr.) och påven Gregorius XIII (1592) och för den jalaliska kalendern den seldjukiske sultanen Jalal al-Din Malik Shah I (1079).

Upphovsmännen bakom är mindre kända. Den julianska kalendern baserade sig på egyptiska kalendrar och utvecklads vidare av astronomen Sosigenes i Alexandria. Året är satt till 365,25 dagar, och detta hanteras med skottår vart fjärde år.

Då det naturliga året (tropiska året) är lite kortare, i medeltal 365,2422 dagar, så uppkommer ett fel som måste hanteras. Det visste redan "de gamla grekerna" men av praktiska skäl avrundande man till 365,25 och det tyckte alltså Julius Cesar var bra.

Luigi Lilio från Kalabrien och Christopher Clavius från Bayern hette de personer som tog fram underlagen till påven Gregorius. I denna kalender justeras det fel som uppkommer genom att inte ha skottår på jämna hundratal år, utom med 400 års mellanrum då det är skottår, (dvs år 1600 och år 2000 osv) något som vi som levt igenom millenieskiftet alltså fått uppleva. Då icke-katoliker hade problem med en kalender som en påve fastställt så tog det tid att få den accepterad. För svensk del kan man googla på "30:de februari" om man vill läsa mer om det. Påvens fokus låg givetvis på hur påsken skulle hanteras, och det var främst där som Luigi Lilio hade lösningen som gillades.

Omar Khayyams och hans arbetsgrupps lösning var att istället för skottdager lägga in justeringar när det behövdes. Det gjorde kalendern mycket exakt, ingen avdrift  med mer än ett dygn kunde uppkomma, men den krävde att man hade tabeller över variationerna och justerade varje års månader efter det. Omar Khayyam ledde ett observatorium i sultanens huvudstad Isfahan (34 mil söder om dagens Teheran) och där beräknade de det naturliga året till 365.24219858156 dygn, ett värde som var mycket precist men då det finns en variation i sjätte decimalen över tid så var det kanske lite för bra. I sina studier inkorporerades även metoder från indiska astronomer, som Aryabhata. (se inlägg 22 maj 2011 om Nalanda).

Kinesiska kalendrar är lunisolara, och det får jag återkomma till. al-Tusi kombinerade detta (då hade mongolerna tagit kontroll över persien) till en kalender som kallas kinesisk-uighur-kalender.
Omar Khayyams bidrag till matematiken var främst att han systematiserade olika typer av tredjegradsekvationer och löste några med geometiriska metoder (ex. x3 + 200x = 20x2 + 2000). Han gjorde även inlägg rörande parallella linjernas problem, något som även Ibn al-Haytham (Alhazen) i Kairo och senare al-Tusi lämnade bidrag till.

Malik-Shahs son Sanjar tog makten 1118 och Omar Khayyam följde honom till den nya huvudstaden Merv. Senare flyttade Khayyam tillbaka till sin födelsestad Nishapur.

Khayyams namn var Ghiyāth ad-Dīn Abu'l-Fatḥ ʿUmar ibn Ibrāhīm al-Khayyām Nīshāpūrī (1048 – 1131). Han platsade i Yaqut al Hamawis "Dictionary of Learned Men", som Yaqut skrev efter studier i biblioteken i Merv, men jag har inte lyckats hitta en version på nätet där jag kan kolla upp det.

Khayyam är med i MacTutors roliga webbsidor över matematikens historia. Där kan man till exempel söka på vilka andra matematiker som levde samtidigt.
http://www-history.mcs.st-and.ac.uk/history/Timelines/WhoWasThere.html

Bo Göran Johansson frågar sig (I Matematikens historia, Studentlitteratur, 2004 ) varför Ibn Sina översattes i Europa redan på 1100-talet medan Khayyams algebra inte översattes förrän i mitten av 1800-talet. Johansson tror att den kan ha varit för svår och uppfattas som oanvändbar.

Johansson citerar även Khayyams fundering kring vetenskapsmannens roll: "Vetenskapsmännen är mycket sällsynta och det finns bara en grupp därav, som är lika liten till antalet som dess svårigheter är många.  ... De flesta av våra samtida är falska vetenskapsmän som blandar sant med falskt...en som föredrar ärlighet föraktar de och gör narr av."

23 februari 2013

Sufiska mästare

Idries Shah ger en kort beskrivning av ett antal klassiska sufiska mästare i "The Sufis". Dessa mästares bakgrund bekräftar bilden av Khorasan och Andalusien som två dynamiska områden under åren kring 1200, då många av mästarna kommer därifrån eller från angränsande områden i Iran respektive Nordafrika. Jag räknar här upp mästarna i den ordning som Idries Shah presenterar dem.

Schejk Saadi från Shiraz (1184-1291), eller Saʿdī, persisk poet, född i Shiraz i Fars-provinsen, studerade vid Al-Nizamiyya i Bagdad, reste och levde sedan i olika delar av den arabiska världen, från Turkiet till Indien men även Centralasien. Skrev "Gulistan" (rosenträdgården) och "Bustan" (fruktträdgården eller dofternas trädgård)

Farid ud-Din Attar (apotekaren), (1145-1221), från Nishapur. Persisk poet under seldjukturkiska perioden, skrev "Fåglarnas konferens" och viktiga levnadsbeskrivningar över heliga personer.

Mästaren Jalaluddin Rumi (Jalāl ad-Dīn Muhammad Rūmī al-Balhki, 1207-1273), poet, inspiratören till ordern för de virvlande dervischerna (Mevlevi-orden, som grundades av hans son). Född i Baktrien, levde i seldjuksultanatet i Rum och begravdes i Konya i dagens Turkiet. Skrev poesi som räknas till den främsta på persiska språket. Skrev även den sufiska läroboken "Fihi ma fihi".

Ibn Arabi, (Abū abd-Allah Muhammad ibn al-`Arabi), 1165-1240, född i Murica, uppväxt i Sevilla. Diktare, författare och filosof. Den mest betydande sufiske mystikern. Reste mycket, bland annat till Bagdad och Konya och flera gånger till Mecca. Begravd i Damaskus.

Al Ghazali, (Abū Ḥāmid Muḥammad ibn Muḥammad al-Ghazālī, cirka 1057 – 1111), på latin kallad Algazel. Född nära Tus i Khorasan, flyttade till Gurgan och studerade senare för al-Juwayni al-Shafi'i i Nishapur. Al Ghazali kom sedan att bli betrodd av visiren Nizam al-Mulk 1091 och fick en viktig position vid madrasan Al-Nizamiyya i Bagdad.  Persisk teolog och filosof, kanske den mest betydelsefulle tänkaren för islams teologiska utveckling efter profeten. Förenade sunni-islams ortodoxi med sufiskt tänkande. Skrev Tahafut al-Falasifa, den berömda kritiken av den grekiska filosofin. Genomgick en religiös kris 1095 och efter vallfärden valde han att leva tillbakadraget i Tus och där utveckla sufiska tankegångar. Skrev "Glädjens alkemi" 1105.

Omar Khayyam, cirka 1048-1131, persisk matematiker och astronom, poet och filosof. Född i Nishapur, bodde i Balkh, Samarkand, Buchara och en period i Isfahan. Bodde 1118 i Merv. Begravd i Nishapur. Känd för lösningar av tredjegradsekvationer och för sina fyrradiga dikter, kallade Rubaijat.

Detta är de mästare som Idries Shah ger egna kapitel. Några av namnen är inte nämnda av andra som skriver om sufism. I "Muslimsk mystik" av Antoon Geels är Farid ud-Din Attar, Rumi och Ibn Arabi väl beskrivna men Saadi Shirazi och Omar Khayyan nämner han inte alls. Abu Hamid Al Ghazali anser Anton Geels vara en försvarare av ortodoxin. Istället är det hans bror Ahmad Ghazali (död 1126) som framhålls som en viktig "extatisk" sufier. Antoon Geels lyfter sedan fram deras elev, Ayn al-Qudat al-Hamadani (1098-1131). Denne hör till de sufier som blev avrättade, oklart dock om det var på grund av hans mystiska läror.

Idries Shah nämner många fler mästare utöver de som får egna kapitel, mästare som även Anton Geel har med sin bok. Det är till exempel Abd al-Qadir al-Gilani (1077–1166) från Naif i norra Iran, verksam i Bagdad, grundare av Qadiri-orden, och Ali Hujwiri al-Ghaznawi (ca 990-1077), född i Ghazni i Afghanistan, begravd i Lahore, viktig försufismens spridning i Indien.
Anton Geel berättar om tre viktiga sufier, Yahya ibn Habash Suhrawardi från Zanjan i nordvästra Irak, (född år 1155, avrättad 1191) och Najm ad-din Kubra (död 1221) från Khiva i Khwarezm, samt hans elev Daya Razi (född 1177 i Rayy) som klarade sig från mongolerna när de anföll Khwarezm, flydde till Turkiet och dog i Bagdad 1256, två år innan mongolerna erövrade staden.

Slutligen två sufier till som Antoon Geels nämner: Abu Muhammad Sheikh Ruzbehan Baqli (1128–1209) i Shiraz, där han höll sufiskola i 50 år, och Abu al-Hasan al-Shadhili, (1196-1258) verksam i Fez i Marocko, grundare av Shadili-ordern.

Och så vidare, det finns många sufier. Men som sagt, flera av de mest kända  under perioden 1000-1300 var födda eller levde under vissa perioder i Andalusien eller Khorasan. Andra viktiga platser för sufisk skolning var Shiraz i södra Iran, Anatolien och Nordafrika.






14 februari 2013

Sufism

Idries Shah inleder sin "The Sufis" med att förklara att många utomstående som skrivit om sufism fått klargöra att "sufiernas väg kan inte begripas genom att läsa i en bok". Så är det för mig, jag har ingen förhoppning om att kunna förstå vad sufism är eller hur det upplevs av de människor som följer i sufiernas spår.

Det arabiska ordet för sufism är tasawwuf. Den vanligaste tolkningen av ordet är att det härrör från ett ord för ylle.

En vid första intrycket lättillgänglig introduktion till sufism är de historier som tillskrivs Mulla Nasruddin. En sådan handlar om de olika visa män som går in i ett mörkt elefantstall, var och en studerar bara en del av elefanten, och sedan kommer de ut och berättar helt olika historier om vilket slags djur som står där inne. Så är det för alla dem som skriver om sufism utan att verkligen ha sett hela elefanten. Och de som har sett elefanten, de vet att den inte går att beskriva utan måste upplevas.

Nasruddin-historierna har ofta som poäng att den förståelse (eller upplysning) som den som bemästrar sufismen är en annan än vardagligt förståelse eller boklärdhet. "Nasruddin kom in i te-huset och sade att månen är till mer nytta än solen. - Varför då? undrade de förvånade tedrickarna.  - För att på natten behöver vi ljuset mer."

Så jag accepterar att jag inte kan förstå sufism, utan bara att resonera kring hur ett sådant tänkande ändå kan få stor betydelse för ett samhälles organisation. I sig är denna exklusivitet något som gör att sufismen normalt inte kan göra anspråk på att vara en allmänt omfattad bas för människors organisation. Endast vissa upplysta sufier kan förmedla de viktigaste esoteriska tankegångarna till en grupp av lärljungar, övriga får finna sig i att vara uteslutna. Men samtidigt så ska en sufier leva bland vanligt folk, och många av de kända sufierna hade uppdrag som lagkunniga och skriftlärda, en "mulla". 

Det finns också ett grundläggande krav på ärlighet inom sufismen som gör att man kanske gärna vände sig till dem i trångmål. En Nasruddinhistoria som Idries Shah återger illustrerar detta: En mor kom med sin son till mullan för att få honom att säga till sonen att han måste minska sitt sockerätande. Mulla Nasruddin sade att han inte kunde uttala sig om detta förrän efter en vecka. När modern kom tillbaka med sonen efter en vecka så mullan direkt att sonen måste halvera sitt sockerätande. Modern undrade då varför mullan inte sagt det på en gång Nasruddin svarade att han först varit tvungen att själv minska sitt intag av sött till den nivån för att veta att det verkligen gick.

En styrka hos sufismen var dess förmåga att integrera olika traditioner i ett muslimskt sammanhang, på ett vis som var mycket mer dynamiskt än vad sunnitiska lagskolor kunde tillåta sig på grund av den regelbaserade utgångspunkten. Det är spännande att tänka sig att sufismen skulle innehålla komponenter från alla de trosföreställningar som verkat i Khorasan, både sådana som lever kvar idag som buddhism och kristendom, hindusim och zoroastrism, men även från de som försvunnit, som manikeism och olika lokala trosföreställningar.

Idries Shah avfärdar alla försök att reda ut de olika influenserna med en typisk liknelse, han menar att det är som att beskriva ett vin bara genom att tala råvarorna, vindruvorna, jästen, sockret. Liknelsen är ingen tillfällighet, vin är en symbol för den upplysning som en sufier vill uppnå. Sådan vinsymbolik kan man förstås hävda ha hellenistiska eller varför inte kristna rötter, men för muslimer blir allt tal om vin tydligt symboliskt på ett nytt vis.
Ibn Khaldun hör till de som beskrivit sufismen från utsidan. Han beskriver sufism som en gnostisk metod att med mystiska medel nå förståelse av Gud, dvs han respekterar sufismen för att den inte ägnar sig åt mystisism för andra syften än religiös upplysning. Ibn Khaldun skriver: "Sufierna har sålunda sin särskilda disciplin, som inte diskuteras av andra representanter för den religiösa lagen. Följaktligen kom den religiösa lagvetenskapen att delas upp i två grenar. Den ena är juristernas och muftiernas speciella verksamhetsfält. Den befattar sig med de allmänna lagarna som styr gudsdyrkan, seder och ömsesidiga mellanhavanden. Den andra omhuldas av sufierna. Den intresserar sig för fromma övningar, introspektion, diskussion av de olika slagen av mystisk och extatisk erfarenhet som inträffar under loppet av denna själviakttagelse, sättet att avancera från en mystisk erfarenhet till nästa och tolkningen av mysticismens rådande tekniska terminologi."

För Ibn Khalduns utgångspunkt ska en sufier hålla sig till sin självrannsakan. Han noterar att vissa sufier anklagats för att lägga sig i maktpolitiska frågor och försökt utnyttja sin  position som helig person genom att själv styra sina inspirerade uttalanden utan tillbörligt gudsinflytande. I några fall ledde det till att den etablerade makteliten tystade sufierna, det mest kända exemplet är avrättningen år 922 (309 AH)  av al-Hallaj. Sådant kan ha bidragit till att sufierna valde att behålla en del av sina tankar i slutna sällskap.