17 september 2013

Valdemar I av Kiev och religionerna

Rus låg på 900-talet i korsdraget mellan flera av de stora religionerna.

Enligt Robert Ferguson i "The Hammer and the Cross" (Penguin 2010) så ordnade Valdemar I (958-1015, regent från 980) en utfrågning mellan fyra religioner år 987. Han hade försökt återinföra hedendomen i rusernas Kiev när han kom till makten, och lyft fram guden Perun (en slavisk variant av Tor). Det visade sig vara politiskt ur fas med en omvärld som i allt högre grad tillhörde bokstavsreligionerna. I söder grekiskt-ortodox kristendom och islam, i väster katolsk kristendom (Mieszko i Polen och Géza i Ungern) och även i öster, där kazarerna valt judendomen.

Valdemars farmor Helga var drottning till kung Ingvar I i Kiev från 912 (eller från 941 beroende på källa)  och sedan regent (kungamoder) i Kiev 945-962. Helga var av svensk härkomst, född i staden Pskov, en stad som är en av de äldsta i Ryssland (se även Isborsks fästning ). Hon har gått till historien som Sankta Olga, hon lät döpa sig i Konstantinopel 957. Ferguson berättar att hon organiserade ett effektivt skatteuppbördssystem, kanske som en följd av att hennes man Ingvar dödats under en resa för att samla in skatter. Kiev-Rus konsoliderades.

Valdemar hette nog egentligen ungefär Volodymyr och Volodomyr Monomakh kallas han i Ukraina idag. I rysk historia är han Vladimir den store. Han hade goda kontakter med Håkon Jarl som styrde områden i Norge 975-995. Håkon var vasall till Harald Blåtand (regent 958-986) men relativt oberoende. År 977 var Håkon i Götaland och Valdemar kom dit, mönstrade upp ett antal väringar med Håkons hjälp, och erövrade Kiev från sin bror. Sannolikt hade Valdemar klart för sig hur Harald Blåtand valt att kristna Danmark för att konsolidera sin makt gentemot den nye kejsaren Otto I som regerade 936-973 i det som blev tysk-romerska riket. Väringarna, både kristna och hedniska, var ostyriga och Valdemar skickar dem vidare till Miklagård där de fick tjänst i väringagardet.

Valdemar valde alltså när han tagit makten att satsa på sin egen krigsgud. Men tio år senare hade inte detta gett honom en grund till den obestridda maktposition som han eftersträvade. Enligt Ferguson, som refererar till "The Emergence of Rus" av Simon Franklin och Jonathan Shepard, så genomförde Valdemar en utredning för att förstå vilken religion som var mest lämpad. Resultatet är återgett som en god anekdot: Islam förkastades på grund av sitt alkoholförbud. Katolsk kristendom gillades inte på grund av krav på fasta. Judendomen föll på sin fokusering kring diaspora. Den grekisk-ortodoxe predikanten fick mera tid att göra intryck, till del kanske på grund av arvet från farmor Helga. Men sedan tillkom ganska övertygande diplomatiska initiativ från den bysantinske kejsar Basileios II. Han erbjöd sin syster Anna som gemål till Valdemar ifall Valdemar kunde hjälpa honom att ta tillbaka kontrollen över staden Cherson och Krimområdet där upproriska generaler tagit makten. Först måste Valdemar givetvis döpa sig enligt grekisk-ortodox ritual. Så skedde, Anna fick tåla att flytta till Valdemar i Kiev, Basileios konsoliderade Bysans kontroll i norra Svarta havet och ruserna blev grekisk-ortodoxa. Wikipedia har en lite annorlunda version av samma historia, där Valdmar först erövrar Cherson och sedan byter staden mot systern. Hur det gick med Anna berättar inte historien. Ruinerna i Cherson finns på bild här: Panoramabilder över Cherson

Ferguson lägger till att ruserna valde att skriva sin liturgi på slaviska och inte på fornnordiska, något som gjorde assimileringen fullständig av de nordiska inslagen i det slaviska Rus. Fortfarande idag saknas det en bra översättning till svenska av den ortodoxa gudstjänsten (källa: ett finskt konstsamfund:ortodox gudstjänst på svenska).

Det finns andra exempel på "utredningar" av vilken religion som är bäst. Mongolerna ordnade ett slags tävlingar mellan företrädare för de olika religionerna på 1200-talet, det var öppna föreställningar och populär underhållning. Men ofta tillät de sedan olika folk att behålla sin tro. De såg inte att deras makt skulle kopplas till en religion, eller så var de likt Djingis Khan helt övertygade om att alla gudar i himlen utsett khanen att ha makt över alla folk. Valdemars utfrågning var inte en offentlig övning på det viset, och kanske är historien bara en efterkonstruktion för att rättfärdiga det val som framstod som självklart.  Men det som skedde var att ett viktigt led i att Moskva skulle komma att bli "det tredje Rom".

Kyrkoslaviskan blev på detta vis ett av medeltidens viktigaste språk. Per-Arne Bodin, professor vid Slaviska institutionen vid Stockholms universitet, skriver i Forskning och Framsteg 6/2001 om detta. Han menar att munkarna som kom från Bysans till Kievriket inte förde med sig det grekiska antika arvet. Istället tog man avstånd från den antika hedendomen. Den rysk-ortodoxa tron blev utan den slags rationella teologi som i väst skapades tack vare att arvet från antiken utnyttjades (jämför inlägg 15/7 2013). Att kyrkoslaviskan ersatte grekiskan gjorde också att en språkbarriär uppstod gentemot den grekiska traditionen.Grekiska blev aldrig östeuropas latin.

Valdemar hade minst tolv söner, med flera olika mödrar. Sönerna fick alla slaviska namn och var säkert övervägande kristna. Vilket inte hindrade dem från att kriga inbördes. Den mäktigaste av dem blev Jaroslav "den vise", furste i Kiev och Novgorod, som gifte sig med Ingegerd Olofsdotter (1001-1050). Hon var dotter till Olof Skötkonung, och gick till historien som Sankta Anna, beskyddare av byggandet av den berömda Sofia-katedralen i Kiev. Ingegärd (alias Irina, alias Anna, som då inte ska blandas ihop med Valdemars drottning Anna) fick nio barn. Av dessa blev tre av hennes söner led i Kievrikets regentlängd, och flera döttrar ingifta i andra kungahus (Ellisif med Harald Hårdråde, Anastasia med Ungerns Andreas I och Anna av Kiev (1030-1075) med Henrik I i Frankrike, och de fick sedan en son som blev kung Filip I av Frankrike.

En fosterson till Valdemar var Olav Tryggvasson. Han hade fått fly Norge och hamnat i Kiev. Olav "kråkben" blev kung i Norge 995-1000 och använda brutala metoder för att kristna motsträviga norska hedningar. Ovan nämnde Håkon jarl mördades. Olav dog vid sjöslaget vid Svolder år 1000, där han mötte en allians mellan Olof Skötkonung (kung av Svealand och Götaland) och Sven Tveskägg (kung av Danmark och från 1013 kung av England).

Olof och Sven dog 1014, Valdemar dog 1015, tre tunga namn under övergången från hednisk till kristen tid.

Kommentar 2014-12-20. När jag läser om detta inser jag att Valdemar/Vladimirs obehagliga sidor som grym härskare inte framgår tillräckligt tydligt. Som jag noterat i annat inlägg (16/8 2014) är det svårt att alltid ta upp det våld som härskare uppvisar, ofta nog de som fått eftermälet "den store". Våldtäkten av Rogneda/Ragnhild av Polotsk (Jaroslavs mor) och mordet på hennes familj måste särskilt nämnas.
Kommentar 2017-04-17: FoF 4-2017 har en artikel av Per-Arne Bodin som berättar att Valdemar nu är huvudperson i en rysk film som heter "Viking",  och en stor staty av honom har rests i Moskva. I Kiev har han stått staty sedan 1853.








2 september 2013

Runor i Stora Rytterne, Lundby, Västmanland


 "Gudleif satte stav och stenar dessa efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike."

Texten börjar till vänster in den inre slingan och vänder sedan upp och ner tillbaka i den yttre. Längst ut till vänster har den som ristat runorna fått dåligt med plats och lyckats skriva in det sista ordet i budskapet: "karusm". Syns i närbild överst i bilden nedan.



Det är säkert en rimlig tolkning att "karusm" är Gårdarike, dvs rusernas gårdar kring Novgorod och söderut ner mot Kiev . Den som skrev runorna hade svårt för runorna för th, s och u och skrev kanske fel. Det skulle stått "karthum" som är Garthum, som står för Gårdarike. Men det står "karusm" som går att tolka som "khwarezm". Vilket jag funderat tidigare över i ett inlägg 15 juni 2013 som handlar om vad som låg på vägen mellan Khwarezm bortom Kaspiska havet och Uppland.

Stenen är ristad med den stungna runan för "e", ett streck med en prick i mitten. Ett streck utan prick är runan för "i". Däremot är inte runan för "k"/ "g" en stungen runa, vare sig i namnet Gudleif eller i ordet "karusm". Man vet alltså inte om ljudet som avses är k eller g. På närbilden ser man ordet "Gudleif" i nederkant, där tecknet för k/g är rätt svårtytt.

Namnet "Slagve" är inte så lätt att tyda ut heller, det står "slakua". Och orden för stav och stenar är felstavade.

Dylikt har jag inte klurat ut själv utan jag har tittat på Christer Hamps sidor, och sidan "svenskarunstenar.net". Stenen är betecknad Vs 1.

I Mats G. Larssons bok "Ett ödesdigert vikingatåg", Atlantis 1990, så finns stenen med som en "tveksam Ingvarssten". Boken handlar om den längsta resa i Särkland som finns beskriven, och ska "karusm" tolkas som Khwarezm så är det troligt att det namnet nått Västmanland via någon som var med eller hört om Ingvar den vittfarnes färder kring år 1040.




18 augusti 2013

Järn i Kina och Sverige

Det gamla järnverket i Avesta är numera konstmuseum och värt ett besök. Den stora hyttan byggd av slaggsten utgör en spännande miljö för moderna konstverk. Men mycket finns också kvar från järn och stål-tillverkningen under slutet av 1800-talet fram till 1930-talet.Vill du läsa om rostugnar och masugnar för tillverkning av tackjärn, och bessemer- och martin-ugnar för färskning av järnet till stålgöt, så finns en kort beskrivning här: Avesta Järnverk Ugnarna  
En av de höga masugnarna i Avesta kunde ge 20 ton tackjärn på ett dygn, totalt gav de tre masugnarna som mest lite över 20000 ton tackjärn per år.
Se här ett litet fint schematiskt bildspel: Bildspel Avesta järnverk
Det fanns cirka 120 masugnar i Sverige för hundra år sedan. Idag finns bara tre masugnar kvar i Sverige, i Luleå och Oxelösund. Kapaciteten på den stora masugnen i Luleå är på 2,5 miljoner ton råjärn per år. Färskning görs nuförtiden med syrgas i en så kallad LD-konverter.

Det jag vill försöka reda ut nedan är hur storskalig järnframställningen var under Songdynastin i Kina på 1200-talet, och jämföra med det svenska bergsbrukets framväxt. Först krävs liten genomgång av begrepp.

Ordet "järn" anses komma av ett gammalt ord "isarno" som lånats in från keltiska, och som har en indoeuropeisk rot. Wordsense.eu anger att roten är kopplad till ordet för blod, som på på agneiska (tokariska A/turfanska) hette ysār. Samma koppling till röd färg finns på finska,  "rauta", som kommer av den röda färgen på rost. Det latinska ferrum vet man inte vad det kommer av, kanske en semitiskt låneord från feniciska.
På kinesiska heter järn tiĕ, ett ord relaterat till färgen svart, jämför engelskans blacksmith.
Referens: "Science and Civilisation in China" Vol. 5, av Joseph Needham et.al.

Tackjärnet har högre kolhalt och är sprött. På engelska heter det "pig iron" då tackorna (ingots) av någon anledning liknas vid kultingar. (Jag hittar inget belägg för att tacka skulle ha med fårtackor att göra) Färskningen minskar kolhalten så att man får gjutjärn (cast iron) eller stål. Riktigt låg kolhalt ger smidesjärn (wrought iron).

Järnåldern börjar med att man tillverkar föremål av smidesjärn, något hettiterna lyckades med ca 1400 f.Kr, men i större omfattning skedde kring medelhavet från 1100 f.Kr. Kinesisk järnålder brukar räknas från 600 f.Kr då användningen av järn får större betydelse där, även om tidigare bruk finns belagt. I västafrika fanns en tidig järnframställning, från 1200 f.Kr och i Skandinavien räknar man järnålder från 500 f.Kr. För äldre historia om järn, se t.ex. Järnets äldre historia

Innan masugnen användes enklare typer av blästerugnar (bloomery) som bestod av gropar eller murade "torn" där malmen varvades med kol och sedan blåstes luft in. Eftersom temperaturen inte blev tillräckligt hög för att smälta malmen helt erhölls ett poröst järn som kallas järnsvamp (sponge iron). Denna kunde sedan bearbetas i flera omgångar för att bli smidesjärn, ett mjukare järn som kunde formas utan alltför höga temperaturer.

En masugn (blast furnace) är en smältugn i form av ett schakt där den rostade malmen satsas i toppen med kalk och kol, och förvärmd luft blåses in i botten. Temperaturen når 1500 grader C, järnets smältpunkt är 1538 grader C. Vid tappningen har råjärnet ca 1250 grader C. Den första kända masugnen i Europa är Lapphyttan i Bergslagen som daterats till slutet av 1100-talet. Se uppsatsen Järnframställning här: Forntida teknik

Gjutjärnet är hårdare men sprödare än smidesjärnet. För att tillverka en bra kniv, en plog eller ett svärd ville man ha fram stål, som i kolhalt ligger mellan 0,25 % - 2 % (0,4 %-1,8 % enligt vissa referense). För detaljerna, se t.ex. stålbyggnadsinstitutets hemsida www.sbi.se, särskilt sidan "Stålets egenskaper".

Masugnar (hyttor) blev vanliga i Sverige, med en årsproduktion som inte gick över 20 ton per år. Under medeltiden fanns minst 200 hyttor i olika Bergslager.
Ferrum lärarhandledning. Under medeltiden levererades ca 1000 ton järn per år till Hansan i Lübeck och Danzig. Utöver det måste järn ha tillverkats som inte såldes.

Per capita blir bara det som såldes till Hansan över 1,2 kg järn per person och år, om vi räknar med 775 000 invånare. befolkningsmängd i Sverige medeltid

Min referens för kinesisk teknikhistoria är Robert Temple "Land of discovery and invention", Multimedia publication 1986, som i sin tur i huvudsak bygger på Joseph Needhams forskning. Needham är den västerländska portalfiguren för allt rörande kinesisk vetenskapshistoria, han kommer jag att återkomma till.

I Kina utvecklas teknik för att tillverka gjutjärn redan 500 f.Kr. En viktig del i detta var att man hade tagit fram dubbelverkande blåsbälgar, som gav en jämn luftström.

Temple förklarar att kineserna hade tillgång till något de kallade "svart jord" som innehöll mycket fosfor och när de satsade cirka sex procent av det i en blästerugn sänkte "smältpunkten" på järnmalmen. Under Han-dynastin tog kejsaren monopol på tekniken. Kring 119 f.Kr fanns 46 "järnbyråer" som övervakade gjutjärnsframställning.

Temple beskriver även att gjutjärnet gjorde det möjligt att tillverka tunna pannor där salt kunde tillverkas genom avdunstning av vatten från underjordiska saltvattenreservoarer. För att värma under pannorna eldades med naturgas som utvanns ur samma borrhål då gasen låg lagrad under saltvattnet. Järnet gjorde det även möjligt att tillverka borrar. Redan under Handynastin ledde detta till en utvecklad salttillverkningsindustri som gav Kina stora inkomster. Se till exempelSaltmuseum Zigong

Under Handynastin utvecklades metoder att tillverka stål, genom att upprepade gånger tillföra luft. Den beskrivs i en taoistisk "uppslagsbok" Huai Nan Tzu redan ca. 120 f.Kr. Metoden kallas "the hundred refinings method", den krävde många upprepade insatser. 

Temple beskriver även hur en annan metod för ståltillverkning utvecklades på 400-talet e.Kr.. Den gick ut på att blanda tackjärn med smidesjärn för att få rätt kolhalter för att få stål. Han citerar "Newly Reorganized Pharmacopoiea" från 638 som kort beskriver tekniken som främst användes för att tillverka svärd och liknande produkter.

Som den första stora järnkonstruktionen brukar man nämna "Iron bridge" i England från 1776. Men i Kina byggdes stora pagoder och andra konstruktioner av järn. Exempel på berömda sådan är pagoden i Luoning, Shantung från 1105.

Under Song-dynastin (960-1279) i Kina bedrevs järntillverkning i stor skala. Enligt Columbia Universitys utmärkta hemsida "Asia for Educators" tillverkades 125000 ton (amerikanska ton) per år kring 1078, vilket skulle ha varit en sexfaldig ökning från 800-talet. Songdynastins järnproduktion

Referensen till dylika beräkningar är Robert Hartwell. I en artikel av Donald Wagner från 2001 ifrågasätts om det går att göra en korrekt uppskattning utifrån de källor som finns. Wagner noterar också en stor variation i hur bergsbruket var organiserat. Hans slutsats är att det inte är orimligt med en produktion på 114 000 ton (metriska ton) per år vilket skulle motsvara 1,2 kg per person och år. Wagner jämför med en siffra för järnproduktion under Han-dynastin på 0,1 kg per person och år.
http://donwagner.dk/SongAdmin/SongAdmin.pdf

Sammanfattning. Lokalt fanns under Songdynastin betydande centra för järnframställning, med en totalt produktion på över 100 000 ton järn. Den relativa storleksordningen av järnframställningen per person var inte större än under svensk medeltid, men de kinesiska bergslagerna var många.

26 juli 2013

Biblioteket i grotta 17 i Dunhuang

Jag har tidigare nämnt grottorna nära Dunhuang i Gansi-provinsen på gränsen till Takla Makanöknen. (inlägg 26 februari 2011). Valerie Hansen ägnar ett kapitel i "The Silk Road, A new history", (Oxford 2012), åt de skrifter som fanns i grotta nummer 17. Grottan fungerade som magasin för skrifter som hörde till ett litet buddhistiskt kloster som hette "De tre rikenas kloster".

På 900-talet fanns det runt femton kloster i grottområdet vid Dunhuang. Valerie Hansen kallar dom inte för "Mogao-grottorna" som är det namn som Unesco använder, utan hon skriver bara Dunhuang-grottorna. Området utgör en av buddhismens bäst bevarade heliga platser, med nästan 500 grottor med väggmålningar skapade mellan år 366 och fram till 1300-talet. I grotta 17 fanns ca 40000 skrifter från 405 till 1002, i huvudsak buddhistisk litteratur och historik kring hur buddhismen spreds från Tibet. Den mest berömda skriften är den tryckta Diamantsutran från år 868, världens äldsta tryckta bok, men det mesta är handskrivet på pappersrullar eller palmbladsformade papper. Arbete med att bevara sådana dokument finns beskrivet här: http://idp.nlc.gov.cn/archives/news29/idpnews_29.a4d
Se även ett foto som togs av Aurel Stein av dokument han "förvärvade" i Dunhuang.

De flesta texterna var skrivna på kinesiska eller tibetanska. Efter att gökturkarna förlorat makten till Tangdynastin på 630- och 640-talet stationerades kinesisk militär i området. Tangs inflytande var starkt fram till An Lushan-upproret 755, men efter det fick tibetanska imperier allt mer kontroll. Från 786 styrde den tibetanska Yarlung-dynastin, fram till 848. Efter det kom en släkt av lokala kinesiska generaler att styra området, formellt under Tang tills dess slut 907, men i praktiken som egna lokala kungar ända fram till 1002.
Även under denna tid var inflytandet från Tibet viktigt, och en buddhistisk pilgrimsväg fick från Indien via Dunhunag till det heliga berget Wutai i norra Kina där vishetens bodhisattva Mañjuśrī dyrkades. Från 1038 dominerades Gansu av tanguternas rike Xi Xia (västra Xia-dynastin 1038-1227), tanguterna var tibetansk-talande buddhister med huvudorten just öster om Gansu). Även riket runt Turpan, med staden Gaochang (på uiguriska Kara-Khoja), var i huvudsak buddhistiskt.

Utöver texter på kinesiska och tibetanska fanns ett mindre antal skrifter på sanskrit, khotanesiska (2300 texter), sogdianska och ujgur (totalt bara 40 blad) i grotta 17. Samt ett enda blad skrivet på hebreiska, en bön på 18 rader som hopvikt fungerat som en talisman. Bild här: http://expositions.bnf.fr/parole/grand/018.htm

Buddhister kom från Indien via området runt Khotan i södra Takla Makan, och det iranska språket khotanesiska var det första som de buddhistiska klassikerna översattes till från sanskrit. Sogdianska var ett annat iranskt språk, sogdierna hade handlat längs sidenvägen sedan länge och mindre grupper av dem levde i alla samhällen mellan Kina och Khorasan. Sogdierna samarbetade med turkiska folk och från ca. år 1000 kom sogdianskan att ersättas av ujgur (uigur-turkiska). Några dokument var skrivna på en blandning av sogdianska och uigur och visar på övergångsperioden. Två dokument på sogdiska visar att det hade funnits  zoroastriker i Dunhuang, men 845 förbjöd Tangdynastin flera religioner och zoroastrismen försvann.

Från år 960 konverterade en rad turkiska grupper till islam, först Kara-khaniderna runt Kashgar i västra Takla Makan. År 1006 erövrade de Khotan. Uigurer från Ganzhou/Zhangye tog makten i Dunhuang 1002. I samband med det förseglades grotta 17, men skälen till det finns inte dokumenterade. Från 1030 styrdes Dunhuang av tanguternas Xi Xia.

Med Djingis khans framfart förändrades sedan allt. Först enades eller besegrades de mongolisk/turkiska folken norr om bergen, med namn som kereiter, tatarer och naimaner. Från 1206 började expansionen söderut. Uigurerna valde att bli vasaller under Djingis Khan  medan tanguterna hörde till de som krossades (1227).

Valerie Hansen skriver om hur munkar från olika religioner försökt översätta sina texter till kinesiska. Manikeisterna försökte medvetet utnyttja buddhistiska texter och begrepp, och beskrev Mani som som en vishetslärare i nivå med Buddha och Lao-tse. Nestorianska kristna valde istället att försöka översätta kristna begrepp direkt till kinesiska även om resultatet blev svårbegripligt. Fadern, sonen och helige anden blev "Merciful father, Light son, King of the pure winds". Hansen skriver att bara "barmhärtige fader" skulle ha varit begripligt för en kines. Nu är ju inte tre-enigheten ett så enkelt begrepp att översätta.

Det omvända gäller också, fundera till exempel över hur troligt det är att vi lyckas översätta buddhistiska begrepp så att det blir begripligt. Som exempel kan man ta namnet på klostret som ägde grotta 17: "The Three Realms Monastery".  Buddhismens tre riken är i översättning "begärets värld, världen av form och världen utan form".  


Grotta 17 innehöll mycket mer än religiösa dokument, där fanns även diverse papper med skrift på som munkarna använde för att träna sig att skriva på. I boken går Valerie Hansen igenom forskningen rörande mängder av olika dokument från Takla makan-området och konstaterar att mycket få av dem talar om långväga handel, det mesta som dokumneterats är vanlig handel som man kan förvänta sig mellan lokala städer.

Valerie Hansen huvudpoäng är därför att "sidenvägen" som begrepp främst står för kulturell överföring av språk, religion, konst och teknologi. Den materiella betydelsen av långväga handel längs sidenvägen var enligt henne inte särskilt betydelsefull under den period som boken täcker, 200 - 1000 e.Kr.

Betalningsmedel var siden, spannmål eller mynt (bronsmynt från Kina eller silvermynt från väst). Siden var sold under Tangdynastin, under åren kring 740 betalades det ut 900000 rullar av siden per år till soldater stationerade i Gansu och Xinjiang. Detta gjorde givetvis siden till en huvudprodukt i handelsutbytet, då soldaterna handlade vidare med sidenet. Men det upphörde vid An Lushan-upproren 755, och "sidenvägsekonomin" kollapsade.

Jag menar att detta har betydelse för hur man ska förstå Mervs försvinnande. Om Mervs rikedom inte berodde på att Merv skulle ha varit en oumbärlig omlastningsplats längs sidenvägen, utan mer på Mervs betydelse som centralort för abbasiderna och sedan för seldjukerna, då blir det begripligt att efter mongolernas förstörelse så kunde de välja att inte bygga upp Merv. Istället blev Samarkand och Herat de centrala knutpunkterna, utifrån nya lokala förutsättningar.

Valerie Hansens uppräkning av typiska sidenvägsprodukter är också intressant. Hon konstaterar att en marknad i Turfan år 743 hade priser för 350 olika artiklar, mest olika typer av textilier, olika grönsaker och djur. Som typiska "sidenvägsvaror" nämner hon "ammoniumklorid, "xiang" (kan vara aromatiska ämnen, kryddor eller medicin), socker och mässing". Ammoniumklorid (salmiak) används vid metallbearbetning som flussmedel, som ingrediens i färger och för avkalkning vid garvning av hudar.

I register över värdefulla varor i kloster stod bland annat "Merv-siden" vilket berodde på att Merv hade skapat en egen stil, som sedan användes även vid produktion i Kina. Däremot är olika ädelstenar kvitto på långa transporter, jade från Khotan, lapis lazuli från Badakhshan, korall och agat från Indien, bärnsten från Östersjön och pärlor från Sri Lanka.

Handel med slavar var också en del av sidenvägens marknad, och slavar var även vanlig tribut. Men inte heller inom detta område är det fråga om storskalig eller långväga handel, som den som bedrevs med slavar till mamlukerna.

Migration i stor skala skedde däremot längs "sidenvägarna".Ovan nämns hur folk från Indien etablerade sig runt Khotan. Nomadfolk rörde sig i området, ibland i form av mer organiserade militära förflyttningar. Det genererade i sin tur flyktingströmmar. Tibetanska imperiet är ett exempel, liksom tanguternas rike. Störst betydelse hade de turktalande folkens omfattande spridning västerut från 500-talet, och senare mongolernas expansion. Förutom Djingis Khans mongoler fanns många andra mongoliska grupper. Viktigast var khitanerna som etablerat Liaodynastin i Kina  907-1125 men sedan fick fly undan angrepp från manchuriska jurcher. Khitanerna flyttade hela vägen västerut till området runt Issyk-Kul där de  upprättade ett buddhistiskt rike med huvudstad Balasagun (Khara-Khitan 1124-1218, minnesregel är att "khitan" gav upphov till namnet Cathay som användes för norra Kina). 

Slutligen, Valerie Hansen menar att den mest använda vägen från Takla makan västerut var den som gick norrut från Aksu upp mot Issyk-kul genom Bedelpasset (4200 m.ö.h.) och sedan fram till staden Balasagun (som sogdierna kallade Suyab), nära dagens Tokmok, och sedan vidare till Samarkand. Det är denna vägen som den berömda munken Xuanzang färdas 630. För mer om de olika passen över bergen, se inlägg 8 januari 2011. Bedelpasset verkar inte vara den enklaste vägen men alla vägar innebär att pass på över 3500 m.ö.h. ska passeras. Och bara det talar ju för Valerie Hansens ståndpunkt att handeln aldrig kan ha varit väldigt omfattande.












15 juli 2013

Styrka genom självmotsägelse

Mäktiga eliter har en förmåga att skapa stöd genom att utnyttja "det bästa ur många världar" på ett sätt som accepterar självmotsägelser. Mitt exempel här är katolska kyrkan på medeltiden.

Katolska kyrkan är en av de mest framgångsrika organisationerna genom tiderna. Från påven Gregorius Magnus på 600-talet till dagens påve Franciskus har den lyckats övertyga människor om sin betydelse. De mäktigaste påvarna på 1200-talet var de som kunde kombinera två världar. Mystik förenades med kanonisk rätt systematiserad genom Aristoteles logik, och ett kristet kärleksbudskap kombinerades med att kyrkan militärt utnyttjade olika allianser i sitt eget syfte och en brutal inkvisition.

Katolska kyrkan var framgångsrik med en med ritualer fylld värld som skapade mening och mystik åt fattiga människor, och ett löfte om syndernas förlåtelse. Samtidigt tilläts ingen egen personlig väg till insikt, kyrkans mystik var reglerad och styrd av organisationen.

Ofta nog är elitens förmåga till självmotsägelse resultatet av vad som framstår som en naturlig anpassning till omständigheterna, och först i efterrationaliseringen måste ett visst mått av självbedrägeri till. Detta kan ibland kallas kompromiss, men i ett ideologiskt system med fastställda dogmer som den katolska läran blir det tydligt att det rörde sig om självmotsägelser.

Denna förmåga att sammanfoga motsättningar går på djupet i vad som är katolskt ortodoxt. Kyrkomötet i Chalkedon (som idag är en del av Istanbul) år 451 fastslog att Kristus är en person i två naturer, den ena mänsklig och den andra gudomlig. De riktningar som försökte lösa upp denna paradox utmönstrades. Dels var det de armeniska, koptiska och etiopiska kyrkorna som sökte en väg där gud är gud och Kristus mänskliga natur en del av den. Dels de nestorianska kristna som hävdade att Kristus i första hand hade en mänsklig natur och att Maria därmed inte kan kallas för "guds moder". Nestorianerna bildade skola i Nisbis i Turkiet men drevs sedan alltmer österut. Namnet "nestorianer" kanske mest deras kritiker använde, kyrkan kallas "Österns syriska kyrka" eller varianter på det (på engelska "Church of the East").

Den katolska kyrkan integrerade en förmåga att acceptera dubbla lösningar och utnyttjade det för att ta upp kampen om makten med världsliga kejsare. Investiturstriden kring år 1100 kunde lösas genom att kyrkan accepterade att romersk-katolske kejsaren fick makt att tillsätta kyrkans män i de regioner där kejsaren styrde, något som i princip var direkt fel ur kyrkans synpunkt. Men denna lösning skapade en fristående mäktig kyrka istället för att den skulle ha tvingats underordna sig den världsliga makten, så som skedde i den grekisk-ortodoxa kyrkan och även inom islam (där sultanerna utmanövrerade kalifen). Utifrån denna position kunde sedan påven mana kungar till krig och korståg.

Även idémässigt kunde katolska kyrkan enas om paradoxala lösningar. Aristotelisk logik och romersk rättstradition användes för att bringa reda i dogmerna, men allt eftersom man fick bättre kännedom om Aristoteles skrifter, via översättarna i Toledo och från direktöversättningar från grekiskan från 1200-talets mitt, stod det allt mer klart att dessa skrifter stod i konflikt med idén om en Gud som skapat allt och som kunde ingripa i sin skapelse. Fritänkare som Pierre Abelard (1079-1142) straffades, fast just i hans fall kanske mer för hans fria leverne än för hans läror. Särskilt de som tagit intryck av Ibn Rushd, de så kallade averroisterna, utvecklade tanken att hela skapelsen går att förklara med förnuftiga argument.

Alltså förbjöds studier i de metafysiska delarna av Aristoteles, men det visade sig vara en alltför stelbent lösning. Istället hittade Thomas af Aquino (1225-1274) och de andra skolastikerna fram till en formel som förenade tro med förnuft i en för mig paradoxal formel. Gud är (med reservation för att jag som icke-troende inte alls kan ge rättvisa åt detta) både en abstrakt skapare som är överallt i evighet, som förnuftsargument kan användas för förstå bättre, och samtidigt den konkreta kärlekens personliga Gud som bara tron kan ge insikter i och Gud är mänsklig i den meningen att människan är Guds avbild. Här finns även en politisk slutsats, inspirerad av Augustinus åtskillnad mellan Guds rike och riket på jorden, där den politiska makten inte måste vara religiöst styrd utan enbart styrd av "naturliga lagar", vilket i praktiken var antikens dygder och naturrättslära. Den politiska makten fick dock enligt teorin inte gripa in i den religiösa sfären, däremot var det inget hinder att prästerna lade sig i politiken.

Dessa motsättningar hade även diskuterats inom islam. (Referensen är främst Ronny Ambjörnssons "Tankens piligrimer" från 2002). Den riktning som stod för att det finns naturlagar som inte Gud ändrar på, att koranen var en historisk skapelse och att människan har en fri vilja och kan skilja gott från ont kallades mutaziliter.

Denna riktning motarbetades av de ortodoxa islamska lärda. Men några kalifer kom att gynna tänkare med denna riktning, främst al-Mamun (786-833), som grundade "vishetens hus" i Bagdad. Denne kalifs förföljelser av olika grupper av muslimer gjorde honom dock djupt impopulär och skadade även mutaziliternas rykte. Man såg det som en bekräftelse på att en så gudlös kalif var farlig för samfundet.

Aristoteles gör dock ett djupt intryck på flera av filosoferna, främst al-Farabi, Ibn Sina och senare Ibn Rushd. Den som står för den lösning som blev sunni-islams huvudriktning var al-Ghazali, (1058 (450 H) -1111). Han försöker hitta en balans mellan religiös mystik (främst sufism) och förnuft. Men al-Ghazali var konsekvent i sin slutsats att ska man tro på Gud måste man i första hand tro, förnuftsargument fungerar helt enkelt inte. Detta får även återverkan på al-Ghazalis politiska teori (som finns i hans "Återupplivandet av religionens vetenskaper"). Han hävdar att den politiska makten måste ha både en andlig och en politisk del. al-Ghazali skiljer sig åt från Thomas af Aquino på denna punkt, även om de liknar varandra i sina försök att förena mystik och förnuft. al-Ghazalis tankebyggnad var mer konsekvent men innehöll alltså inte den förmåga till självmotsägelser som det katolska tänkandet lyckades så bra med.

Här blir det väldigt frestande att göra en modern analogi som givetvis är långsökt. Dagens ideologier tycks ha en fantastisk förmåga att innehålla självmotsägelser. Kanske kommer man i framtiden att se på dagens politiska tankeriktningar som vi nu gör på diskussionerna mellan monofysitiska och dyofysitiska kristna, som svårbegripliga nyanser som tydligen hade en viktig politisk betydelse. Vinnarna är de som lyckas bäst med att behålla makt och rikedom, medan de använder logik och förnuft så som det passar dem bäst.

5 juli 2013

Rabban Sauma - från Peking till Paris

Jag läste en bok om en nestoriansk munk från Peking som var den förste från Kina som reste till västeuropa och som lämnat en reserapport efter sig. Denne Rabban Sauma (1220-1294) ville besöka Jerusalem men fick istället i uppdrag av Ilkhanatets khan att resa på diplomatiskt uppdrag till påven för att försöka samordna ett angrepp på Egypten mellan mongolerna och korstågsfarare. Då ingen påve fanns i Rom när han kom dit fortsatte han till Paris och Bordeaux. Boken heter "Voyager from Xanadu" av Morris Rossabi, California Press 1992.

Rabban Sauma var bara ett år i Europa, han kom till Neapel 1287, och åkte tillbaka till Persien ett år senare.  Rabban Saumas resa är i sig ett äventyr, och hans uppdrag visar på olika allianser som sonderades mellan mongoler och kristna.

1287, det var sent i korstågens historia. Påven hade dött, kardinalerna satt i möte. Rabban Sauma reste vidare till Frankrike där kungen hette Filip den sköne. Där fanns inte den stridbare Ludvig IX/Saint Louis, Filips farfar, han dog av dysenteri på korståg i Tunisien 1270. Hans mäktige yngre bror Charles av Anjou, kung av Sicilien, dog 1285. Samma år blev Filip/ Philippe IV krönt till konung i Paris och det var denne kung som Rabban Sauma skulle övertyga om vikten av att ena sig med mongolerna för ett angrepp mot mamlukerna.

Rabban Sauma var 67 år, en munk som rest hela vägen från Kina, kristen men av en nestoriansk tro som katolikerna var skeptisk till. Filip var bara 19 år. Men han var mycket intresserad av den gamle mannen som rest så långt. För Rabban Sauma var reliker viktigt, hans reseskildring prioriterar att noga skildra alla besök på heliga platser. Filip visade upp Saint Chapelle i Paris, där reliker fanns från plundringen av Konstantinopel 1204 men också sådana som köpts in av farfar Ludvig den helige. Jämte Rom blev detta det närmaste Rabban Sauma kom sin resas mål, att få se de historiska platserna och relikerna i Jerusalem. Filip sade artigt att kortåg var han intresserad av men i praktiken hade han fullt upp med maktspelet på hemmaplan.

Det var Kublai Khan som skickat ut Rabban Bar Sauma och hans gode vän och lärjunge Rabban Markos (1245-1317). Munkarna var av uighurturkisk bakgrund, uppväxta nära Kublais huvudstad Khanbaliq (dagens Peking). Kublais idé var att de skulle knyta kontakter med ledare i väst och återkomma tillsammans med ett större antal kristna lärda som kunde bistå med administrativ utveckling och insikter i kristendomens betydelse. Tidigare hade han bett bröderna Polo om detta men när de kom till Kina på sin andra resa 1275 hade de inte följe med munkar, däremot var sonen Marco Polo med. Och de hade med sig helig olja från Jerusalem, något som visade att det gick att resa dit.

Sauma och Markos startade sin resa någon gång runt 1277. De reste delvis samma väg som bröderna Polo. Men det var inte enkelt. Till exempel hade Kashgar förstörts, en stad som Marco Polo beskrivit som en blomstande stad. Munkarna reste sedan via Talas där de var tvungna att dölja sitt uppdrag för Chagataikhanatets ledare Kaidu. Striderna mellan Kublai khan och Kaidu khan hade pågått sedan 1268. Konflikten ökade i intensitet på 1280-talet och bidrog till att det aldrig blev aktuellt för någon av de två munkarna att resa tillbaka till Kina. Hade Kaidu kommit på att Rabban Sauma och Markos bar på ett brev från Kublai khan till Kaidus fiender Ilkhanatet så hade nog resan tagit slut här. Det måste ha varit mycket nervöst,  men att de inte ifrågasattes visar att det var vanligt med resande munkar.

1280 kom de till Khorasan och bodde då i staden Tus. Tus var återuppbyggt efter mongolernas angrepp och en viktig helig stad för shiamuslimer. Men här fanns även en nestoriansk församling, som välkomnade munkarna. De hade dock ett uppdrag och skulle vidare till Bagdad och sedan Tabriz.

Tabriz var Ihlkhanates huvudstad. Mongolerna hade valt denna stad eftersom den låg bättre till om man ville hålla stor hjordar med betesdjur än Bagdad. Strategiskt låg den också bättre till då det var nordgränsen mot det fientliga mongolrikena i norr som var viktigast att bevaka. Abakha Khan regerade där 1265-1282.

För de kristna var den viktigaste staden i området staden Ani i det som idag är östra Turkiet. Här hade armeniska kristna verkat sedan 300-talet. Staden var som mest betydelsefull kring år 1000, då hade den över 100000 invånare. Sedan hade den drabbats av flera belägringar, och under mongolernas styre tappat i betydelse.  Ett besök här var givet för munkarna, men de fick sedan rådet att inte försöka resa vidare till Jerusalem, det var för farligt. Abakha Khan hade invaderat mamlukernas land i norra Syrien, men förlorade 1281 i det andra slaget vid Homs.

Det blev ingen resa till Jerusalem, istället slog sig munkarna ned i närheten av Tabriz.

Några år och byten av khaner senare godkände Arghun khan (r.1284-1291) att Markos fick bli de nestorianska kristnas överhuvud. Det var en post han nådde då de kristna förstod att utnyttja att de fått en ledare med lejdebrev från Kublai Khan själv, något som säkrade deras position inom det mongoliska riket. I sin nya roll fick Markos namnet Yahballaha III. Likt sin far Abakha var Argun buddhist men pro-kristen och gynnade den nestorianska kyrkan. Argun khan fortsatte en tidigare politik att försöka skapa en allians med korsfararna mot mamlukerna. Det är därför han utsåg Rabban Sauma till att resa till Europa 1287.

22 februari 1288 blir en italiensk fransiscanermunk vald som påve Nicolaus IV. Rabban Sauma, som träffat franske kungen i Paris och även säkrat visst stöd från den engelske kungen Edvard I vid ett möte i Bordeaux, lyckades få den nye påven att skriva ett svar till mongolernas khan med vissa löften om samordnat angrepp mot mamlukerna. Men villkoren var många och i praktiken skedd inget. Korsfarar-staterna föll, Tripoli 1289 och Acre 1291.

Mongolerna under Arghun khan gick inte heller till angrepp mot mamlukerna. Rabban Sauma fortsatte sitt liv som munk till 1294. (Först år 1299, under Ghazan khan, invaderade Ihlkhanatet Syrien och det kriget pågick fram till mamlukernas seger 1303.)

Rabban Saumas reseskildring finns inte kvar i original utan endast delar av den finns bevarad. Han återvände aldrig till startpunkten för sin resa, då hade kanske en annan typ av berättelse blivit bevarad. Publiken för den avskrift som finns kvar var främst var den nestorianska församlingen i Ihlkhanatet och det kan förklara prioriteringen av de rent religiösa elementen av resan.

Detta var en tid av långa resor. De mest berömda resenärerna var Marco Polo (som reste ut 1269, lämnade Kina 1289 och var tillbaka i Venedig 1295) och  Ibn Battuta (som reste 1325-1353).
Dessa två var främst intresserade av handel. En annan resenär som mera hade samma roll som Rabban Sauma var den franske munken Vilhelm av Ruysbroek som under sjunde korståget 1254  reste till Karakorum för att sondera om de kristna kunde få militärt stöd av mongolerna.

En aspekt av Rabban Saumas skildring som jag vill lyfta fram var att han särskilt  noterade att Paris var en stad full av studenter. Han hade sett och kunde jämföra med några av världens största städer (Khanbaliq, Tabriz, Konstantinopel, Rom) och intrycket var att ingen annan stad hade så stor andel studenter som Paris. Något måste det betyda i historien om universitetens framväxt på 1200-talet.





28 juni 2013

Korstågstid 1220 - al Kamil och Fredrik II

Korstågen till det Heliga landet illustrerar otäckt väl hur något kan planeras och genomföras med en avsikt men resultatet blir något annat. Erövringen av Jerusalem 1099 slutade med en massaker, det fjärde korståget nådde inte Palestina utan ledde till förstörelsen av Konstantinopel 1204. Flera andra korståg hade erövringen av Egypten som mål, vilket misslyckades, men bidrog till att mamlukerna kunde upprätta sitt militärledda styre. Flera kristet styrda riken bildades visserligen i och runt Jerusalem men de blev inte stabila. År 1303 var enbart Cypern kvar som korsfararstat. De italienska handelsstäderna, främst Venedig, som skeppade över korsfarare och pilgrimer, var de som tjänade mest på korstågen.

Korståg var ett uppdrag som påven gav, påven kunde ge syndernas förlåtelse för handlingarna i ett heligt krig. Tre påvar framstår som de ivrigaste förespråkarna. Den förste påven var den som startade det som kallas det första korståget. Urban II (påve 1088-1099) predikade att "Gud vill det" i Clermont 1095. Den andre påven, Innocentius III (påve 1198-1216) beslutade om det fjärde och femte korstågen. Dick Harrison skriver att han allmänt anses vara historiens mäktigaste påve någonsin. Innocentius införde en kyrkoskatt avsedd för krig och lyckades motivera fjärde korstågets skövling av Konstantinopel i kristna termer. Vid det stora kyrkomötet 1215 beslöts om en allt mer fundamentalistisk jakt på muslimer, judar, kättare (dvs kristna icke-katoliker som greker och katarer) och hedningar. Korstågen gick inte bara till östra medelhavet. En offensiv pågick i Spanien, med slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 som symbol för reconquistans framgångar. Och i Baltikum var tyskar, danskar och svenskar ute med korset.
Den tredje påven var Gregorius IX (1227-1241), som bannlyste tysk-romerske kejsaren Fredrik II år 1227 för att han inte var stridbar nog i kyrkans tjänst. Gregorius grundlade den katolska inkvisitionen och lade därmed juridisk grund för fortsatta förföljeser av oliktänkande.

Bland araber i Egypten och Syrien framstod dessa påvar som avlägsna. Mer konkret var att olika "franjer", som europeerna kallades, anföll och skapade lokala korsfararriken i Levanten. Detta var "elit replacement" om jag ska använda ett begrepp som jag tog upp i inlägg 6 maj 2012. Denna eliten hade en kristen ideologi som de inte gav upp och inte heller lyckades förmedla till lokalbefolkningen. Rikena kom att göra en bas för pilgrimsresor och för handel under de tider då relativ fred rådde.

Amin Maalouf har skrivit bra om detta i "Korstågen enligt araberna", utgiven av Alhambra, 1994. I ett lokalt perspektiv var franjer ibland främst brickor i spelet mellan olika muslimska makthavare. Seldjuken Imad ad-Din Zengi massakrerade kristna i Edessa 1144 och skapade en maktbas. De shiamuslimska fatimiderna förlorade greppet helt om Egypten när deras sultan i försvaret mot angrepp från det kristna kungariket i Jerusalem bildade allians med Zengis son Nur ed-Din 1166. I de fortsatta striderna om Egypten var den mest konsekvente generalen en viss kurdisk napoleontyp vid namn Shirkuh (död 1169). Hans armés framgångar, och hans motståndares misslyckanden, ledde sedan fram till att kurdernas och sunni-islams mest kände ledare kom till makten, den Yusuf ibn Ayyub som i västerlandet kallas Saladin. Jerusalem återtogs 1187, utan blodbad. Om de motståndare han sedan fick skriver Colin McEvedy att " mångbesjungna stordåd utfördes av Rikard Lejonhjärta, riddaren av det tredje korståget, men historien minns Filip Augustus, som målmedvetet gjorde Frankrike till Europas främsta stat." Det Philippe II (1165-1223) gjorde var att överge korståget för att säkra framgångar i det fransk-engelska kriget. Det Rikard gjorde var att säkra Akkon (Acre) som sedan var korsfararnas brofäste fram till 1291.

1215 institutionaliseras den katolska fundamentalismen vid det stora kyrkomötet i Rom, det fjärde laterankonciliet. Det är på detta möte nattvarden definieras som att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, vilket inte direkt har med korståg att göra, men visar på en tankevärld som inte är lätt för mig att förstå. Reliker spelar en oerhört viktig roll, och bitar av Kristus kors likaså. Fynden från Konstantinopel återfinns i kyrkor i hela Frankrike. Se till exempel Saint Chapelle i Paris.

De så kallade femte och sjätte korstågen åren 1218-1239 bjuder på ett märkligt mellanspel. Korsfararna började med att angripa Egypten och belägrade Damietta. Den ayyubidiske sultanen Malik al-Kamil ville förhandla och erbjöd Jerusalem mot fred, men det blev inget avtal. Malik al-Kamil är sultanen på Giottos tavla "Franciskus av Assisi möter sultanen". Franciskus tros ha försökt mäkla fred 1219, sannolikt genom att försöka omvända sultanen, vilket inte lyckades. När de övermodiga korsfararna satte in sitt anfall mot Kairo 1221 så missbedömde de helt läget. Egyptierna öppnade dammluckor och själva Nilen bidrog till att spola bort angriparna i lera och dy.

al-Kamil utnyttjade sedan de kvarvarande franjerna i en konflikt med sin bror Muazzam som styrde i Damaskus och Jerusalem. Detta ledde till slut till ett fredsavtal 1229 med den motvillige korsfararen kejsar Fredrik II. I utbyte mot tio års fred avstod al-Kamil från Jerusalem, men muslimerna fick tillträde till Tempelberget. Stridbara religiösa krafter såg ingen nytta med en ogudaktig fred, al-Kamil och Fredrik II fick många fiender i egna led. Bägge prioriterade utbildning: Universitetet i Neapel grundades av Fredrik II och al-Kamil byggde skolor. Ruinerna av Madrasa al-Kamil Ayyub finns kvar i Kairo. al-Kamil gynnade sunni-islam av Shafií-skolan. Mausoleumet i Kairo över Imam al-Shafii pryddes år 1211 genom byggandet av en enorm kupol.  .

Freden tog slut 1239. Ayyubiderna återtog Jerusalem och fortsatte med sina inbördeskrig.
Och så kom mongolerna från öst. Seldjukerna förlorade i Köse Dağ 1243 och blev vasaller. Jerusalem slogs sönder år 1244 av kwaresmiska soldater ute på skövlingståg efter att ha flytt från mongolerna. Bagdad erövrades av mongolerna 1258. De enda som klarade att stå emot är de militärt specialiserade slavsoldaterna, mamlukerna. Deras maktövertagande i Egypten 1260 har jag skrivit om i inlägg 27/10 2012 och 13/4 2013.

I de händelserna spelade den franske kungen Saint Louis en stor roll. På svenska kallas han Ludvig IX den helige (kung 1226-1270). Hans korståg mot Egypten misslyckades likt det femte korståget. Men när jag skrev att avsikten med korstågen inte uppfylldes kan jag ha haft fel. Avsikten var kanske främst var att få syndernas förlåtelse. Och Saint Louis blev ett helgon.

Hur många deltog i korstågen? I det första korståget anses totalt 60-100000 människor ha deltagit men många var inte militärer. Bara Peter Eremitens följeslagare var uppåt 20000.

I fjärde korståget skulle 33000 soldater ha kommit till Venedig för utskeppning men enbart 12000 inställde sig, ett avtalsbrott som gav de venetianska intressena en möjlighet att ställa krav på kompensation . Vilket ledde till att man på vägen ut krossade Venedigs konkurrent, staden Zara, som låg i dagens Kroatien, då under Ungerskt styre, pikant nog styrt av en annan korsfarare, kung Imre.

I sjunde korståget mönstrade Saint Louis 2500 riddare, 20000 övriga soldater och 8000 hästar, enligt Jonathan Phillips "Holy Warriors". Saint Louis hade bättre koll på finansieringen än vid fjärde korståget, han såg till att egna bönder och kyrkoskatt fick betala, och behövde därför inte plundra kristna städer för inkomst skull.

15 juni 2013

Från Merv till Uppsala 922 och 1220

Merv låg i en korsväg. Huvudleden för karavaner gick mellan Samarkand och Buchara över Merv till Nishapur. Från Herat och Balkh kom leder från Indien. Men en väg gick också åt nordväst, via Khwarezm upp mot Volga. Och varför inte följa floden och sedan hela vägen till Uppsala. 

På googlemap är vägen från Merv till Rostov ungefär 360 mil. Rostov till Uppsala är 160 mil. Rostov var en  viktig handelsplats vid Volga. Men med de omvägar som krävs var totala sträckan från Merv i Turkmenistan till Uppsala kanske totalt närmare 580 mil. Reste man med 3 mil om dagen så var det alltså mer än ett halvårs göra att ta sig fram hela vägen, och i praktiken mer än ett år.

En klassisk skildring av en del av den vägen skrevs av Ibn Fadlan, Han reste från Bagdad via Merv till volgabulgarernas ledare Almish läger vid Volga. Han kom fram dit i maj 922. Almish hade meddelat att han var beredd att bilda allians och övergå till sunni-islam ifall han fick medel att bygga en försvarsanläggning. Almish var vassal under khazarerna (imperie 618-1048, som periodvis från ca 750 hade judendom som viktigaste religion, möjligen som ett neutralt val mellan muslimer på ena sidan och kristna på den andra). Almish ville sondera vilka möjligheter som fanns att bli mer obereoende. Ibn Fadlan var kalifens utsände och skrev en reserapport när han var åter i Bagdad. Där gav han bland mycket annat en inte alltför smickrande beskrivning av de nordbor han såg. En tänkbar arkeologisk plats där Ibn Fadlan såg en vikingagravsättning är Balymer-komplexet, i dagens Tatarstan. Han kallar varjagerna för rūsiyyah, ruser, och det är inte omöjligt att någon av dem hade en bakgrund i roslagen. Det kan få vara inspiration till att redogöra för en tänkt resväg mellan Merv och Uppsala.

Ibn Fadlan reste via Merv till Khwarezm. (Referens: Stewart Gordon, "When Asia was the world", 2008). Där styrde en från kalifen i Bagdad rätt oberoende shah (Afrighiderna, 305-995), men Khwarezm var  integrerat i ett muslimskt administrativt system. Därifrån följde Ibn Fadlan med en karavan om 1000 man och 3000 djur upp längs floden Amu Darja och sedan mellan Aralsjön och Kaspiska havet. Där fick de köpslå om passage med Oghuz-turkar (Ghuzz kallar Ibn Fadlan dom) för att ta sig säkra genom petjeneger-turkarnas område, och över Uralfloden, upp till Almish läger vid Volga. Ibn Fadlan beskrev även Basjkir-turkar, ett folk vars namn är bekant på grund av de fina basjkirhästarna.

Det går att spekulera i att vikingar rest denna väg åt andra hållet eller i alla fall kommit över Kaspiska havet under Ingvarståget och gått söderut därifrån.. På en runsten i Stora Rytterne står att Slagve avled i "karusm". Karusm kan vara Khwaresm men tyvärr lika gärna ett felstavat "Karthum", Gårdarike, dvs Novgorod.
http://www.svenskarunstenar.net/vastmanland/vs1rytterne.html

Mängder av silvermynt i vikingaskatter kommer från samanidernas rike (875-999), de erövrade Khwarezm ca 996, men handel med området kan ha skett utan att vikingar varit där, så mynten visar bara på en omfattande koppling mellan vikingar och islamiska områden.

Almish läger låg, enligt kartan i Stewart Gordons bok, en bra bit nedströms Bolgar, det samhälle som räknas som volgabulgarernas huvudort, och som låg 13 mil från dagens Kazan. Norr om Kazan levde volgafinnar som Mari och Udmurt, och lite mer västerut Mordvinier, namn som syns på kartan idag i form av ryska republiker.

Slaver hade etablerat sig sedan 700-talet i det som är dagens Ukraina och norrut men längs floderna fanns handelsplatser som kontrollerades av varjager, dvs nordiska väringar. Rostov var en tidig nyckelort (från 862). Den största skatten av arabiska mynt som hittas kommer från den arkeologiska platsen Timerevo, 7 km från Jaroslavl.  Från Rostov gick Volgaleden antingen via Beloje ozero (Vita sjön)  och Onega till Ladoga, eller förbi Tver till Gnezdovo vid dagens Smolesnk och sedan längs floden Dvina (Daugava) genom balters (semgaller och andra grupper) område till Östersjön. I Gnezdovo bodde slaver av en grupp som kallas krivichs, balter och en mindre del varjager (1/20 av gravarna). Gnezdovo var större än Birka.

Efter Ingvarståget 1040 minskade Volgaleden i betydelse, då mängden arabiskt silver avtog, medan leden från Gnezdovo och söderut längs Dnjeper till Svarta havet och Konstantinopel ökade i betydelse.

Samma resväg år 1220: I Khwarezm blev sultan Muhammad II störtad av Djingis Khan. Staden Urgench (Gurganj) utplånades 1221. Khwarezm-sultanatet hade bedrivit erövringskrig från 1212-1217 och flyttat huvudstaden från Urgench till Samarkand. Området var inte särskilt resvänligt på grund av konflikterna. Norr därom låg det vidsträckta område som styrdes Kuman-Kiptjak-turkar, efterföljare till petjenegerna. Kiptjak-turkar känner vi som de som förde inbördes strider vilket bidrog till en ständig ström av slavsoldater till seldjukernas och senare mamlukernas arméer. De blev slagna av mongolerna, ledda av Jebe och Subutai, i slaget vid Kalkafloden 1223.

Norr därom kring Bolgar fanns volgabulgarerna kvar, vid det här laget med 300 år som en islamiskt turkiskt samhälle med goda handelsförbindelser åt norr och söder. De höll stånd mot mongolerna 1223 men förlorade 1226.

I väster hade de olika ryska furstendömena utvecklats och de två viktigaste var Vladimir-Suzdal (1168–1389) och Novgorod. Vladimir låg 18 mil sydöstr om Rostov, Suzdal ligger 4 mil norr därom. Rostov var den ortodoxa kyrkans huvudort fram till 1125, då Suzdal fick den rollen. År 1220 styrde Juri II av Vladimir, sedan han vunnit över sin bror Konstantin som fick den mindre viktiga rollen som prins av Rostov. I det området låg även en av de äldsta städerna, Murom, som nämns redan från 862. mellan 1010 och 1393 var det ett eget prinsdöme. Från Murom kom Ilya Muromets, en legendarisk riddare av rysk typ, en så kallad bogatyr. Denne Ilya dyker upp i historier från 1000-talet fram till 1400-talet, och givetvis finns därför berättelser där han kämpade mot Batu Khan under mongolernas anfall 1238.

Handelsvägarna var nu annorlunda jämför med under vikingatiden. Hansan hade etablerat sig i Novgorod som blev en viktig handelsplats och leden mot Östersjön blev allt betydelsefullare. Längs nedre loppet av volga etablerade sig Gyllene Horden under Batu Khan, och de kom att handla söderut, till exempel slavhandel med mamlukerna i Egypten förmedlad av venetianare.

Bland mindre betydelsefulla orter år 1220 kan nämnas Tver, Moskva och Nizhny Novgorod (nya Novgorod). Nizhny Novgorod anses ha grundats just 1220 där floden Oka rinner in i Volga. Idag är det Rysslands femte största stad. Tver är känt från 1135, och blev prinsdöme från 1246, då den berömde Alexander Nevskis bror Yaroslav fick titeln.

1220 var "republiken" Novgorod av största betydelse. Men någon enkel resa därifrån till Uppsala var det inte. Söderut i baltikum var svenskar, danskar och tyskar ute på korståg. Bäst var nog att ta sig via Gotland som hade handelsavtal med Novgorod.

För nordisk historia vid denna tid får det här räcka med några hållpunkter.  Danske kung Valdemar II Sejr ledde korståg mot 1219 i samarbete med biskop Albert av Riga och biskop Theoderich. (Läs mer om detta i "Gud vill det!" av Dick Harrison, 2005). Svensk kung var Johan Sverkersson, av Bjälboätten, som led nederlag 1220 vid Leal, en seger för Öselborna. Dick Harrison skriver att det var "en händelse av största vikt i 1200-talshistorien" (sid 345 i Gud vill det!).

Så några längre resor österut från Uppsala var inte längre aktuella på 1200-talet.





4 maj 2013

Biblioteken i Merv

Mervs undergång beskrevs av den självlärde geografen och bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi. Han citeras av Svat Soucek i "Inner Asia", här i min översättning:

"Jag stannade tre år i Merv.  Hade det inte varit för den förstörelse som drabbade landet när mongolerna invaderade, så hade jag inte lämnat Merv utan stannat livet ut. Här fann jag gott stöd, ett bra klimat, goda vänner och mängder av utmärkta och lärda böcker.När jag lämnade Merv fanns där tio finansierade bibliotek vars like jag inte sett någonstans i fråga om storlek och kvalitet."

Sen följer en uppräkning av biblioteken som jag gör om till en lista:
- Aziziya, ett av biblioteken i moskén, döpt efter Azaz al-Din som arbetat för Sultan Sanjar, innan dess sålde han frukt och parfym innan han blev den som blandande sultanens drycker. Detta bibliotek innehöll ca 12000 volymer.
- Kamaliya, det andra biblioteket i moskén.
- Biblioteket i madrasan som donerats av Sharif, en laglärd av Hanafiskolan, som dog 1101. Sharif hade arbetat för Ghaznavidernas sultan Mahmud (död 1030) och senare dennes son. Sharif måste ha blivit rätt gammal.
- Biblioteket i nizamiya-madrasan, grundad av Nizam al-Mulk
- Samanifamiljens två bibliotek
- Amidiya-madrasans bibliotek
- Visiren Majd al-Mulks bibliotek
- Drottningens bibliotek i hennes madrasa
- Damiria-biblitoket i sufiernas mötesplats/värdshus (khangah)

"Lånevillkoren var så bra i dessa bibliotek att jag kunde låna hem 200 böcker i taget utan att jag ens behövde deponera pengar för deras värde. Jag slukade dessa böcker på ett vis som gjorde att jag glömde min familj och mitt eget folk. Kvaliteten i denna bok och de böcker jag kommer att sammanställa härrör från dessa samlingar som jag har beskrivit. När jag lämnade Merv, så vände jag mig ofta om och tittade tillbaka mot staden, och jag började sjunga på en sång som beduinerna sjunger "Nätterna tillsammans i Merv al-shahijan".

Det är en melankolisk bild som Yaqut ger oss. Han är den frigivne slaven som älskade böcker och som nu övergav Merv och återvände till Aleppo. Där skrev han sedan Mu’jam al-Buldan som kom att få stor betydelse för framtida upptäckare, handelsmän och historiker.

På 1200-talet förstördes många viktiga bibliotek. I och kring Khorasan, mellan Iran och Samarkand, fanns många bibliotek som skövlades vid mongolernas angrepp 1220-1222. Mongoliska soldater erövrade Bagdad 1258, som varit centrum för arabiska lärda sedan århundraden. Turkiska muslimska soldater förstörde universitetet i Nalanda i Indien, troligen 1193. Katolska soldater förstörde Konstantinopel 1204, ("det fjärde korståget"),  kanske den största enskilda förstörelsen av antikt kulturarv någonsin. Vilka förluster som gjordes av arabisk, persisk, indisk och grekisk litteratur vet vi inte. Ett kulturarv förstörs inte av en enstaka katastrof, men mycket arbete gick förlorat under denna period.

Självklart finns en lista på wikipedia, se "List of destroyed libraries". Listan är inte fullständig, Merv är till exempel inte med.

Ibn Sina beskriver ett bibliotek i Buchara år 998 (citat ur Svat Souceks bok): "en byggnad med många rum, som varje innehöll lådor med högar av böcker. Ett rum hade böcker om det arabiska språket och poesi, ett annat rum innehöll lagböcker osv. Varje rum var reserverat för en kategori av böcker."

Just biblioteken i Merv fascinerar mig särskilt. Merv var en av världens största städer under seldjukstyret 1150, med ca 200 000 invånare. Den betydelsefulla grannstaden Nishapur förstördes redan 1154 av oghuzturkar så Merv blev ännu viktigare för regionen fram till undergången 1221. I Merv fanns många bibliotek, och som central punkt för vägar från Indien, Tibet, Kina, Iran, och de turkiska rikena i norr, så var det många olika sorters böcker som kunde hamna här.

Befälet som utförde ordern att förstöra Nishapurs och Merv 1221 var Djingis Khans yngste som Tolui. Han dog av alkoholism 1229, men i mongoliskt tradition var han den som offrade sitt liv för att bota sin äldre broder storkhanen Ögedei. Toluis fru var den berömda nestorianskt kristna Sorghaghtani Beki, och deras söner blev alla storkhaner (de tre betydelsefulla var Mönge, Kublai och Hulagu).  Mongolerna hade vid flera tillfällen valt att spara användbara lärda personer och deras böcker och kartor. Men i Nishapur och Merv ville Djingis khan statuera exempel, och förstörelsen blev grundlig. Senare var det Hulagu som ledde angreppet mot Bagdad. En del av böckerna där flyttades till Maragheg-observatoriet och till den nya huvudstaden Tabriz.

Jag har hittat en referens rörande vilka böcker som kan ha funnits i Merv. Det är skrivet av Dr. Almaz Yazberdiyev, Director of the Library of the Academy of Sciences of Turkmenistan, Ashgabat. Han är lokalpatriot men givet att vi inte kan veta vilka böcker som fanns så är hans beskrivning i alla fall spännande, och jag associerar lite fritt från den.

Han börjar med att tänka sig att den siste sassanidiske shahn Yazdigerd III skulle ha haft med sig manuskript på persiska. Det kanske inte är så troligt med tanke på att han flydde för sitt liv undan araberna och mördades utanför Merv 651. Men kanske fanns det en skatt av gammal zoroastrisk litteratur i Merv, på avesta och pahlavi. Se en kopia den del av Avestan som heter Videvdad och som idag finns på Brittish Library:  http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/videvdad.html. Eller sogdianska texter som den zoroastriska bönen Ashem Vohu som hittats i Dunhuang i Sinkiang/Kina: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/ashem.html.

Manikeism och nestoriansk kristendom var tidigt viktiga religioner i Merv, och deras heliga böcker fanns där. Mani skrev sina sex heliga böcker på arameiska men de översattes till bl.a. persiska, sogidanska, uighuriska och kinesiska. Knappast något av dessa böcker verkar finnas kvar. I al-Nadims Fihrist finns ett utdrag. För  mer om det, se http://www.iranicaonline.org/articles/fehrest

P-O Skjaervö anger i "An introduction to Manicheism" att manikeismen ersattes av buddhism på de flesta ställer österut, att den dog ut i och med mongolernas dominans men att den fanns kvar bland perser som bodde i Turfan till 1600-talet. Samlingarna finns främst i Berlin: http://www.iranicaonline.org/articles/manichean-art.

Nestoriansk kristendom var så viktig i Merv på 400-talet att där fanns ett biskopssäte. Likt Mani skrev de på syriska/arameiska och deras skriftspråk fick stor betydelse i delar av centralasien. Enligt Svat Soucek "A history of Inner Asia" använde sogdierna det, och sedan turkarna innan de övergick till arabiska. Mongolerna ska ha använt arameisk skrift fram till 1940.

Buddhismen hade sin västligaste utlöpare i Merv, men på 1200-talet torde deras närvaro varit liten. I Balkh  var buddhismen mer betydelsefull men även Balkh led av mongolernas invasion 1220.

Sufier påverkades säkert av hinduisk och buddhistisk litteratur, men vad som fanns i Merv är oklart. De buddhistiska Khara-khitai hade mongolerna erövrat under expansion västerut 1216-1218. Mongolerna var inte negativa till buddhism, men lokalbefolkning som känt sig underkuvade av de främmande khara-khitai från Kina, övergav buddhismen.

Vad som säkert fanns i Merv var olika sufiska klassiker, från al-Bistami (804-875) och framåt, se inlägg 23/2 2013.

Merv blev provinshuvudstad i det arabiska imperiet, och utpost under de första hundra årens fortsatta expansion norrut. Merv var en betydlesefull bas för det uppror som skulle föra abbasiderna till makten och en arabisk storhetsperiod för staden var när kalifen al-Mamun levde i Merv åren 813-817. Då al-Mamun är känd för att ha gynnat byggandet av "Visdomens hus" i Bagdad vet vi att han var intresserad av att samla på böcker och omge sig med lärda. De berömda bröderna Banu Musas far träffade kalifen al-Mamun i Merv under dennes tid där. Vad detta kan avsatt för spår i boksamlingar 400 år senare vet jag inte. En idé om vilka böcker som fanns i persiska och arabiska bibliotek får man om man läser Fihrist av al-Nadim (se inlägg 18 juli 2012). 

Bland lagböckerna kan nämnas Sahih av al-Bukhari (810-869 ). Bukhari var en persisk lärd under samanidernas styre som skrev den kanske viktigast samlingen av hadith för sunnimuslimer, utöver den heliga Koranen.

I vetenskaps- och filsofi-lådorna bör ha funnits böcker av alla regionens berömda tänkare: al-Khwarismi, al-Biruni, Ibn Sina, al-Ghazzali, Omar Khayyam (se inlägg 26/2 2013) m.fl.

(Med flera inkluderar astronomen  al-Farghani, filosofen al-Farabi, filosofen al-Kindi, grammatikern Sibawayh, medicinaren al-Razi,  alkemisten Jabir från Tus (och skrifter som tillskivits honom), fysikern al-Hasan från Kairo, osv.  Se listor på wikipedia av typen List of Persien scientists and scholars och List of Arab scientists).

I poesirummet fanns böcker av perser som Rudaki, Daqiqi och Firdawsi (som skrev storverket Shahnama, som grundlade det moderna persiska språket), Nezami.  Araberna Abu Nuwas (757-815, som bl.a. inspirerade Omar Khayyam), al-Mutanabbi (915-965, kungaprisaren, som även skildrat furstarnas grymhet, se Adonis "Boken, platsens gårdag nu", Alhambra 2005), den rationella vegetarianen al-Ma'arri (973-1058) som skrev om en resa i himmel och helvete osv

Prosa: Tusen och en natt,  al-Hariris äventyrliga Makāmāt. Flera adab (dvs korta vackra texter) av al-Jahiz (776-868), författaren som också var biolog. Hans "Djurbok" i sju volymer får mycket beröm i Robert Irwins "Night and Horses and the Desert", Penguin antology of classical arabic, 1999. Irwins tar upp många författare, varav de flesta är poeter. Irwins boktitel är en berömd rad ur ett poem av al-Mutanabbi.

I biblioteken fanns även översättningar av litteratur, till exempel de grekiska klassikerna. Populära var de indiska fablerna Kalila wa Dimna, översatta först till persiska och sedan till arabiska av Ibn al-Muqaffa (död ca 757).  al-Muqaffa var även betydande som författare.

Historia och geografi. Då jag har Ibn Khaldun som favorithistoriker nämns hans referenser i inlägg 16 och 27 september 2012. Ibn Khaldun var verksam i Nordafrika på 1300-talet men en hel del av de arabiska författarna var kända i hela det område som utgjort det abbasidiska imperiet, från Spanien till Khorasan. Ibn Khalduns källor kan alltså även ha funnits i Merv. En historiker kan nämnas som räknas som en av de bättre författarna, al-Isfahani, han skrev hyllningar till den kurdiske erövraren Saladin.

Bland kartritarna kan man gissa att Balkhi-skolan hade störst betydelse i Merv. Men det fanns även turkiska geografer som den uighuriska språkmannen al-Kashgari. Yaqut själv är givetvis det stora namnet, som geograf verksam i Merv, men hans viktigaste böcker skrev han efter att han flytt från staden.

I boklådan för  "statskonst" fanns Siyasat-nameh av Nizam al-Mulk (se inlägg 13/4 2013) samt böcker av al-Mawardi och Hilal al-Sabi. Kanske även Qabus nameh av Keikavus, prinsen av Gurgan.

Kutadgu Bilig, ("Wisdom of royal glory") av uighuren Yusuf Khass Hajib, kanske också gick att finna i Merv. Den skrevs för karakhanidernas khagan i Kashgar på det turkiska språket Uyghur-Karluk. Till skillnad från "furstespeglarna" på arabiska innehåller denna bok goda råd till alla medborgare, inte bara till fursten. Enligt wikipedia avslutas den med vackra beskrivningar av hemlandet och naturens uppvaknande på våren, livsglädjen hos alla levande ting och åsynen av en karavan på sin väg från Kina.



13 april 2013

Seldjuker och mamluker

Ibn Khaldun, historikern som skrev Muqaddimah (Prolegomena) 1377, beskrev en dynastis cykel som ett utmätt öde från blomstring till senilitet över tre till fem generationer. Militära grupperingar från nomadfolk kunde ta makten i en större region, men blev snart bekväma, förlorade sin "asabiya", och gick under som maktfaktor. (Se mer om detta i inlägg 2 september 2012).

Vilka institutioner skapades för att bryta denna cykel? Seldjukturkarna satsade på "Iqta"-systemet för att finansiera sina militära åtagande och som ett sätt att fördela ut maktpositioner till de som var gynnade av dynastin. Den yttre pressen var hård, från öster anföll mongolerna och från väster kom korståg. Undan för undan lät seldjukerna och senare den ayyubidiska dynastin sina slavsoldater (mamluker) få en ökad militär betydelse. Till slut tog mamlukerna över makten. De valde den militärt starkaste som ledare och undvek att skapa en ärftlig dynasti. Kunde de bryta sig ur Ibn Khalduns ödesbestämda cykel?

Först en kort repetition av dynastierna och deras tidsperioder. Från 1040 bygger seldjukturkarna sitt stora imperium, besegrade ghaznaviderna (en dynasti av turkiska slavsoldater som tagit makten över de persiska samaniderna) och tog kontrollen i Bagdad. Khwarazmisk armé erövrade Khorasan redan 1154 och i Hamadan 1194, men seldjukerna behöll makten i Turkiet (Rüm-sultanatet) tills mongolerna gjorde dem till vasaller efter slaget vid Köse Dağ 1243.

Mamluksultanatet i Egypten existerade från 1250-1517, med början i Bahridynastin 1250-1382. De besegrade mongolerna vid Ain Jalut norr om Jerusalem 1260. Ayyubidiska dynastin, som styrt i Egypten 1171-1250, fanns sedan kvar som vasaller till mamlukerna i Syrien (t.ex. sultan Abu al-Fida, historiker och geograf) och oberoende i ett litet område i östra Turkiet till 1341. Mamluksultanatets norra gräns gick vid Eufrat.

Dehlisultanatet i Indien (1206-1526)  bestod av flera dynastier varav den första under perioden 1206-1290 var mamlukstyrd (mamluk kallades här även ghulam). De undvek angrepp från mongolerna, men bilden av mamlukernas styrka är mindre tydlig då mamlukerna i Indien inte direkt besegrade mongolerna. Den mest kände besegraren av mongolerna var Sultan Ala-ud-din Khilji i den efterföljande dynastin (regent 1296-1316) som inte var mamlukstyrd.

Hur var då seldjukerna organiserade? Hur hade ett nomadfolk med en armé av ryttare kunnat assimilera den organisatoriska arvet från persiska dynastier som ghaznaviderna och samaniderna? (Referens: Stefan Heidemann, Arab nomads and the seldjuk military, 2005).

En idealbild av hur de borde organisera sig skrevs av visiren Nizam al-Mulk. Hans bok heter Siyasatnama, persiska för "Regler för kungar". Den skrev han 1086-1091. Namnet "Nizam al-Mulk" är ett hedersnamn som han tog, det betyder "God ordning i kungariket". Han hette Abu Ali al-Hasan al-Tusi  (1018–1092) och var från Tus i Khorasan. Under sultan Malik Shahs regeringstid 1072-1092 var Nizam al-Mulk rikets mäktigaste man. Han mördades 1092 och det stora seldjukimperiet delades upp i mindre delar.

Hans egen makt grundades delvis på att han själv styrde över en stor armé av mamluker (hans hird skulle vikingen säga, men här var det alltså slavsoldater). Han förespråkade att sultanen ska hålla sig med mamluker eftersom de inte äger någon mark och inte kan bygga någon lokal egen maktbas. Men den huvudsakliga finanseringen av militären ansåg Nizam al-Mulk skulle basera sig på "Iqta-systemet".

I Iqta-systemet får lokala befälhavare förfoganderätt över ett markområde vars bönder de kan beskatta, men det ges på begränsad tid och centrala sultanmakten kunde även besluta om skattesatsen. Systemet kräver inte en central byråkrati för skatteindrivning, en sådan hade troligen inte seldjukerna kunnat åstadkomma av praktiska skäl. Men en nackdelen var att det var svårt att skapa ett bra "investeringsklimat", den lokala iqta-innehavaren har inga klara spelregler utan kunde alltid förlora sina investeringar, och dessutom fanns det fördelar med att undanhålla skatter från den centrala makten. I praktiken kunde de lokala Iqta-innehavarna vara relativt självständiga.

Vill man läsa på om Iqta-systemet finns en bra referens som är japan, Tsugitaka Satō. 1996 publicerade han "State and Rural Society in Medieval Islam".

Den religiösa lagen ställde upp begränsningar för sultanens makt, bland annat när det gäller beskattning. Ibn Khaldun skriver att "när skatteuttagen är låga är undersåtarna energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteinkomsterna". (Prolegomena, svenska översättningen sid 271). Men när dynastins enkla beduinkaraktär avtog ökade pålagorna. "Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner". Dynastin börjar då leta ytterligare pengar för truppernas sold. Sultanen driver in skatter från handeln. Affärerna avtar. "Skatter lades till och med på pilgrimerna som begav sig till Mecka. Salah al-Din satte stopp för detta, liksom den almoradiviska emiren." Ibn Khalduns budskap är att det finns en rimlig nivå av skattesats, och att muslimskt rättrådiga härskare borde klara att finansiera sin maktapparat med den nivån av beskattning. Men på grund av deras avtagande "gruppkänsla" och ökande dekadans så klarar de inte det.

Ibn Khaldun förklarar sin cykel utifrån en bristande moral. Det går iställlet att göra en ekonomisk tolkning, en slags nomadernas konjunkturcykel.

I Nizam al-Mulks idealbild ingick att den som hade makt över skatteuppbörden inte skulle ha den politiska makten, men i praktiken gick inte det att upprätthålla. Detta  ledde till att sultanen stärkte mamlukstyrkorna istället. Dessa finansierades med skatt på handel, vilket gav ett intresse för att säkra upp handelslederna.
En annan nackdel med Iqta-systemet var rent militär. Iqta-systemet innebar att flera män med militär utbildning blev upptagna med jordbruk under vissa perioder på året. Enligt Stefan Heidemann var det detta som ledde till att Salah al-Din och hans dynasti allt mer förlitade sig på mamluker. Sådana trupper vann över korsfarare i slag 1249/50.

Den gamla arabiska adeln ansågs militärt svag och uteslöts från Iqta. Senare kom Saladins bror att skapa ett sätt att integrera vissa nomadiska beduiner genom ett internt "emirat al-arab", där nomaderna mot att de lät sig beskattas fick en formell status under Ayyubiderna.

Lagen var viktig, det var ortodox islamisk lag så som den etablerades under Harun al-Rashids tid som kalif för abbasidernas stora imperium, 786-809 (referens Benjamin Jokisch, Islamic Imperial Law). Nizam al-Mulk propagerade för den mest ortodoxa av lagskolorna, Shafií.

En annan viktig institution var waqf (donationer) där egendomar kunde skyddas från expropriering då de kom att ägas av stiftelser som drev olika inrättningar, samt milk som var ett privat ägande utan skyldighet att ställa upp med militär. Milk kunde dock sultanen ta över om han fann lämpligt.

Nizam al-Mulk grundade en utvecklad typ av madrasas - nizamiyyah, skolor med syfte att utbilda i sunni-islam och därmed gynna de sunnitrogna delarna av de muslimska lärda, på bekostnad av shia ismailitiska läror. En viktig del av Siyasatnama bestog av kritik av ismailism (det fatimidiska kalifatets doktrin).

Utbildningen var förbehållen de rika familjernas män. Det var inte fråga om någon folkbildning, och vanligt folks möjlighet att organisera sig begränsades kraftigt av att de saknade utbildning. Det gjorde att den religiösa ledningen och grupptillhörighet till släkten ofta var det som avgjorde hur flertalet kunde agera i samhället. Migration var en av de få möjligheterna att ändra sin livssituation som de fattiga hade. Men i Iqta-systemet var även fria bönders rättigheter att flytta begränsade och slavarbete var vanligt. Sufism kunde utgöra en religiös utväg från alltför svårt förtryck.

Grupptillhörighet var även styrande i de rika familjerna. Seldjukerna var en dynasti vars medlemmar fick företräde till viktiga positioner, oavsett meriter. Denna princip gav förutsägbarhet och lojalitet, men till priset av att kompetens utan rätt släktbakgrund inte utnyttjades. Ibn Khaldun kallar detta "asabiya", även om han kan ha haft en mer utvidgad släktkänsla i tankarna. Men asabiya avser inte den religiösa sammanhållning som islam skapade, utan det såg Ibn Khaldun som en separat viktig social kraft.

En svaghet i seldjukimperiet var dess oförmåga att organisera regler för ordnad övergång vid sultanens död. Malik Shah fick makten genom att vinna ett inbördeskrig gentemot styrkor ledda av hans farbror, och efter 1092 bryter inbördeskrig ut igen. Den grundläggande principen för maktdelning hade hämtats från turkiska nomadfolks sätt att dela makt, genom förläning till alla manliga släktingar. Det liknar vad som hände inom mongolriket efter Djingis Khan, alla söner får sitt eget lydland.

Malik Shah hade en bror och fyra söner. Jag ska inte redogöra här för hur maktdelningen skedde, men det stora seldjukiska imperiet delades. Mest framgångsrik var sonen Ahmad Sanjar (r. 1118-1153) som vi känner igen som sultanen i Merv. Separat från dem hade en av Malik Shahs generaler erövrat delar av Turkiet och skapat en egen maktbas där, och det är där som seldjukstyret överlever längst. I Mosul tar Zengid-dynastin över, och sedan Ayyubiderna.

Sammantaget får vi bilden av en skör stat, som under yttre militärt hot från korsfarare och mongoler, skapar en yrkesarmé av mamluker. Den interna koalitionen av styrande grupper kunde periodvis hitta framgångsrecept, som under Nizam al-Mulk, Ahmad Sanjar eller Salah al-Din, men någon stabil lösning som klarade generationsksiften uppnåddes inte. Slutligen tog armén helt över makten, det liknar en tidig form av militärkupp.

Mamlukerna valde uttalat att avstå från varje princip om ärftligt sultanat. De dominerande emirerna bildade ett råd och valde den starkaste som sultan. Även senare, då sultanatet till synes blir mer dynastiskt, finns rådet i bakgrunden och utöver den reella makten. (referens Amalia Levanoni (1994), The mamluk conception of the sultanate). Fördelen med denna maktmodell var att den person som garanterade mamluk-gruppens  fortsatta militära framgång bäst blev vald. Detta liknar ett slags valkungadöme, där endast generalerna fick vara med och välja och förre kungens söner hade inget företräde alls. Att styret försvagades berodde på att de olika fraktionerna inom mamlukerna blev lika starka och antingen kom att strida blodigt om makten (mord var ingen ovanlig metod) och/eller välja en kompromisskandidat som sultan. Denne kunde vara en son till en tidigare sultan vilket gav intryck av en återgång till ett mer släktbaserat system. Men militärstyret fanns kvar i bakgrunden.

Mamlukerna forsattte med Iqta-systemet men kunde inkorporera helt andra grupper. Till exempel fick vissa mongoler som blivit muslimer innehav av Iqta. En Iqta i ett område som ofta anfölls av korsfarare var ett militärt svårt uppdrag, och kanske inte så populärt att erhålla. Dessa mongoler kom från Gyllene hordens område, det som även kallades Kiptjak-khanatet. Deras khan Berke bildade en allians med mamlukerna mot Ihlkhanatet som leddes av khan Hulagu. Denna allians var också viktig för slavhandeln, som byggde på att handelsvägar kunde hållas öppna från Gyllene Horden till Egypten.

Alliansen försvagade Ihlkhanatet som upplöses 1335. Efter det följer splittring i det området som enas först under Timur Lenk 1380.

Språkligt var den turkiska mamluk-eliten skild från den övriga befolkningen i Egypten. Den första dynastin dominerades av Kiptjakturkar (kumaner), som talade en turkiska som liknade dagens kazakiska. Den senare cirkassika dynastin talade ett kaukasiskt språk.

I teorin kunde detta ha gett upphov till ett mera oberoende civilt arabiskt-talande samhälle, men så blev det inte. Mamlukerna hade inget intresse av att låta några oberoende starka organisationer uppstå och det civila oberoendet kunde endast manifesteras som en försiktig olydnad. Och ingen yttre kontroll kunde hindra mamlukerna från dynastisk "senilitet".

Mamlukerna drabbades därför av Ibn Khalduns ödescykel. I Egypten överlevde den första dynastin i 132 år, den andra (Cirkassiska) i 135 år. De tidiga cirkassiska mamlukerna satsade stora resurser på imponerande arkitektur, till exempel madrasa, mausoleumet och den sufiska mötesplatsen (khanqah) som byggdes för sultan Faraj ibn Barquq. Det är denne sultan Faraj som 15 år gammal flyr från Timur Lenk i Damaskus 1401 och det är då Ibn Khaldun förhandlar med Timur Lenk.

Från 1450-talet försämrade det ekonomiska läget mycket. Beskattningen av bönderna ökade samtidigt som Iqta-systemet förföll, bevattning sköttes inte och pest och naturkatastrofer bidrog till att jordbrukets produktivitet minskade. Även handel och industri missköttes och mamlukdynastin föll. Egypten inkorporerades i det osmanska imperiet 1517. Osmanerna lyckades skapa den mest framgångsrika organisationen, som kunde rekrytera de effektivaste militärerna (bland annat genom janitscharsystemet där kristna slavar togs och omskolades, en ny variant på mamluker). Iqta-systemet ändrades något till det som kallas timar och osmanerna hade en relativt reglerat system (nog så dramatiskt) för hur tronarvingar skulle utses.

Det finns även en senare mamlukperiod, i Irak 1704-1831. Även då var cirkassiska militärer betydelsefulla. Cirkassien eller Tjerkessien är en region i nordvästra Kaukasien, norr om Georgien, med kust mot Svarta Havet. Sotji räknas som en historisk huvudort.

Tillägg 2013-12-25. En alldeles utmärkt bok på svenska om det jag försökt beskriva ovan och mycket annat som rör "stat, samhälle och kultur i Islam under tusen år", är "Profetens folk" av Michael Nordberg, Tidens förlag 1988. 











.

9 april 2013

Länsstyrelsen upphäver detaljplanen för sydöstra Fullerö

UNT meddelar idag att Länsstyrelsen upphäver detaljplanen för sydöstra Fullerö. Därmed blir det omtag i frågan, vilket kanske kan leda till sans och måtta. Planerna på en vikinganöjespark skrinläggs förhoppningsvis. Känslan har varit att Uppsala kommun varit på väg att upprepa fiaskot med Medeltidens värld i Götene. Eller något ännu värre.

Att grannkommunerna inte tillfrågats om ett nytt köpcenter i jätteformat motiverar Länsstyrelsens beslut. I sig tråkigt att Uppsala kommun inte har respekt för sina grannar. Men det betyder att Uppsalas kommunstyre  inte har tänkt om i frågan. Ännu. Men jag hoppas att de nu tar chansen att dra sig ur detta med stil.

Komplettering: Mark och miljööverdomstolen beslutade att inte godkänna planerna på vikingapark i april 2015.




23 mars 2013

Etymologiae, Merv och periodisering av historien

Att jag lät "Etymologiae" av Isidorus av Sevilla få representera år 600 och biblioteket i Merv fick stå för år 1220 var på tillfällig inspiration. Isidorus nämndes i en guide till Andalusien som en tidig encyklopedist och Merv var ett oväntat namn i listan på världens största städer genom historien. Men tidpunkterna i sig, 600 och 1220, hade jag en känsla av att de var viktiga brytpunkter i historien. Går det att hitta periodiseringar av historien som styrker den känslan?

I traditionell europeisk historieskrivning, som etablerades på 1500-talet, delade man in historien i tre (fyra) perioder: (före antiken), antiken, medeltiden och den moderna tiden. Antiken kan få olika startpunkter, allt från mesopotamiska högkulturernas begynnelse 3400 f.Kr eller den grekiska högkulturens start ca 800 f.Kr. Antikens slut sätts ofta till västroms fall år 476, men olika år från 395 (romarrikets delning) till 602 (kejsar Maurikios död) kan tänkas. År 600 är ett avrundat årtal för periodbyte i antikens slutfas. Men Peter Brown med flera har arbetat med begreppet "Den sena antiken" för tiden 250-800, som de även kallar "den postklassiska världen". En periodisering gör man för att lyfta fram vissa aspekter av historien, men förändring pågår hela tiden, och valet av period och de rubriker man sätter på perioden kan både leda och missleda.

I kinesisk historieskrivning använder man dynastierna. Han-dynastin (från 206 f:Kr) utgör en första stabil statsbildningen, med det för Kina karakteristiska avancerade byråkratiska styret. Sui- och Tangdynastin utgör nästa stora samlande dynastiska period, från år 581 till 907. Utan att referera till dynastier så har vi på ett liknande vis i svensk historia en "vikingatid" och en "stormaktstid".

Någon allmän eller global signifikans har inte sådana lokala indelningar i tidsperioder. För att få en mer generell grund för periodisering har historiker valt att utgå från mera grundläggande livsvillkor. Det kan vara den basala produktionsformen (för livsmedel, eller mer generellt för energi), den ekonomiskt/politiska organisationsformen, interaktion mellan grupper i form av handel mm eller någon mer abstrakt interaktion som religion och kultur.

Enklast görs denna periodisering i tre perioder: 1) jägar- fiskar- och samlar-fasen, som följs av 2) jordbrukssamhället, och sedan 3) industrisamhället. Om man kallar övergångarna revolutioner får man två sådana, den neolitiska och den industriella.

Den neolitiska revolutionen inföll vid olika tidpunkter på olika platser och vissa grupper är fortfarande jägare- fiskare- och samlare, till exempel inuiter och san-folk. Jordbruk uppkom och spreds ca 9000-6000 f.Kr separat på flera platser i gamla världen och boskapsskötsel i större skala från 4000 f.Kr. Jordbruk uppkom ca 3000 f.Kr i Amerika men spreds inte så långt norr och söderut. På grund av klimatskillnaderna spreds jordbruket över mindre områden här än på den euroasiatiska kontinenten.

Den första industriella revolutionen kan förläggas mellan 1750 och 1850. Men industrialisering globalt är en pågående process. Kina och Indien genomgår just nu en industrialisering som är mycket snabbare än den som Storbritannien gick igenom.

En huvudindelning i tre perioder får man också om man utgår från ekonomisk/politisk organisation som samspelat med produktionsmetodernas förändring.  Douglass North och andra nya institutionella ekonomer kallar de organisationer som bildar jordbrukssamhället (och även många av dagens stater) för "limited access orders" eller "den naturliga staten". Begreppet "limited access" anger att endast koalitionen av mäktiga grupper hade tillgång till politisk och ekonomisk makt. I en tidig fas är den mäktiga gruppen en hird runt en hövding, i senare faser är det ett mer utbyggt patron-klient-förhållande. Som ekonomer betonar de utbytesrelationerna, i en tidig fas sker handel baserat på personligt förtroende och hedersbegrepp, senare uppkommer mer anonyma institutioner som skråväsendet.

Daron Acemoglu och James Robinson kallar det i boken "Why Nations Fail" för "extractive institutions", en beteckning som betonar hur patron-klient-förhållandet gynnade patronerna.  De moderna demokratierna uppstår i "open access orders" med "inclusive institutions". Utbyte sker baserat på  opersonliga relationer, som garanteras av väl fungerande institutioner. Den övergången har skett i några länder, men det är inte säkert att det kommer att bli ett globalt fenomen. Dessa samhällens påverkan har dock varit global.

Tre perioder ger en väldigt lång period från ca 9000 f.Kr. till 1800 e.Kr. vilket är bra om man vill göra tydligt att inte mycket hände i jordbrukssamhället. Det är en radikal förenkling av historien.
Men man kan vara ännu mer radikal och ha en indelning i bara två perioder, ett före och efter. Då måste man ha en mycket viktig brytpunkt som man vill lyfta fram.

För trosinriktningar som kristna och muslimer är det tydligt att det finns en första förkunnare som utgör en startpunkt. För en naturvetare skulle den moderna vetenskapens uppkomst kunna vara historiens viktigaste vattendelare. Någon gång mellan 1660 och 1840 kan man lägga denna nollpunkt, jag får återkomma till olika argument för en mer exakt tidpunkt.

John R. McNeill har ett förslag till brytpunkt i sista kapitlet i "Mänskliga nätverk" (SNS Förlag 2006). Han menar att det i den tidiga historien fanns en trend mot kulturell differentiering (ökad heterogenitet) orsakad av mänsklighetens spridning. Ökade resurser med tillhörande hierarkier i grupper (stammar, stadsstater, imperier) som utvecklas var för sig leder till skilda samhälleliga former, något som återspeglas i mångfalden av olika språk. Men vid någon tidpunkt leder ökad interaktion i olika nätverk till att trenden bryts. Det blir färre språk, färre statsbildningar, färre religioner, i takt med att nätverket växer. Han förlägger denna brytpunkt till någon gång mellan år 1000 f:Kr och 1 f.Kr. (eller som han skriver 1000 f.v.t, dvs före vår tideräkning). I någon mening blir det den allra första tidpunkten för globaliseringen.

Det går givetvis att tänka sig att utvecklingen ändrar sig och går mot ökad heterogenitet igen. Det skulle till exempel kunna bli följden av att vi passerar brytpunkten "peak oil" kombinerat med ett trendbrott i klimatet, som skulle leda till minskade möjligheter till globala kontakter. Det är väl inte helt osannolikt att framtida historiker kommer att indela hela världshistorien i före och efter uppvärmningen under tidigt 2000-tal. Biologerna kommer att göra det, den största artutrotningen någonsin, den som pågår just nu, kommer att synas i fossilavlagringarna.

Men åter till frågan om en mer detaljerad periodisering av den långa jordbruksperioden. Teknik, politisk organisation och globala interaktioner är tre möjliga utgångspunkter.

Teknik och konsthantverk ger en grund för periodisering, något som arkeologer gärna använder då deras fynd kan klassificeras utifrån det. Järnålder är ett tydligt begrepp, eftersom järnet gav sådana fördelar för de samhällen som utnyttjade det. Men i tidig amerikansk historia finns en järnålder utan järn, ur social och politisk synpunkt genomfördes liknande förändringar, fast med obsidian som spjutspets.
Den teknik för energiproduktion man använder kan utgöra grund för en indelning: muskelkraft, dragdjur, vatten och vindkraft (vattenhjul och segel sedan antiken, väderkvarnar i Persien 600 e.Kr), och sedan kol och olja. Men vindkraft och vattenkraft fick vad jag förstår inte så stor betydelse att det ger avtryck i tydliga perioder.
Metoder för kommunikation kan vara en grund för periodisering, skrivkonsten från 3400 f:Kr, (papper 100 e.Kr i Kina, 750 Samarkand, 1000 i Spanien),  boktryckarkonsten i Kina från 500-talet, Gutenbergs bibel 1454, telegrafen 1850, internet 1990. Transport-teknik är näraliggande, liksom olika tekniska lösningar för ekonomi och handel (mynt, skuldbrev, aktiebolag osv). Ibland finns en teknik tillgänglig utan att tas i bruk, det är den sociala organisationen för att använda tekniken som är avgörande när den börjar användas.
Sammantaget utgör därför inte teknik någon enkel grund för periodisering, men när tekniska förändringar sammanfaller och interagerar med sociala förändringar så förstärker det bilden av att en ny period startat. 

Inte heller politiskt/social organisation ger ett tydligt schema för periodisering. North har en indelning av Limited Access Orders i tre stadier: sköra stater, stabila stater (basic states) och mogna stater. Förenklat kan det sägas vara 1) stater som inte säkrat en ordnad succession av makten, 2) stater som har ordning men är mycket centraliserade och  3) stater som mognat till att både ha en fungerande konstitutionell ordning och ett regelverk som medger att det finns organisationer som inte lyder direkt under staten. (Se inlägg 12/6 och 7/7 2011 för mer om detta)

Men eftersom ingenting hindrar att stater som är stabila eller mogna kan bli sköra stater igen, så blir det svårt att använda detta schema för en global periodisering. För en enskild stat kan det fungera, men det blir otydligt för större regioner.

Detta leder till att det är interaktionen mellan människor och organisationer som ska utgöra grunden för en global periodisering. Handel, migration, imperiespridning, religioners spridning, sådant har världshistoriker använt för periodisering.

Far och son McNeills "Mänskliga nätverk" håller sig med följande kapitelrubriker:
1. Människans lärotid. 220000- 11000 år sedan
2. Övergång till livsmedelsproduktion för 11000-3000 år sedan.
3. Den gamla världen 3500 f.v.t - 200 v.t.
4. Tillväxt av nätverk i gamla världen och Amerika 200-1000.
5. Nätverkens förtätning 1000-1500.
6. Världsomspännande nätverk 1450-1800.
7. Det nya nätverket 1750-1914.
8. Påfrestningar på nätverket 1890-

McNeill och McNeill låter tidsperioderna överlappa varandra. Som synes ligger tidpunkten JR McNeill tagit upp som omsvängningen från ökad till minskad heterogenitet i slutet av det de kallar "den gamla världens" tidsperiod.

Mitt eget upplägg är att välja ut några årtal före eller kring viktiga brytpunkter. Hittills har jag sysslat med år 600 och år 1220, men andra årtal jag skulle vilja fundera över är 320 f.Kr, 1510, 1750 och 1920.

320 f.Kr. Min gissning på årtal för JR McNeills brytpunkt. I Indien bildas det första stabila imperiet, och Kautilya skriver om statskonst. Ökad interaktion i efterdyningarna av Alexanders härtåg. Alexandria passerar Babylon som världens största stad. Alfabet standardiseras, liksom skrivtecken i Kina, som en följd av ett ökat handelsutbyte och stärkta statsmakter.

600 e.Kr. Antikens definitiva slut, persernas och romarnas sista strid innan islams segertåg. Slavernas och de turkiska folkens första migration. Sui- och Tangdynastin i Kina och Japans första etablerade dynasti. Justinianska pesten främst 541, men återkommande till 750. Katolskt och buddhistisk munkväsende. Feodalismens framväxt i västeuropa. Indiska matematiker utvecklar decimala talsystemet. Sidenvägarnas växande betydelse. Maya-kulturens klassiska period 250-900. Ghanariket från 600/750-1235.

1220. Mongolerna förändrar interaktionen i Eurasien, det är tiden före den stora pesten 1340. De få stora städerna i imperiernas centrum har ersatts av många mindre städer. Hangzhou är störst med ca 300000 invånare. Magna Charta (1215) i England. Katolska korsfarare erövrar Konstantinopel (1204). Turkiska slavsoldater tar makten i allt större delar av den islamiska världen. Mest betydelsefullt blev det Osmanska riket från 1299, som erövrade Konstantinopel 1453. Mali-imperiet 1230-1600. Kungariket i Cusco grundas, expanderar till Inkaimperiet från 1430.

1510. Spansk historieskrivnings klassiska årtal 1492, som symboliserar att sjöfarten över Atlanten upprättas, används av många som period-delare. Det är givetvis en dramatisk brytpunkt för Amerikas historia, symbol för den största befolkningsutplåning som skett. Men även ett symbolår för förföljelse av muslimer och judar i Spanien. Kanske bättre välja ett annat år? Som 1500 jämnt, eller 1510. Beijing var världens största stad, Vijayanagar i Sydindien näst störst.

1750 - 1800. Den vetenskapliga och industriella revolutionen. Encyklopedierna (den franska 1751-1772, Britannikan från 1768-1771).

Tiden 1789-1914 kallas för "det långa 1800-talet" av historikern Eric Hobsbawm medan världshistorikern Peter N. Stearns låter det vara ännu längre, från 1750-1914. (Referens: "World History, the Basics, P. N. Stearns, 2011). Då uppkom de första moderna staterna, med "Open access orders". Det innebar rättsstat, opersonliga roller i handelsutbyte och maktstrukturer, politisk kontroll över militären och en rad andra faktorer som bildade en ny typ av återkoppling i samhället. London blir världens största stad 1825.

1920. Världskrig 1914-1918.  Allmän rösträtt i USA 1920, i Sverige 1921. Världskrig igen 1939.

2001. Wikipedia. Global miljöförstöring. Från år 2008 lever hälften av alla människor i städer.

Perioderna blir alltså:

9000 f.Kr-320 f.Kr,  övergång från jägar- fiskar- och samlarsamhällen till jordbruk, första svaga staterna
320 f.Kr - 600 e.Kr, några få stabila (periodvis mogna) stater/imperier, sidenvägarna uppstår
600 - 1220,              uppkomst av ett stort antal svaga stater, stabila staters omorganisering
1220 - 1510,            regional interaktion i stor skala, ex. mongolernas imperier
1510 - 1750,            global interaktion, sjöfart, ex. triangelhandeln
1750 - 1920,            industrialism, moderna stater, fortsatt kolonialism
1920 - 20XX,          globalisering, urbanisering, miljöförstöring
20XX-                     ?? 
.