Bläddrar man i Colin McEvedys kartbok över medeltiden ser man tre riken utritade i Nordafrika (från dagens Marocko till Libyen) vid åren 1030 från 1130. Kartorna för 1173 till 1230 anger Almohadernas kalifat före hela området, sedan blir det två eller tredelat igen från 1278 till 1483. Boken slutar innan Osmanska riket erövrar hela området.
Jag läser mer i Ira M. Lapidus "A history of islamic societies" för att förstå något om statsbildningsprocessen i Nordafrika. Ifriqiya (dagens Tunisien och kusten fram till Tripoli ) utvecklades under en period på 800-talet genom integrering mellan arabiskt styre, imazighen (berberfolk) och de tidigare kristna i kuststäder som Tunis, Mahdia och Tripoli. Huvudorten var den av araberna grundande Qayranwan. När fatimiderna flyttade sitt centrum till Kairo och normander invaderade Sicilien mellan 1061 och 1092 minskade Tunisien i betydelse. Istället blev Marocko det mest dynamiska området väster om Egypten, där först Almoraviderna och sedan Almohaderna styrde och även tog kontroll över Andalusien.
Fatimiderna (909-1171) shia-muslimska styre skapade motreaktioner, som framväxten av en folklig sunni-islamsk lagbaserad rörelse främst från den skola som heter Maliki. Och så vidare.
Allt detta är inte så begripligt för mig som inte förmår sätta mig in i betydelsen av av olika sunnimuslimska lagskolor, det liknar utläggningarna om olika kristna trosbekännelsers betydelse för maktkampen i Östrom.
Men det som förvånade mig var att Ira M. Lapidus lägger stor vikt vid sufismens betydelse för samhällets organisering. Jag känner enbart till sufism från Claes Hylingers fina berättelser, särskilt Del I av "utan ärende" som heter "Den tålmodige dervischen". Hylinger har också översatt "Den ojämförliga Mulla Nasruddins bedrifter" och det är tänkvärda historier men de leder inte tankarna till statsbyggnadskonst. Sufism har jag uppfattat som en mystisk rörelse inom islam, som likt gnostiska kristna sökt en mer direkt kontakt med andliga insikter utan att vilja begränsas av värdsligt politiskt maktspel.
Men Ira M. Lapidus beskriver att från 1000-talet fram till 1300-talet så spreds sufism från städer ut i landsbygden. Från 1200-talet började så kallade zawiyas att få en social och politisk roll. Zawiyas motsvarar det som i persiska områden kallas khanqah, en mötesplats för sufiska studier och vandrarhem för resande. Dessa zawiyas blev institutioner som kunde äga jord, inneha en viss beskattningsrätt, och utgöra det lokala juridiska centrumet. Detta skedde först i de områden som motsvarar dagens Tunisien och Algeriet, men från 1400-talet kom sufier att bli viktiga även i Marocko, bland annat för att organisera det lokala försvaret mot portugiserna. Lapidus skriver att "mycket av Nordafrikas historia från 1200-talet till 1800-talet kan definieras i termer av relationen mellan staten och sufiska krafter".
Detta öppnar upp för en för mig ny typ av fundering. Om sufism hade en så betydande roll för hur samhällen organiserades på 1200-talet måste jag fördjupa mig mer i dess idéhistoria för att bli klar med vad som hände i Merv. Min jämförelse med gnostisk kristendom har gjort att jag tagit för givet att sufism förtryckts på samma sätt som gnostiska kristna (till exempel bogomiler och katarer) förföljdes av de ortodoxa och katolska kristna. Men sufism kanske bättre ska liknas vid buddhism? Här finns många frågor kring kulturpåverkan och hur olika föreställningar påverkat utvecklingen av samhällets organisation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar