Efter 300-talet blir kristendomen allt mer betydelsefull i Romarriket och Bibeln därmed viktigare för hur kartor skulle ritas. I Seabolds sammanställning av kartor kommer en lång räcka med så kallade T-O-kartor. Det var den vanligaste formen av det som kallades "Mapa Mundi", kartor som var en symbolisk bild av världen. T står för en uppdelning av kontinenterna Asien, Afrika och Europa, där strecken i T är Medelhavet, Nilen och Don. Runt detta ritas en cirkel, O, som är den omgivande oceanen. Sedan placeras normalt Jerusalem i centrum och Paradiset och andra viktiga platser ritas in. Öster placeras uppåt så att det vidsträckta Asien ligger överst, ofta med Paradiset någonstans i toppen. Detta sätt att beskriva världen använde Biskop Isidorus (San Isidoro de Sevilla, 556-636), (Seabold # 205). Tillsammans med "klimatzonindelningen" utgjorde detta ett slags diagram över hur världen var ordnad: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/205II.html
Schemat kunde sedan fyllas i med olika detaljer. Notera till exempel att på en av "kartorna" i Seabolds #205.2 ligger paradiset bortom de asiatiska bergen, i ett avlägset område där man kanske hade väntat sig "Kina", och bortom paradiset ligger den mytiska ön Taprobana.
En variant på temat är så kallade Beatus-kartor som är döpta efter munken San Beatus de Liébana (ca. 730 – ca. 800, Asturien). "Kartan" nämner delar av Persien men når inte Margiana.
En ännu mera religiöst symbolisk "karta" var så kallade Orosian-Isidorian-kartor, (#223). Paulus Orosius (375- c. 418) var teolog och student till kyrkofadern Augustus i Hippo (idag Annaba i östra Algeriet). På dessa kartor ritas odjuren Gog och Magog in bakom en mur bortom Kaspiska havet. Där skulle Alexander den store har spärrat in dessa monster, tills de enligt Bibeln och Koranen skulle slippa ut och angripa de trogna under apokalypsen. Ibn Khaldun talar om en damm där Gog och Magog finns, utestängda av berg som utgör gränsen mot den obebodda världen. De hamnar i sjunde zonens nionde sektion, den tionde täcks helt av havet.
Dick Harrison klargör i "Skapelsens geografi" (från 1998) att syftet med dylika mappamundi var helt annorlunda än syftet med en modern världskarta. En mappamundi skulle visa Guds skapelse inom en på förhand given kosmologi. Harrison skiljer på ett känt "mikrorum" där en människa har en konkret bild av geografin och hur platser hänger ihop, och ett "makrorum" som är en människas mentala bild av hela kosmos, inklusive olika fantasivärldar som kan vara nog så väl beskrivna i sagor, myter eller religiösa texter.
Dick Harrison redogör mer i detalj för Herefordkartan som tillverkades omkring 1290 och är 132 cm i diameter. Den nämns av Siebold i #223 som ett exempel på en karta av typen Orosian-Isidorian och beskrivs i detalj under # 226: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/226mono.html
Andra typer av kartor var mer praktiskt tänkta men även de laddade med betydelse. Två typer av tidiga kartor var portolankartor och itinerarier.
Portolankartor var sjökort som noga angav hamnar och kustlinjer, och kända segelfarleder och kompassriktningar är inritade. Sådana började ritas på 1200-talet, i Italien och i Aragonien, och främst då på Mallorca som erövrades av Jaime den förstes trupper 1229. Föregångare till dessa sjökort var så kallade periplus, som var beskrivningar i löpande text av sjövägar.
http://www.bodley.ox.ac.uk/guides/maps/mapcase.htm
Ett Itinerarium var en vägbeskrivning för pilgrimer och andra som färdades på land. Då vissa tidiga kartor i princip bara visade vägar och avstånd kallades äve de itinerarier. De kan liknas vid en modern tunnelbanekarta, avstånd och viktiga punkter finns angivna men komprimerat till ett nätverk utan försök att beskriva geografin mellan orterna.
Ett viktigt exempel på detta är vad som kallas Peutingerkartor (#120) som visas detaljerat här:
http://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost03/Tabula/tab_pe00.html
Längst till höger i sektor XIV syns Baktrien.
Peutingerkartan är namngiven efter en manuskriftjägare på 1500-talet, men kan baseras på tidiga original från 800-talet som i sin tur måste bygga på kartor ritade i Romarriket ca 350-450. På kartan finns Konstantinopel med, och kartan sträcker sig från Iberiska halvön till Indien.
Dick Harrison lyfter fram Matthew Paris (1200-1259, verkade i St Albans 3 mil norr om London, #225). Han ritade både en egen variant av mappamundi och itinerarier från England via Italien till Jerusalem.
Slutligen finns komplicerade kombinationer av olika traditioner. Ett spännande exempel är en karta som kallas The Cottoniana eller Anglo-Saxiska kartan:
Det är en liten karta (21x17 cm) från 1000-talet, som visar England mer än andra mappamundi. http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/unvbrit/a/001cottibb00005u00056v00.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar