18 augusti 2012

Merv

Merv var en stad mitt i en stor oas med långa avstånd (cirka 40 mil genom ökenartad terräng) till städerna Herat, Nishapur, Buchara och Balkh. Herat och Merv var städer som definierade "landet där solen stiger upp", persernas Khorasan (Khurasan). Norr därom låg Sogdiana med Buchara och Samarkand och leder mot Kina. Österut låg Baktrien med Balkh, Kabul och ännu längre bort Indien. Åt nordväst kunde man ta sig mot Volga, se inlägg 15 juni 2013.

Detta läge gjorde Merv till en unik plats när landtransporter var viktiga, karavanerna passerade Merv. I hela de stora oasområdet bodde över en miljon människor. Själva staden växte, från 600-talets Gyaur Kala (som jag skrev en notis om 5/1 2011) till 1100-talets Sultan Kala (Marv al-Shahijan) , som kan ha bebotts av upp mot 200 000 människor. Ringmurens omkrets var 9 km, jämför med Visby ringmur som är 3,5 km.
Även politiskt var geografin betydelsefull, "ökenstäderna" var ofta relativt självständiga enheter i förhållande till de olika imperier som dominerade områdena. Hugh Kennedy skriver att det muslimska Andalusien och Khorasan var två områden som hade en liknande utveckling under 800-talet, med lokala "prinsar" som formellt lydde centralmakten men i praktiken var rätt oberoende. Periodvis var Merv huvudort för imperier, viktigast var perioden under seljukturkarna från 1040. Ur öknen stiger idag några få lämningar kvar av Sultan Kala, den viktigaste är den kraftigt restaurerade Sultan Sanjars mausoleum. Sultanen styrde 1118-1157.


Oasen bildar ett stort område där floden Murghab rinner ut i Karakum-öknen. Flodens lopp ändrades år 1785 då en viktig damm förstördes och huvudkanalen flyttades 25 km västerut, där ligger den turkmeniska staden Mary idag. Det gamla Merv ersattes med en mycket mindre stad efter den stora katastrofen när Djingis Khans arméer skövlade området kring år 1222 och fler än 700 000 människor dödades. Denna senare fas av stadens utveckling, från 1400-talet, heter Abdullah Khan Kala. Men det rena vattnet från bergen var en förutsättning för staden, när flodens lopp ändrades tog öknen slutligen över.

Hela Mervs historia sammanfattas bra i text och bild i en lärarhandledning som Mike Corbishley har skrivit. Han vill beskriva vikten av det arkeologiska arbete som bedrivs och värdet av att skydda de lämningar som finns kvar.
http://www.ucl.ac.uk/merv/our_research/education/teachers_handbook_en

Merv stavas ibland Merw eller Marw. Unesco kallar platsen "Ancient Merv".

Se även: http://www.saudiaramcoworld.com/issue/199804/oasis.of.turquoise.and.ravens.htm

12 augusti 2012

Cueva de la Pileta

Grottan med flest grottmålning i Europa heter Cueva de la Pileta, och ligger i kalkstensbergen söder om Ronda i Spanien. Den mest kända bilden i grottan är en fisk, den utgör en av Andalusiens symboler. Fisken målades under äldre stenålder, för cirka 22000 år sedan. De allra äldsta bilderna i grottan är 32000 år gamla och hör till de äldsta grottmålningarna i Europa. Men Cueva de la Pileta var bebott fram till för 4000 år sedan och de flesta bilderna utgörs av streck som inte ser ut som bilder utan mer som någon som räknat pinnar. Flera av de gamla bilderna är mycket välgjorda och kan ses som stenålderskonst. Det är flera fina hästar, ett lodjur, getter och en ren (sannolikt ritad under senaste istiden). Inuti fisken (som anses vara en plattfisk från havet) så är en säl inritad. Flera bilder kan inte ses vid den guidade turen då de finns i delar av grottan som är svårtillgänglig, t.ex. en noshörning och en sköldpadda. Totalt 81 olika djurliknande teckningar finns bland de mer än 3000 bilderna.
Några märkliga figurer avviker från de övriga, de är streckgubbar (eller gummor?). Den ena har en pilbåge och anses tillhöra en egen stil - levantkonsten. Den andra kallade guiden Tomás Bullón för "Ikaros" då man kan föreställa sig att den visar en människa (gud) som breder ut vingar. Den var ritad bland "räknestrecken".

Släkten Bullón har haft hand om grottan sedan den upptäcktes av José Bullón år 1905 då han följde fladdermöss för att hitta deras boplats. Guidade turar ordnas med maximalt 25 deltagare, som får gå med lyktor 500 meter in i berget. Det är ordnat med trappsteg men inte permanent upplyst i grottan, så ganska mycket grottkänsla uppnås. När man ser de svarta väggarna som sotats från eldar i grottan så inser man att det måste ha varit annorlunda när detta var en boplats.

Grottan beskrivs här: https://cuevadelapileta.es/

Genom att så få släpps in i grottan räknar man med att målningarna inte ska skadas. De flesta av de berömda grottorna i Frankrike (ex. Lascaux, Chauvet) och norra Spanien (Altamira, Cueva de La Pasiega) är inte längre öppna för besök. På några ställen har istället kopior av grottorna byggts.

Det vardagliga i en guidad tur med några få andra turister blir en stark kontrast till det märkliga i att stå i en grotta med bilder som ritats av någon för 20000 eller 30000 år sedan. Vad tänkte de? Hur kunde några av dem bli så stilsäkra att de kunde teckna så vackert att det fortfarande kan ses som konst? Och varför tecknades i så fall inte fler bilder? Många bilder har försvunnit, av vatten som runnit i berget eller av andra skäl.

Konstvetaren Thomas Hård af Segerstad har skrivit en märklig dialog i en festskrift som heter "Historiens vingslag" 1987. Den heter "Den gåtfulla hästen i Niaux". I dialogen öppnar Hård av Segerstad för olika överraskande tolkningsmöjligheter - inför en bild ritad av en människa i en kultur och i ett sammanhang som vi vet mycket lite om är förundran den kvarstående känslan.

Tecknen i grottan är också omöjliga att tolka. Är det en slags kalender? Eller resultat ifrån ett forntida spel som tecknats ner? Noter till musik?

Systematiskt arbete pågår för att reda ut detta, se till exempel:
http://www.bradshawfoundation.com/geometric_signs/geometric_signs.php