6 december 2012

Klimat år 1200 och vädret idag

Snökaos i Uppsala var det igår, stadsbussarna ställdes in och jag fick en uppfriskande kvällspromenad. Klimatförhandlingar är det i Doha. Där är det idag 26 grader varmt, på natten går temperaturen ner till 16 grader. Ingen nederbörd att tala om. Riktigt otäckt väder var det på Filippinerna, där orkanen Bopha nådde extrem stryka under 2-3/12 och förödelsen blev enorm.

En viktig del av FN:s arbete måste vara förhandlingar om Loss and Damage och om anpassning till de svårare klimatförhållanden som kommer att råda framöver, det som kallas "adaptation":  http://unfccc.int/adaptation/cancun_adaptation_framework/items/5852.php


Men åter till 1200-talet.

"Den medeltida värmeperioden" inföll ungefär mellan 800-1300. Min källa är främst Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som länkat till sina uppsatser på sin egen blogg: http://enhistorikersbetraktelser.wordpress.com/2011/03/07/den-medeltida-varmeperioden-%e2%80%93-fortfarande-en-het-potatis/

Klimatet åren kring 1200 på norra halvklotet var något svalare än vad som kallas "normalperioden", dvs när jag växte upp 1961-1990. Varmast var det 950-1050, då var det något varmare än normalperioden, och lokalt ännu varmare. FCL anger att för Skandinavien var det varmare än normalperioden 900-1100 och tidigt 1400-tal, medan kallperioder inföll ca 1350, 1560-1720 och 1900. För Kina tycks medeltidsvärmen inte varit lika hög, men över normalperioden nådde temperaturen 950-1000 och ca 1210-1250. För Nordamerika noterar FCL en skarp värmetopp kring år 960 men i övrigt lägre temperaturer med minimum kring år 1500, 1700 och 1900. I sin slutsats konstaterar Fredrik Charpentier Ljungqvist att temperaturen varierat på ett ungefär liknande vis över hela norra halvklotet.

För områden längre söderut blir nederbörden en viktigare faktor. FCL skriver att under den medeltida värmeperioden, 900–1200, visar sjösedimenten att det generellt var torrare i de område som motsvarar Kenya än det var i genomsnitt under 1900-talet och att även Uganda och Etiopien upplevde en lång torkperiod. FCL ser detta som ett skrämmande förebud om fortsatta torka i Östafrika även under den nuvarande värmeperioden. Däremot tycks Västafrika fått ökad nederbörd under den medeltida värmeperioden och istället drabbats av torka under den senare "lilla istiden".




3 december 2012

Sufism i Nordafrika

Bläddrar man i Colin McEvedys kartbok över medeltiden ser man tre riken utritade i Nordafrika (från dagens Marocko till Libyen) vid åren 1030 från 1130. Kartorna för 1173 till 1230 anger Almohadernas kalifat före hela området, sedan blir det två eller tredelat igen från 1278 till 1483. Boken slutar innan Osmanska riket erövrar hela området.

Jag läser mer i Ira M. Lapidus "A history of islamic societies" för att förstå något om statsbildningsprocessen i Nordafrika. Ifriqiya (dagens Tunisien och kusten fram till Tripoli ) utvecklades under en period på 800-talet genom integrering mellan arabiskt styre, imazighen (berberfolk) och de tidigare kristna i kuststäder som Tunis, Mahdia och Tripoli. Huvudorten var den av araberna grundande Qayranwan. När fatimiderna flyttade sitt centrum till Kairo och normander invaderade Sicilien mellan 1061 och 1092 minskade Tunisien i betydelse. Istället blev Marocko det mest dynamiska området väster om Egypten, där först Almoraviderna och sedan Almohaderna styrde och även tog kontroll över Andalusien. 
Fatimiderna (909-1171) shia-muslimska styre skapade motreaktioner, som framväxten av en folklig sunni-islamsk lagbaserad rörelse främst från den skola som heter Maliki. Och så vidare.
Allt detta är inte så begripligt för mig som inte förmår sätta mig in i betydelsen av av olika sunnimuslimska lagskolor, det liknar utläggningarna om olika kristna trosbekännelsers betydelse för maktkampen i Östrom.

Men det som förvånade mig var att Ira M. Lapidus lägger stor vikt vid sufismens betydelse för samhällets organisering. Jag känner enbart till sufism från Claes Hylingers fina berättelser, särskilt  Del I av "utan ärende" som heter "Den tålmodige dervischen". Hylinger har också översatt "Den ojämförliga Mulla Nasruddins bedrifter" och det är tänkvärda historier men de leder inte tankarna till statsbyggnadskonst. Sufism har jag uppfattat som en mystisk rörelse inom islam, som likt gnostiska kristna sökt en mer direkt kontakt med andliga insikter utan att vilja begränsas av värdsligt politiskt maktspel.

Men Ira M. Lapidus beskriver att från 1000-talet fram till 1300-talet så spreds sufism från städer ut i landsbygden. Från 1200-talet började så kallade zawiyas att få en social och politisk roll. Zawiyas motsvarar det som i persiska områden kallas khanqah, en mötesplats för sufiska studier och vandrarhem för resande. Dessa zawiyas blev institutioner som kunde äga jord, inneha en viss beskattningsrätt, och utgöra det lokala juridiska centrumet. Detta skedde först i  de områden som motsvarar dagens Tunisien och Algeriet, men från 1400-talet kom sufier att bli viktiga även i Marocko, bland annat för att organisera det lokala försvaret mot portugiserna. Lapidus skriver att "mycket av Nordafrikas historia från 1200-talet till 1800-talet kan definieras i termer av relationen mellan staten och sufiska krafter".

Detta öppnar upp för en för mig ny typ av fundering. Om sufism hade en så betydande roll för hur samhällen organiserades på 1200-talet måste jag fördjupa mig mer i dess idéhistoria för att bli klar med vad som hände i Merv. Min jämförelse med gnostisk kristendom har gjort att jag tagit för givet att sufism förtryckts på samma sätt som gnostiska kristna (till exempel bogomiler och katarer) förföljdes av de ortodoxa och katolska kristna. Men sufism kanske bättre ska liknas vid buddhism? Här finns många frågor kring kulturpåverkan och hur olika föreställningar påverkat utvecklingen av samhällets organisation.




7 november 2012

Städers storlek år 1150 Merv vs Hangzhou

Jag började intressera mig för staden Merv, vars ruiner ligger i dagens Turkmenistan, när jag läste att Merv kan ha varit världens största stad kring 1145-1150 e.Kr. Det var i Tertius Chandlers listor som jag såg detta, så som han refereras på olika ställen på webben. Denne historiker är en referens i flera globaldemografiska sammanställningar jag hittat. En annan person vars namn dyker upp är Colin McEvedy. Det gjorde att jag köpte hans "The New Penguin Atlas of Medieval History", i en upplaga från 1992. Det är en fantastiskt trevlig bok, där samma kartområde upprepas på varje siduppslag med en förklarande text till. Den ger främst en bild av maktpolitiska förändringar i tidsperioden 362-1483. Kartan sträcker sig över Europa, Nordafrika och en liten bit av Asien tillräckligt för att få med Khorasan och Transoxianien. Utöver politiken finns specialkartor över religion och över befolkningsmängd och städer. Colin McEvedy är mycket mer restriktiv än Tertius Chandler vad gäller urbana befolkningstal. Han menar att ingen stad i det område hans karta täcker hade en befolkning över 125000 efter Roms nedgång (från 510-talet), utom möjligen Kairo som på 1400-talet kan ha nått över 125000. På McEvedys kartor dyker Seldjukernas Sultanat i Merv upp 1130 men tyvärr har han ingen karta över befolkning i städer förrän för år 1212. På den kartan anges Konstantinopel, Bagdad och Kairo som städer i intervallet 50000-125000, alla övriga städer ligger under 50000 och Merv syns inte, staden skulle ha sjunkit under McEvedys undre gräns på 15000 invånare.

Det stämmer att 1212 var Mervs storhetstid över. Det skedde redan under den seldjukiske Sultan Sanjars tid när 1153 konflikterna med Khwarezm och de buddhistiska Kara-Khitai förstärktes genom ytterligare ett angrepp, denna gång av en grupp nomadiska Ghuzz-turkar från norr. Merv krossas sedan fullständigt av mongolerna kring 1221. På McEvedys karta 1212 är det Samarkand som är den större staden i området, och så är Buchara, Nishapur och Herat utmärkta som mindre städer (under 22000 invånare).

Men kan det då stämma att Merv var världens största stad 1145-1150? Tertius Chandler uppskattade befolkningsmängden till 200 000 för det åren. Två frågor uppkommer; kan den siffran stämma? och var verkligen ingen annan stad större?

Städer på medeltiden blev stora om de var administrativa centrum, om de var viktiga knytpunkter för handel, om militär var förlagda till dem eller om det fanns en arbetsintensiv tillverkningsverksamhet knuten till staden . Mervs betydelse var främst dess läge längs sidenvägen. Från 1118 var Merv den östra huvudstaden i det Stora Seldjukiska imperiet, dvs administrativt och militärt viktigt, och en viktigt ort för produktion av keramik och textil. Staden har växt långt utanför de gamla stadsdelarna från 800-talet, och ringmuren var nu 9 km lång. Områden innanför murarna var 550 hektar. Räknar man på en befolkningstäthet på 250 invånare per ha så blir det en total befolkning på 137000. 250 invånare per ha är rätt högt, en forskare vid namn Bairoch uppger att siffror mellan 75-250 invånare per ha är rimliga för medeltida samhällen. Islamiska samhällen ligger i det högre intervallet, uppger han, de byggde tätt.

Jag hittade en sida där ekonomer redovisat siffror på städers storlek, från University of Western Ontario i Kanada. De ger inte stöd för tesen om 250 invånare per ha, kanske hälften är rimligt. Deras hektarsiffror avser städer som de kallar "korstågs-städer", referensen är Josiah Russel "The population of Cruzader states". I övrigt använder de McEvedy och Chandler.

Men det bodde givetvis människor utanför ringmuren. Totalt i hela det stora området som floden bevattnade bodde troligen mer än en miljon människor. En del av dessa kan kanske räknas till staden Mervs befolkning, och siffran kan ha varierat stort beroende på vilka fördelar som det under vissa tider kan ha funnits med att bo nära stadsmuren. Så låt gå för att Merv kan ha haft 200 000 invånare under en tid.

Men vad hade då hänt med andra stora städer? Ian Morris på Stanford University har i "Social Development" från 2010 (finns som bilaga i boken "Why the west rules - for now") gått igenom uppgifter i annan forskning. Ian Morris har storlek på stad som ett mått på organisationsgrad i ett samhälle.

Klart är att Merv inte var en stor stad jämfört med de största som hade funnits tidigare. Till exempel hade Changán under Tangdynastin en stadsmur på cirka 10*8 km, dvs en area innanför muren på ca 7800 ha, vilket ger en befolkning på  bortåt 1 miljon om man räknar med 125 personer/ha. Det finns uppgifter om att lika många bodde utanför murarna. Men Changán skövlades under Lu- Shan-upproret och förföll när Tangdynastin förlorade makten 907 och huvudstaden flyttades.

Låt oss kolla på några kandidater till världens största stad 1145-1150:

Merv: Låt oss hållas fast vid siffran 200 000 år 1150. Huvudstad i Stora Seldjukimperiet.

Kairo. Chandler anger 150000 år 1100 och 200000 år 1200. Morris refererar till Wickham som uppger att Kairo skulle nått 250000 redan år 1100. McEvedy anser som sagt att Kairo låg under 125000 fram till 1400-talet. Fatimidernas kalifat hade drabbats av missväxt under 1060 och interna splittringar men dynastin sitter vid maktern till 1171 med Kairo som huvudstad. Cirka 200 000 kan det sammanfattas som.

Konstantinopel. Morris anger 250000 både för år 1100 och 1200 , med referens till Haldon, Wickham och Bairoch. McEvedy anger 125000. Bysans förlorade slaget vid Manzikert 1071 mot seldjukerna och krossades av det fjärde korståget 1204. Mellan dessa händelser hade landet en period av relativ framgång under Komnenos-dynastin (1081–1185). Även här cirka 200 000 alltså.
 
Bagdad. Morris anger intressant nog att "år 1000 var Bagdads bebodda area 550-860 ha vilket verkar för litet för en befolkning över 100000". Skulle det vara riktigt faller Merv definitivt ner på skalan över stora städer med sina 550 ha innanför ringmuren. Chandler anger 125000-100000 invånare för Bagdad.

Den ursprungliga cirkelrunda stadsmuren var ca 6,5 km lång, vilket ger en area på ca 320 ha, men staden växte snart utanför ringmuren. År 800, under Bagdads absoluta storhetstid innan arméerna flyttades därifrån, kan staden ha haft uppåt 700 000.  McEvedy tror inte på det. (Han tror inte heller att Cordoba under den gyllene perioden hade så stor befolkning. För år 1000 anger han att Cordoba skulle varit i intervallet 23-49000, trots att Al-Mansur levde till 1002 och splittringen till taifastaterna är först 1031. Hursomhelst, sedan går det helt utför med Cordoba som kan lämnas därhän när det gäller 1100-talet.)

År 1145 var inte Bagdad administrativ huvudort, Seldjukerna hade flyttat centrum österut till Hamadan och Merv, samt det så kallade Seldjukiska Sultanatet Rum som hade huvudorten i Konya i dagens Turkiet. Kvar i Bagdad var det religiösa centrumet, med den abbasidiske kalifen Al-Muqtafi, men han hade inte så stor makt, även om han var relativt framgångsrik och lyckades sitta som kalif från 1136-1160. Sammanfattningsvis kan Bagdad anses ha legat under 200 000.

Kaifeng, Henanprovinsen, Kina. Mellan 400000- 900000 invånare år 1100 och bör ha varit världens största stad 1013-1127 men oklart vilken befolkning staden hade 1145. Huvudstad under Songdynastin med namnet Dongjing eller Bianjing. Norra Song erövrades av Jurchen (manchurier) 1127 som etablerade det som kallas Jindynastin. Staden låg vid korsningen av kejsarkanalen och Gula floden vilket var ett gynnat läge ur marknads-synpunkt men svårt att försvara militärt. Under Norra Song hade staden utvidgat till en tredje stadsmur men under Jindynastin var endast området innanför den innerste ringmuren bebott, så befolkningen kan ha minskat betydligt. Säkert under 200 000 år 1145.

Hangzhou, Zhejiang, Kina, viktig stad i södra delen av Yangtze-flodens (Changjiangs) delta. Uppges av Morris ha haft  mellan 600000 och 1,2 miljoner invånare år 1200. Morris har bland andra Bairoch, Rochman och Skinner som referenser. När Norra Song föll för Jurchen 1127 flyttades huvudstaden för det som då blev Södra Song till Hangzhou. Den gamla stadsmuren från 600-talet var 14 km lång och jag har inte hittat någon senare uppgift. Som Songs huvudstad hette staden  Lin'an.(huvudstad 1127-1276). Kina hade en kraftig befolkningstillväxt under perioden och detta samt stadens nya roll som huvudstad borgade för snabb tillväxt. En uppskattning för 1150 är 450000 invånare. Men det brann flera gånger under 1100-talet och det kan ha resulterat i tidvisa befolkningsminskningar. Tertius Chandler menar att staden hade 255000 invånare år 1200 och att den blev världens största stad 1180. Utan att ha tillgång till alla underlag så är det svårt att avgöra, men intrycket är att Lin'an/Hangzhou var större än Merv år 1150.

Fès, Marocko. Väl så förvånande som att Merv står på Tertius Chandlers lista över världens största städet så är Fès med, störst från 1170 då Fès skulle ha passerat Konstantinopel. Den försiktige McEvedy ger inte Fès över 22000 i invånaravtal under perioden fram till 1212, först på hans karta för 1346 har Fès växt upp mot 50000. Marrakesh var huvudstaden i Almohadernas imperiet  från 1147 till 1269 och en betydande stad, men Fès växte sig större i kraft av att vara ett religiöst centrum för utbildning, en viktig handelsplats och en plats dit muslimer som flyttade från Andalusien sökte sig. Fès historiska centrum Fès el-Bali är enligt Unescos hemsida 220 ha stort, alltså betydligt mindre än Merv.

Angkor, Kambodja. Staden var huvudstad i Khmerriket. Den berömda tempelstaden Angkor Wat byggdes mellan 1112 och 1150. Staden härjades av cham 1177. Angkor-området är enormt. Bara det största temeplkomplexet Angkor Thom har en ringmur med 12 km omkrets, totalt 900 ha. Hela nätverket kring templen ligger utspritt över mer än  de 400 kvadratkilometer som Unesco beskrivit, kanske är det så stort som 1000 kvadratkilometer. Forskare från Sydney university har hittat mängder med tidigare okända bosättningar. Totalt i området kan ha bott 600 000 människor, men eftersom allt är så utspritt är det svårt att ange vad som är stad.

Patan, Gujarat, Indien. Huvudstad i Solanki-imperiet (942-1244) med namnet Anhilwara. Kan år 1150 haft 135 000 invånare, (troligen en referens från Tertius Chandler).

Polonnaruwa, Sri Lanka, 14 mil norr om dagens Kandy, ca 100 000? invånare 1150, var huvudstad i Rajarata. Staden utvecklades starkt under kung Parākramabāhu I (regent 1153-1186).

Sammanfattning: En amatörmässig översikt ger vid handen att det fanns fyra städer i världen som tävlade med Merv om titeln världens största stad och att åtminstonde Södra Songs huvudstad Lin'an borde ha varit betydligt större än Merv. Men då olika händelser kan ha gjort att städernas folkmängd varierade kan det inte uteslutas att Merv hade en tid som störst i rekordlistan.

Osäkerheterna är som synes mycket stora. McEvedy har genomgående mycket lägre siffror än Chandler m.fl. men de relativa förhållandena mellan städerna stämmer överens. Tydligt är att under antiken fram till 800-talet fanns några få mycket stora städer i centrum av imperierna medan år 1150 fanns många fler men mindre städer.





28 oktober 2012

Kvinnliga sultaner 2



Razia Sultana (Raziyya al-Din eller Radiyya Begum, 1205-1240) var av seldjukturkisk bakgrund, och regerade som sultan i Delhi under fyra år 1236-1240 i det nordindiska mamluk-sultanatet. Hennes far Shams-ud-din Iltutmish (regent 1211-1236) hade varit slav åt sultan Qutb-ud-din Aibak men gifte sig med en av hans döttrar och kunde ta makten vid Aibaks död. Iltumish hade flera söner men han ansåg dem odugliga som sultanämnen utan han utsåg istället sin dotter Raziyya till efterträdare.

Qutb-ud-din Aibak  (regent 1206-1210) var den förste sultanen i det som kallas Ghulam-dynastin, en dynasti som behöll makten under tio regenter från 1206-1290. Ghulam är ett annan ord för mamluk, och betyder muslimsk slavsoldat. Aibak köptes av en högt uppsatt slavhandlare i Nishapur som utbildade honom till militär och sedan sålde honom vidare till Muhammed av Ghuri.

Ghuriderna var en persisktalande sunnimuslimsk, med huvudorten Fîrûzkûh (det turkosa berget) en numera försvunnen stad i provinsen Ghor i  Afghanistan. Dessa hade i sin tur ca 1150 besegrat en tidigare slavsoldatbaserad dynasti, de mäktiga Ghaznaviderna. 

När Muhammed av Ghuri dog utsåg hans i huvudsak turkiska armé Aibak som sultan och han beslöt att flytta huvudstaden till Delhi. Aibak lät bygga ett 72 meter högt minaret i Delhi, som markering att han nu etablerat sig i staden. Minaretet kallas Qutub Minar och är världens högsta minaret byggt av tegelsten. När Aibak dog i en olycka 1210 tog Iltumish över makten.

Iltumish konsoliderade mamlukernas position i Delhi, med stöd av de mäktigaste mamlukerna kallade Chilganis. De skapade ett elitgarde av slavsoldater och införde Iqta-systemet modellerat efter seldjuk-imperiets förebild. Djingis Khan valde att inte angripa Delhisultanatet i sin jakt på den flyende Khwarezmiske Shah Jalal ad-Din Mengübirti. Denne shah med resterna av sin armé fick inte stanna inom Dehlisultanatet utan fick fly vidare, och det är dessa flyktingar som senare dyker upp och erövrar Jerusalem 1244.

Iltumish framgångsrika regeringstid (sett ur den styrande mamlukgruppens synvinkel) och Raziyya al-Dins egna ledaregenskaper gjorde att hon kunde regera som Sultan med egen makt från 1236. Silvermynt med hennes namn finns bevarade. I motsats till situationen i Egypten tycks inte kalifen i Bagdad ha haft sådant inflytande i Indien att hon kunde tvingas att abdikera. Klädd i manliga kläder kunde Raziyya agera offentligt och hon var militärt tränad och ledde sin armé i fält. Men givetvis hade hon manliga konkurrenter om makten och 1240 blev hon avsatt och i ett misslyckat försök att återta makten dödades hon.

Efter henne kom några av hennes bröder till makten men de var inte särskilt framgångsrika, så som Iltumish förutsett. Dynastin tappade makten till en annan turkisk slavgruppering, Khiljis, som talade den ovanliga dialekten Khalaj, ett språk som anses ligga nära urturkiskan.

Att två kvinnor kunde nå högsta makten i Kairo respektive Delhi visar att turkiska mamluker hade en delvis annorlunda syn på kvinnans roll i det muslimska samhället. De abbasidiska kalifatet hade etablerat en tolkning av islam där kvinnans möjligheter till offentlig makt var närmast obefintliga, en arabisk-persisk tolkning som förstärktes av det utbredda accepterande av slavinnor som konkubiner och undergivna hustrur i harem. De arabiska aristokratiska kvinnornas maktställning försvagades, enligt Maria Göransdotter som skriver i "Vidgade vyer" om kvinnans plats under abbasiderna. Under 800-talets mitt blev det en statussymbol att ha många slavinnekurtisaner. En del av de turkiska män som tog makten i olika muslimska riken följde dessa seder. Att kvinnor som Razia Sultana och Shajar al-Durr kunde bli sultaner var undantag.  Men i det Osmanska riket hade sultanens mor i vissa perioder en stark ställning, eventuellt en turkisk influens.

Inom andra kulturgrupper var det inte heller vanligt med kvinnor i högsta maktpositionen. En av de mest kända mäktiga kvinnorna i Europa var Eleonora av Akvitanien (1122-1204), hertiginna i Akvitanien och i praktiken regent under hennes sons Rikard I Lejonhjärtas frånvaro under tredje korståget 1189-1192. Under andra korståget (1145-1149) träffade hon en annan drottning med makt, Melisenda av Jerusalem (dr. 1131-1153 med Fulko och sedan regent 1153-1161 i sin sons frånvaro).  

I mongolriket fanns Sorghagtani Beki (1198-1252), fru till Djingis Khans yngste som Tolui och Töregene Khatun, änkan efter Ögedei Khans död 1241. Georgiens drottning Tamar (regent 1184-1213) hör också till denna periodens mäktiga kvinnor.


27 oktober 2012

Kvinnliga sultaner 1

Under 1200-talet kom två kvinnor till makten och fick titeln Sultana. Det var Sultaninnan Shajar al-Durr i Kairo och Raiza Sultana i Dehli. Deras öden utspelas mot bakgrunden av en storskalig utveckling under 1200-talet där turkiska muslimska slavsoldater (mamluker) tog makten söder om de tidigare turkisk-dominerade områden. I Egypten tog mamlukerna makten 1250. I norra Indien kom mamlukerna att etablera en dynasti 1206. Skälet var främst mamlukernas militära organisation. I Egypten och Syrien kunde de vinna segrar över både korstågens upprepade attacker och mot mongolerna. I Afghanistan och norra Indien (inklusive dagens Pakistan) övertog mamlukerna makten från "persisk-arabiska" dynastier och vann sedan segrar mot mongolerna i norr och mot flera Indiska dynastier i söder.

Shajar al-Durr (hennes namn skrivs även Shagaret el-Dorr) var bara sultaninna i några månader 1250 men det var vid den avgörande tiden då mamlukerna tog över makten från den dynasti som grundats av den kände Saladin. (Ṣalāḥ ad-Dīn ibn Ayyūb, 1138-1193). Hon var först slavinna och konkubin och sedan hustru till den siste av Ayyubernas sultaner, Al-Malik Al-Salih Ayyub (1205-1249, regent i Egypten och Syrien från 1240 till sin död). Hans militära stödgrupp var Kipchak-turkiska slavsoldater. Kipchak-Cuman-khaganatet var ett omfattande "rike" norr om Kaspiska havet från 900 fram till mongolerna invasion 1220. De hade försett en rad krigsherrar med soldater och dessa hade efterhand fått allt större makt. Al-Salih Ayyub var även lierad med de Khwarezmiska soldater som flytt undan Djingis Khan och som bildat ett militärt garde mest känt för att år 1244 återerövrat Jerusalem från korstågsfarare under Fredrik II. I striderna som följde var den mamlukiske officeren Rukn al-Din Baibars (1223-1277) den viktigaste härföraren. Han hade sålts som slav av mongolerna, blivit Al-Salih Ayyubs livvakt och sedan hans general. Al-Salih köpte även för 1000 gulddinarer en slav vid namn Qalawun. Både Baibars och Qalawun skulle komma att bli sultaner.

År 1249 pågick det sjunde korståget, lett av Ludvig IX ("Ludvig den helige"), och de hade erövrat staden Damietta vid ett av Nilens utflöden. Sultan Al-Salih dog av tidigare skador när han samlat trupper i en näraliggande befäst stad. Hans död hemlighölls och Shajar al-Durr tog makten tillsammans med överbefälhavaren. Korsfararna ser en chans och anfaller men slås ner av mamluk-trupperna. Dessa erkänner sedan inte Al-Salihs son som Sultan utan han mördas och Shajar al-Durr får behålla makten, och blir formellt sultan 2 maj 1250. Hennes namn ropas ut i fredagsbönen och hon låter prägla mynt i sitt namn.  Däremot kunde hon inte rida på sultanernas motsvarighet till Eriksgata då hon som kvinna inte fick visa sig ute på det viset.
Kalifen i Bagdad accepterade inte en kvinnlig sultan utan utsåg den turkättade Izz al-Din Aybak till Sultan. Han och Shajar gifte sig och hon tryggade därmed en fortsatt maktposition. I praktiken styrde hon i Kairo medan Sultanen styrde över armén och befann sig i fält. Aybak tog sig en andra hustru 1257 vilket inte gillades av Shajar som lät mörda honom. Men så stark var inte hennes maktposition att detta kunde accepteras utan vice-Sultanen beslöt att avrätta Shajar al-Durr under förödmjukande former och han själv blev ny sultan. 

Denne sultan och befälhavaren Baibars mötte mongolerna under Hülagü Khan i slaget vid Ain Jalut 1260. Detta är första gången som en mongolisk armé permanent slås tillbaka i ett slag och utgör en vändpunkt för den mongoliska expansionen. Mamlukerna behåller sedan makten i Egypten, fram till 1517. Sultan-ämbetet ärvdes normalt inte utan den som hade starkast stöd av armén tog makten. Baibars lät mörda sultanen direkt efter slaget vid Ain Jalut och det är Baibars som konsoliderar mamlukernas ställning. De ledande mamlukerna blev fria män vid 18 års ålder, men gruppen fortsatte att rekrytera nya mamluker på ett vis som gjorde att den styrande klassen blev en helt avskild gruppering i det egyptiska samhället. Även om mamlukerna behöll en egen turkisk särart, var de övertygade sunni-muslimer och följde i spåren av ayyubidernas och seldjuk-turkarnas kamp mot shia-islam.

Shajar al-Durr lät bygga ett mausoleum där hon blev begraven. Att bygga mausoleum var en fatimidisk (dvs shia-islamsk) tradition, som fortsatte under mamlukerna. Shajar al-Durrs mausoleum finns kvar i centrala Kairo, i sig ett faktum att begrunda. Det mest berömda mausoleumet i Kairo byggdes av den tredje av Al-Salih Ayyubs slavar som blev sultan, det kallas Qalawun-komplexet.




25 oktober 2012

Demografi 600 jmf 1200



ARVE groups demografiska data använde jag i en notis i oktober 2011. ARVE står för Atmosphere Regolith Vegetation. Regoliten är det skikt på jordens yta som avsätts eller bildas ovanpå urberget. ARVE gör olika beräkningar över avskogning med mera och för jämförelsen skull har de sammanställt data över befolkningsutveckling. Här använder jag deras diagram för att ange jordens befolkning år 600 och 1200. Jag väljer en punkt ungefär mitt i intervallet som anges, så mina värden är inte den punkt som ARVE själva anger. Osäkerheterna är hursomhelst stora.

http://grkapweb1.epfl.ch/pub/ARVE_tech_report3_pop_methods_2010.pdf

                                          År 600                        År 1200
Nordamerika                      2 (0,2-4)                        3  (0,5-6)
Sydamerika                       20 (5-30)                      25   (8-50)
Europa                              25                                 45 (43-47)
Fd Sovjet                            7 (5-10)                      12 (10-15)
Sydvästra Asien                 28 (20-35)                    24 (20-26)   
Nordafrika                           7   (6-9)                       7    (4-9)
Subsahara                          14 (12-16)                   28 (22-36)
Indiska regionen                 50 (30-100)                 80 (60-100)
Kina                                  53 (50-55)                  110 (100-120)
Japan                                  4 (3-5)                          9    (7-11)
Sydostasien                         9 (8-10)                      20  (10-30)
Oceanien                             1                                  1,5  (1-2)

Totalt:                             230 (166 - 300)             365  (285-452)

Regionerna som kallas Sydvästra Asien och Nordafrika avviker från övriga genom att inte ha en befolkningsökning under tidsperioden.

Sydvästra Asien inkluderar Cypern, Turkiet i Asien, Mellanöstern bort till Afghanistan. Nordafrika är länderna från Egypten till Marocko och Kap Verde.

Jämfört med befolkningsökningen i de omgivande områdena Europa, Fd Sovjet och Indien så utgör detta en konkret illustration av den relativa försvagningen av detta område, från en tredjedel av befolkningen (35/107) till under en femtedel (31/168). En förklaring kan vara att Tvåflodslandet och Nordafrika nådde ett maximalt jordutnyttjande mycket tidigare än andra områden, redan kring år 0 syns ett befolkningsmaximum i diagrammen.

Mest dramatisk är Kinas befolkningsutveckling, först en stadig ökning under Tangdynastin och sedan en mycket tydlig ökning från år 1000 fram till 1330.

Sedan kom digerdöden, som reducerade världens befolkning från ca. 450 miljoner till 350 miljoner människor från 1330-talet till 1400. Nästan en tredjedel av Europas befolkning avled i pesten, och den kan ha drabbat Kina lika hårt även om den kraftiga befolkningsminskningen där även kan ha haft andra orsaker. Pesten passerade Centralasien, som i denna statistik delvis hamnar i området "Fd Sovjet" men leder inte till en så dramatisk nedgång av befolkningen. Indien tycks ha klarat sig.

En referens med alla totalsiffror för jordens befolkning i en tydlig tabell finns här:
https://spreadsheets.google.com/pub?key=pbb0aoD3hdM-HgD-knTGXIA
Den har sammanställts av amatörhistorikern Scott Mannings.

20 oktober 2012

Suigetsus 50000 år av ordnade avlagringar


Tydliga varv av avlagringar i botten av en sjö, det blir som årsringarna i ett träd. På radio nyligen berättades att man hittat en sjö i Japan som har ordnade varv som sträcker sig 50 000 år tillbaka i tiden. Sjön heter Suigetsu.

http://www.suigetsu.org/embed.php?File=index.html

Projektet Lake Suigetsu 2006 Varved Sediment Core arbetar med att kalibrera en rad olika tidsskalor, C-14, diatomiter, pollen, vulkanaska med mera. Det kan ge bättre dateringar av en rad olika händelser och ha betydelse för klimathistorisk forskning.


14 oktober 2012

Ibn Khaldun om var Merv låg

I motsats till den kristna mappamundi-traditionen utvecklades inom den muslimska världen en kartografi som utgick från Ptolemaios idéer om hur en världskarta ska ritas.

Jag fortsätter att klicka mig fram på http://cartographic-images.net/  Nummer # hänvisar till den sidan.

Al-Istakhri (#211, - 957) och Ibn Hawqal (#213, - 977) var två geografer som arbetade med en atlas i flera delar. Kartboken bestod av en världsatlas, kartor över de tre haven (Medelhavet, Persiska havet (dvs indiska oceanen) och Kaspiska havet) och 19 kartor över olika områden, som "Maghreb" och "Khurasan". På dessa kartor är Aralsjön utmärkt och Khurasan beskrivs med karavan-lederna utmärkta. Dessa kartor ingick i en tradition som kallas Balkh-skolan. De olika kartorna gick inte att foga ihop till en hel bild.

I Egypten fanns duktiga geografer och deras arbete finns bevarat i ett märkligt dokument kallat "Boken om märkvärdiga ting". http://cosmos.bodley.ox.ac.uk/

Al-Idrisis (#219) kartor från 1150-talet byggde på en mera genomtänkt projektion. Ibn Khalduns beskrivning bygger på al-Idrisis karta och han refererar även till Ptolemaios. Beskrivningen i löpande text skrev han på det traditionella sättet med sju zoner som går efter latitud från söder till norr och tio sektioner efter longitud från väster till öster.

Detta gör att Ibn Khaldun återkommer tre gånger till området runt Khorasan. Jag ska nedan försöka återge hur detta sätt att skriva geografi fungerar.

Först nämns i tredje zonens sjunde sektion staden Surakh, och sedan beskrivs i åttonde sektionen städerna Herat och Balkh och hur Oxus rinner upp i Badakhshan som gränsar till Indien. Enligt Ibn Khadlun flyter sedan Oxus rakt norrut till Aralsjön i den femte zonen. Han noterar flera bifloder, den viktigaste är Wakhshab (Surkhob-floden) som kommer från Tibet.

Senare kommer texten fram till fjärde zonen. Tabaristanhavet (Kaspiska havet) sträcker sig från fjärde zonen och norrut upp till sjunde sektionen (dvs ut i den norra oceanen). Femte zonens sjunde sektion rymmer öknen mellan Fars och Khurasan. Sedan följer ungefär följande text: "På Astarabas-bergets östra sluttningar utbreder sig Nishapur-området som tillhör Khurasan. Söder om bergen och öster om ökenområdet ligger Nishapur, följt av Marw ash-Shahijan (Merv) vid slutet av sektionen. Norr om det och öster om Jurjan (Gorgan) har vi Mihrajan (dagens Esfarayen?), Khazarun och Tus vid sektionens östra ände. Alla dessa platser ligger norr om bergen. Långt norr om dem utbreder sig landet Nasa, som omges av ödsliga öknar i sektionens nordöstra hörn. Den fjärde zonens åttonde sektion rymmer i väster Oxus, som flyter från söder mot norr. På dess västra strand finns Zamm och Amul som tillhör Khurasan, liksom at-Tahhiriya och Gurganj som tillhör Khuwarizm. Sektionens sydvästra hörn omges av Astarabads berg, som redan nämnts i sjunde sektionen. ... I tredje zonen passerar bergen mellan Herat och al-Juzajan och förenar sig slutligen med Buttam-bergen. Öster om Oxus i den södra delen av denna sektion ligger Bukhara-regionen, följt av landet Sogd med Samarkand som sin huvudort. ... Det är i denna del av den nionde sektionen som Tasjkentfloden (SyrDarja) har sin källa.. och flyter slutligen ut i Oxus."

Kanske inte helt lätt att följa detta. Astrabads-berget är bergen sydöst om Kaspiska havet. Astrabad är ett annat namn för Gorgan i området Golestan som på äldre grekiska kartor hette Hyrcania. Bergskedjan heter idag Kopet Dag. Här märks skillnad mot kristna Europeiska kartor som länge hade grekernas Hyrcania som provinsen bortom Fars i Persien, medan de arabiska kartorna givetvis hade namn på områdena längs sidenvägarna.

När sedan texten i femte zonen åter når sjunde sektionen märks att allt blir vagare. Här talas om Volga, och öknar där Ghuzz-turkarna lever och Shiyah-bergen (persiska för Svarta bergen) som skiljer Sarir-folket (avarer?) från khazarer. Nordväst om Aralsjön uppger Ibn Khaldun att det ligger en ännu större sjö som han kallar Ghurghun-sjön. Det skulle möjligen kunna syfta på Balkash-sjön som ligger 100 mil österut, men den var inte större än Aralsjön på den tiden. Möjligen är den större nu eftersom Aralsjön håller på att försvinna.

Ibn Khaldun har klart för sig att Volga är en stor flod som rinner till Kaspiska havet. Han redogör för folk som petcheneger, bashkir- och bulgar-turkar, som lever i sjätte zonens sjunde sektion..

Den sjunde zonen är längst norrut. England omnämns som en ö vars södra del ligger i sjätte zonen och som innehåller ett stort antal städer och är ett magnifikt rike. Bortom England ligger Raslanda (Irland?, Island?) och österut hittar man Polen. I havet norr om Polen finns enligt Ibn Khaldun en stor rund ö, som förbinds med Polen med ett smalt näs.  Norr därom ligger ön Barqagha (Skandinavien?). Den fjärde sektionens södra del rymmer i väster Faymazak-folkets land (Finland?). Öster därom Tavastland, följt av Raslindha som är täckt av evig snö och föga civiliserat. Det gränsar till Ryssland.

På kartan som finns inlagd i Ibn Khalduns bok (en version av Al-Idrisis karta) står inget norr om "Jarmaniya" (Germania).  Khorasan, Khorezm, Tashkent och Sogdia är utsatt. Nyckeln till de geografiska namnen har referens till  Franz Rosenthals översättning till Engelska från 1958. Ibland har arabiska geografiska namn anses kända och översatts medan andra lämnas oöversatta. I Rosenthals version står till exempel "Norway" där det i den svenska översättningen står Barqagha.




13 oktober 2012

Kartan som symbol och som vägvisare

Efter 300-talet blir kristendomen allt mer betydelsefull i Romarriket och Bibeln därmed viktigare för hur kartor skulle ritas. I Seabolds sammanställning av kartor kommer en lång räcka med så kallade T-O-kartor. Det var den vanligaste formen av det som kallades "Mapa Mundi", kartor som var en symbolisk bild av världen. T står för en uppdelning av kontinenterna Asien, Afrika och Europa, där strecken i T är Medelhavet, Nilen och Don. Runt detta ritas en cirkel, O, som är den omgivande oceanen. Sedan placeras normalt Jerusalem i centrum och Paradiset och andra viktiga platser ritas in. Öster placeras uppåt så att det vidsträckta Asien ligger överst, ofta med Paradiset någonstans i toppen. Detta sätt att beskriva världen använde Biskop Isidorus (San Isidoro de Sevilla, 556-636), (Seabold # 205). Tillsammans med "klimatzonindelningen" utgjorde detta ett slags diagram över hur världen var ordnad: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/205II.html

Schemat kunde sedan fyllas i med olika detaljer. Notera till exempel att på en av "kartorna" i Seabolds #205.2 ligger paradiset bortom de asiatiska bergen, i ett avlägset område där man kanske hade väntat sig "Kina", och bortom paradiset ligger den mytiska ön Taprobana.

En variant på temat är så kallade Beatus-kartor som är döpta efter munken San Beatus de Liébana (ca. 730 – ca. 800, Asturien). "Kartan" nämner delar av Persien men når inte Margiana.

En ännu mera religiöst symbolisk "karta" var så kallade Orosian-Isidorian-kartor, (#223). Paulus Orosius (375- c. 418) var teolog och student till kyrkofadern Augustus i Hippo (idag Annaba i östra Algeriet). På dessa kartor ritas odjuren Gog och Magog in bakom en mur bortom Kaspiska havet. Där skulle Alexander den store har spärrat in dessa monster, tills de enligt Bibeln och Koranen skulle slippa ut och angripa de trogna under apokalypsen. Ibn Khaldun talar om en damm där Gog och Magog finns, utestängda av berg som utgör gränsen mot den obebodda världen. De hamnar i sjunde zonens nionde sektion, den tionde täcks helt av havet.

Dick Harrison klargör i "Skapelsens geografi" (från 1998) att syftet med dylika mappamundi var helt annorlunda än syftet med en modern världskarta. En mappamundi skulle visa Guds skapelse inom en på förhand given kosmologi. Harrison skiljer på ett känt "mikrorum" där en människa har en konkret bild av geografin och hur platser hänger ihop, och ett "makrorum" som är en människas mentala bild av hela kosmos, inklusive olika fantasivärldar som kan vara nog så väl beskrivna i sagor, myter eller religiösa texter.

Dick Harrison redogör mer i detalj för Herefordkartan som tillverkades omkring 1290 och är 132 cm i diameter. Den nämns av Siebold i #223 som ett exempel på en karta av typen Orosian-Isidorian och beskrivs i detalj under # 226: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/226mono.html


Andra typer av kartor var mer praktiskt tänkta men även de laddade med betydelse. Två typer av tidiga kartor var portolankartor och itinerarier.

Portolankartor var sjökort som noga angav hamnar och kustlinjer, och kända segelfarleder och kompassriktningar är inritade. Sådana började ritas på 1200-talet, i Italien och i Aragonien, och främst då på Mallorca som erövrades av Jaime den förstes trupper 1229. Föregångare till dessa sjökort var så kallade periplus, som var beskrivningar i löpande text av sjövägar.

http://www.bodley.ox.ac.uk/guides/maps/mapcase.htm

Ett Itinerarium var en vägbeskrivning för pilgrimer och andra som färdades på land. Då vissa tidiga kartor i princip bara visade vägar och avstånd kallades äve de itinerarier. De kan liknas vid en modern tunnelbanekarta, avstånd och viktiga punkter finns angivna men komprimerat till ett nätverk utan försök att beskriva geografin mellan orterna.
Ett viktigt exempel på detta är vad som kallas Peutingerkartor (#120) som visas detaljerat här:
http://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost03/Tabula/tab_pe00.html
Längst till höger i sektor XIV syns Baktrien.

Peutingerkartan är namngiven efter en manuskriftjägare på 1500-talet, men kan baseras på tidiga original från 800-talet som i sin tur måste bygga på kartor ritade i Romarriket ca 350-450. På kartan finns Konstantinopel med, och kartan sträcker sig från Iberiska halvön till Indien.

Dick Harrison lyfter fram Matthew Paris (1200-1259, verkade i St Albans 3 mil norr om London, #225). Han ritade både en egen variant av mappamundi och itinerarier från England via Italien till Jerusalem.
Slutligen finns komplicerade kombinationer av olika traditioner. Ett spännande exempel är en karta som kallas The Cottoniana eller Anglo-Saxiska kartan:

Det är en liten karta (21x17 cm) från 1000-talet, som visar England mer än andra mappamundi. http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/unvbrit/a/001cottibb00005u00056v00.html







29 september 2012

Merv på kartan Antiken

På vilka kartor kan man se Khorasan och Merv? J. Siebolds utmärkta hemsida http://cartographic-images.net ger en kvällsnöjet att klicka sig fram genom historiens kartor och se när landet bortom Kaspiska havet dyker upp och blir tydligt. Den tidiga Babyloniska kartan # 103 från 500 f:Kr visar Mesopotamien och norr därom bergen där Eufrat rinner upp. Den lertavlan finns som illustration till kartografins historia i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia och utgör en första karta med linjer som anger väderstreck.

Den pre-Sokratiske filosofen Parmenides från Elea (i södra Italien) anses vara först med att ha delat in jorden i det som kallades "klimatzoner" men som främst var en geografisk indelning.

Herodotos (ca 450 f.Kr) placerade folk i området bortom Kaspiska havet, skyter (saca) och andra nomader som han benämnde massageter. Men de kartor som finns är rekonstruktioner utifrån hans texter och det som framgår är att där fanns en flod men det är oklart hur han trodde att dess lopp var.

Kring år 300 f.Kr fanns kartor med en linje som visade en latitud,och som nämnde floden Oxus (#111). Erathostens från Cyrene, (Libyen) (276 f.Kr - 195 f.Kr.) den berömde bibliotikarien i Alexandria, kunde bygga på kunskaper från Alexanders krigståg.  Det tidiga Merv fanns som ett grekiskt begrepp, då Alexander grundade Alexandria Margiana där. I rekonstruktioner av Erathostens kartor finns både Oxus och Jaxartes med, men de rinner ut i Kaspiska havet. I och för sig rimligt att det var få greker som hade koll på att bortom Karakum-öknen fanns en landplatå som skilde Kaspiska havet från Aral sjön (Ust-Yurt-platån).

Parallellt söder om Oxus beskrevs en flod "Ochus" som eventuellt skulle kunna vara floden Murgab som rinner till Merv. Han tänkte sig vidare att Kaspiska havet hade kontakt med havet i norr, dvs att Volga var ett sund och inte en flod. Han utvecklade metoder för mätning av jorden, och är den förste som det är belagt att han använt begreppet "geografi". Brittannien och Ganges beskrevs, så vid hade världen blivit.

Strabo ( 64 f. Kr - 23 e.Kr) från det romerska Pontus vid Svarta Havet, skrev en geografi i 17 band. Fortfarande tycks berepp som Sogdien, Baktrien och det ännu vidare "Ariana" vara rättdiffust definierade. Strabo var skeptiskt till tidigare uppgifter om ett bebott Thule i norr. Han ansåg att alla uppgifter om land norr om Irland var tveksamma och att världen där måste vara obeboelig på grund av iskyla, ett högst rimligt antagande.

En betydande romersk geograf var Pomponius Mela (född i vad som idag är Algeciras i Spanien, död 45 e.Kr)  men hans arbete rörde främst medelhavet. (se # 116, här syns Hyrcania som är dagens Golestan, sydöst om Kaspiska havet).

Den mest betydelsefulle geografen var feniciern Marinus från Tyre (70-130 e.Kr.) Han införde systematiska mätningar med latitud och longitud. Nollmeridianen gick genom Kanarieöarna och baslatituden drogs genom ön Rhodos. Marinus var först i Romarriket med att ha Kina på kartan och sydligaste referensen var troligen Tchadsjön.

Slutligen kommer vi till antikens mest kände geograf och astronom, Ptolemaios, vars kosmologi var standardreferens fram till Kopernikus. Klaudius Ptolemaios (90-ca.168) verkade i Alexandria. Då inget verk av Marinus finns bevarat är hans arbete känt genom att Ptolemaios refererar till honom.

Siebolds monografi #119 är omfattande och jag väljer att hänvisa till den. Bland annat finns en bild där konturen av Ptolemaios världskarta är lagd ovanpå en modern karta så att man kan se att han tänkte sig att det var mycket längre till Kina än vad det egentligen är.

Kartorna som refererar till Ptolemaios är ritade långt senare, till exempel denna karta över Asien: http://www.henry-davis.com/MAPS/AncientWebPages/119J.html

Biblioteket i Boston har en kartfunktion som visar två Ptolemioskartor gjorda 1482 respektive 1525 där Margiana är med:  http://maps.bpl.org/explore/location/margiana

Kartor från övriga världen under antiken?

Bysans fortsatte i den grekiska kart-traditionen. Stephanus Byzantinus på 500-talet skrev ett omfattande geografiskt verk kallat Ethnica. Från Alexandria åkte Indienfararen Cosmas Indicopleustes ca 550 och hans världskarta finns bevarad i Vatikanstaten.(#202)

Pei Xiu (224–271, Lyoyang) var Kinas mest framstående geograf, men inga kartor har hittats. Jag har inte heller hittat någon rekonstruktion av hans värld men jag ska leta.

Kinas kartografiska historia är liksom Roms en historia om ett imperium som vill visa att det utgör centrum i världen.

Tidiga kinesiska kartor finns bevarade på sidentyg och är lokala eller regionala. En sådan över regionen Hunan hittades i Mawangdui-gravhögarna i en grav som är daterad till 168 f:Kr. 

Siebold i #218 redogör för bakgrunden till två kartor inristade i sten från 1137 e.Kr i Södra Song-dynastin.  Dessa täcker hela området vi idag kallar Kina och har ett rutnät som grund för korrekta geografiska angivelser.

Indiska och kinesiska buddhister reste mycket och borde ha ritat kartor. Siebolds första Sino-Tibetanska karta är mycket schematisk och från 700-talet.






27 september 2012

Arabiska medeltida kartor

Ibn Khalduns al-Muqaddima (Prolegomena) innehåller Al-Idrisis världskarta från 1154. Muhammad Al-Idrisis (1100-1166) kartografiska projekt var mycket större än vad man förstår av denna enda karta. Under Roger II (den normandiske "Sultanen av Sicilien") genomfördes ett 15-årigt projekt för att samla in geografiska uppgifter och skapa kartor. Världskartan graverades in i en skiva av silver med 2 meters diameter. Al-Idrisi var självklart klar över att jorden var en glob, "stabil i rymden som äggvitan i ett ägg", detta var känt sedan 500 f.Kr. Men Al-Idrisi och Kung Rogers projekts stora framsteg var att de valde att undvika en rad fasta religiösa uppfattningar om hur kartor skulle ritas och istället skulle projektet focusera på att foga samman alla de praktiskt användbara sjökort som användes för navigation. Så skapades en världskarta som inte var en symbolisk T-O-karta i stil med det som Isidorus av Sevilla använt, utan ett verkligt försök att avbilda den kända världen.

En man vid namn Jim Siebold har skapat fantastiskt bra webbsidor med bilder av gamla kartor och informativa texter till varje karta. Al-Idrisis kartprojekt finns med som nummer 219.

http://cartographic-images.net eller http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/EML.html

En viktig föregångare till Al-Idrisi var Al-Masudi vars världskarta är nummer 212 på Jim Siebolds sida.

Ali al-Masudi (896-956, historiker, aktiv i Bagdad och Kairo) ansåga av Ibn Khaldun vara diskutabel i vissa avseenden. Det kan ha berott på att al-Masudi var en historiker i Herodotos anda, berest och med många intryck från främmande länder, som kanske inte alltid var lätta att acceptera, och ibland var resenärens missuppfattningar. Det kan också ha spelat roll att al-Masudi inte låg tryggt inom den sunnimuslimska traditionen utan hörde till shiitiska kretsar som var accepterade av det abbasidiska styret.

Men Al-Masudi hörde till geograferna med realistiska ambitioner. Många av de som utvecklade geografin var matematiker och astronomer och gjorde viktiga framsteg när det gäller de teoretiska aspekterna av hur projektioner ska göras och avstånd mätas. Matematikern Al-Khwarizmi (780-850) arbetade med geografiska frågeställningar. Under abbasidiska kalifen Al-Mumin (786-833) översattes Ptolemaios Geografike hyfegesis.

Andra kända matematiker med betydelse för geografins utveckling var Al Batani (Syrien 858-929), Ibn Yunis (950- 1008, Kario) och al-Zarkala (Toledo). Geografer som ritade kartor var Al-Muqaddasi (945-1000 Jerusalem) och hans samtida Ibn Hawqal (från Syrien) och al-Istakhri (Fars, Iran). Lexiografen Mahmud al-Kashgari (Kashgar som då hörde till Kara-Kaniderna, död 1102) skrev en turkisk-arabisk ordbok men ritade även en karta över de turkiska områdena.

Betydelsfulla insatser gjordes av indienkännaren, matematikern (med mera, han var mångkunnig) Al-Biruni som utvecklade metoder för geodesi: Abū al-Rayhān al-Bīrūnī (973-1048, Kwarezm, Ghazni). Se karta nr 214.3.


En senare geograf var Ibn Said, Abul Hasan Nur al-Din, (f.1213-1286, f. Granada, reste d. Tunis)
karta se karta 221.:

och jag vill givetvis återigen nämna Yaqut al-Hamawi al-Rumi (död 1226, Merv, Aleppo) som inte ritade kartor men skrev ner en mängd geografiska uppgifter.

För den som vill läsare vidare finns alla länkar om kartornas historia samlade här:
http://www.maphistory.info/index.html




.

21 september 2012

Qantara

Qantara är ett EU-finansierat projekt för att knyta samman folk runt medelhavet.
Qantara fungerar som ett virtuellt museum, här finns mängder med olika ingångar till medelhavets historia.
Man kan till exempel se finurliga animeringar av gamla vattenhjul:
http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_document.php?do_id=1172

Ingenjörskonsten har ett affischnamn i al-Jazari, (Ibn Ismail Ibn al-Razzaz al-Jazari, 1136–1206). Han uppfann vevaxeln och den tvåcylindringa kolvpumpen, olika typer av klockor och en hel del annat. Eller så utvecklade han idéer som funnits och publicerade dem med tydliga instruktioner. Al-Jazari var från sydöstra Turkiet, ett område som på slutet av 1100-talet styrdes av turkiska generaler (titeln var Bej) som tidigare tjänat under seldjukdynastin.

Man kan även fundera över roliga kartor: http://www.qantara-med.org/qantara4/public/show_carte.php?carte=carte-06&lang=en

16 september 2012

Ibn Khaldun

Ibn Khaldun är en av de mest intressanta personerna jag träffat på hittills när jag läst om 1200- och 1300-talet. Både för hans gärning som historiker och samhällsfilosof, hans livshistoria och för att det inte är enkelt att sätta in honom i ett begripligt sammanhang.

Abd ar-Rahman ibn Khaldun föddes 27 maj 1332 i Tunis. Han kom att flytta många gånger under sitt liv, bland annat till Fez, Granada, Bougie, Mecka och Alexandria. Han dog 17 mars 1406 i Kairo. (732 e.H -808 e.H.). I Sevilla träffade han 1363 kung Pedro I av Kastilien ("el Cruel", dvs Peter den grymme) och i Damaskus 1401 fick han ge historiska redogörelser för Timur Lenk.

Ibn Khaldun skrevs tidigare Ibn Chaldun och på tyska skrivs namnet så. Uttalet är närmast likt ett tyskt Ach-ljud, kanske borde man skriva Ibn Xaldun för att förmedla det. Betoningen är på andra stavelsen. Det finns mängder med regler för hur arabiska ska transkriberas, jag följer inte dom.

På svenska introducerades han i en liten fin skrift av Carl Elof Svenning, utgiven av Internationella bokklubben 1957, med titeln Ibn Chaldun. Men när hans "Introduktion till världshistorien" sedan översattes på ett imponerande vis av Ingvar Rydberg 1989, då stavas hans namn Ibn Khaldun.

Ibn Khaldun är släktnamnet. Banū Khaldūn hade varit en av Sevillas mäktigaste familjer. Hans namn på titelsidan skrevs; Abd ar-Rahman ibn Muhammad ibn Khaldun al-Hadrami. Al-Hadrami syftar på ett avlägset ursprung för familjen i regionen Hadhramaut i Jemen.

Släkten Khaldun hade flyttat från Sevilla till Nordafrika under den stora utvandringen, när araber omkring 1230 flydde från det oroliga Andalusien. Almohaderna tappade kontrollen över södra Spanien i en process åren 1224-1228. Splittring följde och de sista två åren innan Kastilien under kung Fernando III belägrade Sevilla 1248 styrdes Sevilla av ett råd där Yahya ibn Khaldun var medlem. Efter det lyckades familjen Khaldun etablera sig i Tunis, en stad i centrum för komplicerade dynastiska strävanden. Där fanns skolor och lärda. Ibn Khalduns lärare Abelli kunde förmedla tankar från Ibn Sina och Ibn Rushd (1126-1198) som han själv var en efterföljare till. Men säkert studerades även al-Ghazali vars syntes av sufism och sharia, och kritik av filosofin, Ibn Rushd i sin tur kritiserade.

Denna bakgrund bidrog säkert till Ibn Khalduns önskan att dokumentera historien. Hans "Historia" (Kitab al-ibar) på sju band utöver inledningen (Prolegomena) är detaljrik och redogör i fem band (andra boken) för förislamsk tid och arabernas historia och i två band ( tredje boken) för imazighens (berberfolkens) historia och Maghribs historia. För Granadas del sträcker sig historien fram till 1393, och efter det finns få arabiska källor till Andalusiens historia. Först på 1600-talet skrivs en Andalusisk historia på arabiska av al-Maqqari (1578–1632). Al-Maqqari skrev även en biografi över Ibn Khalduns samtida vän och konkurrent i Granada Ibn al-Khatib (1313-1374).

Huvuddelen av Historian skrevs under åren 1375-1378 i en avskild borg i bergen 23 mil sydöst om Oran i västra Algeriet och sedan i Tunis. Men Ibn Khaldun skriver att "Sedan reste jag till östern för att dra fördel av de mångsidiga upplysning den har att bjuda på och för att besöka  Kaban och Medina, allt under studium av de systematiska arbetena om orientalisk historia". Dessa insikter skrevs kortfattat in i de tidigare texterna och slutresultat  ansåg Ibn Khaldun vara "en fullständig världshistoria".

Det är Introduktionen (al-Muqaddima eller Prolegomena) och Första boken som översatts till svenska och som utgör grunden till Ibn Khalduns berömmelse. Hans egen beskrivning är: "Introduktionen handlar om historieskrivningens stora värde, bidrar med en uppskattning av olika metoder och tar upp historikernas misstag. Första boken handlar om civilisationen och dess väsentliga drag: kungamakt, regering, inkomstbringades sysselsättningar, sätt att skaffa sig levebröd, konster och vetenskaper och skälen till dessa institutioner."

Ibn Khaldun är inte först med att skriva världshistoria. En sådan hade skrivits av Rashid ad-Din Fadhl-allah Hamadani (1247-1318). Han var av en judisk släkt som levde i Hamadan och han kom att tjäna det mongoliska Ilkhanatet. Han konverterade till muslim i 30-årsåldern och blev visir, och som sådan betydde han mycket för satsningarna på utbildning vid Rab´- Rashidi, utbildningscentrumet vid Ilkhanidernas huvudstad Tabriz. Skrivandet av "Jami al-Tawarikh, "Sammanställningen av krönikorna" var ett dynastiskt projekt där mängder med skrivare och konstnärer deltog. Jami al-Tawarikh var ett praktverk som skrevs på arabiska, persiska och mongoliska.

Till skillnad från denna centralstyrda satsning tycks Ibn Khaldun har skapat sin historia själv, utan någon kung som beställare. Det gjorde att han kunde förhålla sig mera neutral, hans teori om att varje dynasti måste gå under kan inte ha gjort någon sittande regent nöjd. Han har inte heller någon specifik förändrings-agenda, han tycks mera se det som en samhällshistorisk lagbundenhet att koalitioner som har den rätta gruppkänslan och tron tar över makten när sittande regenter korrumperats och skapat ekonomiska missförhållanden som urholkar deras makt. Givetvis är han djupt religiös muslim. Varje stycke avslutas med ord som "Gud leder oss till sanningen".

I förordet nämner Ibn Khaldun sex historiker, varpå han direkt förklarar att två av dem är tvivelaktiga i vissa avseenden. Detta var tydligen inte ovanligt, Kerstin Eksell skriver att historiker ofta anklagade varandra för att inte var opartiska. Tre som inte här får kritik av Ibn Khaldun är Ibn Ishaq (704-768), Jarir al-Tabari (838–923), och Ibn al-Kalbi (737 - 819). Sedan utvecklar Ibn Khaldun sina skäl för att anse att en historisk redogörelse är trovärdig, en metod som betonar de egna iakttagelserna och vikten av korrekta exempel, och det gör att han framstår som ett rationellt föredöme i en värld där en god historia kan ha ansetts bättre än en sannolik.

Franz Rosenthal ger exempel i förordet till sin översättning av Prolegomena  på hur Ibn Khaldun jämför olika historiska belägg. Som exempel tar han upp det långa citatet av Tahris brev till sin son, i sig ett intressant exempel på en "instruktion för furstar". Brevet citeras efter historikern Ibn Al-Athir al-Jazhari (1160-1233), mycket betydande kurdisk historiker verksam i Mosul och Bagdad under Stora Seldjukimperiet . Dennes version jämförs med al-Tabaris, och Ibn Khaldun gör olika rättelser utifrån vad han bedömer vara korrekt. Hur han tänkte finns bevarat i marginalanteckningar som senare kopister skrivit in i huvudtexten.

Ibn Khaldun skrev att hans historia ger läsaren "en möjlighet att inte längre behöva förlita sig blint på traditionen". Han var själv medveten om sitt värde som historiker.












2 september 2012

Khorasans och Andalusiens dynastier

Den berömde historikern Ibn Khaldun (1332-1406) beskrev i Al-Muqaddima hur dynastierna hade ett cykliskt förlopp. Hans iakttagelse var att dynastierna har en livslängd, ofta bara tre generationer, ibland fyra eller fem. I grunden utgick han från en beskrivning av en nomadbefolkning som tar makten över en bofast befolkning. I en andra generation övergår de till bofast liv, varvid deras interna gruppdynamik bryts ner och ersätts med en stagnerande organisation som i tredje generationen leder till degeneration av maktapparaten och en senilitet som gör att den fjärde genererationen dukar under för nya grupperingar med maktanspråk. Ibn Khaldun anser att en generation är ungefär 40 år, han ger alltså en dynasti drygt 120 år. Exempel på de som suttit längre vid makten finns i boken, till exempel fatimidernas dynasti varade i 270 år.

Al-Muqaddima kallas på grekiska Prolegomena, dvs Introduktionen. Den är översatt till svenska av Ingvar Rydberg på ett vis som gör den mycket läsbar, utgiven av förlaget Alhambra 1989. Prolegomena utgör inledningen till en längre världshistoria men är i sig själv på 650 sidor. Nyckelbegreppet asabiyah översätter Ingvar Rydberg med gruppsolidaritet. Det är kring detta begrepp som Ibn Khaldun resonerar i sin cykliska teori över dynastier.

Ibn Khaldun levde i Nordafrika och de flesta av hans exempel är därifrån. Men rent tidsmässigt kan hans cykliska teori tillämpas på Khorasan och angränsande områden. Från 651 fram till 1221 kan man räkna upp misnt sju dynastier som hade kontoll över Merv. Sju dynastier på 570 år, det blir bara 80 år i snittvärde, men då tar man inte hänsyn till att dynastierna fanns parallellt med varandra. En lista över några av dynastierna ser ut så här:

Ummayyaderna i Damaskus, från 660-750, 90 år.
Abbasiderna: 750-1228, men med minskad makt från 870. 120 år. (formellt kalifat i 478 år)
Tahiriderna, 821-873, 52 år.
Saffariderna, 867-1002, 135 år.
Samaniderna, 819-1005, 186 år. (stormakt 875-999, 124 år)
Ghaznaviderna, 962-1186, 224 år.
Seldjuker, 1037-1194, (1038-1256), 157 år.
Khwaresmiska dynastin, 1077-1231, 154 år.

I Andalusien kom en gren av ummayyaderna till makten 756 och satt kvar till 981, då visiren al-Mansur manövrerade ut kaliferna. Efter det följde inbördeskrig och kalifatet tappade formellt makten 1031. Men dynastins 250 år präglades av upp och nedgångar. De tre Abd Al-Rahman står för var sin styrkeperiod, 756-788, 822-852 och 912-961, med fortsatt stabilitet under kalif al-Hakam II och under al-Mansur innan inbördeskriget började 1008.
Sedan följde perioder med splitting i mindre enheter, "taifastater", innan nya dynastier etablerade sig med bas i Marrakesh:
Almoraviderna i Andalusien 1086-ca. 1142, 56 år. Men i Nordvästafrika 1040-1146, 101 år. Maktbas bland Lamtunaklanen av Senhaja.
Almohaderna i Andalusien ca. 1142-1228, 86 år. I Nordvästafrika, 1121-1269, 150 år. Almohadernas maktbas var Masmuda.

Ibn Khalduns regel stämmer tidsmässigt ganska bra alltså. Han kunde ju inte veta att Osmanska dynastin skulle vara från 1299 till 1922.

Mera givande än denna matematik är att fundera över den interna dynamiken i varje enskilt historiskt fall. Under dynastinamnet döljer sig olika samhällen med skilda styrkeförhållanden mellan grupper.

Taifastaternas ledare, "los reyes de taifa", ger en viss inblick i vilka som kunde ta makten när den dominerande dynastin inte kunde behålla kontrollen i Andalusien i början av 1000-talet.

Hugh Kennedy delar in dem under några olika rubriker i "Muslim Spain and Portugal":
1) Arabiska patricierfamiljer, till exempel Banu l-Hajjaj och Banu Khaldun i Sevilla och Banu Jahwari Cordoba. Cordoba styrdes under en tid av ett råd, där familjerna med arabiska släktrötter satt.
De arabiska släktena var konkurrenter mellan sig men bildade en klass av folk som haft roller som imamer, domare och handelsmän  och därmed stor administrativ och religiös kontroll. Ibn Khaldun hävdar att Banu Khaldun kom från en arabisk jemenitisk släkt och vi får väl lita på den store historikern. Ingen taifastat kom att kontrolleras av muslimska familjer med lokalt ursprung i Spanien, så kallade muwallads, men det kan ha berott på att dessa gärna skaffade sig en arabisk koppling. Inte heller lyckades någon ummayyad etablera en taifa-stat. När de väl förlorat makten vart de grundligt krossade.
2) Familjer med bakgrund i de berberfamiljer (imazighen) som tidigt kom till Andalusien. I Toledo styrde till exempel klanen Dhul-Nunids som varit mäktiga från 880-talet.
3) I Valencia och Murcia kom släkter som stammade från slavar till makten, på spanska Régulos eslavos. I Andalusien var dessa saqaliba ofta av slaviskt ursprung, medan i Khorasan var det olika turkisktalande grupper som förslavades (kallades på arabiska ghulam eller mamluk). Flera fick höga militära poster och i öst blev de grunden för olika så kallade slavdynastier när de helt tog över makten, till exempel Ghaznaviderna. I Valencia var det sedan al-Mansurs barnbarn Abd Al-Aziz som vann makten. Taifa de Valencia kom att bli ett betydande taifa-rike (under perioden 1011-1238 självständigt i fyra omgångar).
4) I Granada var det till Andalusien sent komna imazighen som tog makten, de som rekryterats av al-Mansur under hans satsning på en stående armé. Ziridernas dynasti var från berberfolket Senhaja och kontrollerade delar av nordafrika 973-1148 med dagens Tunisien som bas. Taifa Granada fanns 1013-1091. Även Ronda hade en kort tid en taifastat, grundad av imazighen från Zenata-folket. Zenatas mest betydande dynasti var Mariniderna 1244-1465 med huvudstaden Fez.

För att en dynasti ska hålla sig vid makten ska alltså sådan olika intressen jämkas samman. Många olika cykliska teorier finns för detta. Det ligger i sakens natur att om man vill hitta ett mönster för historien fungerar så vill man hitta förlopp som upprepar sig. Hög- och lågkonjunkturer, malthusianska cykler för befolkningsutveckling och jordbruksproduktion, den kinesiska historieskrivningen med dynastiska cykler osv. Gemensamt för teorierna är en systemsyn där inbyggda feed-back-mekanismer i ett samhälle leder till uppgång och fall.

De tidiga muslimska samhällena hade några inbyggda problem som kunde destabilisera samhället. Ett var att skattebasen var till viss del baserad på att kristna och judar betalade en högre skatt. Under expansiva faser bidrog det till ökade inkomster, men under perioder då inte nya områden lades under beskattning och andelen muslimer ökade genom att kristna och judar fann för gott att byta religion, så minskade skatteintäkterna.

Beskattning av muslimer var reglerad i koranen på ett vis som begränsade möjligheterna att ta ut skatt för att finansiera militären. Dynastier som valde att öka skatten utöver det tillåtna riskerade att utmanare kunde anklaga makthavarna för att inte följa islam, utan leva i en orättfärdig lyx. Vissa hov var också utmanande dyra i drift, och det stack i ögonen på fler än rättrogna muslimer.

Ett sätt att upprätthålla en militär styrka var att ha "deltids-soldater", i princip var den urspungliga arabiska armén en sådan. Medan hälften var ute och slogs var andra hälften hemma och skötte boskap och odling. De syriska araber som bildade junds i Andalusien var organiserade på det viset.
Själva den administrativa apparaten för att ta upp skatterna och organisera mobilisering blev kostsam. Olika rivaliserande grupper inom byråkratin manövrerade för att skapa egna fördelar. I sagorna är de kända som de onda visirerna som skodde sig på godtrogna kalifers bekostnad.

De olika iqta-systemen var försök att lösa problemen genom att inte betala militärerna direkt utan istället ge dem rättigheter i olika landtillgångar som de kunde utnyttja. Ghaznaviderna och Seldjukerna utvecklade systemet som började användas av abbasierna. Systemet var inte feodalt, då centralmakten behöll alla formella rättigheter och kunde avsätta en lokal jordägare när som helst. En iqta var en rätt att ta ut skatt och behålla en del av den, men den rätten kunde inte ärvas eller säljas och slavarna och bönderna ägdes/styrdes inte juridiskt av iqta-innehavaren utan av den centrala staten (kalifen). I praktiken kunde iqta-innehavarna bli rätt självständiga och det kunde leda till splittring. Tahiriderna är ett exempel på hur detta kunde leda till en separat dynasti.

En annan lösning var att etablera arméer av slavar, direkt underställda kalifen/sultanen. Detta kunde vara ekonomiskt fördelaktigt och militärt effektivt, men det innebar en risk. I många fall tog en ledare inom armén över makten och skapade en ny dynasti baserad på gruppsammanhållning inom armén. En militärkupp skulle man kunna kalla det. Saffariderna och Ghaznaviderna var sådana "slavdynastier", Mamluksultanatet i Dehli (1206-1290) och Mamluksultanatet i Egypten (1250-1517) är andra exempel.

Det finns många olika mekansimer som kan få en dynasti att falla. Den ledande gruppen måste klara av att balansera olika intressen. Interna likheter mellan Khorasan och Andalusien finns i den splittring och instabilitet som fanns trots att bägge områdena upplevde en "guldålder" ur ekonomisk och kulturell synvinkel. Det omgivande stora yttre hotet var olika. I Khorasan dök mongolerna upp oväntat och krossade allt motstånd under några få årtionden, i Andalusien var de kristna staterna i norr ett sakta växande hot.

För översikter över dynastier med tidslinjer, se till exempel: http://www.metmuseum.org/toah/ht/?period=07&region=nc





18 augusti 2012

Merv

Merv var en stad mitt i en stor oas med långa avstånd (cirka 40 mil genom ökenartad terräng) till städerna Herat, Nishapur, Buchara och Balkh. Herat och Merv var städer som definierade "landet där solen stiger upp", persernas Khorasan (Khurasan). Norr därom låg Sogdiana med Buchara och Samarkand och leder mot Kina. Österut låg Baktrien med Balkh, Kabul och ännu längre bort Indien. Åt nordväst kunde man ta sig mot Volga, se inlägg 15 juni 2013.

Detta läge gjorde Merv till en unik plats när landtransporter var viktiga, karavanerna passerade Merv. I hela de stora oasområdet bodde över en miljon människor. Själva staden växte, från 600-talets Gyaur Kala (som jag skrev en notis om 5/1 2011) till 1100-talets Sultan Kala (Marv al-Shahijan) , som kan ha bebotts av upp mot 200 000 människor. Ringmurens omkrets var 9 km, jämför med Visby ringmur som är 3,5 km.
Även politiskt var geografin betydelsefull, "ökenstäderna" var ofta relativt självständiga enheter i förhållande till de olika imperier som dominerade områdena. Hugh Kennedy skriver att det muslimska Andalusien och Khorasan var två områden som hade en liknande utveckling under 800-talet, med lokala "prinsar" som formellt lydde centralmakten men i praktiken var rätt oberoende. Periodvis var Merv huvudort för imperier, viktigast var perioden under seljukturkarna från 1040. Ur öknen stiger idag några få lämningar kvar av Sultan Kala, den viktigaste är den kraftigt restaurerade Sultan Sanjars mausoleum. Sultanen styrde 1118-1157.


Oasen bildar ett stort område där floden Murghab rinner ut i Karakum-öknen. Flodens lopp ändrades år 1785 då en viktig damm förstördes och huvudkanalen flyttades 25 km västerut, där ligger den turkmeniska staden Mary idag. Det gamla Merv ersattes med en mycket mindre stad efter den stora katastrofen när Djingis Khans arméer skövlade området kring år 1222 och fler än 700 000 människor dödades. Denna senare fas av stadens utveckling, från 1400-talet, heter Abdullah Khan Kala. Men det rena vattnet från bergen var en förutsättning för staden, när flodens lopp ändrades tog öknen slutligen över.

Hela Mervs historia sammanfattas bra i text och bild i en lärarhandledning som Mike Corbishley har skrivit. Han vill beskriva vikten av det arkeologiska arbete som bedrivs och värdet av att skydda de lämningar som finns kvar.
http://www.ucl.ac.uk/merv/our_research/education/teachers_handbook_en

Merv stavas ibland Merw eller Marw. Unesco kallar platsen "Ancient Merv".

Se även: http://www.saudiaramcoworld.com/issue/199804/oasis.of.turquoise.and.ravens.htm

12 augusti 2012

Cueva de la Pileta

Grottan med flest grottmålning i Europa heter Cueva de la Pileta, och ligger i kalkstensbergen söder om Ronda i Spanien. Den mest kända bilden i grottan är en fisk, den utgör en av Andalusiens symboler. Fisken målades under äldre stenålder, för cirka 22000 år sedan. De allra äldsta bilderna i grottan är 32000 år gamla och hör till de äldsta grottmålningarna i Europa. Men Cueva de la Pileta var bebott fram till för 4000 år sedan och de flesta bilderna utgörs av streck som inte ser ut som bilder utan mer som någon som räknat pinnar. Flera av de gamla bilderna är mycket välgjorda och kan ses som stenålderskonst. Det är flera fina hästar, ett lodjur, getter och en ren (sannolikt ritad under senaste istiden). Inuti fisken (som anses vara en plattfisk från havet) så är en säl inritad. Flera bilder kan inte ses vid den guidade turen då de finns i delar av grottan som är svårtillgänglig, t.ex. en noshörning och en sköldpadda. Totalt 81 olika djurliknande teckningar finns bland de mer än 3000 bilderna.
Några märkliga figurer avviker från de övriga, de är streckgubbar (eller gummor?). Den ena har en pilbåge och anses tillhöra en egen stil - levantkonsten. Den andra kallade guiden Tomás Bullón för "Ikaros" då man kan föreställa sig att den visar en människa (gud) som breder ut vingar. Den var ritad bland "räknestrecken".

Släkten Bullón har haft hand om grottan sedan den upptäcktes av José Bullón år 1905 då han följde fladdermöss för att hitta deras boplats. Guidade turar ordnas med maximalt 25 deltagare, som får gå med lyktor 500 meter in i berget. Det är ordnat med trappsteg men inte permanent upplyst i grottan, så ganska mycket grottkänsla uppnås. När man ser de svarta väggarna som sotats från eldar i grottan så inser man att det måste ha varit annorlunda när detta var en boplats.

Grottan beskrivs här: http://www.cuevadelapileta.org/descubrir_archivos/index.htm

och mera bilder finns här: http://www.elestrecho.com/arte-sur/pileta.htm

Genom att så få släpps in i grottan räknar man med att målningarna inte ska skadas. De flesta av de berömda grottorna i Frankrike (ex. Lascaux, Chauvet) och norra Spanien (Altamira, Cueva de La Pasiega) är inte längre öppna för besök. På några ställen har istället kopior av grottorna byggts.

Det vardagliga i en guidad tur med några få andra turister blir en stark kontrast till det märkliga i att stå i en grotta med bilder som ritats av någon för 20000 eller 30000 år sedan. Vad tänkte de? Hur kunde några av dem bli så stilsäkra att de kunde teckna så vackert att det fortfarande kan ses som konst? Och varför tecknades i så fall inte fler bilder? Många bilder har försvunnit, av vatten som runnit i berget eller av andra skäl.

Konstvetaren Thomas Hård af Segerstad har skrivit en märklig dialog i en festskrift som heter "Historiens vingslag" 1987. Den heter "Den gåtfulla hästen i Niaux". I dialogen öppnar Hård av Segerstad för olika överraskande tolkningsmöjligheter - inför en bild ritad av en människa i en kultur och i ett sammanhang som vi vet mycket lite om är förundran den kvarstående känslan.

Tecknen i grottan är också omöjliga att tolka. Är det en slags kalender? Eller resultat ifrån ett forntida spel som tecknats ner? Noter till musik?

Systematiskt arbete pågår för att reda ut detta, se till exempel:
http://www.bradshawfoundation.com/geometric_signs/geometric_signs.php

18 juli 2012

Kitab al-Fihrist - en lista över alla böcker

År 987 (377 e.H) utkom al-Fihrist av Ibn al-Nadim. Kerstin Eksell skriver i sin bok "Andalus" att det var en lista över alla böcker på arabiska som fanns. Listan angav titel, uppgifter om författaren och omfång på böckerna så att ingen skulle bli lurad att köpa en förkortad version till fullt pris. Ibn al-Nadim var bokhandlare med ärligt syfte.

Kerstin Eksell uppger att mindre än en bok per tusen av dem som listades har återfunnits idag. Även om enbart böcker på arabiska listades så fanns även en mängd översatta böcker med. Översättare räknas också upp, inklusive med omdömen som "översatte dåligt från syriska till arabiska".  En nutida tryckt version av al-Fihrist är på 1250 sidor.

Al-Nadims fullständiga namn var Abu 'l-Faradh Muhammad al-Nadim ibn Abi Ya'qub Ishaq al-Warraq al-Baghdadi , han levde i Bagdad, död troligen 995. Hans far var warraq från Bagdad, dvs en kopist som skrev av böcker, vilket vid denna tid gjordes på papper.

Kerstin Eksell berättar att när ett privat bibliotek i Bagdad skulle flyttas så krävdes det 400 kameler. Det är fler kameler än vad som skulle behövas för att flytta Uppsala stadsbiblioteks 250000 böcker/medier. Det var status i Bagdad, Cordoba, Damaskus, Kairo, Merv och andra städer att äga en stor boksamling. Sådana privata bibliotek kunde doneras till moskéer eller madrasas, och bli tillgängliga för allmänheten.

Denna spridning av böcker var unik. Precis som jag tidigare skrivit om matematik så var exklusivt kunnande något som makthavare kunde ha nytta av att kontrollera och inte sprida utanför de gynnade grupperna, en mekanism som även gjorde att skrivkonsten spreds långsamt. Bokreligionerna hade dock gjort det skrivna ordet till en del av kulturen. Den klassiska skrivna arabiskan blev en normgivare, då en muslim förväntades lära sig arabiska, koranen översattes inte. Under rätt styre kom detta att leda till en ny nivå av läskunnighet. Under fel styre var det inte så. Många böcker på arabiska förstördes av regimer som almoraviderna och almohaderna i Andalusien, och av mongolerna i Kohrasan och Bagdad.

Madrasas var till en början en form av i huvudsak juridiska skolor med ursprung i Khorasan. (Källan är Ira M. Lapidus "A History of Islamic Socieies). Från 900-talet började vissa lärda ha utbildning i islamisk lag i sina egna hem och sedan formaliserades detta till skolor, ofta i anslutning till moskéer. Det kan till en del ha varit en reaktion inom sunni-muslimska kretsar på att Ismailiska shiamuslimer organiserat sig. Den teoretiska grunden kom från de olika lagdoktrinerna som utvecklats från sent 600-tal, lagskolor med namn som Hanafi, Hanbali, Maliki och Shafi´i. Med tiden kom madrasas även att förknippas med olika inriktningar av sunniislam, till exempel Karramirörelsen i Khorasan som kombinerade sunnilag med sufism. Madrasas var informella skolor, den ledande läraren var "mästaren" som lärde ut med en auktoritet som ytterst kunde föras tillbaka på profeten Muhammed. Genom sin roll i samhället kom dessa lagmän och lärda att under Samaniderna och Ghaznaviderna stå för en viktig institution inom sunni-islam. En lagskola kunde organisera de viktigaste handelsmännen, de religiösa ulama, osv, de utgjorde den lokala styrande koalitionen. Denna organisation spreds sedan västerut av seljukturkarna (1063-1092). Visiren Nizam al-Mulk gjorde det till statens politik att stödja madrasas av skolorna Hanafi och Shafi´i i alla större städer inom imperiet. Hanbaliskolor var kritiska till kalifatet och skapade folkligt stöd för en mer strikt islamistisk tolkning av lagarna, och skapade en separat muslimsk miljö inom sunni-islam. Oroligheter i Bagdad orsakades av religiösa fraktionsstrider, och kalifatets makt urholkades. Även regionalt kom lagskolorna att bli föremål för fraktionsstrider, i Nishapur gick det så långt att staden förstördes under mitten av 1100-talet.

Al-Fihrist är indelad i 10 delar:
1. Inledning om språk och skrivkonst.
De heliga texterna; Koranen, Torah, Bibeln och hadith profetens nedtecknade ord.
2. Grammatik
3. Historia, myndighetspersoner som skrivit böcker, hovlitteratur
4. Poesi
5. Islamisk teologi (kalam), muslimska sekter
6. Islamisk lag (fiqh) inklusive lagar inom shia och hadith (sunnitiska levnadsregler)
7. Filosofi (grekiska filosofer, al-Kindi m.fl), matematik, astronomi, medicin
8. Legender och fabler
9. Andra religioner (t.ex. manikeism, hinduism, buddhism och kinesiska läror
10. Alkemi mm


Jag vet inte om bokhandlaren Yaqut al-Hamawi al-Rumi hade tillgång till al-Fihrist, när han satt i Merv eller senare i Aleppo 240 år efter att den skrevs. Men listan ger en uppfattning om vad som fanns i de bibliotek som han besökte.

17 juni 2012

Khorasan år 1220


År 1220 erövrade Djingis Khans arméer Buchara och Samarkand.

Söderut, i staden Merv i Khorasan, hade Yaqut al-Rumi, bott under åren 1216-1218. Han flyttade sedan till Khiva i Khwarezm och Balkh i Baktrien innan han 1220 fick fly undan mongolerna till Mosul och sedan Aleppo. Hans bok Mujam al Buldan förtecknar mycket geografisk och till geografi anknyten historia om den kända världen. En betydande del av hans insikter kom från studier i de berömda biblioteken i Merv.

Khorasan var en smältpunkt för influenser från alla håll och från 1000-talet en av världens mest betydelsefulla platser vad gäller läskunnighet och skolning. En uppräkning av språk och kulturella inflytande blir lång och ändå inte fullständig: persiska (och andra indo-iranska kulturer som kurdiska, religion zoroastrism och manikeism), arabiska (islam), olika turkiska och mongoliska språk (tengrism), indiska och kinesiska (buddhism), arameiska (nestorianskt syrianska kristna) och hebreiska (judendom var en betydande religion i Khazar kaghanatet 618-1048) och hellenistisk kultur.

Kärnan av kulturell påverkan var persisk, arabisk, sogdiansk och turkisk. Den gamla sogdianska kulturen var i sig en sådan blandkultur som starkt påverkat Merv från de sogdianska huvudorterna Samarkand.och Penjikent. Sogdierna var nära allierade med turkisktalande folk. Den arabisk-muslimska erövringen av Khorasan från 651 och Sogdia 713 innebar faktiskt ett ökat inflytande för persiska från de södra delarna av Khorasan och norrut in i Transoxianien. Arabiska ersatte arameiska i de områden som koloniserades i mellanöstern men fast islamiseringen gick väl så snabbt i Khorasan och norrut så var det persiska som blev det gemensamma språket. Sogdianska och Baktriska minskade i betydelse för att försvinna på 1100-talet, Khwarzemiska talades fram till 1300-talet. Muslimer som talade persiska kallades för tadjiker.

De arabiska abbasiderna kom till makten 750 med ett starkt stöd från Khorasan. De flyttade den arabiska huvudstaden från Damaskus till Bagdad och Khorasan blev en viktig provins. En första guldålder för Merv var när staden blev huvudort i abbasidernas rike 813-818 under kalifen al-Mamun och generalen Tahir ibn Husayn (vilket ledde till Tahirid-dynastin 821-873). År 1220 var abbasiderna däremot endast formellt en ledande dynasti, redan från 821 hade de börjat tappa kontrollen och deras vasaller samanider och ghazanider var i praktiken inte underlydande. Seljukturkar tog över styret i Bagdad 1058 på inbjudan av abbasiderna som behövde deras stöd för att inte förlora makten helt till shiitiska buyider.

De olika dynastierna kan få representera olika kulturella inriktningar även om det alltid var frågan om en mix.

Abbasiderna får stå för islams inflytande: statsreligion, organisation, lagstiftning, utbildning och sufism.

Samaniderna (819-999, -1005 om man räknar slutkampen i Khorasan) var persiska, utvecklades madrasas som islamiska utbildningscentrum, (eventuellt inspirerade av buddhistiska sådana). De var sogdiernas efterträdare i handeln med kontroll över silvergruvor och slavhandel. Deras huvudstad var först Balkh,senare Buchara, och imperiet sträckte sig från Rey till Kabul, och från Isfahan till Taskkent.

Några dynastier representerar de rent turkiska militära grupperingar som anlitades av abbasiderna som slavsoldater men som blev mycket mäktiga, tiill exempel Ghaznaviderna (963-1187) och Khwarasmiska imperiet (1077-1231). Ghaznaivderna hade en delvis indisk maktbas och huvudstaden var Ghazni söder om Kabul. Den förste med titeln sultan (av ett arabiskt ord för makt) var sultan Mahmud av Ghazni (971-1030).

Andra turkiska dynastier utgick från en egen produktiv maktbas. Dessa var i olika grad organiserade som traditionella nomadbefolkningar eller mer bofasta och urbaniserade. Jordbrukare, delvis nomadiserande och handelsmän var Seldjukturkarna som i praktiken styrde i Bagdad 1037-1194. De var från den turkiska språkgruppen oghuz, men även alltmer med inslag av lokalbefolkning som övergick till att tala turkiska.

Kara-Khaniderna i Fergana (840-1212) hade en ekonomi mer baserad på boskapsuppfödning. Khara-Khaniderna kan ses som en efterföljare till Uighurkhanatet (744-848). Längre nordöst fanns de turktalande kirgiserna och andra nomadfolk. Norr om Aralsjön khazarerna, och bortom dem kiptjakturkar och ruser.

När det stora seldjukiska imperiet splittrades 1156 tog lokala Khorasan-seldjuker kontroll med Merv som huvudstad. De hamnade dock mitt i en konflikt mellan Khwarasm i norr och Ghaznavidernas efterträdare, den Ghuridska dynastin (1148-1215), en persisk dynastin med huvudorter i Baktrien (dagens Afghanistan).

Kara-khitan (eller Qara-khitai, 1125-1218) var en mongolisk grupp som först etablerat sig som en maktdynasti i Kina (Liao-dynastin 907-1125) men sedan flyttat sin huvudort till Balasagun.
De hade under Liao haft en tvådelad organisation, en kinesisk princip för sina södra områden och en nomadbaserad för de norra delarna. Till skillnad från övriga grupper i området var kara-khitan i huvudsak buddhister.

Khwarasmiska dynastin med huvudstaden Gurganj, var periodvis vassaller under Seljukerna eller Kara-Khitai. Khwarasm hade fortfarande kontrollen över Merv 1220, men mongolernas övertagande ledde till att den militära eliten flydde och fortsatte sina aktiviteter längre västerut.

Hela denna komplicerade bild förändrades under loppet av några få år då Djingis Khans mongoler tar över makten. Yaqut flydde från Merv. Staden förstördes. I sina böcker skrev Yaqut ner sin bild av världen och bevarade på så vis en del av det vetande som funnits i biblioteken i Merv.





6 maj 2012

Imperier, våld och migration

Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.

Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.

Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror.  Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.

I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.

Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.

Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.

Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.

Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.

Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.

Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.

De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).

De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.

Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.

I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.

Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.

En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.

I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.

Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden",  kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.

Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.

Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.