Åren kring 600 e.Kr var de sista åren på en sassanidisk storhetstid. Khosrow II Parvez hade en fredsuppgörelse med bysantiske kejsaren Maurikios sedan 591. När Maurikios mördades av myterister i sin egen armé, valde sassaniderna att gå till anfall. Fram till 619 var kriget framgångsrikt men sedan kejsar Herakleios lierat sig med turkiska khazarer vände stidslyckan och Parvez mördades efter nederlag 628. Parvez offensiv var bara den sista i en lång historia av krig mellan perser och romare. Under hans farfar Khosrow I (gr. Chosroes, på persiska Anushirvan) hade krig förts mot Östrom under Justinianus. David Levering Lewis tar i "Gods Crucible" ett ännu längre perspektiv och utgår från det första Romersk-Iranska kriget, orsakat av senator Crassus misslyckade anfall år 53 f.Kr. Krigströtthet är ett underligt begrepp, men krigströtta lär de flesta folk varit som hamnat i dessa romersk-iranska evighetskonflikter.
År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman. Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.
Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.
Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr. Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385
På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.
Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar