Jag redogjorde för Norths indelning av det han kallar naturliga stater uppdelat i tre typer:
II a. sköra stater (fragile states)
II b. stabila stater (basic states)
II c. mogna stater (mature states)
De flesta indiska riken kring år 600 var sköra stater. Källorna är mest olika inskriptioner, men bara det faktum att dynastinamnen är så många och flera är kortvariga visar att få riken lyckades skapa stabila organisationer. I det rika området i Ganges nedre del, Magadha och Bengalen, så ersattes Guptariket kring 550 av fd vasaller som kallades Maukhari. En inskription talar om en första betydande makthavare vid namn Isana-Varaman, och mynt finns präglade under hans ledning. Redan 607 övertar en annan dynasti makten, Harsha Vardhana. Harsha lyckas skapa ett imperium i hela norra Indien men han skapar inga hållbara organisationer utan imperiet faller samman vid hans död efter 40 år vid makten.
Det faktum att Nalanda som utbildningscentrum fanns kvar och utvecklades även under den senare Pāla-imperiet (750–1174) visar att de hade en från staten i viss mån oberoende ställning. North diskuterar situationen i Europa där katolska kyrkan hade en roll som var ihopflätad med kungarikenas uppkomst, och där investiturstriden visade på en fortlöpande maktkamp. I detta skede är inte detta ett tecken på mognad hos staten utan snarare måste det ses som att i avsaknad av stabila stater kan religiöst baserade maktgrupperingar få inflytande över mycket större områden än de riken de råkar befinna sig i. Ett munkväsende, katolskt eller buddhistiskt, kan verka via egna kanaler, men på varje lokal plats är de ändå beroende av den lokala staten, som normalt har större kapacitet till att använda våld.
Harsha lyckades inte utvidga sitt imperium söder om Narmadafloden. Det finns en klimatologisk gräns mellan nordindiens subtropiska klimat och södra Indiens tropiska monsunklimat. Den gränsen har säkert bidragit till att intresset att ta makten i områden som har skilda odlingsbetingelser och andra levnadsförhållande inte varit så stort. De sydliga kungarikena var också vid denna tid klart förmögna att försvara sitt område. Det fanns två mäktiga riken. De västliga Chalukyas med huvudstaden Vatapi ("Chalukyas of Badami", 545-755, språk kannanda och sanskrit) var de som stoppade Harsha. De östliga Pallava (mäktigast mellan 550-755, men med en historik som är längre, ca 300-900, språk tamil, telugu och sanskrit) hade huvudstad i Kanchipuram.
Söder om dem och på Sri Lanka fanns fler riken, men vid denna tid hade Pallava stort inflytande i syd.
Chalukya och Pallava var rimligen stater av typ II b, stabila riken med förmåga till kontinuerlig organisation över tid baserad på gemensamma interna föreställningar om hur rikena skulle styras och makt fördelas. Mellan dem rådde hård konkurrens, under 600-talet pågick ett "hundraårskrig".
Den främsta urkunden som ger inblick i de föreställningar som fanns i de indiska riken är Artha-śāstra av Kautilya, skriven i Takshashila (Taxila i nuvarande Pakistan) redan ca 300 fKr. Fortsatt skrivande om detta kräver att jag förstår hur den skriften och dess idéer var kända i dessa två riken i södra Indien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar