22 maj 2011

Till Nalanda

Nalanda. Här samlades Indiens lärda från ca år 360 för att tolka och utveckla Veda och diskutera filosofi. År 600 skulle en man där med samma sinnelag som Isidorus av Sevilla kunnat ha tänkt att det var viktigt att bevara kunnandet till kommande tider. Guptariket hade fallit samman likt romarriket, och ingen kunde veta vad som skulle hända med lärostaden. Hunnerna (hepthaliterna) hade erövrat stora områden i norr och huvudvägen upp längs Ganges bortom Varanasi upp mot Taxila var sedan länge osäker. Kanske skrevs en indisk Etymologi, jag får leta vidare efter en sådan.

Nalanda går också att jämföra med min andra referenspunkt - Merv. Universitetet i Nalanda förstördes 1197, massakern i Merv skedde 1221.

Nalanda var känt som ett buddhistiskt centrum. Hit kom kinesiska buddhistmunkar vandrande för att lära, under 600-talet var Xuanzang och Yijing i Nalanda. Men jag är nu mest intresserad av det hinduistiska tänkandet. Min referens är "Hinduismen" av Knut A. Jacobsen. Under Gupta utvecklades hinduismen starkt och de många riken som uppstod när Gupta föll samma kring 550 eKr grundade även de i huvudsak sin ställning på hinduiska tankemönster. Den mäktigaste härskaren i norra Indien, Harsha (vars rike höll samman mellan 607-647), var dock mahayana buddhist.

Nalanda ligger vid Bihar Sharif, 7 mil från dagens Patna som var en av Guptarikets huvudstäder under namnet Pataliputra. När monsunvindar och strömmar i Bengaliska viken var gynnsamma kunde man komma över havet från sydostasien till hamnen i Tamralipti, därifrån var det 55 mil till Nalanda. År 600 hörde Nalanda till ett rike styrt av dynastin Maukharis med huvudorten Kannauj, som blev Harshas huvudstad.

Nalanda kallas ibland för det första universitetet. Vedans hjälpvetenskaper (vedāṇga) var främst astronomi, rituallära och språkvetenskaper. Lagregler beskrevs i dharmasutras, där både religiösa och sekulära föreskrifter och normer utvecklades.

Matematikern Aryabhata (476-550) var verksam i Pataliputra och borde ha haft uppdrag i Nalanda. Tillsammans med sina efterföljare Bhaskara (ca 600-680, sannolikt baserad i västra Indien, t.ex. i Vallahbi) och Brahmagupta (598-668, verksam Bhinmal i Gurjarklanens rike och i Ujjain, som fortfarande styrdes av Guptaättlingar) utgör han en av de viktigaste av de berömda matematiker och astronomer som utvecklade positionssystemet och användandet av talet noll. Trots Guptarikets sammanbrott visar detta att det kulturella utbytet mellan de olika rikena på indiska halvön fortsatte under 600-talet. För en detaljerad beskrivning av indiernas avgörande roll för de så kallade "arabiska siffrorna", se del 2 av Georges Ifrahs "Räknekonstens kulturhistoria".

Språkteori var en annan viktigt verksamhet i Guptariket, en viktig gestalt där är Bhartrihari (450-510), vars verk Yijing studerar när han var i Nalanda på 670-talet. Läs mer om Bhartrihari här:
http://www.iep.utm.edu/bhartrihari/

Bhartrihari byggde på en lång tradition av grammatiska studier, vars portalfigur är Panini från ca 520-460 fKr, som skrev en systematisk grammatik över sanskrit. Barthrihari analyserade begreppen Śábda (språkljudet) och Sphota (meningen) och kom framtill en holistisk teori där ord ska förstås utifrån hela meningen och i ett kontext mellan den som talar och den som lyssnar. Ljudet är viktigt, det är den talade Vedatexten som rätt förstådd och uppläst kan leda till målet; moksha (befrielse från lidande, frälsning, uppgående i världsalltet eller något liknande). Stavelsen Om ("Aoum") är symbolen för Brahman. Barthrihari kan även ha varit poet, med ambitionen att nedteckna ett diktverk som innefattar en kunskap om världsalltet.

Jacobsen menar att Barthriharis texter utgör ett tankesystem i paritet med de sex klassiska filosofiska system som brukar användas för att klassificera hinduisk filosofi. I jämförelse med Barthrihari framstår biskop Isodorus som mer begränsad men också lättbegriplig, utgående från en grekisk tradition av retorisk tydlighet. Exempel, när Isidorus skriver om grammatik börjar han (i översättning av Ernest Brehaut):
"Aristotle first taught two parts of speech, the noun and the verb. Then Donatus defined eight. But all revert to these two chief ones, that is, to the noun and the verb, which indicate the person and the act. The remainder are appendages, and trace their origin to these.

Barthrihari skrev i en tradition av kommentarer till Veda. Det kan se ut så här (hämtat från http://www.advaitin.net/ananda/VakyapadiyaExcerpts.pdf)

But we don’t clearly recognize
the truth of words, without recourse
to the analysis of speech.


Arranged in their respective places,
different elements of speech
are carried, spoken, in the air.
That forms elaborated speech.
It's a recording, carried out
through acts of living energy
that functions forth from those who speak.

16 maj 2011

Runor i Randers

Randers är Danmarks sjätte största stad med ca 62 000 invånare. Staden ligger på Jylland, mellan Aalborg och Århus. Staden har ett välordnat litet museum som bland annat visar järnåldern och vikingatiden under en tydlig skylt: 500 fKr - 1050 eKr. Där har de ordnat med en kul animation på en runsten. När man står framför stenen spelas först en stämningsskapande projektion upp på själva stenen och runorna förstärks med belysning. Plötsligt ramlar ljusbilderna av runorna ner på golvet och besökaren får anstränga sig för att sparka upp runorna på stenen igen.

En hemsida med många runor avbildade är http://www.christerhamp.se/runor/

I Århus (som gammalt hette Aros) finns en sten som i sig själv är mer spektakulär, rest efter en som hette Ful. http://www.christerhamp.se/runor/gamla/dk/dkmjy77.html