1 april 2011

Mandalapolitik

Ett försök att visualisera de politiska strukturerna i tidiga sydöstasiatiska samhällen är att jämföra dem med en mandala. Begreppet mandala har i hinduisk och buddhistisk tradition en grundläggande religiös betydelse som en bild av hela kosmos som man kan meditera över. Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel, eller "manda-" (kärna) och "-la" (behållare).  Ordet hade en mer specifik betydelse i indiska skrifter rörande makt och regerande, till exempel i Kautilyas texter. I en mandalas centrum fanns en central makthavare som hade relationer till olika lokala makthavare, i ett nätverk som i någon mening vart svagare ju längre från centrum man kom. Det kan kanske kallas en "cirkel av kungar och brahminer", men ordet kung ger direkt en koppling till västerländska "kungariken" vilket det alltså inte var frågan om. Den geografiska kopplingen var inte så stark, särskilt de sjöbaserade ekonomierna kunde flytta sitt centrum, det följde personen.

En sådan kort beskrivning resulterar i en mängd principiella och praktiska frågor hur man alls ska försöka beskriva ett politiskt-ekonomiskt-religiöst system från 600-talet, eller för den delen vilket samhällssystem som helst. En underliggande tes är att det finns ett samband mellan de verkliga eller upplevda maktförhållandena och den religiösa beskrivningen av tillvaron. Sambandet går "båda vägarna", dvs varje person med maktambitioner försökte legitimera sin position genom att hänvisa till de föreställningar som var allmänt accepterade men föreställningar utvecklades också för att kunna förklara hur samhället var funtat.

I sydostasien pågick en "hinduisering", när lokala makthavare gärna tog intryck av inflyttade brahminer för att skaffa sig prestige. Här rörde det sig inte om någon migration, annat än av enstaka lärda förmedlare av hinduiskt tänkande. Eftersom hinduism inte är missionerande var de sannolikt inbjudna av härskarna i de "cirklar" vi kallar Funan, Champa och Sri Vijaya. Buddhistiska munkar hade en mer missionerande inställning och buddhism spreds från 300-talet i området, först i områden som gränsade mot Kina, men senare bland annat till khmererna runt Angkor och till Sailendras på Java. Borobodur som byggdes från 760-talet fram till 830, utgör med sin geometriska plan en illustration till mandalan som arkitektur.

En intressant aspekt av hinduiseringen av Champa (och allmänt i sydostasien) var att kastsystemet inte överfördes och blev så låst som i Indien. Mary Somers Heidhues skriver i "Southest Asia" att i den mer rörliga miljön (fluent society) så fick kasterna (Brahmin, Kshatriya, Vaisyas och Sudra uppdelade i hundratals specifika kaster och därtill de oberörbara daliterna, ) inte samma betydelse. Brahminerna, som kunde vara självutnämnda sådana, kunde gifta in sig i jordägarnas/krigarnas kast Kshatriya och korsa kastbarriärerna.

Själva indelningen är spridd i indoeuropeiskt tänkande (präster, adel, borgare och bönder) men begreppet kast anger just att det är socialt oacceptabelt att ha för mycket samröre med lägre kaster. Och precis som vi tenderar att sätta adel före präst så uppfattar jag att chamfolket satte "kungen" före brahminen.

Mandalasamhället var förstås starkt hierarkiskt, byggt på lojaliteter som skapade de band som höll ihop cirkeln. Det går att spåra en konsensuskultur bland de styrande eliterna som finns kvar i till exempel beslutsordningen inom ASEAN.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar