26 april 2011

Hinduisering eller indifiering av Champa

Jag skrev att chamfolket hade hinduiserats. Klart är att handelsutbytet mellan indiska halvön och sydostasien ledde till en spridning av tankemönster som kan kopplas till det vi sammanfattande kallar hinduism men även till buddhism och till andra aspekter av kulturen och samhällsordningen i Guptariket och andra indiska riken. I My Son och på andra platser i Champa byggdes tempel som hade en linga i centrum som symbol för Shiva, och texter på sanskrit finns bevarade. I boken "Champa and the archaeology of My Son" av Andrew Hardy m.fl. skriver de att de tidigaste inskriptionerna i tempel på sanskrit som anger vem som finansierat tempelbygget är daterade till Guptariket i Indien och inte så mycket tidigare än motsvarande inskriptioner i Champa, vilket kan innebära att vissa föreställningar utvecklades i samverkan mellan de olika områdena, inte bara som en överföring från indiska riken till Champa.

Valet av ord för att sammanfatta en viss historisk process är en typisk "efterrationalisering", som i sin tur kan ha ett ideologiskt syfte för att skapa en passande historiebild i ett nytt sammanhang. Eftersom jag i grunden funderar över begreppet "globalisering" via omvägen att läsa på om handelsutbyte på 600-talet, blir det en fråga vad jag ska kalla utbytet mellan indiska riken som Pallavariket och sydostasiens Champa på 600-talet.

I engelska ordböcker finns ordet "indianization", som ger en bredare association än hinduisering, men samtidigt för mig blir sammankopplat med mer aggresivt koloniala processer. Hade det imperiebyggande Guptariket (ca 320-520) blivit mer långvarigt och expansivt hade utvecklingen kanske mer kommit att likna den "romanisering" som Romarriket genomförde. Istället fragmenterades utvecklingen på den indiska halvön, under trycket från norr ifrån kommande nomadfolk som hepthaliterna.

Den buddhistiska traditionen kom att minska i betydelse under Guptariket, men få mycket stor betydelse i Sydostasien och norrut i Tibet, Kina och Japan. En sådan konkurrens mellan två betydelsefulla trossystem som var för sig presenterade en modell för "effektiv anpassning" av maktförhållande i samhället, kan ha inneburit en positiv flexibilitet som bidrog till den kulturella blomstringen under perioden 300-600. Guptariket var troligen sin tids rikaste makt, då både romarriket och kinas dynastier splittrats i mindre enheter.

De två stora religionerna var inflytelserika på bekostnad av många lokala traditioner, säkert främst för att de kunde skapa grund för härskarnas maktambitioner. De hade även stor påverkan på varann. Buddha blev en inkarnation av hinduismens Vishnu (en avatar som det heter på sanskrit) och omvänt uppstod inslag inom buddhismen som kallas vajrayana-buddhism eller tantrisk buddhism med inslag av vedalitteraturens mystiska mantra, yoga och större betonande av kvinnans och sexualitetens betydelse. Hinduismen (i sig ett problematiskt ord) kom att dominera där kastväsendet etablerats, medan buddhismens munkar och klosterväsen hade en större missionerande potential.

Guptaskriften är en utveckling av sanskrits brahminskrift. Guptaskrift finns bevarad på de guldmynt som präglades. Detta alfabete gav upphov till indiska alfabet som devanagariskriften och även för chamskrift och burmesisk, siamesisk, laotisk, khmerisk och tibetansk skrift. Att vietnamesiska tidigare skrevs med kinesisk skrift visar på en kulturell skiljelinje. Detta gör att "sanskritisering" skulle kunna vara ett ord som ger en bild av de indiska rikenas inflytande men det ordet har fått en annan betydelse. Det betecknar förhållandet när människor, inom ett rike, i lägre kaster antar språk och riter i högre kaster för att öka sin status i det hinduiska samhället. Men tillämpar man det mellan riken kanske det går att göra en analogi, givet att handelsmannen från champariket valde att anta de seder som krävdes för att kunna göra affärer med hinduer från kasten vaishyer.

Slutsatsen blir att sammanfattande begrepp som "hinduisering" kanske alltid måste bli mer missledande än upplysande. Men just i fallet Champa på 600-talet tycker jag att hinduisering säger något relevant.

17 april 2011

Bhārat

På hindi heter Indien Bhārat eller Bhārata Gaṇarājya. Ordet härleds från namnet på en tidig storkonung bland de ariska inflyttarna, någon gång 1500 fKr. Namnet Indien har grekiskt ursprung, och betyder landet bortom floden Indus.

Både Bharat och Republic of India är officiella namn på landet. Standard hindi och engelska är de två språk som ska användas av nationella myndigheterna,men totalt finns 23 konstitutionellt registrerade språk.

De härförs främst från till två språkgrupper, indiska språk som är en undergrupp av indoeuropeiska språk med sanskrit som sitt "latin", och dravidiska språk. På de flesta av dem är det officiella namnet på Indien en variant på Bharat. På tamil heter landet Intiyā, och på de andra dravidiska språken som talas i södra Indien, Kannada och Malayalam, finns bägge varianterna registrerade. På telugu, det dravidiska språket som talas på östkusten, heter landet Bhārata Desamu. Telugu är ett stort språk, det tredje största i Indien efter hindi och bengali. År 2001 fanns ca 75 miljoner telugutalande.

Nu har Indien just startat ett större projekt med folkräkning och personnummer så kanske nya och tillförlitligare siffror är på gång. I projektet ingår även att ange vilken kast som en person tillhör, vilket säkert kan var en kontroversiell fråga, men det visar hur starkt kastväsendet fortfarande är som en grundläggande föreställning i det indiska samhället.

På urdu, som främst talas i Pakistan, men är ett officiellt språk även i Indien och likt hindi, heter landet Hindustan. Det är det gamla persiska namnet för området där hinduerna bor.

Tamil och urdu är de femte respektive sjätte största språken. På fjärde plats ligger det indo-europeiska språket marathi, som talas främst i Maharastra-regionen med huvudorten Mumbai.

9 april 2011

Södra sidenvägen år 600

McNeill skriver i "Mänskliga nätverk" att "den ökade räckvidden och lastförmågan hos skepp och karavaner mellan år 200 och 1000 utvidgade och förstärkte den Gamla världens nätverk, speciellt längs havskusterna och genom torrbältena i sydvästra Asien och Nordafrika".
Tama kameler hade använts framgångsrikt från 200-talet då en sadel utvecklades som belastade djuret över bröstkorgen på ett vis som medgav laster på 250 kg. En karavan på 800 kameler kunde alltså föra last på 200 ton, och detta utan vagnar som krävde ordnade vägar.

En förklaring till att södra landvägen mellan Kina och Indien inte var så använd måste vara att där fanns inte kameler att tillgå. Den vägen, från Chengdu i Sichuan, över det som på 760-talet skulle bli Kunming i Yunnan, till Indien eller till havet vid Dagon (dagens Yangon/Rangoon) i Burma, var också besvärlig pga de lokala folken som kineserna kallade Zhao. (Som inte är detsamma som det Zhao-rike som fanns i norra Kina tidigare utan föregångare till ett rike som på 800-talet kallas Nan Zhao). Dessa folk, som kan vara relaterade till Baifolken, var tydligen tillräckligt stridbara för att hålla Tangdynastin stången trots diverse militära aktioner från kineserna.

Sjövägen från Kina till Indien var alltså mycket enklare. Hamnar, myntväsen och ett slags bankväsen utvecklades. Samtidigt pågick en mycket expansiv utbredning av intensiv risodling. Indisk och kinesisk framryckning i det trädgårdsodlande sydostasien kan säkert kopplas både till risodlingens produktivitet och handelsutbytet. McNeill beskriver tempelstäderna i sydostasien som risodlande enklaver i en omgivning av folk som levde som skogsfolk, med växelbruk, fiske och jakt och samlande. Specialister på kryddodling på Moluckerna blev särskilt betydelsefulla för världshandeln, då kryddnejlika och muskot var storsäljare.

Skeppen som trafikerade södra sidenvägen var säkert av många slag, men effektivast var djonkerna. Det var en flatbottnad båttyp som togs fram för transport på floderna under Handynastin. Den utvecklades till ett havsgående fartyg som på 300-talet eKr kunde lasta 260 ton eller transportera 700 personer. Senare, under Songdynastin, kunde en djonk lasta upp till 800 ton och hade då en besättning på 130 matroser. Jämför vikingarnas lastskepp knarren som lastade 3-4 ton och kunde ha upp till 50 mans besättning. Eller en holländsk fluyt från 1600-talet som lastade 500 ton men med bara 15-30 mans besättning.

Michael Wood berättar i BBCs "The Story of India" om att det fortfarande byggs skepp som benämns uru i Beypore i Kerala. Dessa skepp hade sitt ursprung i egyptiskt båtbyggande. De kunde lasta mellan 300 och 600 ton med 30 mans besättning. En uru som byggs nu kan lasta 1500 ton. Det arabiska namnet är dhow.

Det måste funnits många hamnar att välja på längs Bengaliska vikens och arabiska havets kuster, och några ska jag räkna upp. Omlastningspatsen på Kra-näset kan ha hetat Talaittakkolam (Takkola, dagens Trang). Flera av de sydostasiatiska folk som var på väg mot ökad organisering, viet, khmer,thai, mon, hade på 600-talet inte etablerat viktigare orter. I Bengalen var två stater på väg att bildas när Guptarikets inflytande avtog, Vanga och Samatata. Vangas huvudstad var den viktiga hamnen Tamralipti, dagens Tamluk.

På Indiens sydöstra kust fanns en av Indiens heliga städer, Kanchipuram, då huvudstad i Pallava, som fortfarande är känt för sin produktion av sidensaris. Kanci ligger något söder om dagens Chennai/Madras. Kanchis hamn hette troligen Sopatma, men är nu berömt som för sina tempel under namnet Mahabalipuram. På västra kusten, malabarkusten, låg Kollam (Quilon) och Muziris (nära Kodungallur). På Sri Lanka låg Kola-amba-thota (dagens Colombo), ett namn som uppges betyda "hamn med många bladrika mangoträd".
Längre norrut måste Calukyarikets huvudstad Badami haft en hamn, (Revatidvipa?). Sen hittar vi Bharuch och Saurashtra (Surastra) i Gujarat och sen kommer vi i Banbhore (i antiken kallat Barbaricon), 65 km öster om dagens Karachi i Pakistan.

1 april 2011

Mandalapolitik

Ett försök att visualisera de politiska strukturerna i tidiga sydöstasiatiska samhällen är att jämföra dem med en mandala. Begreppet mandala har i hinduisk och buddhistisk tradition en grundläggande religiös betydelse som en bild av hela kosmos som man kan meditera över. Ordet mandala är sanskrit och betyder cirkel, eller "manda-" (kärna) och "-la" (behållare).  Ordet hade en mer specifik betydelse i indiska skrifter rörande makt och regerande, till exempel i Kautilyas texter. I en mandalas centrum fanns en central makthavare som hade relationer till olika lokala makthavare, i ett nätverk som i någon mening vart svagare ju längre från centrum man kom. Det kan kanske kallas en "cirkel av kungar och brahminer", men ordet kung ger direkt en koppling till västerländska "kungariken" vilket det alltså inte var frågan om. Den geografiska kopplingen var inte så stark, särskilt de sjöbaserade ekonomierna kunde flytta sitt centrum, det följde personen.

En sådan kort beskrivning resulterar i en mängd principiella och praktiska frågor hur man alls ska försöka beskriva ett politiskt-ekonomiskt-religiöst system från 600-talet, eller för den delen vilket samhällssystem som helst. En underliggande tes är att det finns ett samband mellan de verkliga eller upplevda maktförhållandena och den religiösa beskrivningen av tillvaron. Sambandet går "båda vägarna", dvs varje person med maktambitioner försökte legitimera sin position genom att hänvisa till de föreställningar som var allmänt accepterade men föreställningar utvecklades också för att kunna förklara hur samhället var funtat.

I sydostasien pågick en "hinduisering", när lokala makthavare gärna tog intryck av inflyttade brahminer för att skaffa sig prestige. Här rörde det sig inte om någon migration, annat än av enstaka lärda förmedlare av hinduiskt tänkande. Eftersom hinduism inte är missionerande var de sannolikt inbjudna av härskarna i de "cirklar" vi kallar Funan, Champa och Sri Vijaya. Buddhistiska munkar hade en mer missionerande inställning och buddhism spreds från 300-talet i området, först i områden som gränsade mot Kina, men senare bland annat till khmererna runt Angkor och till Sailendras på Java. Borobodur som byggdes från 760-talet fram till 830, utgör med sin geometriska plan en illustration till mandalan som arkitektur.

En intressant aspekt av hinduiseringen av Champa (och allmänt i sydostasien) var att kastsystemet inte överfördes och blev så låst som i Indien. Mary Somers Heidhues skriver i "Southest Asia" att i den mer rörliga miljön (fluent society) så fick kasterna (Brahmin, Kshatriya, Vaisyas och Sudra uppdelade i hundratals specifika kaster och därtill de oberörbara daliterna, ) inte samma betydelse. Brahminerna, som kunde vara självutnämnda sådana, kunde gifta in sig i jordägarnas/krigarnas kast Kshatriya och korsa kastbarriärerna.

Själva indelningen är spridd i indoeuropeiskt tänkande (präster, adel, borgare och bönder) men begreppet kast anger just att det är socialt oacceptabelt att ha för mycket samröre med lägre kaster. Och precis som vi tenderar att sätta adel före präst så uppfattar jag att chamfolket satte "kungen" före brahminen.

Mandalasamhället var förstås starkt hierarkiskt, byggt på lojaliteter som skapade de band som höll ihop cirkeln. Det går att spåra en konsensuskultur bland de styrande eliterna som finns kvar i till exempel beslutsordningen inom ASEAN.

Kartor över sidenvägen

Det finns en rolig interaktiv karta över sidenvägen som kallas DSR Imaginary Museum. http://dsr.nii.ac.jp/imdsr/map/en/map.php

Annars är det mest Talessmans kartor jag tittar på, de finns på många uppslagsord i Wikipedia. http://www.worldhistorymaps.info/maps.html

För fler referenser till material om sidenvägen, se till exempel Kenyon College:
http://www2.kenyon.edu/Depts/Religion/Fac/Adler/Asia201/links201.htm

Där finns bland annat länk till Standford University och deras interaktiva karta.

En av de bästa kartor jag sett över nätverket av vägar som kallas sidenvägen är den som sitter på väggen i Östasiatiska muséer i Stockholm. Men den har jag inte hittat på webben.

Tillägg 24/1 2015. UNESCO har en sida om sidenvägen.