24 mars 2011

Chamfolket, sydostasiens sogdianer

Cham är ett folk som idag utgör en minoritetsgrupp i Vietnam och i grannländerna. På 600-talet hade de ett eget rike längs sydkinesiska havets kust. De var duktiga sjöfarare och hade stor betydelse för handel mellan Indien, Indonesiska öarna och Kina. På så vis fyllde de en liknande roll som sogdianerna längs sidenvägen, de var handelsmän i större utsträckning än andra folk.

Sydostasiens folk kan delas in i folk vid havet som cham och malayer och andra mera landbaserade, risodlande folk som viet (kinh), khmer och thai. Källorna för historiken kring 600talet är främst kinesiska texter som beskriver kontakter mellan folken, via handelsutbyte eller krig, och arkeologiska utgrävningar. Kineserna kallade ett område för Funan, ett sjöfarande folk som hade en hamn vid Mekongflodens delta som benämns Óc-Eo. Denna kultur bedrev handel över Kra-näset åtminstone från 300-talet eKr. Omkring år 600 får tidigare underlydande khmerer (som kineserna kallar Chen-la) kontroll över Funans område. Det är möjligt att delar av Funans befolkning och den handel som de bedrev flyttade österut och förenade sig med chamfolket vilket skapade en uppgång som gjorde champa till en rik kultur. Champa kunde överleva fram till 1500-talet och den siste "chamlorden" gav upp sina maktbefogenheter så sent som 1832. Chamfolket var ett kustfolk, givetvis fiskare och handelsmän, men även sjörövare och slavhandlare. Varor som kineserna köpte var bomull, kryddor, socker, sesam, guld, aromatiskt trä, ebenholts, elfenben mm. Snäckor användes som betalningsmedel. Dokumentation skrevs ner på palmblad, men inget av det är bevarat. Namnet Champa finns i en inskription från år 658, tidigare namn som kan kopplas till champa är Linyi (ett kinesiskt namn som på vietnamesiska skrivs Lâm Áp).

My Son heter den numera sönderbombade hinduiska kultplats som var religiös huvudort i Champa. My Son ligger nära dagen Da Nang i Vietnam. Där finns Bao Tang Cham - chammuseumet. Många av föremålen där är från perioden 700-900 eKr, år 982 utgör en vändpunkt för Champa när vietfolket i norr vinner terräng och champas huvudort flyttas söderut till en stad som hette Vijaya. (Som inte ska sammanblandas med riket Sri Vijaya på Sumatra).

Det är spännande att fundera över om det finns likheter mellan sogdianerna och chamfolket. Sogdianerna levde i spänningsfälten mellan kinesisk kultur (konfusiansk, daoistisk) och en västlig sassanidisk/hellenistisk/kristen och en stark buddhistisk ínfluens, och senare av en kraftig påverkan från arabisk kultur. På ett liknande vis har chamfolket på grund av sina långväga kontaktet påverkas av indisk (hinduisk och i mindre utsträckning mahayna buddhism) och kinesisk kultur, och senare av islam. En skillnad var att sogdianerna också var i allians med olika nomadfolk, turkiska och mongoliska kulturer, som inte hade någon motsvarighet i sydostasien. Lokala mer animistiska kulturer och malajernas kultur hade betydelse för cham. Sogdier kan kanske ha träffat chamfolk, det finns uppgifter om sogdier på ställen som Sri Lanka, så de deltog kanske även i handeln över haven. http://www.cais-soas.com/CAIS/Geography/soghdiana.htm

En annan möjlighet är att jämföra Champa med andra sjöfarande handelsmän, som fenicier, vikingar, hansan, Venedig. I den listan framstår champa som en lugnare variant av vikingar, och med större konkurrens på havet än vikingarna eftersom det fanns andra duktiga sjöfarare i vattnen runt Indonesiska öarna. När fartygen utvecklades behövdes inte omlastningsvägen över Kra utan fartygen seglade runt malackahalvön. På södra Sumatra växte en sjömakt fram som hette Sri Vijaya med huvudorten Palembang och senare, närmare Java, koncentrerades makt till Sailendradynastin. Det fina ordet för sådana sjömakter är talassokratier. Av dessa växte Sri Vijaya till störst betydelse från 900-talet till 1300-talet och kanske närmast kan liknas i betydelse vid hansan. Med det muslimska malackasultanatet på 1400-talet uppstod en sjömakt som kan jämföras med Venedig.

De austronesiska språkens spridning visar hur dessa folk haft kontakter över haven. Från Taiwan och Tahiti till Maori på Nya Zeeland till Malagasy på Madagaskar finns en gemensam språklig rot, som idag omfattar mer än 350 miljoner människor. (Ethnolgue anger 354 miljoner men då räknar de även folk i USA osv som har bahasa indonesiska eller tagalog som första språk). Språket cham är austronesiskt, och ligger inom en malajisk språkgrupp som betecknas aceh-chamiska språk. Mer om detta på etnologuehttp://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=cjm

Kvinnorna kan ha haft en högre ställning i chamkulturen, till skillnad från indisk och kinesisk kultur. Hans Hägerdal skriver att det var flickorna som anhöll om pojkarnas hand, något som kan tolkas som att släktskap räknades på mödernet. Sådan matrilinjäritet finns inom malajisk kultur, bevarad idag till exempel bland Minangkabaufolket på västra Sumatra.

Chamfolkets senare historia ska inte sammanfattas här. Kort måste nämnas att pga trycket från viet och andra folk är de nu utspridda i flera länder i sydostasien och lever som en muslimsk minoritet. Under Röda Khmerernas välde i Kambodja mellan 1975 och 1979 skedde massmord som kan ha omfattat över 100 000 cham i en grupp om totalt omfattade ca 250 000 personer.

5 mars 2011

Kinas floder

Av de 12-13 längsta floderna i världen rinner fem genom Kina. Längden av en flod kan mätas på olika vis, några olika nedslag på internet ger vida spann:
  1. Yangtze/Chang Jiang, "långa floden", 5800-6378 kilometer
  2. Ob (+Irtysj), 5410-5543 kilometer (Kina, Kazakstan, Ryssland)
  3. Huang He, 4667-5504 kilometer
  4. Mekong, 4023-4500 kilometer (Kina, Burma, Laos, Thailand, Kambodja, Vietnam)
  5. Amur (+Onon, Shilka), 4416-4480 kilometer (Mongoliet, Ryssland, Kina)
Men viktigare än längden är de vattenavrinningsområden som binds samman av de olika flodsystemen. Yangtse, Huang He och Mekong har sina källflöden på den tibetanska högplatån i provinsen Qinghai. Mekong och Yangtses västligaste tillflöde Jinsha rinner parallellt genom Yunnan. Nationalparker har skapats för att skydda dessa områdens exceptionellt höga naturvärden , se http://whc.unesco.org/en/list/1083. Där Jinsha svänger av mot nordöst i riktning mot Sichuan rinner Mekong vidare söderut mot Burma och Laos och det är inte heller långt till Brahmaputras dalgång och Indien.

Sichuan är det södra stora låglandet i Kinas inland, avdelat från det nordliga Shaanxi av bergskedjan Qinling. I Sichuan ligger den gamla staden Chengdu (där Volvo nu ska bygga) och det moderna enorma stadskomplexet Chongqing. Nedströms ligger de tre ravinernas damm, världens största dammanläggning som inneburit att miljontals människor flyttats och bidragit till utrotandet av  floddelfiner.  http://www.guardian.co.uk/world/2011/may/20/three-gorges-dam-china-warning

Floden passerar staden Wuhan innan den når kustregionens Nanjing, (som förstördes av Sui, ännu ett antikt bibliotek som gick förlorat ), Jiangdu (Suis södra huvudstad, senare kallad Guangling och idag Yangzhou), Lin´an (Södra Songs huvudstad, dagens Hangzhou) och Shanghai. Från 600-talet fick dessa södra delar allt större betydelse på grund av effektivare risodlingsmetoder, och därav ökande befolkningstal. Andelen ökade från 16 procent av Suis skattebetalare till mer än hälften (60 procent under södra Songdynastin 1127–1279).

Huang He (Gula floden) har ett märkligt lopp, som ändrats mycket då floden brutit ny väg. Den skär genom de berömda lössjordarna som utgjorde grunden för det tidigaste kinesiska jordbruket. Lössjorden har bildats genom vinderosion och den består av silt (finmo och mjäla). Floden bär med sig den gula silten, mer än 30 gånger så mycket som Nilen, som ju är berömd för att avsätta mycket material. 1887 och 1931 års översvämning är bland  tidernas största naturkatastrofer, med miljoner döda, då floden bröt genom invallningarna och dränkte låglandet runtomkring. Floden når staden Lanzou (guldstaden) i Gansuregionen, som var en viktig stad längs sidenvägen. Åtta mil uppströms ligger Binglingtemplet, med grottor likt Mogao, och med en 27 meter hög Buddha inhuggen i bergsidan, likt de förstörda statyerna i Bamiyan. Sedan svänger gula floden norrut i en enorm "omväg" runt Ordos sandöken och stäpp, medan sidenvägen går rakt fram till Weidalen. Städerna Chang´an och Luoyang var huvudstäder under Sui och Tang och under 700talet växte även Kaifeng, som ligger nedströms, för att under Song bli huvudstad med 400 000 inv. Huang Hes lynnighet förklarar varför det inte gick att etablera riken med ett starkt centrum närmare kusten. Riket Norra Qi hade en huvudstad kallad Ye, men den förstördes av Yang Jians trupper år 580, den Yang Jian som skulle bli kejsar Wen av Sui. Staden Jinan hade även den betydelse redan på 600-talet, den ligger ovanför floden i ett litet bergsområde kallat Tai Shan,ett av kinas heliga berg. Huang He rinner ut i Bohaibukten, det gör också den mindre floden Hai He som rinner genom Beijing.

Ob är förstås ingen Kinesisk flod, men bifloden Irtysj rinner upp i norra Kina och utgör en viktig väg för nomadfolken i norr att nå söderut mot sidenvägen.

Amur är idag gränsfloden mot Ryssland. Detta område var inte kinesiskt på 600-talet utan dominerades av nomadfolk som talade tungisiska/manchuspråk. Men det fanns även ett betydande rike i norra koreahalvön, kallat Goguryeo (eller Koguryo, namnet som gett upphov till ordet Korea). Gränsfloden idag heter Yalu (eller Amnok) men då sträckte sig riket upp mot Songhuafloden som är biflod till Amur. Det var i militära insatser mot Goguryeo som Suidynastins andre kejsare förlorade både armé och prestige och lämnade utrymmer för Tang att ta över. På Koreahalvön låg även rikena Baekje och Silla, som från 60 fKr till 668 eKr utgjorde de "tre koreanska kungadömena". Sedan expanderade Silla på de andras bekostnad. Koreanska och Japanska är språk vars ursprung är omdiskuterade och de är helt olika kinesiska, även om de påverkats av det stora grannspråket. De liknar mer altaiska språk som mongoliska i struktur men det finns även likheter med austronesiska språk, och tills vidare klassas både koreanska och japanska som isolerade språk. 600-talet var för japan en begynnande riksbildning, under Yamatohärskarna. Ansatser till kejsardömme i kinesisk stil finns från Sogaklanens prins Shotukus tid (574–622) under Asukaperioden.

Sevilla, som var startpunkten på 600-talsresan, ligger nära 37:de nordlig breddgrad. Tunis, Aten, Teheran, Merv och Balkh (Baktriens huvudort), ligger alla nära den breddgraden. Södra leden runt Takla Makan likaså. Chang´an (Xian) ligger något söder om, och Beijing ligger på grad 40, Seoul och Tokyo är närmare 37an. Anteckningarna har alltså hållit sig på samma breddgrad nästan hela tiden.

För att avsluta anteckningarna om floder i Kina får vi dock ta oss rejält söderut, till Kinas område "söder om söder", vid kräftans vändkrets 23 grader nordlig bredd. Här nere rinner pärlfloden som är 2200 km lång. Den passerar Guangzhou, staden som felaktigt kallades Kanton, ett namn som kolonialmakterna Portugal och England använde men som egentligen syftar på regionens namn Guangdong. En liknande namnändring gjordes av kineserna själva när stadens ursprungliga namn Panyu ersattes med provinsnamnet. En resa tillbaka på den breddgraden på 600-talet är vad som nu ska göras.

Tillägg 22 mars 2013. Två floder till måste tas med, Huai och Han.
Huai-floden ligger mellan Huang He och Yangtze. Den utgjorde gränsfloden mellan Jindynastin och södra Song efter fredsavtalet 1141. Flodens lopp har påverkats kraftigt av ändringar i Huang Hes lopp.
Han-floden är en biflod till Yangtze, sammanflödet är i Wuhan. Hanfloden gav namnet till Hanzhong som gett Han-dynastin sitt namn.