26 februari 2011

Mogao grotta nummer 285

Vid Dunhuang ligger en av sidenvägens mest överraskande sevärdheter. Buddhister har skapat en enorm konstskatt i ett komplex av grottor, Mogaogrottorna. Se Dunhuang Academy China, http://www.dha.ac.cn/
eller http://www.friendsofdunhuang.org/digital-dunhuang.php?lang=en

Grotta 285 syns här: http://www.friendsofdunhuang.org/newsletter/article.php?id=080105&lang=en. Det är en grotta som visar hur indiska, centralasiatiska och kinesiska teman vävts samman. Grottan är från år 538, det är det äldsta årtal som finns dokumenterat i grottorna.

Här hittade (eller lurade till sig, många dokument köptes till underpris) Aurel Stein och andra fantastiska dokument, inklusive de äldsta texterna tryckta med träblock, och världens äldsta stjärnkarta. Den tryckta Diamantsutran är daterad till 868 eKr men tidigare tryck finns som inte är daterade. Vill du bläddra i boken ska du besöka British Library: http://www.bl.uk/onlinegallery/sacredtexts/diamondsutra.html

 Stjärnkartan är kanske från sent 600-tal. Bild finns på http://idp.bl.uk/idp.a4d, leta i Site Map på chinese astronomy. Han som ritade kartan eller en förlaga till den kanske var matematikern, astronomen och historikern Li Chunfeng (602-670).

Grottorna är förstås UNESCO-klassade: http://whc.unesco.org/en/list/440/gallery/

Tillägg skrivet 24 juli 2013:
Valerie Hansens "The Silk Road, a new history", Oxford  Press 2012, beskriver sidenvägarna detaljerat utifrån bevarade texter. Boken har ett kapitel om Dunhuang, som hon anser vara platsen att besöka ifall man bara ska besöka en plats runt Takla Makan. Men hennes bok tar upp flera andra platser längs sidenvägarna: Niya, Kucha med grottorna i Kizil, Turfan, Samarkand, Chang'an och Khotan.

24 februari 2011

Äpplen och apelsiner

Äpple (Malus domestica) härstammar biologiskt från Alma (Malus sieversii) som växer i Centralasien, främst i Kazakstan men även från områdena runt Takla Makan. Ordet äpple (åter är Ola Wikander referens) har en indoeuropeisk rot, ungefär "hebol", som blivit tyskans Apfel och ryskans jabloko.

Apelsin (Citrus aurantium och Citrus sinensis) är ett "äpple från Kina" men härstammar från sydostasien. Odlades i södra Kina från 1700 fKr och är idag världens mest odlade frukt. Fruktnamnet på spanska (naranjo) kommer från sanskrit via persiska och arabiskan, på sanskrit är det "na rangi". Det är i sin tur ett låneord från något urtamilspråk, på tamil heter söta apelsiner 'nagarugam".

Äpplet har blivit västerlandets mest symbolladdade frukt, först som en fruktbarhetssymbol och senare som "kunskapens förbjudna frukt"  när man under renässansen valde att avbilda paradisets förbjudna frukt som ett äpple.

Apelsin är den mest offrade frukten i Kinesiska tempel, där den symboliserar en bön om lycka och framgång.

21 februari 2011

Suidynastin

Den endast två generationer långa Suidynastin (581-618) var början på en dynastiskt enande av områden i Kina, som fortsatte med Tang (618-907) som sedan följdes av splittring där Songdynasin (960-1279) dominerade. Sui (uttalas Suei) grundades av en hög militär som hade släkt både bland nomaderna, tuobafolket/(xianbei), som etablerat sig i flodens Weis dalgång, och de gamla kinesiska släkterna i norra regionen. Förutom att säkra gränsen norrut säkrade Sui kontroll över stora områden söderut. När Sui erövrade områdena kring Chang Jiangs (Yangtse) nedre flöde (589 eKr) utplånade de den södra huvudstaden Nanjing (i södra Chendynasin) där ett av de viktigaste universiteten i Kina fanns, en lärdomsplats med anor från 258 eKr.

Under kejsarnamnet Wen (Wendi) etablerade den förste Sui sig som en ny himmelens utvalde, och uppmuntrade konfucianska ideal i den gamla Handynastins anda. Men Wen själv var buddhist, liksom hans fru (som hade xiangnubakgrund), och under Sui uppfördes pagoder i alla viktigare samhällen. Det gamla examenssystemet återinfördes med ett inbyggt tvång att ämbetsmän skulle flytta runt, vilket minskade möjligheterna att bygga upp lokala maktpositioner och skapade ett ökat utbyte av kontakter mellan nord och syd. En ny lagbok togs fram som en syntes av traditioner från nord och syd, "Codex Kaihuang". Skattesystemet reformerades, tre sorters skatt skulle betalas, en jordeskatt i spannmål, en tygskatt och ett dagsverke om 20 dagar för varje vuxen man. Med en befolkning på 50 miljoner människor blev det mycket arbete gjort, till det kunde soldater och slavar kommenderas att arbeta med kanalbyggen och skyddsvallar (murar) i norr.
En av hans söner intrigerade sig till makten 604 (ev, med fadermord) och blev i sin tur ersatt av Tang, en upprepning av historien när Qin-dynastin enade landet men sedan snabbt ersattes av Han, något som Tangs historiker tog som bekräftelse på himmelens mandats cykliska natur. Den förste Tangkejsaren avsattes efter bara åtta år av en son (som också lät mörda två bröder), men nu befästes dynastin då denne kejsar Tai Zong (626-649) blev den som konsoliderade de refomer som Sui infört.

Wen valde ett område nära Handynastins Chang´an som huvudstad, och byggde upp en rätvinklig kejsarstad med murar på 8x10 km som han kallde Daxing. (Staden fick tillbaka namnet Chang´an av Tangdynastin). Muren finns kvar och är en av världens bäst bevarade ringmurar. Innanför murarna anger vissa referenser att det bodde 1 miljon människor och utanför ännu fler. 1 miljon personer på 80 kvadratkilometer är en mycket hög befolkningstäthet, det verkar lite otroligt att det kan stämma. Målet för sidenvägen var denna stad i floden Weis dalgång, från Dunhuang i Takla makans östra del var det 170 mil kvar hit. Floden Weis nedre lopp rensades och kanal byggdes för båttrafik till Huang He. En andra huvudstad anlades år 604 i Luoyang, under ledning av Pei Ju. Från Luoyang byggdes kejsarkanal söderut till (nuvarande) Yangzhou och norrut till (nuvarande) Beijing. Chefsarkitekten för kanalbyggandet och för byggandet av Chang´an hette Yuwen Kai, en xianbeiättad person.

Man kan jämföra med Konstantinopel som år 550 kanske hade 500 000 invånare, men som drabbades av pesten och från 618 av avbrott av spannmålsförsörjning från nordafrika och därefter kanske hade 50 000 invånare. Men en annan jämförelse är kanske intressantare. När Konstantin valde plats för sin huvudstad blev det en nyckelposition för sjöfarten mellan Svarta havet och Medelhavet, och bysans historia är en berättelse om sjöfart. Men kejsar Wen väljer en plats 95 mil från kusten.

Anm 2020-02-20: Sui följs av Tangdynastin som beskrivs i TV-serien "Historien om Kina" del 2, ännu en fin TV-serie med Michael Wood. Han pratar livfullt om allt från den bereste munken Xuan Zang som bidrog till budddhismens spridning i Kina till poeten Du Fu som beskrev melankolin under dynastins svåra tider under An Lushan-upproren.

17 februari 2011

Takla Makan

Längst i väster av öknen Takla Makan ligger Kashgar. Takla Makan är öknen man går in i men aldrig kommer ur, 40 mil lång och 10 mil bred. Kashgar är knutpunkten som man passerar oavsett vilken väg man tagit från Sogdiana över Pamir, eller från Indien över Karakoram. Städerna i randen av öknen är några få. De tycks inte ha nått sådan rikedom som sidenvägens städer på andra sidan bergen, men för de resande måste de haft stor betydelse. Norra vägen, Kashgar, Aksu, Kusha (Kuqa), Korla, Turpan, Hami till Dunhuang. Eller den södra leden, Khotan, Niya, Miran, genom Yangguan (Solporten) till Dunhuang.
Dessa städer var på 500-talet ibland självständiga små riken, så kallade Xiyu-stater (xiyu är kinesiska för väst, idag heter provinsen Xinjiang). Ibland var de kontrollerade av nomadfolken i området. Ett större rike sydöst om öknen vid Quilianbergen var Tuyuhan, dominerat av folk relaterade till Xinbei-nomaderna. År 600 styrde västliga turkar i Kasghar och Kucha medan Östturkarna dominerade Khotan och Aksu.
I Turfan fanns flera oberoende riken, under olika lokala dynastier. Staden Gaochangs ruiner ligger 3 mil sydöst om dagens Turfan. Turfan/turpan kallas hela den stora sänkan (-154 m) som försörjs med vatten via 5000 km med tunnlar, qanater, som här kallas för karez på uighurturkiska.

I höglandet söder om öknen började folk med tibetanska språk att organisera riken. En härskare var Namri Songtsen från dalen Yar-Lun nära dagens Lhasa. Hans son kom att bli en tibetansk "imperiebyggare", när han besegrade de klaner som lydde under Zhang-zhung. Lhasa ligger 170 mil från Dunhuang så påverkan var kanske inte så stor, men för Suidynastins strateger spelade de en ökande roll. Det första omnämnande i kinesiska källor är från 608.
Tuyuhans khagan år 600 var Busabo (Murong Fuyun, 597–635), som blev mördad, klämd av konflikterna mellan Tangkina, Tibet och gökturkarna.
Den centrala vägen genom öknen användes inte längre på 600-talet, den förrädiska sjön Lop-Nur försvann,  efter 400-talet fanns inte vatten att försörja en oas och staden Loulan övergavs, för att återfinnas av Sven Hedin 1899. Munken Zuanzang skrev om staden år 630 att "Staden och husen finns kvar men ingen människa syns till.."
I städerna talades många språk, säkert fler än vi känner idag. Ett sådant utdött språk var ett språk som på lite märkliga grunder fått namnet tokariska. Detta språk tillhör den indo-europeiska gruppen, jämställt med begrepp som germanska och keltiska språk. Likt staden Loulan försvann tokariskan, inte begravd i sand utan under inflytandet från Sui- och Tangdynastiernas erövringar.
Tokariskan beskrivs i Ola Wikanders bok som ett både ålderdomligt och nydanande språk, med ett helt eget kasussystem, kanske påverkat av den expanderande turkiska omgivningen. Tokariska har ord som "laks" för fisk och "ñom-klyu" för "namn-hörande" som på grekiska skulle kallas "mega kleos", stor ära, ryktbarhet, megakändis. Att ett språkligt frö från ett indoeuropeiskt urfolk, kanske ursprungligen ett hästburet folk från stäpperna i dagens Ukraina, (Kurganteorin, 5000 fKr) kunnat spridas över så stora områden är intressant. Motsvarande utveckling för de turkiska språken började på 500-talet eKr. Språkens spridning över stora avstånd visas också av hur indoariska språk är släkt med romani (och det utdöda språket i Mitanniriket 1400 fKr i Syrien) , och att litauiska (och det baltiska språket fornpreussiska) har flera ord som är identiska med sanskrit.
Kartor och bilder finns på Digital Silk Road: http://dsr.nii.ac.jp/index.html.en
Jag tittar på bilder från Khotan, det är mycket öken på bilderna. Det är en säregen poesi i bildtexter som "A desert road to the citadel of Mazar-tāgh".
I Khotan har man funnit texter på sakiska, ett utdött östiranskt språk, släkt med pashtun. Många termer från folkiga former av sanskrit spriddes från sakiska till tokariska, kulturutbudet i städerna vidTakla Makans rand bestod säkert bland annat av klassiska indiska dramaföreställningar.

Tillägg 15 juli 2013: Valerie Hansen redogör i "The Silk Road, a new history", 2012, för att tokariskans två varianter numera kallas för Agnean respektive Kuchean. Det är två språk som skiljer sig lika mycket som spanska och franska. Agneanskan är döpt efter staden Yanqi som hette Agni på sanskrit (och Qarashahr på uighuriska), och som låg mellan Kucha och Turfan. Språket skulle ha talats där och i området österut mot Turfan. Kucheanskan talades i Kucha och västerut. Agnean dog ut som talat språk redan på 500-talet medan Kuchan talades fram till 800-talet. Buddhistiska texter men även mängder med handelsdokument som respass finns bevarade. Ofta hittas texterna som återanvänt papper i olika föremål som lagts i gravar, och som kan tas isär och den ursprungliga texten kan pusslas ihop. Totalt har det hittats ca 1200 fragment av agneanska och över 6000 fragment av kucheanska, det totala antalet fullständigt hela dokument är 50 respektive 200.
Kuchas mest berömde person är munken Kumarajiva (344-413) som översatte buddhistiska texter från sanskrit och kucheanska till kinesiska.

8 februari 2011

Türik Bitig turkiska runor

Det tidigaste bevarade turkiska skriften finns på något som liknar runstenar, som står runt om i dagens Mongoliet. Sådana stenar finns på flera språk. Mest relevant för att förstå Gökturkarna är de stenar som finns i Orchondalen. Till exempel berättar texten på en sten rest av Bilge qaghan på 700-talet (Kül Tegin-stenen) om hans släktskap långt tillbaka till den förste qaghan, Bumin. Denna och andra fantastiska stenar finns beskrivna detaljerat på hemsidan Türik Bitig, KazNPU.

En sten som står i Xinjiang kan vara från år 600, den nämner Niri qaghan.
http://irq.kaznpu.kz/?lang=e&mod=1&tid=1&oid=312&m=2

Sogdier nämns på några stenar: http://irq.kaznpu.kz/?l=S&wi=682&lang=e&mod=3


Svat Soucek i "A history of Inner Asia", (Cambridge University Press, 2000) skriver att runstenarna är lämningar efter länge sedan försvunna gravar, men att de episka och poetiska texterna i sig själva placerar dem bland mänsklighetens viktigaste kulturarv. Dansken Vilhelm Thomsen (1842-1927) var den förste som deschiffrerade språket. I boken finns några längre citat från Kül Tegin-stenen.

6 februari 2011

Tidiga turktalande

Att reda ut historiken kring olika turkspråkiga folk i Asien klarar jag inte. År 600 har den dittills största politiska enheten splittras, det gökturkiska khanatet. Det var en allians av folk som etablerats av Bumin Khan (Tumin, av Ashinaklanen). Innan dess hade givetvis turktalande människor bildat olika sociala grupperingar och ingått i allianser med andra folk.  Det viktigaste nomadfolket som kämpade med Handynastin och andra riken fram till 400 eKr var Xiōngnú. Deras bakgrund kan bara tolkas från kinesiskspråkiga källor vilket gör att man spekulerar i både turkisk, mongolisk, iranskspråkig eller någon sibirisk bakgrund, antagligen för att folk inom Xiōngnú hade olika bakgrund. Även folk inom de nomadiska rivalerna Xianbei var turkisktalande. Klanen Tuoba som ledde Norra Wei-dynastin 386-536 eKr, och hade Lyoyang som huvudstad, hade namn med turkisk rot innan de blir sinifierade.
Språkligt kan äldre turkiska språk delas upp på olika vis, beteckningar som Oguz och Ogur används för två olika riktningar. De olika gökturkiska folken anses huvudsakligen ha Oguzinriktning men folken blandades av olika historiska omständigheter. Ett exempel är Karlukerna som omnämns på kinesesiska år 600 som boende väster om Altaibergen (i floddalen Irtysj, en flod som rinner mot dagens Omsk och flyter in i Ob). Karlukerna var då en del av västra turkiska khagantet, i en undergrupp kallad Uch-Karlukerna, de "tre karlukerna". Senare invaderar en öst-turkisk grupp, vars ledare Aru besegrats av Tangdynastin ca 630, och karlukerna kom då att förenas med kirgiser och uigurer i olika allianser. Längre västerut finns turkisktalande folk som påverkas av det avariska khanatet. Det är khazarer och flera folk som benäms Onogurer mm  med anknytning till ett "Storbulgarien" (Magna Bulgaria). Dessa folk ger upphov till grupper som volgabulgarerna och en annan grupp som på klassiskt nomadvis drar västerut, kuvar ett slaviskt folk, och blir en överklass kallad bojarer. Sedan blir bojarerna så påverkade att de kristnas och deras turkiska språk förtvinar, bara namnet blir kvar.

Geografiskt sträckte sig de första gökturkiska khanernas inflytande från Svarta havet nästan fram till Stilla havet, men den interna splittringen visade att det var svårt att behålla en meningsfull kontroll över hela det området. År 600 omnämns tre olika khaner. I väst är det fortfarande den aktive Tarduš (Kara Çürün), som etablerade de västliga khanatet men inte kunde kontrollera det och som dör år 604 i försök att agera österut.

I öster var läget komplicerat. Sui-dynastins främste emissarie, den skicklige Pei Ju (ca547-627), skulle ha kunnat berätta. Han lyckades försvaga gökturkarna genom att så splittring, genom ingifte med olika prinsessor och anstiftan till mord av dessa. Tulan Khagan (Ashina Yongyulü) och Yami Khagan (Ashina Rangan) kom i olika omgångar att nå makten genom Suis agerande. I bakgrunden agerade deras far, den tidigare khaganen Ishbara (Ashina Shetu). Shetu var den som låg bakom närmandet till Sui, och han låg både i strid med västturkarna och med ännu en del av Ashinaklanen, Apa, som år 600 ansåg att deras Niri var qaghan.

År 600 allierar sig Sui med Erkin Tegin, Bey av Uigurerna, mot gökturkarna. Uigur betyder sammanslutning, vilket antyder att även detta folk bestod av en rad olika turkisktalande klaner. När gökturkarna under 700-talet förlorar i makt, klämda mellan arabisk expansion i väst ochTangdynastins avancemang in i östTurkestan (Xinjiangprovinsen), kommer uigurernas betydelse att öka och de skapar sedan ett stort khanat (740-840). Uigurer och karluker bildar sedan det första muslimska turkiska riket, karakhanid khanatet. 

Alltnog, om vi sitter i Pendjikent år 600 och diskuterar med våra sogdianska vänner om bästa vägen till Kashgar på andra sidan Alai och Pamir, då har vi alltså en hel del dagspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Vi får förlita oss på att sogdianska karavanledare ser till att vi inte hamnar i områden med förgiftade brunnar eller annat elände utan kan ta oss vidare på resan mot Suidynastin huvudstad Changan.