23 december 2011

Stolphål i Uppland

Mellan Uppsala och Tierp har det byggts motorväg. Innan vägen byggdes genomfördes den största arkeologiska utgrävningen som gjorts i Sverige. Maja Hagerman har skrivit boken som både skildrar utgrävningen och den värld som stiger fram när fynden kombineras med kartor över landhöjningen. "Försvunnen värld" heter boken och den är fantastisk läsning.

Kartorna finns som levande kartor: http://ww2.ink.su.se/living_maps/uppland/

Man fortsätter att gräva, bland annat alldeles vid Valsätra skola ute på Malma äng.




Tyvärr riskerar Uppsala kommun att bli ökänd för att inte ha en seriös hantering av alla betydelsefulla fornlämningar i och med genomförande av en "temapark" i Fullerö.

17 december 2011

Språk och guld

Det finns över 2000 språk i Afrika idag. En indelning i bara fyra-fem språkgrupper, afro-asiatiska, nilo-sahariska, niger-kongo, koisan och språk på Madagaskar, det är sannolikt en förenkling. I andra beskrivningar räknar man upp 19 olika språkgrupper/språkfamiljer.

Detta kan delvis bero på vad man ska ha indelningen till. För den inomvetenskapliga lingvistiska diskussionen utgör gruppindelningen ett sätt att klargöra förekomsten av olika språkfenomen. Klickljud, tonande språk, prefix och suffix som skapar rika system av substantivklasser, singular-kollektiv-pluralbildningar osv.

Men i ett bredare sammanhang utgör språkens fördelning en karta till kulturhistorien. För tider och platser som saknar skriftliga källor blir det plats för mycket gissande när arkeologiska fynd kopplas till sentida förekomst av olika språk.

Namngivningen av några av språkgrupperna har tagit fasta på flodernas betydelse. Området runt Nilens övre lopp tycks vara en utgångspunkt för flera folk som sedan sökt sig västerut i Sahel eller söderut ner mot de stora sjöarna. Floderna Niger och Kongo har på liknande vis fått ge namn till en grupp som inrymmer många språk, de mest kända är bantuspråken som shona, zulu och swahili i centrala och södra Afrika. Bantuspråken hänförs till undergrupper som också fått namn efter floder, Volta i nuvarande Burkina Faso och Ghana och floden Benue som är ett tillflöde från Kameruns högland till Nigerfloden.

En radikal förenkling jag sett göras är att kalla Niger-Kongo-språkens folk för jordbruksfolk, de nilo-sahariska som boskapsskötare, och Koisan för jägare och samlare. En sådan förenkling är givetvis missvisande, med den ger en grov bild att utgå ifrån. Bantuspråkens expansion från Nigeria/Kamerun-området kan kopplas till arkeologiska fynd från jordbrukare och användning av järn. Det var en process som troligen började 1000 f. Kr. och som påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd.

Mandespråken kan utgöra en egen grupp. Mande var det språk som talades av soninke, som etablerade riket Wagadu kring Nigers norra krök och mot Senegalflodens övre lopp. Rikets ledare hade titeln Ghana, och riket kallas ofta för Ghanariket, (ca 700-1230 men med en förhistoria sannolikt från 300 f.Kr.). Riket låg alltså inte där dagens Ghana ligger, utan i dagens södra Mali, och sydöstra Mauretanien. Mandespråken har hänförts till Niger-Kongo-gruppen, men skiljer sig så mycket att det kan utgöra en egen grupp. Molefi Kete Asante beskriver i "The history of Africa" hur Ghanariket blev ett betydande rike genom sin kontroll över handeln med salt och guld. Redan romarriket hade handlat med Ghana sedan gruvorna i provinserna i Spanien och Rumänien sinat, och under senare århundraden blev Ghana den viktigaste leverantören av guld till medelhavsområdet. Tidiga fynd av bebyggelse i sten och textilproduktion kan också kopplas till området. Likt det senare imperiet Songhai kan alltså Ghanariket förknippas med en egen språkgrupp. Den organisation som upprätthölls under århundraden kan trots senare invasioner och kolonialism återfinnas som en särart i språk som tillhör Mandegruppen, till exempel mandinka, soninke och bambara.

11 december 2011

Nilo-sahariska språk

I min vanliga källa till språkhistoria, The Atlas of Languages, Comrie/Matthews/Polinsky, 2008, är stycket om de nilo-sahariska språken mycket kortfattat. De skriver att språken i gruppen är mycket olika varandra och många av dem har inte studerats så mycket. Atlasen delar in de nilo-sahariska språken i chari-nilenspråk, sahariska och songhai. Mer står inte, så följande är mest från wikipedia.

Vill man ha mer detaljerade uppgifter om olika språk och deras nuvarande situation kan man läsa här:
http://www.sorosoro.org/en/language-planisphere#map

Geografiskt återfinns språken idag i södra Sahara och från södra Sudan och ner mot Tanzania. Songhai talas i väster av ca tre miljoner människor som lever längs floden Nigers nordliga lopp. Songhai är influerat av mandespråk, och är så annorlunda övriga nilo-sahariska språk att songhai kan anses bilda en egen språkgrupp. Ordet songhai refererar egentligen till den muslimska ledande gruppen som etablerade songhaririket med huvudstaden Gao 1340- 1591. Rimligen hade språket en lång tidigare historia, så jag antar att det fanns föregångare år 600 som levde inom Ghanariket där mandespråk dominerade. Eller så kom de songhaitalande österifrån och förde med sig traditioner från Nilenområdet.

Kring tchadsjön fanns de som talar de sahariska (eller västsudanesiska) språken. Idag är det främst de 3 miljoner i Niger som talar spåket kanuri, med ytterligare en miljon som talar kanuri i Nigeria och Kamerun. Det språket har rötter i ett muslimskt kungarike, Kanem-Borno, som låg runt tchadsjön från 900 till 1900. Från år 600 finns bara arkeologiska belägg från området. De samlas under namnet Sao-civilisationen, som finns beskriven från 600 f.Kr fram till 1500-talet.

Chari-Nilenspråken, eller östsudanesiska språk, utgör den största gruppen av nilo-sahariska språk. Chari är floden som från söder förser Tchadsjön med vatten. Tyvärr inte tillräckligt med vatten, sjön som en gång varit världens sjätte största sjö, håller på att torka ut helt.

En grupp inom Chari-Nilenspråk är de språk som stammar från gammal nubiska (t.ex. kenzi-dongolawi-språken som talas i det nya landet södra Sudan). Den största gruppen är de nilotiska språken, som Dholuo med 5 miljoner talande idag i Kenya och Uganda, Dinka som talas av tre miljoner i södra Sudan, Teso med två miljoner i Uganda, och maa-språk som talas av 900000 massajer.

Viss skrift finns bevarad för gammal nubiska, men för de nilotiska språken är det svårt att säga något om hur de användes år 600. Eftersom det språkligt går att hitta kopplingar till det gamla Kush-riket finns det många försök att visa att olika folkgrupper har en bakgrund i den gamla egyptiska högkulturen, till exempel för Luo. Eftersom detta leder rakt in i de vanliga problemen med olika moderna behov av att visa på en lång historia, så är det svårt att veta vad som är relevant bland de träffar som google bjuder på.

8 december 2011

Garamanterna

Garamanterna är det grekiskt/romerska namnet på ett folk som levde i sydvästra delen av dagens Libyen, i området som kallas Fezzan. Det finns olika uppgifter på vilken period deras samhälle var betydelsefullt, de ligger mellan 500-200 f.Kr och 500-700 e.Kr. Det var sannolikt amazigher (berberfolk) eller en blandad befolkning. De utnyttjade underjordiska vattenreservoarer till att bevattna öknen, de grävde tunnlar som här kallas foggara som liknar qanaterna i Iran. Därmed kunde de skapa flera större bosättningar i området, med huvudorten Ghadamés 15 mil väster om Murzuq. Odling, boskapsuppfödning, smide, textilframställning och handel genom Sahara med guld, salt och slavar säkrade en relativt god ekonomi. Garamanterna har uppmärksammats nyligen då satellitbilder visar nyupptäckta ruinerna i hundratal ca 5 mil söder om Murzuq. Se till exempel National Geographics artikel om detta. http://news.nationalgeographic.com/news/2011/11/111111-sahara-libya-lost-civilization-science-satellites/

Isidorus av Sevilla nämner garamanterna i Etymologin, bland annat i ett stycke som handlar om vatten som det viktigaste av de fyra elementen. Han skriver att garamanterna har en källa som har så kallt vatten på dagen att det inte går att dricka, medan det på natten är så varmt att det inte går att beröra. Isidorus skriverier om Afrika är fantasifulla men att han kopplar garamanterna till vatten är passande. Han kallar garamanterna för "söner till Apollon", ett positivt epitet.

Isidorus anger att Nord-Afrika, som han kallar Libyen, börjar i Egypten och i söder ligger Etiopien fram till Atlasbergen i väster. Den norra kusten längs Medelhavet  slutar vid Gades-sundet, och har från öster provinserna Libya Cyrenensis, Pentapolis, Tripolis, Byzaicum, Kartago, Numidia, Mauritania Stifensis, Mauritania och Tingitana och sedan kommer man i Isidorus cirkelformade värld till Etiopien igen.

Pentapolis är samma område som Cyrenensis. Namnet syftar på de fem grekiska städerna Cyrene med hamnen Apollonia, Ptolemais (på latin Tolmeta), Barqa (som senare blev arabernas namn på området), Balagrae och Berenize/Euesperides (dagens Benghazi). Flera jordbävningar drabbade städerna, den mest förödande var tsunamin år 365. Vandalerna skövlade Tolmeta och år 600 var städerna redan de ruiner som än idag utgör viktiga arkeologisk lämningar av vad som varit provinshuvudstäder.

Tripolitana var förstås tre städer; Oea, som låg där dagens Tripolis ligger, Leptis Magna 13 mil öster om Oea och Sabratha i väster. Oea är överbyggt medan Leptis Magna och Sabratha finns på Unescos lista över världsarv. Även Tripolitanas städer hade minskat i betydelse år 600, hela området led av en relativ tillbakagång.

Att garamanternas samhälle försvann berodde antagligen på att vattentillgångarna tog slut. Det i sin tur kan ha bidragit till att även kustens städer gick tillbaka. Trycket från aggresiva amazigher i kombination med minskat stöd från det relativt impopulära Bysans och minskade handelsmöjligheter både via Sahara och över Medelhavet utarmade de tidigare så blomstrande kuststäderna. Upprepade jordbävningar och en klimatförsämring under 500-talet gjorde inte situationen bättre.

Sedan araberna tagit Alexandria år 642 fortsatte de och mötte inte mycket motstånd förrän de kom till området runt Kartago, varken Pentapolis eller Tripolis hade någon egen styrka att försvara sig. Barqa blev den arabiska huvudorten i området. Och garamanterna försvinner ur historien.

3 december 2011

Afro-asiatiska språk i Afrika år 600

I Adulis, det kommersiella centrumet i riket Axum, talades geéz, latin, grekiska, arabiska, egyptiska, persiska, meroitiska och andra afrikanska språk. Molefi Kete Asante skriver i sin "The history of Africa" att det skrevs drama, på tragedier och komedier i Axum. Obelisker restes som ingraverades med texter som dokumenterade Axums historia.

Geéz, arabiska, egyptiska och meroitiska är afro-asiatiska språk. Den viktigaste undergruppen är de semitiska språken, som arabiska och geéz tillhör. Hebreiska är också ett semitiskt språk men judar i Axum talade geéz och det finns fortfarande en judisk grupp som gör det.

Totalt idag finns det ca 350 miljoner människor som talar afro-asiatiska språk, och då dominerar arabiskan med 310 miljoner. År 600 var det annorlunda, arabiskan var ännu inte ett världsspråk.

Geéz är en föregångare till språk i dagens Etiopien som amhariska och tigrinja. Skriften geéz används fortfarande men som talat språk förekomme geéz främst inom liturgin i vissa ortodoxa etiopiska kyrkor, som det språk som deras gamla Bibel är avfattad på.

Meroitiska är språket som talades i det antika rikets Kush efterföljare längs Nilens övre lopp, kring staden Meroe. Moderna kushitiska språk är oromo och somaliska. Oromo är det största språket i dagens Etiopien och talas även i Eritrea och av några hundratusen i Kenya. Bejanomadernas språk släktar också till de kushitiska språken. Beja kallades av romarna för "blemmyae". De var viktiga för transporterna kring Axum, när Axums kung Ezana I besegrade Beja ca 350 valde han att respektera Bejas roll och låta dem behålla en viss självständighet.

Meroitisk skrift var rent alfabetisk, en utveckling från den hieroglyfbaserade egyptiska skriften som gett upphov till en blandning av piktografisk och fonetisk skrift kallad demotisk skrift. Den grekiskt baserade varianten av demotisk egyptiska heter koptisk skrift.

Semitiska språk utmärks av att roten till orden består av konsonanterm medan vokalbyten skapar böjningsformerna. Ett exempel på svenska skulle vara ordet "skriva" vars rot då blir "skr-v". Detta gör det logiskt att det egyptiska skrivspråket hade en symbol för ljud med tre konsonanter. På arabiska har skriva roten "k-t-b". "Hon skriver" heter "ti-ktib", "hon skrev" blir "katab-it". Men arabiskan går längre i denna systematik, ordet för bok är "kitaab" och i plural "kutub".

Amazighspråken hör också till de afro-asiatiska språken. Ordet "berber" är latin, och betyder barbar, som romarna kallade alla folk de fann ocivilicerade. Bättre alltså att kalla berberfolk för deras eget ord amazigh, som betyder "fria män". Plural på amazigh är imazighen, enligt principen om vokalbyte. Men det blir svårt att följa på svenska så jag föredrar att skriva "amazigher". Tyvärr är ordet "tuareg" ett arabiskt ord som betyder "gudsförgäten", och tuaregerna själva kallar sig "tamasheq", men snart tappar man bort sig om man inte håller sig till gamla koloniala namn på folk.

Tchadspråken är även de afroasiatiska. Det mest betydande idag är hausa som skiljer sig från de andra språken genom att vara ett registertonspråk, en påverkan från omgivande Niger-Kongo-språk.

I ett annat inlägg ska jag skriva mer om Niger-Kongo-språken och de andra betydande språkgrupperna i Afrika, de Nilo-Sahariska språken (inklusive Songhai som kanske är en egen språkgrupp) och Khoi-San-språken. På Madagaskar finns ytterligare en språkgrupp, där talas malagassiska som tillhör den austronesiska malajo-polynesiska gruppen

19 november 2011

Resplan Afrika år 600

Startpunkten är hamnstaden Adulis i riket Axum. Adulis låg vid Röda havet, 5 mil söder om dagens Massawa i Eritrea. Förutom att vara den viktigaste transithamnen för handeln mellan Indien och Medelhavet, så var Adulis en viktig utskeppningshamn för elfenben, guld och slavar som kom via huvudstaden Axum som låg åtta dagsetapper in i landet på 2000 m.ö.h.
Axum var en stormakt på 600-talet, ett mäktigt rike från ca år 100 som fick en kristet styre från ca 330. Rikets roll som  knutpunkt för handeln minskade i och med arabernas kontroll över Röda havet från 650 men Axum fanns kvar som en allt mer isolerad kristen utpost fram till 900-talet.

Målet för resan är Jenné-Jeno, en stad som hade över 20000 invånare söder om floden Niger. Här låg det antika Ghana, ett rike som finns beskrivet i skriftliga källor från 800-talet men som hade en lång tidigare historia, med arkeologiska fynd från 200. Riket fanns kvar till 1200-talet. Nigerfloden beskriver en båge upp mot Saharaöknen innan den vänder söderut mot havet, och längs dess lopp grundades flera viktiga bosättningar, till exempel de som blev Timbuktu och Gao.

Att tvära över Afrika från öster till väster är och var inget normalt vägval, men det ställer en del intressanta frågor kring framkomlighet och avstånd. Det finns belägg för ett antikt utbyte mellan kulturerna längs Nilen och de kring Niger men det måste ha varit av liten omfattning.

Från Adulis var en naturlig väg att via Axum ta sig vidare till Nilens övre lopp och staden Dongola i det nubiska riket Makurra. Längs Nilen låg "de tre kungarikena". I norr Nobatia med den berömda katedralen i Faras, där idag Assuandammen breder ut sig. I mitten Makurra, ett rike som från 650 skrev ett fredsavtal kallat Baqt med det muslimska kalifatet, ett avtal som höll i nästan 700 år. Söder om det Alodia eller Alwa, med huvudstaden Soba 2,5 mil söder om dagens Khartoum i Sudan.

Ett vägval var alltså att ta sig 100 mil från Adulis till Soba och därifrån resa västerut i kanten av Sahara via Tjadsjön. Från Soba till dagens Zinder i Niger är det 350 mil, från Zinder till Gao i Mali är det 130 mil. Och från Gao är det 100 mil till för att komma till Djenne. 680 mils resa, det är nästan lika långt som resan Stockholm - Mecka (som enligt googlemap är 710 mil). Och längre än Nilen, världens längsta flod, som är 665 mil.

Ändå är detta den raka vägen. Alternativen är långa omvägar. En resväg hade varit att följa med ett skepp söderut mot Zanzibar och stiga iland i någon hamn längs kusten av dagens Kenya eller Tanzania. Skäl för att resa denna väg kunde vara att följa bantufolkens expansionsväg från östkusten tillbaka till de bantu-talande folkens ursprungsområde i det som är dagens Nigeria och Kamerun. Ännu längre söderut skulle man ha kommit till proto-khoisan-talande folk. För den  resan rekommenderar jag Lasse Bergs "Gryning över Kalahari".

Den väg jag ska titta på mera är den norra omvägen, via Nordafrika och sedan genom Sahara på de gamla karavanlederna. För att ta sig norrut kunde man åka båt norrut från Adulis till hamnar i Röda havet och sedan landvägen till Nilen. Den gamla kanalen var inte i bruk, den skulle rustas upp först efter 641 då araberna behövde en transportväg för spannmål till Mecka.

Ett alternativ var att ta sig från Adulis till Makurras huvudstad Dongola och därifrån reda nedströms Nilen. Dongola låg ovanför den tredje katarakten, så det var inte en lugn flodfärd hela vägen ner till det gamla Memfis där Nildeltat tidigare börjat.

Ville man undvika första katarakten skulle man redan här kunnat vika av inåt Libyska öknen till den sydligaste av Egyptens fem stora oaser, Kharga, och därifrån tagit sig västerut mot Kufra och Murzuk, oaser i dagens Libyen.

År 600 hade Nilens förgrening flyttat längre norrut, Memfis var övergivet och den bysantinska garnisionen och biskopssätet låg i Babylon, några kilometer nedströms från Memfis (närmare det gamla On, eller på grekiska Heliopolis). Det romerska fortet Babylon byggdes under kejsar Trajanus ca 100. Araber, främst från Jemen, under ledning av Amr ibn al-As erövrade fortet år 641 (år 20 AH), och anlade sin huvudstad Misr al Fustat nära Babylon och det är här Kairos centrum ligger idag.

Härifrån kunde man sedan antingen ta landvägen västerut via oasen i Bahariya eller resa ner till Alexandria för att ta båten till Kartago, som även det år 600 var en del av bysantinska riket. Från Kartago var huvudvägen söderut via Ouargla (Wargla).

Förenklat kan man tala om tre-fyra viktiga karavanvägar genom Sahara. En genom dagens östra Libyen, genom Kufra, ner mot Tchadsjön, som då var en av världens största sjöar. En central karavanväg gick från Murzug i dagens västra Libyen rakt söderut till Bilma mitt i sandöken Grand Erg de Bilma i Niger och därifrån till Agadez och vidare till Zinder eller Gao. Förutom Bilma var det höglänta (1400 m.ö.h.) Tamanrasset en nyckelpunkt mitt i Sahara. Dit kunde man ta sig från Murzug via passen i Ghat (Garamanternas område) men även från Ouargla i dagens Algeriet. Från Ouargla till Agadez är det 230 mil. Det fanns även vägar från oaserna i dagens södra Marocko (Sijilmasa) till Tamanrasset. Från Marocko gick även västligare leder, den viktigaste via saltgruvorna i Taghaza i norra spetsen av dagens Mali. Lederna från Tamanrasset och från Taghaza möttes i Timbuktu.

230 mil på dromedar (av grekiskans ord för gående). En dromedar kan klara maximalt 40 mil genom öknen utan längre raststopp. En dagsetapp kan vara mellan 15 km och fyra mil. Att korsa hela öknen tog alltså mer än 100 dagar. En rundresa för att sälja salt från Bilma till köpare i Niger och sedan hem igen kunde ta ett halvår.

Från Timbuktu var det 40 mil till Ghanarikets förmodade huvudstad Kumbi Saleh och sedan ytterligare 40 mil till resmålet Jenné-Jevo.

12 november 2011

Slaveriet

Varje historiskt nedslag riskerar att landa i ett fåtal namngivna manspersoner, ofta de som gett upphov till perioden som fått ge namn till den platsen vid den tiden, i brist på andra uppgifter om alla de människor som levde i området.

De 240 miljoner människor som levde år 600 (plus minus 60 miljoner eftersom osäkerheten i uppskattningen är stor) var förstås hälften kvinnor, och de flesta var unga. Folk livnärde sig främst som bönder och lantarbetare eller som boskapsuppfödande nomader.

Relativt många var jägare och fiskare, med lantbruk som en mindre del av sin försörjning. De är inte så synliga i den skriftliga historien och lämnade få arkeologiska lämningar men de fanns runt alla de samhällen jag passerat på min 600-hundratalsresa. "Fjärde världen" är ett begrepp som används idag om "ursprungsfolk", på många ställen år 600 var "ursprungsfolken" den dominerande gruppen. Det är svårt att säga vem som ska räknas som vad.

Slavarna är en annan stor grupp som fanns överallt men inte räknades. Hur många var dom?

Människor kan indelas på olika vis. En utgångspunkt är att alla är unika individer, och oavsett indelning kan ingen människa reduceras till någon statistisk kategori. Men för att beskriva ett samhälles anpassningsförmåga är det intressant att försöka göra en ekonomisk/juridisk indelning av folk. Hur försörjde man sig? Vilken typ av skatteplikt lydde man under? Vilka plikter hade man i händelse av konflikt? Vem ägde vem?

En första ansats skulle kunna vara att de så kallade "civilisationerna" hade en större andel av befolkningen som var relativt ofria bönder eller slavar. Romarnas villasystem byggde på en kombination av slavarbete (servi) och räntebetalande bönder som hörde till villan, så kallade "coloni". När befolkningen minskade från 300-talet blev coloni den allt vanligare formen och samtidigt inskränktes deras rättigheter till något som liknar livegenskap. Omvänt fick slavarna något större rättigheter. Latifundierna var vanliga även provinserna, som i det romerska Nordafrika och i Gallien, och de fanns kvar som viktiga institutioner långt efter att goterna tagit över styret. Slavar utförde en mängd olika uppgifter utom lantarbetet, de var hushållsslavar, hantverksslavar, polisväsendet kunde skötas av slavar, läkare, förvaltaren av villan var slav osv. Dick Harrison beskriver den komplexa bilden i "Slaveri- en världshistoria om ofrihet". De tyngsta formerna var plantageslaveriet, gruvslaveriet och annat grovarbete samt det slaveri som motsvarar dagens sexhandel. Däremot var galärslavar inte en vanlig antik företeelse, roddarna var fria män, det är först på 1500-talet galärslaveri blir ett straff av betydelse.
Justinianus lagsamling kodifierar slaveriet på 500-talet på ett vis som går det till en integrerad del av det bysantinska riket, först på 1000-talet minskade det i betydelse. I praktiken var antalet slavar korrelerat till resultaten i de krig som fördes, segrar innebar krigsfångar vilket resulterade i många slavar. Vare sig kristna eller muslimer hade några invändningar mot slaveri som princip på 600-talet. Harrison  noterar att påven Gregorius (590-604) inte ville att judar skulle ha kristna som slavar, men själv ägde han många slavar som arbetade på de påvliga  jordegendomarna. Muhammed skapade motsvarande regler, en muslim skulle inte ha andra muslimer som slavar. Detta skapade en möjlighet för en slav att blir fri genom att konvertera, eller åtminstone att barnen garanterades frihet. Detta är den religiösa teorin, i praktiken har både kristna och muslimer haft även sina trosfränder som slavar.
Andelen slavar i samhället är svårt att uppskatta. I skrivna källor förekommer många slavar men det är kanske för att dessa källor handlar om de rika familjer som ägde slavar. Krigsfångar räknades i hundratusentals men det blir ändå en mindre andel av en befolkning på 30 miljoner.
I Kina utgjorde krigsfångeslaveri och straffångeslaveri en betydande grupp, även här rör det sig om hundratusentals människor. Men den vanliga kategorin av bönder var "halvfria", eller "fria" men med arbetsplikt i kejsarens tjänst och ålagda att odla vissa grödor, en starkt kringskuren frihet.
I indisk historia är frågan om slaveri än mer komplicerad. Enligt Harrison finns ett parallellt slavbegrepp som inte är relaterat till kastsystemet. För khmerrikets del refererar han till historikern David Chandlers bedömning att hälften av khmerrikets befolkning skulle ha utgjorts av olika kategorier av ofria och förtryckta människor, det var inte ett slavsamhälle men arbetsplikten var omfattande.

Utanför "civilisationerna" var slaveriet annorlunda. Hushållsslaveri, trälar, fanns i många kulturer. Många grupper kunde göra sig inkomster på att i krigsföretag underkuva några grannar för att sedan sälja dem som slavar till de rika centrala stormakterna, medan de själva saknade organisation för att upprätthålla slavarbete i någon större skala. Slaverna, alltså den kulturgrupp som på latin kallades sclavus, hade enligt Peter Heather en förmåga att inkorporera olika folk utan att underkuva dem. Men själva blev de utsatta av en så omfattande handel att på tyska blev ordet slav liktydigt med säljbar krigsfånge. Sen fick det den mera allmänna betydelsen ofri och även i nordiska språk ersatte slav det forna ordet träl.

Krig och till det hörande slavhandel skapade djupgående konflikter mellan folk. Hugh Kennedy skriver att när perserna ockuperade bysantinska områden under perioden 540-570 förde de bort ett stort antal människor för att bygga städer i det sassanidiska riket. Han menade att skälet till att så många slavar togs berodde på den befolkningsminskning som skett. De bysantinska motattackerna var brutala och de två stora rikena bröt ner varandra. När muslimerna tog över makten, tog de också över slavhandeln. Särskilt i Nordafrika drabbas berber-befolkning av att bli tagna som slavar, på ett vis som gjorde att även efter att berberna (eller amazigh som är det korrekta ordet för berber) konverterat till islam, fanns en motsättning kvar mellan araber och berber, som resulterade i massuppror till exempel 741.

Slutsats: slavarna var inte en stor andel av befolkningen, men slaveriet var en integrerad del av samhället och påverkade det på ett djupgående vis.

6 november 2011

Nollans väg

Positionssystemet baserat på tiotalet och siffran noll började användas på ett systematiskt vis av indiska matematiker, från 300 eller 400-talet. Att följa hur dessa idéer sedan spreds visar dels på kulturkontakter, dels på olika samhällens förmåga att ta till sig nya tankar.

I "Räknekonstens kulturhistoria" beskriver Georges Ifrah vad man vet om hur det gick till. Bablylonierna hade ett positionssystem baserat på talet 60 och den första "kilskriftsnollan" är belagd från 200 f.Kr. Detta kan ha förmedlats via den hellenistiska kulturen i Indo-grekiska kungadömen, till exempel i Taxila. Men Ifrah hittar inga belägg för det. Han anser att positionssystemet (på sanskrit sthāna) utvecklades i Indien. I en kalender (Lokavibhaga) som dateras till 458 e. Kr. finns den äldsta kända indiska texten som beskriver nollan (śūnya). Både hinduisk och buddhistisk idétradition utvecklade avancerade tankegångar kring begrepp som tomrum, intighet och icke-värde. Astronomen och matematikern Brahmagupta skrev "Det reviderade Brahmasystemet" år 628 i Ujjain. Den skriften kom med indiska resande till kalifen al-Mansur år 776 (160 A.H.)  i Bagdad och översattes av Ibrahim al-Fazzari.

Redan 662 skrev en syrisk biskop (en monofysiskt kristen vid klostret i Kenneserin, och sannolikt en man med goda kontakter med muslimerna) om hur bra den indiska kalendern fungerade. Men han nämner inte nollan, hans syfte var främst att visa att all kunskap inte kom från grekerna. Men någon vidare spridning av dessa tankar till kristna västerut skedde inte förrän 300 år senare.

Indiska buddhister reste till Kina, och kinesiska buddhister gjorde långa studieresor i Indien, så här var utbytet mera rättframt. Indiern som på kinesiska hette Qutan Xida skrev astronomiska och astrologiska skrifter i Changán under perioden 708-729 och han införde nollan i Kina.

Även i Sydostasien spreds indisk räknekonst, inom indiskt influerade kulturer. De äldsta daterade malajiska och khmer-skrifterna med positionssystemet är från 683, den äldsta cham-inskriften från 813. Chamskrift hade en nolla i form av en punkt.

I Europa dröjde det till 1000-talet innan intresset för arabiska skrifter ledde till några matematiska framsteg. Isidorus av Sevilla höll sig till romerska siffror, abakusen och konsten att räkna på fingrarna. Först munken Gerbert från Akvitanien reste till Spanien åren 967-970 och läste där al-Khwarizmis (Muhammed ibn Musa från Khiva, 780-850) och de andra arabiska matematikernas skrifter. Gerbert lärde ut de nio siffrorna men han tog inte med sig nollan. Gerbert blev påve (Sylvester II) och valde att inte sprida fler muslimska påfund.

Först med de täta kontakterna med arabvärlden under korstågstiden och de allt vanligare studieresorna till Spanien under 1100-talet kom al-Khwarizmis "algorismer" att bli mer allmänt kända vid universiteten. Viktigast var arbeten av Leonardo från Pisa (Fibonacci) som 1202 skrev "Liber Abaci", som beskriver räkning med papper och penna, just i strid med de som höll fast vid abakusen. Räknemästarnas skrå erbjöd dock hårt motstånd, de ville behålla monopol på sitt kunnande. Först på 1400-talet blir räknemetoder med "arabiska siffror" vanligare, och 1478 publiceras en handbok i praktisk aritmetik i Italien.

Det tar alltså tusen år för nollan att spridas från Indien till Italien. Det är inte fråga om brister på kontakter mellan folk, utan ett aktivt motstånd mot att ta till sig idén. Räknekonsten skulle omges med sådana svårigheter att de astrologer, handelsmän och skattmasar som bemästrade den kunde tjäna på det utan alltför mycket oberoende kontroll. Även de indiska räknemästarna utvecklade en praxis utan att skriva ner vad som sparades i minne och stryka över, som gjorde det svårt att följa uträkningarna. Jämför med de problem man som vuxen har att hänga med när en ungdom gör en kort division på det vis som lärs ut i skolorna nuförtiden.

Rent prakiskt var också kulramar och fingerräkning mer praktiskt än positionsräkning som krävde ett underlag att skriva siffror på. Griffeltavla och papper var viktiga framsteg som gjorde att uträkningarna inte behövde utföras i sanden. Papper uppfanns i Kina på 100-talet, araberna hade papper år 750 och år 1200 började man tillverka papper i Bologna.

Codex gigas äldsta sidnumrering är gjord med arabiska och romerska siffror, troligen inskrivet på 1400-talet. http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/fysiska/#Foliering

31 oktober 2011

Demografi år 600

Idag på sjumiljardersdagen den sista oktober 2011 kan det passa att försöka teckna ner något om folkmängd år 600 e.Kr. Uppskattningsvis fanns det 240 miljoner människor. Det ligger mellan uppgifter som anger att världens befolkningen var 200 miljoner år noll och 275 miljoner år 1000.

Kina (Suidynastin) räknade 50 miljoner, och utöver det tillkom några miljoner oräknade icke-kineser. I de olika indiska rikena levde kanske totalt 45 miljoner och i sassanidernas rike 30 miljoner. Övriga Asien ca 30 miljoner, ger totalt för Asien 160 miljoner. I Europa hade det skett en folkminskning, dels hade romarrikets befolkning minskat under kriserna på 200-talet och sedan hade 400- och 500-talet ofärd med krig, pest och missväxt resulterat i att endast omkring 30 miljoner levde i Europa. Även Afrika hade drabbats men antag ca 30 miljoner människor där. Amerika och Oceanien troligen färre än 20 miljoner totalt varav större delen i Sydamerika. Summerar till totalt 240 miljoner, med stora osäkerheter.

Vill man vara mera noga får man tillägna sig lite metodik, till exempel av ARVE group:
http://grkapweb1.epfl.ch/pub/ARVE_tech_report3_pop_methods_2010.pdf


ARVE har en annan indelning, siffror i miljoner människor uppskattade från diagrammen i slutet av referensen ovan:

Nordamerika 2 (0,2-4)
Sydamerika 20 (5-30)
Europa 25
Fd Sovjet 7 (5-10)
Sydvästa Asien 28 (20-35)
Nordafrika 7 (6-9)
Subsahara 14 (12-16)
Indiska regionen  50 (30-100)
Kina 53 (50-55)
Japan 4 (3-5)
Sydostasien 9 (8-10)
Oceanien 1

Totalt: 230 (166 - 300)

23 oktober 2011

Hunnerna - var de klimatflyktingar?

Går det att visa att klimatförändringar haft avgörande betydelse för två av världshistoriens mest dramatiska händelser, romarrikets fall och mongolväldets upprättande? Kan den mongoliska expansionen på 1200-talet jämföras med hunnernas och andra gruppers flyttningar under köldperioden under den så kallade folkvandringstiden?

Jag gillar frågeställningarna för de ger en möjlighet till en mängd spekulationer utifrån mina två käpphästar: anpassning och efterrationalisering. "Romarrikets fall" refererar till en lång process av förändringar inom det stora imperiet, som leder till delning, splittring i väst och Bysans i öst. Få historiska förlopp har blivit föremål för fler efterrationaliseringar, ofta med syfte att jämföra med något aktuellt imperiums överlevnadsförmåga.
Att klimatförändringar utgör en test på olika samhällens anpassningsförmåga är klart, likt befolkningstillväxt utgör försämrat klimat en utmaning för livsmedelsförsörjningen.

Många fällor lurar här. Vi vet allt mer om var och när klimatet ändrats under olika perioder men fortfarande är osäkerheterna stora. Det är oklart var hunnerna kom ifrån, ännu mer oklart hur just de påverkades av vädret under åren 360-450. Hur förklara att andra stora invasioner från nomadfolk, i Kina, Indien, Persien och i Europa, skedde mitt under värmeperioderna före och efter den kalla folkvandringstiden? Är det den relativa svagheten hos imperiet som egentligen är orsaken och i så fall, var den svagheten klimatrelaterad? Om imperiet har större resurser att omorganisera sig inför svårare tider, varför skulle imperiet inte snarare stärkas av klimatförändringarna, på kringregionernas bekostnad? Varför är det franker, slaver och araber som går stärkta ur kallperioden 300-800?

Självklart påverkar klimatet alltid samhällsutvecklingen. Väljer man att enbart leta samband mellan snabba klimatförändringar och samhällelig oro lär man hitta sådana. Men med det har man egentligen inte förklarat så mycket, det intressanta måste vara att försöka se mönster för hur anpassningen gick till. Vilket leder till massor med frågor.

Peter Heather anger som huvudförklaring till hunnernas agerande den relativa skillnaden i rikedom mellan romarriket och omgivningarna. Från år 370 attackerade små beväpnade grupper av hunner på många olika ställen och de hade goda möjligheter till att återvända med krigsbyte. Detta ledde till ökade kunskaper om vilka möjligheter som fanns och praktiska geografiska insikter om var anfallen kunde sättas in. Hunnerna konsoliderarde på germanska befolkningarnas bekostnad, blev starkare från 410 och återvände i en mer samordnad aktion mot romarriket kring 430, under ledare som Rugila (Rua) och senare Attila. Den traditionella nomadiska samhällsformen med många ledare hade då ersatts av en kung.

Peter Heather har två andra förslag till hunnernas förlyttningar (i kapitlet "Huns on the Run" i "Empires and barbarians" från 2009). En är det han kallar "politisk revolution", dvs att hunnerna jagades iväg ungefär som de själva satte goter och andra på flykt. Avarerna på 500-talet kom i rörelse på grund av gökturkarnas expansion och magyarerna på 800-talet attackerades av petjeneger (kangli-turkar). Den förklaringen liknar mer McNeils bild av ständiga maktförskjutningar inom nomadsamhällena som då och då drabbar omgivande  jordbruksbaserade områden.

Peter Heather tar även upp klimatförändring som en möjlighet, det kan ha varit en torrperiod på stäpperna som minskade gräsväxten och orsakade förflyttningar. Hans invändning är att det inte förklarar andra liknande folkförflyttningar och inte heller riktningen i förflyttningen. Han menar att mera klimatdata eller uppgifter om politiska maktkamper krävs för att ändra hans uppfattning att huvudorsaken till hunnernas ankomst var att de var våldsspecialister som hittade en god möjlighet till rikt byte.

7 oktober 2011

Två nyheter eller inte

Två nyheter som jag vill referera, jag har dom från The Independent idag 7 oktober 2011, men de finns säkert på flera ställen:

1. Pavlopetri, en grekisk hamnstad digitalt rekonstruerad från marinarkeologiska undersökningar:
http://www.independent.co.uk/news/science/archaeology/ancient-greek-city-digitally-recreated-2367183.html

2. Nobelpriset i kemi relaterat till islamisk konst/arkitektur:
http://www.independent.co.uk/news/science/unbelievable-discovery-wins-chemistry-prize-for-daniel-shechtman-2366168.html


Egentligen borde jag bry mig mer om andra nyheter i The Independents lista över mest lästa nyheter, som den om skogsskövlingens betydelse för klimatet och den om peak oil som kommer allt närmare.
Men jag vill hålla detta skrivande kvar i förfluten tid. Helst inga nyheter.

2 oktober 2011

Klimathistoria, senaste tiotusen åren

Kallperioden under yngre dryas för 12000 år sedan (13000-11500) orsakades av ett stort utflöde av sötvatten i arktiska hav när issjöar stötvis rann ut i haven. Detta påverkade vattenströmmarna, den varma Golfströmmen blockerades och temperaturen sjönk i Europa med 7 grader.

Efter det stiger temperaturen och har globalt befunnit sig inom ett tregradersspann de senaste tiotusen åren. Den största förändringen under denna period skedde för 8200 år sedan ("the 8,2 ky-event"), en hastig nedkylning som enbart varade i några hundra år. Den berodde på en liknande effekt som för Yngre Dryas. Den stora sötvattenssjön Agassiz i Nordamerika hölls på plats av en is kallad Laurentidisen och när den smälte stoppade sötvattnet som rann ut cirkulationen i Atlanten. Effekten var dock bara ungefär hälften av den nedkylning som skedde under Yngre Dryas.

Hela perioden från 7000-3000 år f.K betecknas  "postglacialt klimatoptimum", på engelska Holocen Climate Optimum (HCO). Temperaturen låg då i genomsnitt ungefär 1,5 grad över 1960 års värden.

The 8,2 ky-event utgör en skarp dip i kurvan, så låga temperaturer återkommer sedan enbart omkring 1250 f.Kr (efter den så kallade minoiska värmeperioden) och under "lilla istiden" på 1500- och 1600-talet. Mindre tydliga svängningar i medelhavets och Europas klimat betecknas "den romerska värmeperioden" och (oöversättbart) "Dark Age Cold Period".

Temperatur är inte den enda faktorn, viktigare ändå kan vara att förstå nederbördförändringar och deras mönster över årstiderna. För Nordafrikas del beskrivs till exempel  "Holocene Wet Phase" då "Sahara" var en savann. Det blev torrare i norra Afrika 3500-2800 f.Kr, och öknarna bredde ut sig. Araberna gav området namnet "aṣ-ṣaḥrā´ al-kubra" - den största öknen.

En lättläst översikt över klimathistorien under de senaste tiotusen åren har skrivits av Fredrik Charpentier Ljungqvist. Tyvärr har boken fått namnet "Global nedkylning" vilket leder tankarna till någon kvällstidningsartikel om nära förestående istid.

Vill man själv kolla alla kurvor finns dom samlade här:
http://www.ncdc.noaa.gov/paleo/recons.html

En länk där leder till samme Ljungqvist som visar respekt för rådata och ger en kort, bra sammanfattning:

Ljungqvist, F.C. 2009.
Temperature proxy records covering the last two millennia:
a tabular and visual overview.
Geografiska Annaler: Physical Geography, Vol. 91A, pp. 11-29.


ABSTRACT:
Proxy data are our only source of knowledge of temperature variability
in the period prior to instrumental temperature measurements. Until
recently, very few quantitative palaeotemperature records extended
back a millennium or more, but the number is now increasing. Here,
the first systematic survey is presented, with graphic representations,
of most quantitative temperature proxy data records covering the last
two millennia that have been published in the peer-reviewed literature.
In total, 71 series are presented together with basic essential
information on each record. This overview will hopefully assist future
palaeoclimatic research by facilitating an orientation among available
palaeotemperature records and thus reduce the risk of missing less
well-known proxy series. The records show an amplitude between maximum
and minimum temperatures during the past two millennia on centennial
timescales ranging from c. 0.5 to 4°C and averaging c. 1.5–2°C for
both high and low latitudes, although these variations are not always
occurring synchronous. Both the Medieval Warm Period, the Little Ice
Age and the 20th century warming are clearly visible in most records,
whereas the Roman Warm Period and the Dark Age Cold Period are less
clearly discernible.

Mer information ordnad i tidsföljd kan man få på wikipedia under uppslagsordet "Timeline of environmental history".

30 september 2011

Klimathistoria - långa perspektivet

För 20 000 år sedan inträffade den senaste istidens kallaste period. Havsytan låg 120 meter under den nuvarande och medeltemperaturen var cirka sex grader lägre än 1950 års värden. Sydpolen började bli varmare för 18 000 år sedan men på Grönland var det fortsatt kallt tills det plötsligt började bli varmare för 11 000 år sedan.

Sedan 2,5 miljoner år tillbaka har istider avlösts av mellanistidsperioder med en viss regelbundenhet. Under de senaste 500 000 åren har det varit fyra korta mellanistider - oräknat den vi befinner oss i nu. Och om det inte blir någon mer istid de närmaste 400 000 åren kan inte den nuvarande perioden kallas mellanistid. Mellanistider varar normalt 10-30 000 år.

Jag använder mig främst av David Archers "Töväder" som källa till detta. Han är geofysiker och oceanograf. Huvudbudskapet i boken är att de nuvarande utsläppen av koldioxid kommer att påverka klimatet i hundratusentals år. Här tänkte jag främst försöka sammanfatta det han skriver om de senaste 60 miljoner åren.

En viktig metod för att studera istäckenas utbredning över långa tidsperioder är att mäta halterna av syreisotoper i is och i avlagringar av kalciumkarbonat, dvs kalk, som bildar mineralen kalcit och aragonit. När vatten avdunstar sker en destillation då vatten med vanligt lätt syre (0-16) dunstar fortare än vatten med tungt syre (O-18). När vattenångan kondenseras till regn och faller tillbaka i havet blandas det igen men när molnen blåser ut mot polerna och faller som snö och bildar is så fångas relativt mer O-16 i isen. När klimatet är kallare destilleras vattenångan med avseende på isotoper på lägre breddgrader, dvs globalt sett mer. Istäckena är isotopiskt lätta och vattnet i havet är isotopiskt tungt. Fördelningen av syreisotoper i havet kan avläsas när syret binds till karbonat (eller andra salter som silikater och fosfater) i blötdjur (musslor mm) och andra organismer (ex. encelliga foraminifer, koraller) som sedan avlagras.

Lägre temperatur och mera is ger en lägre kvot 0-18/O-16 i isen från en viss tidsperiod och därmed en högre kvot i karbonatavlagringar från samma period. Se http://earthobservatory.nasa.gov/Features/Paleoclimatology_OxygenBalance/

Mätningarna kan även göras på stalagtiter som växer med tiden, kopplat till en tidsbestämning baserad på radioaktivt sönderfall av uran.

Det finns andra sätt att mäta temperaturen långt tillbaka i tiden. Ett sätt är pollenanalys. Pollen från fjällsippa (Dryas octopetala) är en indikator på kallare klimat ifall man hittar pollenet nedanför sippans nuvarande utbredning. En tillfällig kallperiod för cirka 11 000 år sedan, som avbröt den begynnande mellanistiden, kallas därför för Yngre Dryas. De olika metoderna kan jämföras med varandra vilket ökar möjligheterna att tidsbestämma olika förlopp.

Syreisotopmätning i karbonat har använts för att ta fram data kring den senaste dramatiska värmeperioden, som fått beteckningen PETM, vid övergången från Paleocen till Eocen för 57 miljoner år sedan. Det var en varm planet, ythavstemperaturen vid nordpolen kan ha nått upp till + 24 grader Celcius.

 Den storskaliga fördelningen av kontinenterna var då på väg att likna den nuvarande, den indiska plattan hade nått Asien, och däggdjuren hade blivit betydelsefulla efter dinosauriernas utdöende 8 miljoner år tidigare. Arabiska halvön nådde Asiatiska plattan senare, för ungefär 35 miljoner år sedan. Då var det kallare, och östra Antarktis hade börjat täckas av glaciärer. Sedan dess har det funnits is på jorden. Värmeperioden PETM tror man orsakades av växthusgaser. Metan kan ha frigjorts av geologiska processer över tiotusen år och ombildats till koldioxid, som i sin tur skapat positiva återkopplingar som frigjorde ännu mera växthusgaser. Under någon period var haven så sura att all karbonat fanns i lösning och inga karbonatavlagringar avsattes som man kan mäta syreisotoper i. David Archer spekulerar i att även vår nära framtid kan kommer att synas geologiskt som en avsaknad av karbonatsediment.

17 september 2011

Klimathistoria 600-talet

Nordafrika omtalades som Romarrikets kornbod, och en av teorierna kring romarrikets fall bygger på att klimatet skulle ha försämrats och jordbruksöverskottet minskat under åren 250-600. Den teorin är svår att belägga, några dramatiska övergripande förändring av klimatet skedde inte under den perioden men variationen mellan åren var större än normalt. Odlingsmetoder och användning av skog kan ha påverkat bördighet. Den mest dramatiska påverkan skedde  från 1830 då skogsavverkningar i stor skala påbörjades och skapade de landskap som finns på TV-bilderna från norra afrika nu.

Europas väder finns numera kartlagt i detalj. Se till exempel de studier baserade på årsringar från träd i centraleuropa som Ulf Büntgen med kollegor i Schweiz har tagit fram.

I mera globalt sammanvägda studier syns inte en kallperiod kring 500-talet på samma vis, se Michael Mann och medarbetare rapport i referensen nederst. Men lokal köld i Europa och med det kopplad torka i centralasiatiska stäpper kan ha haft betydelse för den ökade rörligheten under "folkvandringstiden".


Vulkanutbrott kan påverka vädret under några år. Ett utbrott år 534 vid ekvatorn syns i data från nordkalotten 536, se http://www.uibk.ac.at/geographie/forschung/dendro/publikationen---pdf-files/2008-larsen-et-al-grl.pdf. Den justinianska pesten nådde Egypten 541 och kan eventuellt ha samband med den missväxt som den vulkaniska vintern orsakade.

Sammanhängande perioder av något kallare klimat anser man kan kopplas till solaktivitet. Hela perioden 1300-1900 ligger genomsnittligt någon grad under 1950 års värde för Europa och effekten har uppmätts globalt. Av någon anledning kallas detta "lilla istiden", vilket leder till begreppsförvirring. Istider är något som orsakas av jordaxelns lutning och jordens avstånd till solen, medan vi här talar om en mindre effekt som orsakas av variationer i solens aktivitet.

Åren 800-1300 var genomsnittligt varmare, detta kallas den medeltida värmeperioden, och temperaturen var då ungefär som 1950 års värde. Denna temperaturhöjning har uppmätts i Europa men inte globalt.

Den temperaturökning vi har de senaste åren orsakas som bekant av utsläpp av växthusgaser som koldioxid, någon ökad effekt från solen har inte uppmätts sedan 1970. Läs mer om dagens klimatförändringar på RealClimate, http://www.realclimate.org/. RealClimate tar givetvis även upp historiska data, se till exempel diagram över de senaste 2000 årens havsnivåer och temperaturer här: http://www.realclimate.org/index.php/archives/2011/06/2000-years-of-sea-level/#more-7947

10 september 2011

22 år före år ett

År 600 e.Kr. Det är 22 år före den muslimiska kalenderns år 1, som räknas från profeten Muhammeds uttåg till staden som skulle bli Medina (Madinat al-Nabi, Profetens stad). Muhammed och hans följeslagares flykt heter hijra på arabiska och kalendern kallas därför hijrakalendern. År 2011 e.Kr är år 1432 A.H. Eftersom den islamska året är kortare än det gregorianska är det enklast att konsultera en datumkonverterare för att få rätt datum.

År 600 var Muhammed cirka 30 år gammal och gift sedan fem år med Khadidja. Han var handelsman med kontakter i Syrien och hade kontakter med araber som följde judiska, kristna och andra religiösa seder. I Mecka förekom dyrkan av många olika gudar, med Kaba som en central helgedom. Det är från år 610 som Muhammed får de starka visioner som vägleder honom till att bli grundare av en ny religion.

I Mecka (Makkah) var Qureish (Quraysh) en mäktig grupp, de hade kontroll över Kaban. Muhammed tillhörde en klan inom Qureish-stammen, men den mäktigaste släkten ur vilken ledarna normalt rekryterades var Banu Umayyad. Efter de fyra första kaliferna (al-Khulafa ur-Rashidun) kom kalifatet år 661 att styras av Umayyadernas dynasti från Damaskus fram till år 750. Sedan fortsätter den dynastins historia i al-Andalus till år 1031, medan Abbasidernas dynasti tar över kalifatet och grundar staden Bagdad. Dessa dynastier styrde över två av  världshistoriens till arealen största imperier.

Att år 600 kunna gissa att en sådan enorm arabisk expansion skulle kunna ske var givetvis omöjligt. Arab var närmast enbart ett språkligt begrepp, någon gemensam organisation fanns inte utan olika klaner styrde sig själva. Särskilt de kamelägande grupperna, som kunde överleva och undvika fiender genom att de klarade sig ute i arabiska öknen, var väldigt självständiga, medan de mera bofasta arabisktalande befolkningarna i Jemen, Syrien och i nuvarande Irak var mer inordnande i enkla statsbildningar. Namarainskriptionen från år 328 talar visserligen om en kung över araber men någon gemensam statsbildning fanns inte. Att araberna sedan länge bedrivit handel mellan stormakterna i Persien, Indien och det Romerska riket innebar dock att de till skillnad från många andra nomadfolk var väl integrerade i ett internationellt förhandlingsmönster och hade potentialen för ett organiserat samarbete, både internt och externt.

Den potentialen realiseras först med Profeten Muhammeds förkunnelse, då han och gruppen kring honom i Medina skapar en ny gemensam tro och de grundläggande institutionerna kring denna. Förutom en intern arabisk mission krävdes en militär insats, då de rikare klanerna i Mecka anföll Medina. Slaget vid vallgraven (Battle of the trench) 627 innebar en avgörande seger för Medina som följdes upp av Muhammeds intåg i Mecka 630. Muhammed dog 632 men gruppen kring honom var då väl organiserad och skicklig nog att fortsätta ena araberna och i det ingick att expandera utåt.

Samtidigt skapades ett maktvakuum på grund av det långvariga kriget mellan Sassaniderna och det grekiskt-romerska Bysans. År 600 var det helt oförutsebart, snarast kunde man hoppas på en fred mellan stormakterna. Men bara två år senare startar ett krig som kulminerar med slaget vid Nineve 627 (nära dagens Mosul). De sassanidiska krigsherrarna förlorade inte bara allt de vunnit i 25 års krig mot grek-romarna, deras förlust ledde till en intern demoralisering som var förödande. D. L. Lewis, som i "Gods Crucible" gör en del populärhistoriska kontrafaktiska utläggningar, målar upp en annan historisk utveckling där sassaniderna segrat och zoroastrismen blivit en betydande religion i stora delar av medelhavsområdet. Sassaniderna hade 615 tagit kontrollen över Egyptens rika jordbruksområden efter tusen år av grekiskt-romerskt styre vilket kunde ha skapat grunden för en ekonomisk kontroll.

 Bysans segrade och kunde återta kontrollen över de områden de dominerat tidigare, inklusive Egypten. Den lokala kristna befolkningen i Egypten var måttligt intresserad av att låta sig styras från Konstantinopel, deras "icke-chalcedonensiska" koptiska kristendom var inte förenligt med den från Konstantinopel påbjudna läran om Kristus som både Gud och människa. Kejsar Herakleios försökte lansera en gemensam teologi men det skapade bara missnöje i alla läger. Segrarna 630 innebar att avarerna i norr besegrades och att en allians med bulgarerna ingicks, vilket ledde till en konsolidering av Bysans norra gräns.

Den bördiga halvmånen hade förötts av krigen och pesten spreds över området från 627. De kristna araber som varit allierade med de stridande parterna, Ghassaniderna med Bysans och Lakhmiderna med Sassaniderna, hade tappat sin lojalitet till sina respektive härskare och fann från år 633 för gott att alliera sig med Medina. Även här spelar de kristnas teologisk splittring roll- Sassaniderna hade särskilt deklarerat att aramenisk kristendom var den som var tillåten inom deras rike, men aramenierna var utnyttjad underklass. Nestorianska kristna hade jagats ut från Bysans av de grekiskt-ortodoxa och ett tag under 500-talet var de förföljda även i Iran. De tolererades senare, men många hade valt att flytta mot Kina eller Indien. Romarna, som kontrollerat Aelia Capitolina (Jerusalem) sedan 66 e.Kr. tappade kontrollen till sassaniderna 614 och araberna tog kontrollen där år 638.

Hugh Kennedy, i "The Great Arab Conquest" skriver "med stor risk att göra en enorm förenkling av en komplex situation"  att de som trodde att Kristus var helt gudom och helt människa, dvs hade två naturer, var grekisktalande uraban elit, medan de som trodde att Kristus var Gud (med enbart en natur som Gud) var arameisktalande bybor, bodde i kloster eller var kristna araber.
En faktor till arabernas framgångar var muslimernas förhandlingsmodell inför en ockupation. De erbjöd (i teorin åtminstone) tre olika val.
1. Man kunde konvertera till islam. Då blev man "mawla", en icke-arabisk muslim, med rättigheter att delta i muslimernas samhälle. Dessa blev "klienter" till de ledande arabiska familjer. Deltog man i vidare erövringar fick man viss del i betalningen. En muslim fick inte ha andra muslimer som slavar. Arabiska fiender som konvertrade till islam kunde snabbt få ledande positioner. Mest berömd är Khalid ibn al-Walid, som först ledde Meckas anfall mot Medina men sedan blev en av muslimernas främsta generaler.
2. Man kunde få behålla sin religion, om man accepterade att muslimerna hade kontrollen och betalade den skatt som begärdes. I vissa fall fick de som ville utvandra av religiösa skäl göra det och behålla en del av sina ägodelar.
3. Man kunde vägra de två första alternativen. Då blev det krig. Sen tog muslimerna det byte de själva bestämde. Ofta slutade även detta med att araberna lade en militär förläggning utanför staden och sedan fortsatte vidare mot nya erövringar. Medina tog in en femtedel av bytet och behöll ett gemensamt centralt kommando så långt det praktiskt var möjligt.

Många lokala ledare av belägrade städer valde att inte kriga. Förhandlingarna var inte alltid så enkla att föra, Damaskus blev invaderat från ena sidan samtidigt som man sade ja till fredsavtal på andra sidan staden.

Kontentan av detta - maktvakuum, religiös splittring och missnöjde med supermakternas ledning, arabisk enighet, organisation och en stor förmåga att skapa nya lojala undersåtar - ger en förklaring till de snabba erövringarna och islams spridning.

Trots detta borde kejsar Herakleios ha haft stort intresse att mönstra upp för att klara en arabisk attack mot Palestina och Syrien. Den bysantinska armén samlades i Golan, troligen 636, för att förlora slaget vid ån Yarmuk. De arabiska styrkorna var numerärt underlägsna, men vann.
Samma år förlorade Sassaniderna slaget vid Qadisiya (nära dagens Bagdad). Sassanidernas shah Yazdegerd III flydde och dödades 651 i Merv.
Hugh Kennedy konstaterar källkritiskt att inte mycket i källorna förklarar hur det faktiskt övergripande gick till vid de dessa fältslag.

År 600 var allt detta framtid.
Herakleitos var 25 år gammal, levde som son till exarken i Nordafrika och gjorde militär karriär där.
Khosrau II (segraren) var kanske 30 år, hans födelseår är inte känt. År 600 hade han varit Shah av Iran i 10 år och han såg framför sig stora militära framgångar, inte huset Sassans undergång.
Khalid ibn al-Walid, (sista iet är ett långt i), vara bara åtta år och kunde inte ana att han skulle bli militäröverbefälhavare över Irak.
Umar ibn al-Khattab var kanske 12 år, han kom att följa Muhammed under 18 år och blev sedan den andre kalifen och en av de viktigaste organisatörerna av den arabiska expansionen.

22 augusti 2011

Sassanidernas hamnar

Åren kring 600 e.Kr var de sista åren på en sassanidisk storhetstid. Khosrow II Parvez hade en fredsuppgörelse med bysantiske kejsaren Maurikios sedan 591. När Maurikios mördades av myterister i sin egen armé, valde sassaniderna att gå till anfall. Fram till 619 var kriget framgångsrikt men sedan kejsar Herakleios lierat sig med turkiska khazarer vände stidslyckan och Parvez mördades efter nederlag 628. Parvez offensiv var bara den sista i en lång historia av krig mellan perser och romare. Under hans farfar Khosrow I (gr. Chosroes, på persiska Anushirvan) hade krig förts mot Östrom under Justinianus. David Levering Lewis tar i "Gods Crucible" ett ännu längre perspektiv och utgår från det första Romersk-Iranska kriget, orsakat av senator Crassus misslyckade anfall år 53 f.Kr. Krigströtthet är ett underligt begrepp, men krigströtta lär de flesta folk varit som hamnat i dessa romersk-iranska evighetskonflikter.

År 600 hade sassaniderna fortfarande kontroll över stora områden. Hela kusten från Sind mot Iran (Makrankusten) var under deras kontroll liksom hela Persiska viken och Oman.  Hamnen Siraf på nordkusten av persiska viken nedanför Shiraz var betydelsefull. Siraf byggdes ca år 400 e.Kr, enligt André Wink i "Al-Hind". Den största sassanidiska hamnen var Al-Ubulla vid Tigris delta (gr. Apologos, persiska Obolla). Basra fanns ännu inte, Basra grundades av araberna år 638. I Siraf pågår arkeologiska utgrävningar medan Obolla lär ligga under ny bebyggelse i Basras utkanter.
Oman var ett sassanidiskt lydområde och största hamnen där hette Suhar. På andra sidan sundet in till Gulfen låg Hormuz, en mindre hamn men viktigt för sassanidernas kontroll i området. Persiska viken var vid denna tid helt under persisk kontroll.

Oväder och pirater gjorde haven kring arabiska halvön svårnavigerade. Karavaner kunde ta lasten landvägen istället, det gick karavanvägar från Oman och Jemen upp mot medelhavsområdet, och många av de karavanerna passerade Mecka. Med ökat kunnande om monsunvindarna och förbättrade skepp så minskade karavanernas betydelse i förhållande till sjötransporter under första halvan av tusentalet.

Även Jemen lydde under Ctesifon. Både Jemen och Oman har berg där det faller viss nederbörd, det är inte öken utan jordbruksmark, och befolkningen är jordbrukare snarare än nomader. I Jemen hade kungariket Himyar existerat mellan 100 fKr och 520 eKr.  Dammen i Marib var deras stora bedrift, en damm som möjliggjorde att 10 000 ha bevattnades. Dammen förstördes slutgiltigt år 560-575 eKr och den jordbrukande befolkningen måste ha minskat betydligt. Områdets antika historia berättar om Drottningen av Saba och oerhörda rikedomar men år 600 kunde få läsa de gamla arabiska texterna på tempelruinernas väggar. Huvudstaden Sana'a (Sana) ligger på 2200 möh. Den återuppbyggdes av muslimerna och en av de äldsta moskéerna finns där, liksom en rad gamla höghus i särpräglad stil, lite som pepparkakshöghus.
http://whc.unesco.org/en/list/385


På andra sidan persiska viken låg kungariket Axum. Kungarna här var kristna och lierade med Bysans. År 600 hette kungen Gersem, men han är känd enbart för att ha varit den siste kungen i Axum som präglade mynt i guld. Kung Kabel som styrde kring år 520 finns det mera källor om. Bland annat beskrivs hur han anföll den judiske kungen i Himyar och bidrog därmed till Himyars undergång och den judisk-himjaritiska befolkningens utflyttning.

Hamnstaden Aden i Jemen hade alltså under loppet av 100 år styrts av makthavare av respektive judisk, kristen, zoroastrisk och slutligen från 628 av muslimsk tro. Under muslimskt styre skulle Aden bli en av världens viktigaste hamnstäder. Aden har en naturlig hamn i en krater, och ett strategiska läge nära sundet till Röda havet, vilket gav hamnen en betydelse likt Konstantinopels från handelssynpunkt. Men till skillnad från Konstantinopel var Aden inte lätt att göra till en svårintaglig fästning.

21 augusti 2011

Sindhavet

På sanskrit heter det Sindhu sagar, sindhavet. För grekerna och romarna var det Maris Erythraei (egentligen röda havet som fick beteckna mer än det gör idag), för araberna Bahr al´Arab, kineserna kallade hav åt det indiska hållet för västerhavet.
Sind är området runt Indusflodens nedre del, ett område som med de 5000 år gamla lämningarna av staden Mohenjo-Daro räknas in bland de första högkulturerna.
År 600 kontrollerades området av Raidynastin. Rai hade sin huvudort i Alor (dagens Sukkur). De byggde tempel helgade åt Shiva, men här fanns även buddhister och den siste Raikungen var buddhist. Det gjorde säkert samarbetet Harsha Vardhana bättre, från 606 var Sind en del av hans intressesfär. Raikungen utmanövrerades av sin överstepräst, som tog över styret innan så småningom araberna invaderade år 711.
Hamnen år 600 låg 6 mil öster om dagens Karachi, och hette Debal (dagens Banbhore/Bhambore, eventuellt detsamma som antikens Barbaricon). Indus delta ändras, och tidigare hamnar som Thatta (Alexanders Pattala) hade slammat igen. Debal gick samma öde till mötes på 1100-talet. Före år 50 eKr hade skeppen, som kom från Aden i Jemen, Barbaricon som huvudhamn men sedan lärde man sig utnyttja vindar så att man kunde segla direkt på Barygaza (Bharuch). Därmed fick Barbaricon/Debal minskad betydelse för handeln från sydindien till Alexandria. Men enligt André Wink var Debal en viktig hamn under sassanidisk kontroll på 500-talet, mindre betydelsefull under Raidynastins tid, men åter en viktig hamn när araberna kontrollerade den. Kanske var de politiska vindarna lika betydelsefulla för Debal.

15 augusti 2011

Norrut längs Indiens västkust år 600

I sydvästra Indien, Kerala, låg den antika hamnstaden Muziris, som var en av de viktigaste hamnarna under romersk tid. Det är inte klarlagt var hamnen låg men arkeologiska utgävningar på en plats som heter Pattanam nära staden Kochi har gett en rad fynd som kan betyda att där låg Muziris. Hamnen förstördes någon gång, kanske i närheten av år 600, så det är oklart om hamnen fanns där då. Söder om Muziris låg Kollam, dagens Quilon, och den staden var nog en bättre hamn år 600, inom Pallavas intressesfär, men lokalt styrt av dynastin Cheras som gett namnet till Kerlala.

Kusten här kallas Malabarkusten. Mala betyder berg eller kulle på det dravidiska språket malayalam, ett språk nära besläktat med tamil. Puram, som betyder område, ska ha förenklats till "bar".

Malabarkanel (Cinnamomum tamala) är ett träd som är släkt med äkta kanel (C. verum) som bara växer på Sri Lanka och andra kanelträd som används som hushållskanel, t.ex. indonesisk kanel (C. burmannii). Trädet kallas även träkassia, ordet kassia kommer från den kinesiska kassiakanelen (C.aromaticum). Löven heter på engelska malabathrum och används i matlagning (tejpat) och i traditionell medicin.

Ett annat viktigt aromrikt träd är sandelträd (Santalum album) som används till rökelse. Och när jag ändå håller på måste jag nämna mitt indiska favoritträd neem (Azadirachta indica) som har traditionell användning inom medicin och som repellent mot insektsangrepp. Det heter vembu på tamil och nimträd på svenska. Malabhathrum och sandelträ var viktiga handelsvaror, medan neemprodukter nog mest hade lokal betydelse.

Norr om Kerala ligger Karnataka. Här fanns dynastin Chalukya med Vatapi (dagens Badami) som huvudstad, Pallavas huvudfiender. Flera viktiga tempelstäder och grottor fanns här år 600 men de flesta ligger i inlandet: Pattadakal, Aihole och 50 mil längre norrut nära Aurangabad de berömda platserna Ajanta och Ellora.

Ville man undvika Chalukya fick man ta sig hela vägen upp till Gujarat. Hamnen i Surat var under Chalukyas kontroll år 610 men Bharuch kan ha varit styrt av gurjager och norr därom styrde maitrakas från staden Valabhi. Valabhi var rikt och de religiösa skolorna där var de viktigaste efter de i Nalanda. I Gujarat, tre mil från nordspetsen, ligger Dwarka eller Dwaraka, en plats omnämnd i det stora eposet Mahabharata. Arkeologiska utforskningar under befintliga tempel och i havet utanför har gett fantastiska resultat. Den försvunna staden, som enligt legenden förstördes vid Krishnas död, har återfunnits.

18 juli 2011

Tillbaka till Sidenvägen

Jag råkade hitta en trevlig bok om sidenvägen som beskriver historien med fokus just på siden och textil. Boken heter "Sidenvägar - Världar som vävs samman" och är skriven av Karin Wallin, konstnär med textil utbildning. Här kan man läsa om färgning med ikat-teknik, men också mycket om sidenvägens historia och kvinnors roll i olika samhällen genom tiderna. Karin Wallin ta upp hur det känns att resa som västerlänning i Centralasien. Och hon tar upp aktuella problem, diktaturernas förtryck och miljöproblem som Aralsjöns uttorkning.

Men det textila specialintresset är det som lyfter boken, det blir en konsthistoria som visar på mönster som går igen i arkitektur och tyg i olika kulturer. Det äldsta ikat-tyget finns bevarat i Japan från 600-talet, men tekniken kan ha kommit till Japan från Indien på samma vis som buddhismen spridits via Centralasien. För Karin Wallin börjar inte sidenvägen i Chang´an i Kina utan i Nara i Japan.

Världens äldsta knutna matta är Pazyrykmattan, i skytisk stil från 400 f.Kr. Mattan har 360000 knutar per kvadratmeter. Det är mycket hög kvalitet för en persisk matta, konsten att tillverka sådana är urgammal. Jag gillar att Karin Wallin påpekar att det egentligen inte är knutar, tråden dras runt varpen och slås fast.

7 juli 2011

När institutionaliseras organisationerna? Exemplet Pallava i Tamil Nadu

Vad är det som gör att en stat går från att vara en skör stat till en stabil stat? North anser att Frankerriket under 600-talet var en skör stat medan Karl den stores rike (785-814) var en stabil stat. Norths beteckning är "basic natural state", jag har tidigare numrerat den som en typ II b-stat.

I tamilområdet i sydöstra Indien var Pallavariket en dominerande dynasti mellan 300-900. Mest makt hade de under perioden 550-850, även om de var starkt pressade av Chalukyariket på 730-talet. Var Pallava en stabil stat?

Norths definition av stabil stat utgår från kriterier av organisationsgrad, det räcker inte att en viss dynasti lyckas hållas sig vid makten länge eller kontrollera stora ytor. Det är dock lätt att tänka att det faktum att Pallava var så framgångsrika var att under deras period ökade organisationsgraden på ett fundamentalt vis. North kallar detta att organisationerna institutionaliseras. Institutioner är för North ett viktigt begrepp, som avser de föreställningar (lagar, normer, vanor, religiösa idéer och så vidare) som styr beteenden och bland annat reglerar hur ekonomiska avtal sluts och respekteras. Norths skolbildning kallas "Ny Institutionell Ekonomi". Att organisationer, som i en skör stat är helt beroende av de personer som upprättat dem, i en stabil stat blir en del av människornas uppfattning av vad som är normalt, är ett kriterium på att de institutionaliserats.

Sedan länge hade södra Indiens bönder varit organiserade i lokala bondesamfund. Stapelvaran var självklart ris, själva ordet ris kommer från tidiga dravidiska språk via sanskrit, persiska och grekiska. Den lokala organisationen kallades "nadu", samma ord som har betydelsen "hembygd" i Tamil Nadu. Men för större bevattningsarbeten krävdes central samordning. Troligen kunde sådan samordning åstadkommas av personer från olika kaster i perioderna före Gupta. Buddhism och jainism hade relativt stor utbredning, med ett budskap om ett frihetligare förhållande till kast och icke-våldsprinciper (ahimsa). Men med återhinduiseringen under Gupta och i sydindien genom en "väckelserörelse" kom brahmanernas kontroll av bevattningssystemen att öka. Brahmadeya kallades de områden/rättigheter som kungen delade ut till brahmanerna, som kopplades till byggande och underhåll av fantastiska tempel. Pallavakungarna skapade legitimitet genom att hänvisa till släktskap med Shiva och Vishnu. Kung Mahendravarman (600-630) var jainist som ung men valde att bli shaivist för att trygga sin kungaroll.

Förutom den grundläggande organisationen av beskattning av landsbygdsbefolkning, krävde statsbyggandet fungerande organisationer och institutioner för handel och för försvar. Handeln under Pallava var organiserad i något som kan liknas vid gillen som hette nagaram. Några av dem bildade regionala nätverk, de viktigaste var Manigramam och Ayyavole. Dessa är kända från inskriptioner tidigast från Cholariket kring år 1000, och brist på dokument gör det svårt att visa hur utvecklade de var år 600. (andra namn att kolla upp är Valanjiyar, Nagarattar och Anjuvannam). Gillena var ibland ansvariga för särskilda vattentankar, som utgjorde en viktig del av bevattningssystemen. Särskilda organisationer byggdes upp för att administrera hamnarna. (Ref: Kanakalatha Mukund).

Det militära systemet byggde på krigarkasten, Kshatriya. Utmaning för kungen var att behålla en lojal, tillräckligt stark styrka, för att både interna maktaspiranter och externa kungariken inte skulle kunna hota. För Pallava var det viktigt att de många andra maktdynastierna i Syd inte överflyglade dem. Cholas, Cheras (i Kerala) och Pandyas var dynastier som både före och efter Pallavaperioden fanns som viktiga maktspelare. Cholas storhetstid kommer på 900-talet. Pallavakungen var alltså kungarnas kung, en rajaraja.

Men eftersom makt var kopplad till kungens person var även den egna storfamiljens lojalitet en avgörande punkt. Likt de många brödrastriderna i medeltidens Europa så är Indiens historia fylld av sådana. Just kring år 600 var Pallava förskonat från detta, kanske beroende på en bättre intern organisation, medan deras värsta konkurrentet i öst, Chalukya, var på väg in i ett inbördeskrig mellan förmyndarna till kungasonen Pulakesi och den tidigare kungens broder Mangalesa.

Pallava år 600 var enligt min mening en stabil stat enligt Norths definition. Geografiskt kan vissa lite långsökta paralleller dras till Karl den stores rike. Pallava låg utanför de riktigt rika områden kring Ganges och Indus, där indiens "romarriken" hade sitt centrum. Sanskrit hade stort inflytande men den urgamla starka tamilska kulturen levde vidare, en tydlig kulturell identitet fanns gentemot norr. Allt viktigare handelsvägar låg i Pallavas kontroll när handeln med peppar, kanel, bomull och siden ökade.

Ordet peppar har som "ris" också sydindiskt ursprung. Kanel däremot heter karuvapatta, ordet kanel kommer från latinets ord för rör. Bomull är ett ord som kommer från tyska, och betyder "ull från träd".

Pallava lyckades kanske bättre än Karl den store att få en religiös legitimitet för sitt styre som skapade en självklarhet i maktutövandet över generationer, kungalängden räknar tio namn från Mahendravarmans far till Nandivarma III i slutet på 800-talet.

En viktig del i att upprätthålla stabiliteten och institutionerna var utbildning. I Kanchi och på andra ställen fanns tempelskolor/kloster som utbildade brahmanerna. Det var ingen tillfällighet att kinesiska munkar som besökte Nalanda även fortsatte längst handelsvägen genom Orissa ner till Kanchi för att besöka de tamilska lärda. Det visar också på den öppna hållning som fanns, buddhism, jainism och andra läror tilläts finnas jämte mångfalden inom den hinduiska traditionen.

29 juni 2011

Mahabalipuram - Indiens port mot öster

Pallavadynastins huvudstad var Kanchipuram, 6 mil söder om dagens Chennai/Madras i Tamil Nadu. Kanchi var ett viktigt centrum för handel med Sri Lanka, Indonesiska öarna, Sydostasien med Chamriket och Kina. Man har också hittat romerska mynt från 400 eKr som visar på utbyte även västerut.

Jag vill gärna tänka att man år 600 skulle ha sett siluetterna av de fantastiska strandtemplen vid Kanchis hamn i Mahabalipuram. Men de flesta  referenser anger att även om det påbörjades vissa arbeten under kung Mahendravarmans period (600-630) så byggdes de flesta templen, eller höggs fram ur klipporna, mellan 630-730. Se till exempel en beskrivning av renoveringsarbeten i området: http://hindu.com/fline/fl2023/stories/20031121000107000.htm

Äldre konstruktioner kan ligga under vatten, det framgår av undervattensarkeologiska undersökningar;
http://www.docstoc.com/docs/26232879/Underwater-investigations-off-Mahabalipuram--Tamil-Nadu--India

Panoramabilder finns på UNESCOs sidor men även på Tamil Nadu Tourism:
http://www.view360.in/virtualtour/mamallapuram/

De mest berömda så kallade ratha konstruerades under pallavakungen Naharasimhavarman Mamalla (630-68), och i texter av Cholas kallas staden Mamallapuram.

Det fanns fler hamnar i pallavas kontroll. Se här ett bildspel om dem:
http://www.nio.org/userfiles/file/events/sridhar.pdf

19 juni 2011

Kautilyas Arthaśāstra - en manual för kungar

Kautilya kallas också för Chānakya och Vishnugupta. Han hör inte hemma i 600-talet, utan levde ca 900 år tidigare, men hans liv och verk levde vidare i hinduisk tradition. Teaterstycket Mudrarakshasa som troligen är från 400 eKr handlade om hans liv. Bevarat finns två böcker, den politisk-ekonomiska Arthashastra  och en bok med allmänna levnadsregler kallad Chanakyas Neti (Neetishastra). Det finns också kvar många aforismer, Neeti-Sutras, som ofta handlar om vad kungar bör göra eller inte göra. Rimligen ingår allt detta i en tradition av föregångare och efterföljare.

Han var född ca 360 fKr och blev 70 år så han var samtida med Alexander "den store" (356-323) och Aristoteles, (384-322). Jämfört med Aristoteles var han mindre av lärare och allmän filosof, mera av praktisk rådgivare och realpolitisk teoretiker. Kautilya verkade inom en hindusik etik, men han menade att den värdsliga lagen gick före den religiösa i vissa konkreta fall.
 
Arthaśāstra betyder ungefär "avhandling om styrelseform". Artha är ett av hinduismens fyra viktiga livsmål, målet att säkra sitt livsuppehåll och ta hand om sin familj. Arthaśāstra består av femton delar. Del 1,2 och 8 handlar om ekonomi. Del 2 och 4 handlar om brott och straff, övriga delar handlar om utrikespolitik och krig.

Hans ekonomiska överväganden innefattade riskanalys. En karavan rekommenderades lasta till tre fjärdedelar varor av lågt värde som gav en säker inkomst, medan högriskprodukterna skulle utgöra en mindre del av lasten. Det stämmer säkert med att karavaner måste haft till huvuduppgift att transportera varor mellan närbelägna orter, medan de dyrare varorna utgjorde den möjlighet till övervinst som motiverade att karavanvägarna drogs fram på diverse osäkra ställen. Motsvarande riskanalyser gjorde Kautilya av militära styrkor och hur de bör grupperas för att minska risker för förluster. (Referens: artiklar av Balbir S. Sihag).

Huvuddelen av Kautilyas tänkande var inriktat på hur en kung skulle agera för att maximera sin makt. Formulerat med Norths indelning av stater: målet var att organisera en övergång från en skör till stabil stat. Detta är en mycket svår övergång. Kautilyas förespråkade den starka personliga makten. Några tankar i stil med det grekiska antika "demokratiska" styrelsesättet hade han inte. Om han känt till det, hade han för övrigt dragit slutsatsen att stark kungamakt är överlägsen, eftersom Makedoniens kung Filippos II segrat över de grekiska statsstaterna år 338 fKr.

Inbyggt i Kautilyas tänkande var att den rättvisa kungen skulle expandera sitt rike för att skapa kontroll över den hinduiska världen. (Referens: se http://muse.jhu.edu/journals/journal_of_military_history/v067/67.1boesche.html
Följer man det tänkande leder det antingen till stabila imperier som Mauryariket med den berömde regenten Ashoka (273-232 fKr) och Guptariktet, eller så leder det till konstant krig, som mellan Pallava och Chalukya.

Utdrag ur texterna finns här: http://www.bharatadesam.com/literature/kautilya_arthashastra/arthashastra.php

Indisk statskonst år 600

Jag redogjorde för Norths indelning av det han kallar naturliga stater uppdelat i tre typer:
II a. sköra stater (fragile states)
II b. stabila stater (basic states)
II c. mogna stater (mature states)

De flesta indiska riken kring år 600 var sköra stater. Källorna är mest olika inskriptioner, men bara det faktum att dynastinamnen är så många och flera är kortvariga visar att få riken lyckades skapa stabila organisationer. I det rika området i Ganges nedre del, Magadha och Bengalen, så ersattes Guptariket kring 550 av fd vasaller som kallades Maukhari. En inskription talar om en första betydande makthavare vid namn Isana-Varaman, och mynt finns präglade under hans ledning. Redan 607 övertar en annan dynasti makten, Harsha Vardhana. Harsha lyckas skapa ett imperium i hela norra Indien men han skapar inga hållbara organisationer utan imperiet faller samman vid hans död efter 40 år vid makten.

Det faktum att Nalanda som utbildningscentrum fanns kvar och utvecklades även under den senare Pāla-imperiet (750–1174) visar att de hade en från staten i viss mån oberoende ställning. North diskuterar situationen i Europa där katolska kyrkan hade en roll som var ihopflätad med kungarikenas uppkomst, och där investiturstriden visade på en fortlöpande maktkamp. I detta skede är inte detta ett tecken på mognad hos staten utan snarare måste det ses som att i avsaknad av stabila stater kan religiöst baserade maktgrupperingar få inflytande över mycket större områden än de riken de råkar befinna sig i. Ett munkväsende, katolskt eller buddhistiskt, kan verka via egna kanaler, men på varje lokal plats är de ändå beroende av den lokala staten, som normalt har större kapacitet till att använda våld.

Harsha lyckades inte utvidga sitt imperium söder om Narmadafloden. Det finns en klimatologisk gräns mellan nordindiens subtropiska klimat och södra Indiens tropiska monsunklimat. Den gränsen har säkert bidragit till att intresset att ta makten i områden som har skilda odlingsbetingelser och andra levnadsförhållande inte varit så stort. De sydliga kungarikena var också vid denna tid klart förmögna att försvara sitt område. Det fanns två mäktiga riken. De västliga Chalukyas med huvudstaden Vatapi ("Chalukyas of Badami", 545-755, språk kannanda och sanskrit) var de som stoppade Harsha. De östliga Pallava (mäktigast mellan 550-755, men med en historik som är längre, ca 300-900, språk tamil, telugu och sanskrit) hade huvudstad i Kanchipuram.
Söder om dem och på Sri Lanka fanns fler riken, men vid denna tid hade Pallava stort inflytande i syd.

Chalukya och Pallava var rimligen stater av typ II b, stabila riken med förmåga till kontinuerlig organisation över tid baserad på gemensamma interna föreställningar om hur rikena skulle styras och makt fördelas. Mellan dem rådde hård konkurrens, under 600-talet pågick ett "hundraårskrig".

Den främsta urkunden som ger inblick i de föreställningar som fanns i de indiska riken är Artha-śāstra av Kautilya, skriven i Takshashila (Taxila i nuvarande Pakistan) redan ca 300 fKr. Fortsatt skrivande om detta kräver att jag förstår hur den skriften och dess idéer var kända i dessa två riken i södra Indien.

12 juni 2011

Att ordna samhällsordningar

Det fanns många riken i Indien år 600. Letar man under "Middle kingdoms of India" på Wikipedia kan man räkna till ca 15 dynastier eller liknande som fått ge namn åt perioder i olika områden av den indiska halvön. På Thomas Lessmans karta finns det mer än 22 namn. Maitraka i Gujarat, Maukhari i Bengalen, Kalachuris vid Narmadafloden, Pallava i sydöst och Chalukya i sydväst, Pandya i syd osv.

För att ens börja försöka förstå sig på den indiska synen på statsbildningar (eller alla andra typer av samhällen som jag tar mig förbi på denna 600-talsresa) behöver jag ett ramverk av hålla mig till. Jag tänkte därför försöka göra en egen sammanfattning av den klassificering som presenteras i "Violence and Social Orders" av North, Wallis och Weingast, 2009. Jag kommer att referera till boken som "North".

Boken vill lägga fram koncept som visar hur samhällen har använt kontrollen av politiska, ekonomiska, religiösa och kunskapsmässiga aktiviteter för att begränsa våldsanvändning.
North har en huvudindelning av världshistoriens samhällsordningar i tre typer;
I) jägar- fiskar- och samlar- samhällena,
II) samhällen med begränsat tillträde (limited access order) och
III) öppet tillträde (open access orders).
Med tillträde avses människors fria möjlighet att delta i politiska, ekonomiska och religiösa/ideologiska organisationer och möjlighet till utbildning och att delta i forskning och kunskapsutveckling. Öppet tillträde förutsätter en mängd institutioner, bland annat att opersonliga relationer kan upprätthållas. Det är inte vem du är personligen som avgör i många situationer utan din formella roll, och det finns en likhet inför lagen både för personer och för olika typer av juridiska personer. Jag behöver inte fördjupa mig mer här i vad "open access order" innebär, eftersom sådana samhällen inte uppkommer förrän på 1800-talet.

North kallar alla Typ II-samhällsordningar för naturliga stater. Han kallar dem "naturliga" eftersom nästan alla samhällen med en befolkning över några hundra invånare under de senaste tiotusen åren har varit av typ II. Norths begrepp är alltså mycket brett, det täcker allt från tidiga jordbrukar- och herde-samhällen till dagens Ryssland. Jag gillar inte begreppet "naturlig" i detta sammanhang, utan kommer att försöka skriva typ II-samhälle eftersom "begränsat tillträde-samhälle" är så omständligt.

North har inte någon tydlig definition av "stat". Viktigt är att med stat menas inte för typ II-samhällen enbart den organisation som har våldsmonopol. Denna Webers definition fungerar inte för typII-samhället då det ännu inte finns en tillräckligt avgränsad organisation som kan tillskrivas ett sådant monopol. Med stat menas givetvis inte heller enbart nationalstat utan ordet har en mycket vidare användning, en stat är en "organisation av organisationer" som styr över fördelning av resurserna i samhället.

Typ II-samhället styrs av en dominerande allians av mäktiga grupper som kontrollerar tillträdet till ägande, handel, religion och utbildning. Personliga relationer är mycket viktiga, och patron-klient-förhållanden i vid mening är utbredda. North delar in typ II-samhällena i tre nivåer på en skala som är flytande:

II a) "fragile natural state", en skör stat, där alliansen av makthavare kan förändras även av små störningar.
II b) "basic natural state", en stabil stat, med grundläggande lagar som reglerar hur återkommande störningar ska hanteras utan att maktalliansen hotas.Typexemplet är att kungen dör och alla vet hur man ska komma fram till vem som har rätt att ta över. Man kan till exempel ha en förmyndarstyrelse under en period då ett barn ska växa in i sin roll som kung. Definierande för IIb-staten är att enbart organisationer som staten har direkt kontakt med kan fortleva. Det kan finnas ett komplext samhällsliv men det kan inte vara fristående från statens intressen.
II c) "mature natural state", en mogen stat, karakteriseras av så hållbara institutioner för staten att den kan tillåta oberoende organisationer att växa fram som finns kvar över lång tid. Juridiska personer har en definierad roll, och lagen gäller för alla. Till exempel kan en stad ha stadsrättigheter och borgmästaren ställas till ansvar för stadens räkning i en oberoende domstol.

North diskuterar några exempel. Romerska republiken var under perioder en mogen stat med romersk lag som gällde även för senaten och konsulerna och någorlunda från staten oberoende organisationer som rika familjer hade tillträde till. Men under andra perioder klev olika ledare fram, och upprättade undantagstillstånd som gav staten direkt kontroll över allt samhällsliv. Med kejsardömet blev Rom en II b)-stat och under de kommande århundrande splittrades Romarriket och västrom ersattes av sköra stater.

De tidiga frankerriket under salisk lag beskrivs som en skör stat medan Karl den store på 800-talet anser North ha etablerat en stabil stat.

Indiska kungadömen på 600-talet är samhällsordningar av typ II med väldigt begränsat tillträde. För att förstå på vilken nivå av typ II de olika rikena befann sig måste jag läsa på mera.

4 juni 2011

Rabi sjunger Upanishaderna

"Upanishaderna är filosofiska sånger som är tretusen år gamla men fortfarande lever, ständigt närvarande i Indiens andliga liv.När jag fått detta klart för mig och tänkte på den lille pojken som hälsade morgonrodnaden med versrader ur upanishaderna tvivlade jag på att jag någonsin skulle begripa detta land där barnen började dagen med att sjunga diktad filosofi."

Så skriver Ryszard Kapuscinski i "På resa med Herodotos". Pojken är Rabindranath Tagore, vars far var av brahmanätt och ville att sonen skulle höra och lära sanskrit. Sonen blev den förste nobelpristagaren i litteratur som inte kom från Europa. Fadern var en viktig person i Brahmo-samajrörelsen. Trådar kan dras tillbaka till bhakti-religiositeten som startades av diktarhelgon i södra Indien på sexhundratalet eKr, en rörelse som favoriserade ett mer personligt gudsbegrepp.

22 maj 2011

Till Nalanda

Nalanda. Här samlades Indiens lärda från ca år 360 för att tolka och utveckla Veda och diskutera filosofi. År 600 skulle en man där med samma sinnelag som Isidorus av Sevilla kunnat ha tänkt att det var viktigt att bevara kunnandet till kommande tider. Guptariket hade fallit samman likt romarriket, och ingen kunde veta vad som skulle hända med lärostaden. Hunnerna (hepthaliterna) hade erövrat stora områden i norr och huvudvägen upp längs Ganges bortom Varanasi upp mot Taxila var sedan länge osäker. Kanske skrevs en indisk Etymologi, jag får leta vidare efter en sådan.

Nalanda går också att jämföra med min andra referenspunkt - Merv. Universitetet i Nalanda förstördes 1197, massakern i Merv skedde 1221.

Nalanda var känt som ett buddhistiskt centrum. Hit kom kinesiska buddhistmunkar vandrande för att lära, under 600-talet var Xuanzang och Yijing i Nalanda. Men jag är nu mest intresserad av det hinduistiska tänkandet. Min referens är "Hinduismen" av Knut A. Jacobsen. Under Gupta utvecklades hinduismen starkt och de många riken som uppstod när Gupta föll samma kring 550 eKr grundade även de i huvudsak sin ställning på hinduiska tankemönster. Den mäktigaste härskaren i norra Indien, Harsha (vars rike höll samman mellan 607-647), var dock mahayana buddhist.

Nalanda ligger vid Bihar Sharif, 7 mil från dagens Patna som var en av Guptarikets huvudstäder under namnet Pataliputra. När monsunvindar och strömmar i Bengaliska viken var gynnsamma kunde man komma över havet från sydostasien till hamnen i Tamralipti, därifrån var det 55 mil till Nalanda. År 600 hörde Nalanda till ett rike styrt av dynastin Maukharis med huvudorten Kannauj, som blev Harshas huvudstad.

Nalanda kallas ibland för det första universitetet. Vedans hjälpvetenskaper (vedāṇga) var främst astronomi, rituallära och språkvetenskaper. Lagregler beskrevs i dharmasutras, där både religiösa och sekulära föreskrifter och normer utvecklades.

Matematikern Aryabhata (476-550) var verksam i Pataliputra och borde ha haft uppdrag i Nalanda. Tillsammans med sina efterföljare Bhaskara (ca 600-680, sannolikt baserad i västra Indien, t.ex. i Vallahbi) och Brahmagupta (598-668, verksam Bhinmal i Gurjarklanens rike och i Ujjain, som fortfarande styrdes av Guptaättlingar) utgör han en av de viktigaste av de berömda matematiker och astronomer som utvecklade positionssystemet och användandet av talet noll. Trots Guptarikets sammanbrott visar detta att det kulturella utbytet mellan de olika rikena på indiska halvön fortsatte under 600-talet. För en detaljerad beskrivning av indiernas avgörande roll för de så kallade "arabiska siffrorna", se del 2 av Georges Ifrahs "Räknekonstens kulturhistoria".

Språkteori var en annan viktigt verksamhet i Guptariket, en viktig gestalt där är Bhartrihari (450-510), vars verk Yijing studerar när han var i Nalanda på 670-talet. Läs mer om Bhartrihari här:
http://www.iep.utm.edu/bhartrihari/

Bhartrihari byggde på en lång tradition av grammatiska studier, vars portalfigur är Panini från ca 520-460 fKr, som skrev en systematisk grammatik över sanskrit. Barthrihari analyserade begreppen Śábda (språkljudet) och Sphota (meningen) och kom framtill en holistisk teori där ord ska förstås utifrån hela meningen och i ett kontext mellan den som talar och den som lyssnar. Ljudet är viktigt, det är den talade Vedatexten som rätt förstådd och uppläst kan leda till målet; moksha (befrielse från lidande, frälsning, uppgående i världsalltet eller något liknande). Stavelsen Om ("Aoum") är symbolen för Brahman. Barthrihari kan även ha varit poet, med ambitionen att nedteckna ett diktverk som innefattar en kunskap om världsalltet.

Jacobsen menar att Barthriharis texter utgör ett tankesystem i paritet med de sex klassiska filosofiska system som brukar användas för att klassificera hinduisk filosofi. I jämförelse med Barthrihari framstår biskop Isodorus som mer begränsad men också lättbegriplig, utgående från en grekisk tradition av retorisk tydlighet. Exempel, när Isidorus skriver om grammatik börjar han (i översättning av Ernest Brehaut):
"Aristotle first taught two parts of speech, the noun and the verb. Then Donatus defined eight. But all revert to these two chief ones, that is, to the noun and the verb, which indicate the person and the act. The remainder are appendages, and trace their origin to these.

Barthrihari skrev i en tradition av kommentarer till Veda. Det kan se ut så här (hämtat från http://www.advaitin.net/ananda/VakyapadiyaExcerpts.pdf)

But we don’t clearly recognize
the truth of words, without recourse
to the analysis of speech.


Arranged in their respective places,
different elements of speech
are carried, spoken, in the air.
That forms elaborated speech.
It's a recording, carried out
through acts of living energy
that functions forth from those who speak.

16 maj 2011

Runor i Randers

Randers är Danmarks sjätte största stad med ca 62 000 invånare. Staden ligger på Jylland, mellan Aalborg och Århus. Staden har ett välordnat litet museum som bland annat visar järnåldern och vikingatiden under en tydlig skylt: 500 fKr - 1050 eKr. Där har de ordnat med en kul animation på en runsten. När man står framför stenen spelas först en stämningsskapande projektion upp på själva stenen och runorna förstärks med belysning. Plötsligt ramlar ljusbilderna av runorna ner på golvet och besökaren får anstränga sig för att sparka upp runorna på stenen igen.

En hemsida med många runor avbildade är http://www.christerhamp.se/runor/

I Århus (som gammalt hette Aros) finns en sten som i sig själv är mer spektakulär, rest efter en som hette Ful. http://www.christerhamp.se/runor/gamla/dk/dkmjy77.html




26 april 2011

Hinduisering eller indifiering av Champa

Jag skrev att chamfolket hade hinduiserats. Klart är att handelsutbytet mellan indiska halvön och sydostasien ledde till en spridning av tankemönster som kan kopplas till det vi sammanfattande kallar hinduism men även till buddhism och till andra aspekter av kulturen och samhällsordningen i Guptariket och andra indiska riken. I My Son och på andra platser i Champa byggdes tempel som hade en linga i centrum som symbol för Shiva, och texter på sanskrit finns bevarade. I boken "Champa and the archaeology of My Son" av Andrew Hardy m.fl. skriver de att de tidigaste inskriptionerna i tempel på sanskrit som anger vem som finansierat tempelbygget är daterade till Guptariket i Indien och inte så mycket tidigare än motsvarande inskriptioner i Champa, vilket kan innebära att vissa föreställningar utvecklades i samverkan mellan de olika områdena, inte bara som en överföring från indiska riken till Champa.

Valet av ord för att sammanfatta en viss historisk process är en typisk "efterrationalisering", som i sin tur kan ha ett ideologiskt syfte för att skapa en passande historiebild i ett nytt sammanhang. Eftersom jag i grunden funderar över begreppet "globalisering" via omvägen att läsa på om handelsutbyte på 600-talet, blir det en fråga vad jag ska kalla utbytet mellan indiska riken som Pallavariket och sydostasiens Champa på 600-talet.

I engelska ordböcker finns ordet "indianization", som ger en bredare association än hinduisering, men samtidigt för mig blir sammankopplat med mer aggresivt koloniala processer. Hade det imperiebyggande Guptariket (ca 320-520) blivit mer långvarigt och expansivt hade utvecklingen kanske mer kommit att likna den "romanisering" som Romarriket genomförde. Istället fragmenterades utvecklingen på den indiska halvön, under trycket från norr ifrån kommande nomadfolk som hepthaliterna.

Den buddhistiska traditionen kom att minska i betydelse under Guptariket, men få mycket stor betydelse i Sydostasien och norrut i Tibet, Kina och Japan. En sådan konkurrens mellan två betydelsefulla trossystem som var för sig presenterade en modell för "effektiv anpassning" av maktförhållande i samhället, kan ha inneburit en positiv flexibilitet som bidrog till den kulturella blomstringen under perioden 300-600. Guptariket var troligen sin tids rikaste makt, då både romarriket och kinas dynastier splittrats i mindre enheter.

De två stora religionerna var inflytelserika på bekostnad av många lokala traditioner, säkert främst för att de kunde skapa grund för härskarnas maktambitioner. De hade även stor påverkan på varann. Buddha blev en inkarnation av hinduismens Vishnu (en avatar som det heter på sanskrit) och omvänt uppstod inslag inom buddhismen som kallas vajrayana-buddhism eller tantrisk buddhism med inslag av vedalitteraturens mystiska mantra, yoga och större betonande av kvinnans och sexualitetens betydelse. Hinduismen (i sig ett problematiskt ord) kom att dominera där kastväsendet etablerats, medan buddhismens munkar och klosterväsen hade en större missionerande potential.

Guptaskriften är en utveckling av sanskrits brahminskrift. Guptaskrift finns bevarad på de guldmynt som präglades. Detta alfabete gav upphov till indiska alfabet som devanagariskriften och även för chamskrift och burmesisk, siamesisk, laotisk, khmerisk och tibetansk skrift. Att vietnamesiska tidigare skrevs med kinesisk skrift visar på en kulturell skiljelinje. Detta gör att "sanskritisering" skulle kunna vara ett ord som ger en bild av de indiska rikenas inflytande men det ordet har fått en annan betydelse. Det betecknar förhållandet när människor, inom ett rike, i lägre kaster antar språk och riter i högre kaster för att öka sin status i det hinduiska samhället. Men tillämpar man det mellan riken kanske det går att göra en analogi, givet att handelsmannen från champariket valde att anta de seder som krävdes för att kunna göra affärer med hinduer från kasten vaishyer.

Slutsatsen blir att sammanfattande begrepp som "hinduisering" kanske alltid måste bli mer missledande än upplysande. Men just i fallet Champa på 600-talet tycker jag att hinduisering säger något relevant.