Europa år 600

Europa år 600. En översikt från väster till öster.

Visigoternas rike utgjordes av romerska provinserna Hispania och Septimania. Huvudstaden var Toledo och kung Recared (Recardo) regerade under sitt sista år. Han var den förste katolske kungen bland visigoterna efter att ha konverterat från arianismen. Hans far Leovigild var förkämpe för arianismen. Det sueviska (svebiska) kungariket i Galicien hade erövrats av Leovigild år 585. Isidorus blev biskop i Sevilla, då hans bror Leander dog år 600 eller 601.

Hispania inkluderade Lusitania (ungefär dagens södra Portugal+Extremadura), samt huvuddelen av dagens Andalusien. Under perioden 552 till 624 kontrollerade det bysantinska riket en smal kustremsa längs södra iberiska halvön.

Septimania är ett område i dagens södra Frankrike, som hade en gallisk och även en judisk befolkning med goter i ledande positioner. År 589 vann Recared en avgörande seger mot frankiske kungen Guntram (kung av Burgund med huvudstad i Orleans). Slaget stod vid Carcasonne. Därmed behöll visigoterna kontroll över Septimania fram till den arabiska invasionen.

Visigoterna hade tidigare förlorat Aquitanien till frankiska kungar men det området beboddes även av relativt självständiga baskiska befolkningar.

Det bysantinska rikets kejsare år 600 var Mauricius (kejsare 582 till 602), född i Kappadokien (det inre av dagens Turkiet). Den bysantinska kontrollen av provinser i Italien gick via exarkatet i Ravenna (erövrat av Belisarius under kejsar Justinianus styre 540), Sicilien och ett afrikanskt exarkat som även kontrollerade Korsika och Sardinien.

Mauricius skrev (eller lät skriva) ”Strategikon”, en militär handbok. Den är skriven på grekiska men hovet i Konstantinopel lär ha talat latin. Mauricius störtas av general Flavius Phocas som i sin tur efterträds av Heraclius, år 608, som slutgiltigt överger latin för grekiska i officiella dokument.

Men fortfarande under Mauricius kontrollerade bysans Rom, och Konstantinopels styrkor kämpade mot franker, lombarder, avarer, turkiska folk och perser.

Agilulf var kung över langobarderna 590–616. Han var hertig av Turin, men han kröntes som den förste ”kung av Guds nåde” i Milano. Gregorius I (kallad Dialogus, eller Magnus, dvs den store) var påve i Rom vid denna tid. Denne påve var en viktig maktspelare som verkade för katolsk mission och påvemakt över kungar, men hans namn lever främst vidare i den "gregorianska sången".

Gallien befann sig i ett inbördeskrig runt 600, efter det att merovingernas enande insatser, (genom att Clovis (Klodvig) erövrat sina sju grannars territorium. Processen, som Peter Heather anser tidstypisk, består av ett enande som sedan leder till splittring när arvet ska delas. Theudebert II, kung 595–612 av Austrasia, som bestod av östra Gallien ut mot Frankfurt (frankernas fort vid ett vadställe över Maine) och ner till Provence, (huvudstaden var Metz) var i konflikt med sin bror om makten, samt i krig med sin kusin Chlothar II (först ledare för områden i västra Gallien (Neustria och Paris, samt upp mot Frisland). Chlothar vann. Han dog 629 efter 45 år på tronen, och är mest känd för Edict of Paris från år 615. Den frankiska stormakten höll på att födas men år 600 var det mest våndor.

Norr och öster om frankerna hittar vi flera germanska folk som utgör randområdena till den kommande frankiska stormakten men som för denna beskrivning av randstater kring 600-talets imperier är mindre betydelsefulla. Det är friser, thüringar, (som nu lydde under frankerna), saxare, angler och juter. De har redan pressat ut de keltiska britannerna åt väster, till Bretagne och Wales. Långt i norr finns folk som vid denna tid knappt finns belagda i källor; daner, gutar och sveoner/svear.

Längre österut försvann germanska folk som gepider (dagens Belgrad o västra Rumänien), de krossas 567 av langobarder och sedan avarer. I östeuropa flyttar under 500-talet succesivt in folk som talar slaviska språk, en inflyttning som inte liknar germanernas förflyttningar utan är mer utsträckt över tid och i mindre grupper. Mellan Kiev och Donau finns en grupp som benämns Anter, (Antae) men utbredningen sker hela vägen längs floderna Dniester och Vistula fram till Elbe.

De slavisktalande sprids i tre riktningar av de inkommande avarerna, ett turkisktalande herdefolk som etablerar sig i centraleuropa likt hunnerna gjort tidigare. Den avariska khaganen Bayan I (562-602) erövrar gepidernas område, tvingar langobarderna tillbaka in i Italien och strider med bysans, de erövrar den viktiga staden Sirmium.

En grupp slaver tar sig söderut, etablerar sig på Balkan (Pannonien och Dalmatien) och kallar sig (senare) kroater och serber, eventuellt skedde det i samarbete med Iranska nomader.

En grupp i centraleuropa sprids norr om Karpaterna, och slaviska sorber är grannar med thüringar redan år 600 längs södra Elbe. Slaverna i öst tvingas norrut. Arkeologiska lämningar från denna period (kallas sådant som Penkovka system, Korchak system mm) beskriver spridningen av ett livssätt som också utvecklas med ett allt effektivare lantbruk, en enklare samhällsorganisation än germanernas men mer livskraftig.

Kanske är denna slaviska expansion i tre riktningar den märkligaste förändringen under 600-talet, en "icke-elitistisk" påverkan. Peter Heather anser sig ha belägg för att den slaviska kulturen, likt romarna innan dem, hade en förmåga att övertyga folk, inkludera olika klasser (både fria bönder och slavar) i en ny socioekonomisk och politisk ordning. En "slavisering", kanske avlägset likt dagens "amerikansiering".