28 november 2010

Bönder och herdar

För att funderingen kring 600-talets "andra världen" ska bli begriplig måste först en sammanfattning av de tre imperiernas uppkomst göras. McNeill och McNeill beskriver kortfattat hur civilisationerna uppkom i de bördiga områden kring farbara floder, Nilen, Eufrat och Tigris, Indus (tre områden med kontakter via havet) och för sig i norra Kina på lössjordsterasser ovanför Gula flodens mellersta del.
En ständig konkurrens mellan stadbor, bönder i bygdegemenskap och nomadisernade herdefolk präglade utvecklingen. McNeill skriver att stäppangriparna fick en strategisk fördel från 600-talet fKr då beridna bågskyttar blev den effektivaste militära organisationen. Herdefolken kunde föda upp fler hästar, och herdarnas vardagsliv var inte mycket skiljt från den militära träning som krävdes. De enda som behövdes för mobilisering var att en positiv feedback kunde återkommas där lyckade krigståg ledde till koncentrerad makt som kunde leda till ännu mer framgångsrik sammanhållning av ryttarhärarna.

Detta ledde till en oregelbunden cykel av nomadiska anfall och konsolidering i Eurasien, från att skyterna anföll och vann över assyrierna 612 fKr, till 1644 eKr då manchuer grundande en ny dynasti i Kina.

Skyterna etablerade sig i områdena mellan Eufrat och Onyx, och likt visigoterna övertog de det ledande positionerna i samhället, de styrde persien. Parthernas rike och sedan sassaniderna fick i sin tur mobilisera försvar mot nya nomadgrupper. De införde bepansrade ryttarsoldater, ("riddare" eller med det grekiska ordet katafrakter) genom att avla fram starkare hästar och börja odla kvävefixerande grödor som alfalfa, för att genom växelbruk kunna odla spannmål och ändå få näringsrik föda till hästarna.
I Europas historia kom herdefolken att lämna stora avtryck: hunner, avarer, magyarer, bulgarer och mongoler skakade de bofasta samhällena, och ibland grundades nya riken. I öst kallas de turkspråkiga avarerna för Juan-juan. (Eller så var det inte så, antagligen består alla dessa "folk" av blandningar av grupper som skapade olika allianser.) Andra nomadfolk är hephtalier och gökturkar. (Hephtaliterna (Ye-tha-i-li-to eller Hoa-tun) slogs med både perser och Guptadynastin i Indien, förlorade i slutet av 500-talet. Gökturkar var den allians som var mäktigast längs sidenvägen när vi når fram till 600-talet eKr.

Omvänt framtvingades en motreaktion, en konsolidering av gränser. Romarna anlade en försvarslinje längs floderna Rhen och Donau, limes, och även en försvarslinje mot araberna, Limes Arabicus. Romarna förlitade sig främst på fotsoldater, först Hadrianus 100 eKr började införa ett bepansrat rytteri. I västeuropa kom hela det feodala systemet att kretsa kring hur skatter skulle kunna tas in samtidigt som det dyrbara riddarväsendet skulle kunna upprätthållas.

McNeill ser två centra i den gamla världen, "Medelhavet-Mesopotamien-Indien" och Kina, och på ett liknande vis två separata centra i Amerika, ett kring Centralamerika-Mexico ett längs Stilla havskusten kring dagens Peru. Men i Amerika fanns inte någon liknande möjlighet för herdekulturer att utvecklas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar