I epilogen till boken "Spåren av kungens män" skriver Maja Hagerman att kristendomen förde med sig mer än en tro på Gud när den etablerade sig i Norden. Hon skriver: "Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt. Naturligtvis skulle kollektivets sociala måttstockar som värdighet, ära och ryktbarhet även i fortsättningen ha stor betydelse, men vid sidan av dessa öppnades en ny dimension: individens inre liv präglat av idéer om samvetet och att var och en en dag skulle ställas till ansvar inte bara för sina gärningar utan för sina innersta tankar."
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.
Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.
Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.
För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar