30 oktober 2010

Anpassning genom centralisering av makt

Genom historien kan en upprepad konflikt följas, den mellan bofasta växtodlare och rörliga djuruppfödare. Nomader, med en lättrörlig militär styrka och decentraliserad maktutövning, kunde hela tiden slå till mot de bofasta och erövra deras rikedomar. De tidiga gotiska kulturerna och hunnerna är sådana. Den germanska och de sena gotiska kulturererna kan kanske ses som en mellanform, bygdemakten var rotad i lokala förhållande, lantbruket stationärt men mobiliteten ändå hög och relationer byggde främst på släktband. Ledarna valdes på ting, val baserade på deras förmåga att leverera, i termer av rikedom, ära och heder.
Även den ursprungliga romerska kulturen kan kanske beskrivas så. Men med ökad utbredning, och under press av ständiga krig, krävdes nya organisationsformer. De enorma framgångarna byggde först på republikens förmåga att välja dugliga ledare, att skapa romersk lag, och att erbjuda/tvinga de ockuperade folken till en möjlighet att ingå i de romerska leden och bli latiniserade. Senare kunde makten koncentreras ännu mer, de utsända våldsspecialisterna vände tillbaka och tog kontrollen i Rom och kejsaren som begrepp skapades.
För Isidorus fanns det två riken som framstod som historiens mest framgångsrika, det var assyrierna och romarna. Han nämner perser, meder, egyptier och greker med noterar att deras kungadömen och kungar enbart är tillägg till assyrierna i Öst och romarna i Väst. Isidorus nämner inte Kina, så långt österut sträcker sig inte hans vetande.
Uppenbart är att den centraliserade krigarkulturen står högt i kurs hos Isidorus. Paradoxalt nog finns det så stora effektivitetsvinster i centraliseringen att det uppväger att kejsaren ofta nog framstår som inkompetent. Detta gäller de romerska kejsarna, likaväl som de bysantinska, och de katolska påvarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar