31 december 2010

Sidenvägen år 600 - från Konstantinopel genom Iran till Merv

Vattenvägarna längs kuster och floder var de stora handelsvägarna och runt dem skapades de tidiga civilisationerna. I Kina färdigställdes under Suidynastin (581-618) kejsarkanalen, från Hangzhou i söder (nära Shanghai) till Luoyang i provinsen Henan. Men handel med långväga transport på land fick en stor betydelse för att sammanbinda Kina med indiska riken och med Europa. Från ca år 600 växte sidenvägens betydelse. Från Suidynastins (och senare Tangs) huvudstad Chang`an (dagens Xian) gick handelsvägarna 800 mil till Konstantinopel.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.

Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.

Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).

Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande.  Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").

Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som  flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.

Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.

Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".

De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm


 Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.

Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.

27 december 2010

Europa år 600

Europa år 600. En översikt från väster till öster.
Visigoternas rike utgjordes av romerska provinserna Hispania och Septimania. Huvudstaden var Toledo och kung Recared (Recardo) regerade under sitt sista år. Han var den förste katolske kungen bland visigoterna efter att ha konverterat från arianismen. Hans far Leovigild var förkämpe för arianismen. Det sueviska (svebiska) kungariket i Galicien hade erövrats av Leovigild år 585. Isidorus blev biskop i Sevilla, då hans bror Leander dog år 600 eller 601.
Hispania inkluderade Lusitania (ungefär dagens södra Portugal+Extremadura), samt huvuddelen av dagens Andalusien. Under perioden 552 till 624 kontrollerade det bysantinska riket en smal kustremsa längs södra iberiska halvön.
Septimania är ett område i dagens södra Frankrike, som hade en gallisk och även en judisk befolkning med goter i ledande positioner. År 589 vann Recared en avgörande seger mot frankiske kungen Guntram (kung av Burgund med huvudstad i Orleans). Slaget stod vid Carcasonne. Därmed behöll visigoterna kontroll över Septimania fram till den arabiska invasionen.
Visigoterna hade tidigare förlorat Aquitanien till frankiska kungar men det området beboddes även av relativt självständiga baskiska befolkningar.
Det bysantinska rikets kejsare år 600 var Mauricius (kejsare 582 till 602), född i Kappadokien (det inre av dagens Turkiet). Den bysantinska kontrollen av provinser i Italien gick via exarkatet i Ravenna (erövrat av Belisarius under kejsar Justinianus styre 540), Sicilien och ett afrikanskt exarkat som även kontrollerade Korsika och Sardinien.
Mauricius skrev (eller lät skriva) ”Strategikon”, en militär handbok. Den är skriven på grekiska men hovet i Konstantinopel lär ha talat latin. Mauricius störtas av general Flavius Phocas som i sin tur efterträds av Heraclius, år 608, som slutgiltigt överger latin för grekiska i officiella dokument.
Men fortfarande under Mauricius kontrollerade bysans Rom, och Konstantinopels styrkor kämpade mot franker, lombarder, avarer, turkiska folk och perser.
Agilulf var kung över langobarderna 590–616. Han var hertig av Turin, men han kröntes som den förste ”kung av Guds nåde” i Milano. Gregorius I (kallad Dialogus, eller Magnus, dvs den store) var påve i Rom vid denna tid. Denne påve var en viktig maktspelare som verkade för katolsk mission och påvemakt över kungar, men hans namn lever främst vidare i den "gregorianska sången".
Gallien befann sig i ett inbördeskrig runt 600, efter det att merovingernas enande insatser, (genom att Clovis (Klodvig) erövrat sina sju grannars territorium. Processen, som Peter Heather anser tidstypisk, består av ett enande som sedan leder till splittring när arvet ska delas. Theudebert II, kung 595–612 av Austrasia, som bestod av östra Gallien ut mot Frankfurt (frankernas fort vid ett vadställe över Maine) och ner till Provence, (huvudstaden var Metz) var i konflikt med sin bror om makten, samt i krig med sin kusin Chlothar II (först ledare för områden i västra Gallien (Neustria och Paris, samt upp mot Frisland). Chlothar vann. Han dog 629 efter 45 år på tronen, och är mest känd för Edict of Paris från år 615. Den frankiska stormakten höll på att födas men år 600 var det mest våndor.
Norr och öster om frankerna hittar vi flera germanska folk som utgör randområdena till den kommande frankiska stormakten men som för denna beskrivning av randstater kring 600-talets imperier är mindre betydelsefulla. Det är friser, thüringar, (som nu lydde under frankerna), saxare, angler och juter. De har redan pressat ut de keltiska britannerna åt väster, till Bretagne och Wales. Långt i norr finns folk som vid denna tid knappt finns belagda i källor; daner, gutar och sveoner/svear.
Längre österut försvann germanska folk som gepider (dagens Belgrad o västra Rumänien), de krossas 567 av langobarder och sedan avarer. I östeuropa flyttar under 500-talet succesivt in folk som talar slaviska språk, en inflyttning som inte liknar germanernas förflyttningar utan är mer utsträckt över tid och i mindre grupper. Mellan Kiev och Donau finns en grupp som benämns Anter, (Antae) men utbredningen sker hela vägen längs floderna Dniester och Vistula fram till Elbe.
De slavisktalande sprids i tre riktningar av de inkommande avarerna, ett turkisktalande herdefolk som etablerar sig i centraleuropa likt hunnerna gjort tidigare. Den avariska khaganen Bayan I (562-602) erövrar gepidernas område, tvingar langobarderna tillbaka in i Italien och strider med bysans, de erövrar den viktiga staden Sirmium.
En grupp slaver tar sig söderut, etablerar sig på Balkan (Pannonien och Dalmatien) och kallar sig (senare) kroater och serber, eventuellt skedde det i samarbete med Iranska nomader.
En grupp i centraleuropa sprids norr om Karpaterna, och slaviska sorber är grannar med thüringar redan år 600 längs södra Elbe. Slaverna i öst tvingas norrut. Arkeologiska lämningar från denna period (kallas sådant som Penkovka system, Korchak system mm) beskriver spridningen av ett livssätt som också utvecklas med ett allt effektivare lantbruk, en enklare samhällsorganisation än germanernas men mer livskraftig.
Kanske är denna slaviska expansion i tre riktningar den märkligaste förändringen under 600-talet, en "icke-elitistisk" påverkan. Peter Heather anser sig ha belägg för att den slaviska kulturen, likt romarna innan dem, hade en förmåga att övertyga folk, inkludera olika klasser (både fria bönder och slavar) i en ny socioekonomisk och politisk ordning. En "slavisering", kanske avlägset likt dagens "amerikansiering".





28 november 2010

Bönder och herdar

För att funderingen kring 600-talets "andra världen" ska bli begriplig måste först en sammanfattning av de tre imperiernas uppkomst göras. McNeill och McNeill beskriver kortfattat hur civilisationerna uppkom i de bördiga områden kring farbara floder, Nilen, Eufrat och Tigris, Indus (tre områden med kontakter via havet) och för sig i norra Kina på lössjordsterasser ovanför Gula flodens mellersta del.
En ständig konkurrens mellan stadbor, bönder i bygdegemenskap och nomadisernade herdefolk präglade utvecklingen. McNeill skriver att stäppangriparna fick en strategisk fördel från 600-talet fKr då beridna bågskyttar blev den effektivaste militära organisationen. Herdefolken kunde föda upp fler hästar, och herdarnas vardagsliv var inte mycket skiljt från den militära träning som krävdes. De enda som behövdes för mobilisering var att en positiv feedback kunde återkommas där lyckade krigståg ledde till koncentrerad makt som kunde leda till ännu mer framgångsrik sammanhållning av ryttarhärarna.

Detta ledde till en oregelbunden cykel av nomadiska anfall och konsolidering i Eurasien, från att skyterna anföll och vann över assyrierna 612 fKr, till 1644 eKr då manchuer grundande en ny dynasti i Kina.

Skyterna etablerade sig i områdena mellan Eufrat och Onyx, och likt visigoterna övertog de det ledande positionerna i samhället, de styrde persien. Parthernas rike och sedan sassaniderna fick i sin tur mobilisera försvar mot nya nomadgrupper. De införde bepansrade ryttarsoldater, ("riddare" eller med det grekiska ordet katafrakter) genom att avla fram starkare hästar och börja odla kvävefixerande grödor som alfalfa, för att genom växelbruk kunna odla spannmål och ändå få näringsrik föda till hästarna.
I Europas historia kom herdefolken att lämna stora avtryck: hunner, avarer, magyarer, bulgarer och mongoler skakade de bofasta samhällena, och ibland grundades nya riken. I öst kallas de turkspråkiga avarerna för Juan-juan. (Eller så var det inte så, antagligen består alla dessa "folk" av blandningar av grupper som skapade olika allianser.) Andra nomadfolk är hephtalier och gökturkar. (Hephtaliterna (Ye-tha-i-li-to eller Hoa-tun) slogs med både perser och Guptadynastin i Indien, förlorade i slutet av 500-talet. Gökturkar var den allians som var mäktigast längs sidenvägen när vi når fram till 600-talet eKr.

Omvänt framtvingades en motreaktion, en konsolidering av gränser. Romarna anlade en försvarslinje längs floderna Rhen och Donau, limes, och även en försvarslinje mot araberna, Limes Arabicus. Romarna förlitade sig främst på fotsoldater, först Hadrianus 100 eKr började införa ett bepansrat rytteri. I västeuropa kom hela det feodala systemet att kretsa kring hur skatter skulle kunna tas in samtidigt som det dyrbara riddarväsendet skulle kunna upprätthållas.

McNeill ser två centra i den gamla världen, "Medelhavet-Mesopotamien-Indien" och Kina, och på ett liknande vis två separata centra i Amerika, ett kring Centralamerika-Mexico ett längs Stilla havskusten kring dagens Peru. Men i Amerika fanns inte någon liknande möjlighet för herdekulturer att utvecklas.

21 november 2010

Tre imperier

Parag Khanna skriver i "The second world" om att vi idag har tre imperier, tre supermakter. USA har haft en tid som den enda hegemoniska makten, nu finns tre maktcentra runt Washington, Bryssel och Beijing. Han menar att de representerar tre olika sätt att utöva makt gentemot de stater som finns i respektive intressesfär. USA: "coalition", EU: "consensus" och Kina: "consultation". I en globaliserad värld möts och bryts dessa imperiers intressen. Med "andra världen" avser Khanna alla de länder som aktivt interagerar med imperierna, genom handel och maktallianser. Den tredje världen är de fattigaste länderna, främst Afrika söder om Sahara. Nära EU är den "andra världen" indragna i ett byggande av legala institutioner, som kandidatländer (Tukiet, Serbien mfl) eller som viktiga randstater, Ukraina, Kazakstan, Marocko. USAs alliansbyggande är till hälften NATO-stil, till hälften kanonbåtsdiplomati, med Latinamerika i närsikte och resten av världen som intresseområde. Kina är den uppåtgående makten, med en roll som "Pax Sinica" från Rysslands östra områden, Japan, Korea, Sydostasien, Indien och Stilla havets öar.
I 600-talets värld hade Roms hegemoni ersatts av två imperier, ett runt Konstantinopel och ett annat runt Sassanidernas Ktefison. Kina, den tredje stormakten, låg långt borta. Där byggdes den för den interna handeln mycket viktiga Kejsarkanalen och relativ stabilitet uppnåddes under Suidynasin efter långa tider av konflikter. Under Tangdynastin 618-907 hade sidenvägen sin viktigaste betydelse. Huvudstaden Chang'an, "lång frid", kan ha haft upp till 600 000 invånare under 600-talet och kan då ha varit världens största stad. Den andra världen på den tiden var främst alla befolkningar längs sidenvägen. I Indien hade en dynasti, (Gupta, 320-535) haft en period av ökad rikedom och makt. Vidare de "germanska staterna" i västra europa, medan det germanska östeuropa upplöstes. Där bredde istället en rad slavisktalande grupper ut sig.
Peter Heather skildrar tre sådana allt mer stabila samhällsbyggen i östeuropa, styrda av Premyslids i Prag (Bohemia), Piasts i Polen och Ruriks i Gamla Novgorod och söderut ner mot Kiev. Stora fynd av muslimska silvermynt har hittats i Polen och längs Volga och Dnjepr, medan området däremellan saknar fynd. Peter Heather menar att slavhandel i stor skala pågick och att de grupper som kontrollerade den kunde bygga ökad centralmakt medan ytterområdenas utveckling hämmades då slavarna hämtades där.
Han generaliserar i slutet av sin bok "Empires and Barbarians" till att det finns en imperiernas "newtons lag", där de generar social interaktion i sina randområden, som genom utbyte av handel och kunskap, men också genom ökade konflikter och behov av militär rustning, leder till att randstaterna organiserar sig och till slut hotar imperiets egen inre stabilitet.
Far och son McNeill har en liknande generalisering i "Mänskliga nätverk", de talar om ett "sluttande kulturellt plan" från imperiet (civilisationen skriver de) eller mellan huvudstad och omgivande landsbygd.
Bildspråket är kanske inte så lyckat, det borde gå att undvika metaforer från fysiken, och istället tala om "kulturella system" vars självförstärkande processer ibland förstärker varann men ibland kommer i konflikt och skapar låsningar eller ekonomiskt negativa processer.

7 november 2010

Mäktiga och modiga mot romare

Peter Heather beskriver i "Empires and barbarians" hur migrationsperioden på 200-500-talet ledde till att västrom ersattes av nya riken.  Goterna består av många grupper, varav tervingi lyckas förhandla med romarna om land medan många andra grupper, goter och andra, erövrar land eller förlorar mot romarna och splittras upp av dem enligt romarnas system för att minska maktbasen för inflyttarna. Fram på 400-talet har vissa av inflyttarna organiserat upp sig i sammanhållna förbund som inte alls kan ses som "folk". En allians betår till exempel av vandaler och alaner, de senare en kristen iransk grupp som hade sitt ursprung i ett rike som hette Sarmatien. De utspridda goterna splittras i minst två grupper. Ledda av Alaric går en dynasti som kallar sig "de modiga"- Balti - sin egen väg och den alliansen kommer att kallas visigoter. Visigoternas strategi tycks likna tervingis, från en styrkeposition vill de förhandla med romarna, och erhålla maktbefogenheter utan att i grunden störa de lokala socioekonomiska förhållandena. Visigoterna kan mönstra cirka 20 000 beväpnade män, varav kanske 5000 hör till en härskarklass av något slag. Totalt kan alliansen kanske bestå av 100 000 män, kvinnor och barn samt ett antal slavar. När Euric etablerar sitt rike, "mellan Loire och Gibraltar", utgör visigoterna kanske bara 2 procent av befolkningen. Peter Heather uppskattar att de tar kontroll över en tredjedel av de romerska godsen, i övrigt kvarstår de lokala romerska jordägarna, fast de nu inte lyder under Rom längre.
Bland östgoterna kommer amalernas allians att bli mäktigast (betydelsen hos ättnamnet "amal" ska vara just "mäktig") och de går ett steg längre. Under Theoderic tar ostrogotherna över den italienska halvön och två tredjedelar av jordinnehavet. Från 511 utnyttjar de att visigoterna tar stryk mot frankerna i norr, och i höjden av sin makt regerar Theoderic över ett område som var stort som halva västrom. Men östrom under Justinianus attackerar ostrogotherna (gotiska kriget 535-554) och frankerna fortsätter att stärka sin ställning. År 540 skriver merovingern Theudebert till Justinius och menar att han är kung över många folk, inklusive visigoter, saxar, juter, kung över franker, och därmed har rätt att stämpla mynt av guld. Justinianus seger kan anses vara en phyrrusseger, men ostrogotherna går under och i Italien kom langobarder och sedan franker att få mest inflytande.
Till slut var det varken de mäktiga eller de modiga goterna som "vann", det var frankerna.

1 november 2010

Från renässans till inkvisition på 600-talet

I epilogen till boken "Spåren av kungens män" skriver Maja Hagerman att kristendomen förde med sig mer än en tro på Gud när den etablerade sig i Norden. Hon skriver: "Att varje människa är en individ med en själ, en som i sina gärningar inte bara bör försöka vinna andras gillande utan också nåd inför en Gud som ser och vet allt. Naturligtvis skulle kollektivets sociala måttstockar som värdighet, ära och ryktbarhet även i fortsättningen ha stor betydelse, men vid sidan av dessa öppnades en ny dimension: individens inre liv präglat av idéer om samvetet och att var och en en dag skulle ställas till ansvar inte bara för sina gärningar utan för sina innersta tankar."
På samhällelig nivå kan det ha inneburit en ny nivå av trovärdighet i mellanmänskliga relationer, jämfört med vikingatidens mera person- och släkt-baserade hederscodex. Slöt man ett avtal med Egil Skallagrimsson kunde man lita på det utifrån hans heder, han ärade avtal eftersom han visste att "ett vet jag som aldrig dör, dom över död man". Men denna ära kanske gällde en fjorddal i Norge, och en norsk kung kunde ha annan ära att försvara i en annan dal. Men slöt man ett avtal med en kristen person var Gud ett vittne till avtalet, och man kunde hoppas att detta skulle gälla lika över större avstånd.
Men denna individuella dimension kunde även få en destabiliserande effekt. Kristus ursprungliga evangelium kan ses som en befrielseteologi. Och i gnostiska traditioner fick den egna relationen med Gud stor betydelse. Därför drev den katolska kyrkan hårt linjen att det var kyrkans tolkning som gällde. I det visigotiska riket kunde prästerskapet utnyttja behovet av att stärka centralmakten med processer som hela tiden stärkte biskoparnas makt. Men denna process drevs vidare av sin egen logik, det som började som en "renässens" fortsatte med en "inkvisition". I S.P. Scotts förord till "The Visigothic Code" skriver han att biskop Isidorus fann sig tvungen att ta avstånd från de metoder som de katolska kristna använde, bland annat för att förfölja judar. David Levering Lewis, i "God´s Crucible" beskriver ingen som helst renässans i det visigotiska riket. Han menar att den visigotiska ekonomin byggde på slaveri, och att goterna lärt av romarna men utvecklade det vidare till ett utpräglat plantageslaveri. Han ansluter sig till Charles Omans beskrivning av visigoterna som de simplaste barbarer. De försök som gjorts att visa några statsbyggande kvaliteter hos visigoterna ska då ses som kristna efterrationaliseringar. Jag, som startade i Maja Hagermans beskrivning av nordbor, kan väl ändå tycka att visigoterna framstår som lite mer konstruktiva än många andra maktallianser som slog sig fram under 400-700-talet.

Kanske kan man som tes ha att den arianska kristendom som goterna anammat var en mer gnostisk kristendom, lättare att kombinera med det relativt självständiga tänkande som olika stammars småkungar höll sig med. Och att den katolska centraliserande processen  i sig innehåller ett moment som leder till ett aggresivt utstötande av "irrläror", som blir så kraftigt att samhället skakas av inre splittring. Och att just sådan splittring undveks både i den bysantinska grekisk-ortodoxa religionen och de former av islam, som skulle komma att etableras sig i Andalusien, som accepterar andra religioner så länge skatten betalas in.

Den katolska centraliseringen hade dock inte nått särskilt långt i det visigotiska riket, påven hade inget att säga till om på den iberiska halvön och det var knappt att det fanns en hierarki mellan biskoparna i de olika städerna. Först på 600-talet kom biskopen i Toledo att få en roll som liknar en ärkebiskops. Under kung Egica (687-702) urartade judeförföljelserna ännu mer och vissa grupper av judar kom att se arabernas intåg 711 som en möjlighet till att överleva.

För att sammanfatta, ökat individuellt ansvar jämfört med stamsamhället gav en ökad anpassningsförmåga och produktivitet. Men för att inte sådana föreställningar skulle leda till en "gnostisk anarki" kom föreställningar som gynnade centraliserad makt att bidra till ökad stabilitet. De processerna blev sedan självförstärkande till den grad att de ledde till interna utrensningar som blev så kraftiga att de försvagade samhället.

30 oktober 2010

Anpassning genom centralisering av makt

Genom historien kan en upprepad konflikt följas, den mellan bofasta växtodlare och rörliga djuruppfödare. Nomader, med en lättrörlig militär styrka och decentraliserad maktutövning, kunde hela tiden slå till mot de bofasta och erövra deras rikedomar. De tidiga gotiska kulturerna och hunnerna är sådana. Den germanska och de sena gotiska kulturererna kan kanske ses som en mellanform, bygdemakten var rotad i lokala förhållande, lantbruket stationärt men mobiliteten ändå hög och relationer byggde främst på släktband. Ledarna valdes på ting, val baserade på deras förmåga att leverera, i termer av rikedom, ära och heder.
Även den ursprungliga romerska kulturen kan kanske beskrivas så. Men med ökad utbredning, och under press av ständiga krig, krävdes nya organisationsformer. De enorma framgångarna byggde först på republikens förmåga att välja dugliga ledare, att skapa romersk lag, och att erbjuda/tvinga de ockuperade folken till en möjlighet att ingå i de romerska leden och bli latiniserade. Senare kunde makten koncentreras ännu mer, de utsända våldsspecialisterna vände tillbaka och tog kontrollen i Rom och kejsaren som begrepp skapades.
För Isidorus fanns det två riken som framstod som historiens mest framgångsrika, det var assyrierna och romarna. Han nämner perser, meder, egyptier och greker med noterar att deras kungadömen och kungar enbart är tillägg till assyrierna i Öst och romarna i Väst. Isidorus nämner inte Kina, så långt österut sträcker sig inte hans vetande.
Uppenbart är att den centraliserade krigarkulturen står högt i kurs hos Isidorus. Paradoxalt nog finns det så stora effektivitetsvinster i centraliseringen att det uppväger att kejsaren ofta nog framstår som inkompetent. Detta gäller de romerska kejsarna, likaväl som de bysantinska, och de katolska påvarna.

Anpassning och efterrationalisering

Det jag vill förstå mer av är mekanismerna bakom hur anpassade föreställningar uppstår. Isidorus (San Isidoro de Sevilla på spanska) skrivande ger en inblick i den process som skapade organisationerna kungamakt och katolska kyrkan, två samverkande och stridande organisationer under de kommande tusen åren som tvingar fram en ömsesidig anpassning. När de kommer till det blivande Sverige 400 år efter Isidorus har de finslipats oerhört, medan de i 600-talets Visigotiska rike håller på att utprövas.
Samtidigt är det lite rörande att se hur biskopen kämpar med att förstå sin föränderliga omvärld. Isidorus ville skapa en läroplan för präststudier, som ett led i enandet av visigoter med hispaniska romare. Det han gör är en slags efterrationalisering, där han försöker att bringa begriplighet och mening till tillvaron. Isidorus vet att han lever i efterdyningarna av det avancerade romerska imperiet, (eller kanske han såg det som en periferi utanför det dominerande bysantinska riket?) men han vet inte att det rike han lever i kommer att förändras i grunden bara hundra år senare och komma under inflytande av ett helt annat stort och utvecklat imperium, det arabiska.
Hans metod för förståelse bygger på auktoritetstro och på hög tilltro till olika språkliga analogier, hans stora verk heter ju "Etymologier". Ibland blir det lustigt, som när han förklarar att roten till ordet för "britter" är latines "bruti", eftersom de är dumma, "ett folk som bor på en ö avskurna av havet från andra länder".
Den huvudsakliga källan är bibeln, tolkad på det katolska vis som mejslas ut i kampen mot de arianska "irrlärorna". Men de antika grekiska och romerska källorna lyfts hela tiden fram, fast det är hedningar som skrivit dem. Detta speglar att i visigoternas "barbariska rike" pågick något som (till exempel i Bonniers Atlas över mänsklighetens historia) betecknas som en "renässans".
Anpassning är ett ord som har en definierad betydelse inom biologin, adaption av egenskaper i förhållande till ett selektionstryck. Men ordet har en allmän betydelse av att delarna måste formas för att passa in i helheten, och i den processen kanske även helheten omformas.
Efterrationalisering är ett ord som beskriver hjärnans förmåga att i efterhand skapa förklaringar till sinnesintryck och reaktioner.

21 oktober 2010

Kungars och biskopars lagar

En tidig visigotisk lag är kung Eurics lag (ca år 480). Den är från tiden efter det stora slaget mot hunnerna (448), där visigoter och romare samarbetade. Gotiska lagar baserade sig på en muntlig tradition, och kungen var lagens garant och uttolkare. Folk och människor var inte lika inför lagen, utan istället reglerades med till exempel mansbot vilket straffvärde ett brott hade beroende på vem som begått brottet och vem som lidit skada. Lagen reglerade förhållanden mellan goter och när goter kom i delo med romare, men inte i fall mellan romare, då gällde romersk lag. Den romerska lagen vid denna tid var sammanställd av Teodosius (utgiven 438), och den påverkade mycket av visigoternas lagstiftande.
Först på 640-talet får visigoter och romare en gemensam lag, som kallas Lex Visigothorum. När den lagen skrivs har de katolska biskoparna fått mycket mer inflytande, och en rad rättigheter förbehålls katolskt kristna. Kungen förväntas också lyda lagen.
För biskop Isidorus är lagen viktig. I sin lärobok för präster lägger han in ett avsnitt om lagar, efter de grundläggande texterna om Artes liberales (de sju fria konsterna som grekisk undervisning prioriterade) och ett avsnitt om medicin. Isidorus hänvisar till Teodosius men inte till den i det bysantinska riket etablerade Justinianska lagen (från åren 529-533), den känner han inte till eller vill inte nämna.

12 oktober 2010

Visigoter och vendeltid

Visigoter beyder de goda goterna (vesi betyder god eller ädel på gotiska). När hunnerna fördrev visigoterna från Dacia (Transsylvanien) började en oerhört lång färd för denna grupp av gotiska folk. Efter slaget vid Adrianopel 378 eKr (Adrianopel låg vid det som idag heter Edirne, första staden när man kommer på europavägen in i Turkiet) tvingades romarna acceptera att gotiska folk bodde inom imperiet. Många av goterna höll fast vid gamla religioner men några av dem  blev kristna redan på 300talet. Den arianskt kristne biskop Wulfila översatte ca år 340 bibeln till gotiska. Delar av hans översättning är bevarad i silverbibeln i Uppsala. Den kristne visigoten Alariks män plundrade Rom år 410. Efter många förvecklingar skapas ett rike mellan Toulose och Toledo/Zaragosa som visigoterna styrde över, och de erövrade sedan södra iberiska halvön från vandalerna och alanerna som drog vidare mot Nordafrika ca år 427.

Det är spännande att undra över vad de olika religionerna betydde för överlevnadsförmågan hos olika samhällsgrupper under denna tid. Ariansk kristendom var en tro som skapade en sammanhållning som bidrog till att visigoter kunde ta sig hela vägen från Thrakien till Hispania Tarraconensis och skapa ett stort hundraårigt rike där. Romarna såg på dessa visigoter som barbarer, och samma epitet använder ortodoxt katolska kristna om arianer.

I religionshistorien tar man upp kyrkofäderna som etablerar den ortodoxa kristendomen, bland annat i strid mot den arianska kristendom som Wulfila representerar. Biskop Isidorus var en av dem som motarbetade arianismen bland goterna.

Biskop Isidorus såg fördelar med att organisera sig efter den katolska tron samtidigt som han hade stora ambitioner att ta vara på kunskaper från antikens grekiska filosofer och från romarriket. Hans skrivande finns bevarat, bland annat i Codex gigantus i Stockholm.

Under samma tid upplevde människor i det som nu är Uppland en slags guldålder i efterdyningarna av romarrikets fall. Kvar från deras liv finns fantastiska föremål, om än inga böcker. Fynden i båtgravarna i Vendel har här gett namn till en tidsålder, ca 550-800 eKr. Motsvarande tid för visigoterna är det rike som hade huvudstaden Toledo, från kung Leovigild (569-586) fram till arabernas invasion år 710.

När bygdesamhället övergick till kungamakt i svearnas och götarnas riken hade kristen religion i tusen år samspelat med olika riksbyggare. Den processen var mera i sin linda när kungamakt och biskopsmakt utformades i visigoternas rike.

10 oktober 2010

Biblioteken i Merv

Vid sidenvägen anläggs ett av den tidens största bibliotek (eller rättare flera bibliotek, kanske tio stycken) i staden Merv. Merv finns inte längre, det ligger begravet i sanden nära Mary i dagens Turkmenistan. Merv utplånades av Djingis Khans arméer, kring 1221. Vilka böcker fanns i Merv, förutom den heliga boken? Här satt Yaqut ibn Abdullah al-Rumi al-Hamawi, som levde 1179-1229, i två år och läste, innan han 1218 flyttade vidare. Här fick han viktiga underlag till sina uppslagsverk -jag ska återkomma till det en dag.
Ett skäl att intressera sig för Merv är att staden lite förvånande kan ha varit världens största stad kring år 1150. Nedan är en stycke om vilken stad som vid olika tidpunkter var störst, hämtad från Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census

Rom var störst år 25 med 450 000 invånade.
Från 340 eKr var Konstantinopel störst med 400 000 invånade, i paritet med Ktesifon (Sassanidernas huvudstad, intill vilken Bagdad senare byggdes). Cháng'ān under Tangdynastin (dagens Xian i Kina) kan ha varit en miljonstad. I Amerika fanns inte så stora städer, Teotihuacan i nuvarande Mexico var som störst 450 eKr.med ca 200 000 invånare.
Sedan blir  Bagdad (från 777) och Cordoba (från år 935) miljonstäder. När alla dessa klassiska storstäder minskar dramatiskt i befolkningsantal, blir enligt Chandler Merv störst år 1145 med 200 000 invånare, i tävlan med Fez i Marocco och Lin´an under södra Songdynastin (Hangzhou i dagens Kina). Viktiga andra storstäder runt år 1000 är Angkor i Khmerriket (nuvarande Kambodja), Heian (nuvarande Kyoto i Japan) och Kairo (under fatimiderna och sedan Saladins dynasti Ayybiderna).

Jag kommer att ägna en del tid åt att skriva om 600-talet och återkommer inte till Merv på allvar förrän jag tar itu med 1200-talet.

26 september 2010

Isidorus av Sevilla

Ärkebiskop Isidorus av Sevilla (f. ca 560 - d. 636) samlade och skrev ner tankegods i Etymologier, som hörde till de mest lästa verken överhuvudtaget under medeltiden. Ronny Ambjörnsson (i Tankens pilgrimer) skriver att Isidorus drevs av "tanken att det bakom tingens yta finns ett mönster som förenar det som synes oförenligt". Isidorus levde i visigoternas rike i en kristen mellanperiod som föregicks av romarna och följdes av muslimsk styre i Andalusien. Jag letar efter dessa mellanperioder, i historiens randstater, för att se om jag kan finna några mönster.