6 juni 2017

Montenegro

Igår blev Montenegro medlem i Nato. Det får bli en anledning att göra en notis om Montenegros historia med min vanliga betoningen på år 600 och 1220. Montenegro blev ett land 2006 med huvudstaden Podgorica.
Montenegro är latin för det svarta berget, mons niger. På slavisk montenegrinska Crna Gora. Podgorica betyder staden vid foten av det lilla berget. Det lilla berget är bara 130 meter högt. Det högsta berget i Montenegro är ca 2500 m.ö.h.
Den romerska provinsen Dalmatien sträckte sig ner till Kotorbukten i Montenegro. I regionen var dagens Dubrovnik den viktigaste staden, historiskt under namnet Ragusa. Dubrovnik ligger idag i en liten exklav av Kroatien.
Dubrovnik var en del av Venedig år 1220 men utvecklades sedan till en relativt oberoende talassokrati med handel via Ancona till Florens.
Montenegro är alltså det bergiga gränslandet söder om den rika staden. Landet är lika stort som Uppland och har 600 000 invånare. Den tidigaste bosättningen vid kusten var Budva, som idag är en fin badort.
Efter romerskt styre kom området att befolkas av slaver under deras expansion på 500-talet och framåt. Detta skedde under perioder av bysantinsk kontroll. Kristendom spreds av missionärerna Kyrillos och Methodios under 800-talet. Den första slaviska kungen som gjorde sig oberoende av Bysans var Mihailo I (10150-1081). Området kallas på 1200-talet för "Zeta" och 1208-1216 hette storfursten Đorđe Nemanjić vilket på västerländska blir George I. Han styrde med stöd av Venedig. Sedan tar kungarna far och son Stefan över makten, följda av drottningarna Beloslava från Bulgarien (1234-1243) och Helen av Anjou (1245-1276). Drottningarna kom från viktiga grannriken. Beloslava kom från det andra Bulgariska imperiet, som var en stormakt 1185-1396. Och Helen kan ha varit från huset Valois men mer troligt var hon dotter till John Angelus av Syrmia (1193-1259), en bysantinsk prins som flyttade till Ungern.   Det osmanska riket styrde över stora delar av Montenegro från 1498 till 1912. Montenegrinerna levde under fyra viktiga inflytanden; det serbiska, det bysantinska, det venetianska och det osmanska. Senare makter som tog över var Napoleons franska imperium, Österrike-Ungern, kungariket Jugoslavien, Mussolinis Italien och det socialistiska Jugoslavien. Ett tag (1946-1992) hette Podgorica Titograd.
Senast bröts alltså Statsförbundet Serbien och Montenegro upp år 2006, och Montenegro blev ett eget land.

3 juni 2017

Klanvälde

Richard Swartz skrev i DN den 20 maj 2017 om hur han kände sig som en modernitetens förtrupp när han reste omkring i Östeuropa som korrespondent och bodde på hotell. Han liknar det moderna samhället vid "hotellets oförbindliga gemenskap", med kontakter med människor som inte känner varandra och kanske aldrig kommer att träffas mer. Han mötte kypare, receptionister och städerskor.


Han kontrasterar detta mot "tidiga mänskliga gemenskaper" som byggde på "blod och jord", storfamiljer eller klaner. Och vidare skriver han att "nationen är ett mellanting mellan klanen och denna moderna hotellgemenskap".


Han frågar sig vad som håller ihop den moderna opersonliga gemenskapen? Kan man inte betala hotellräkningen så hamnar man på gatan utanför. Han noterar dock att han trivdes på hotellet och vad jag förstår kunde han betala för rummen.




Kontrasten mellan klanen och "den moderna gemenskapen" beskrivs ännu tydligare i "Klanvälde - från stamsamhälle till rättsstat" av Mark S. Weiner, (Dualis, 2015). Weiner är rättshistoriker och har som guru Henry S. Maine (1822-1888), som han betecknar som rättshistoriens och rättsantropologins grundare. Maines magnum opus var "Ancient Law" från 1861 där han lanserar grundbegreppen Status-samhälle och Kontrakts-samhälle. Weiner använder denna tudelning av världshistoriens organisationsformer, men betecknar dem som "klansamhälle" och "moderna liberala demokratier". Detta blir en väldigt grov indelning - man jag vill jag redogöra för Weiners beskrivning.
Klansamhället/Status-samhället karakteriseras av starkt decentraliserad konstitutionell struktur (märk att vi har med en rättshistoriker att göra). Detta gör att man kan tala om klansamhället som icke-hierarkiskt. Inom klanen råder en hierarki men mellan de olika ledande grupperna finns ingen etablerad hierarki utan styrka och sedvanerätt av avgör. Det gamla isländska tinget är ett exempel, här fanns en slags dömande makt men ingen verkställande tredje part - ingen stat med polisväsende. Och de skotska klanerna är de som gett oss begreppet. En sådan klan är givetvis i huvudsak släktbaserad. Weiner nämner att en mer antropologisk definition av klan är att ens position avgöras av ätten och att ättens medlemmar måste gifta sig utanför sin närmaste härstamningsgrupp, så kallad exogami. Att Maine talade om ett status-samhälle utvidgade detta klanbegrepp till liknande samhällen där personliga relationer mellan människor och deras status inom strukturen bestämde deras sociala roller. Det indiska kastsystemet är ett status-samhälle och Weiner väljer att beteckna även detta som ett klan-samhälle. I en fotnot noterar han att det kan kallas patrimonialism men han tycker det är tydligare att använda klanbegreppet. Det gör att även det konfucianska Kina som betonar familjens vikt räknas som ett klan-samhälle. Moderna exempel på klaner i denna vida definition är maffiaorganisationer och vissa företag som betonar personliga relationer mer än affärsmässiga. "Klanvälde" blir med detta språkbruk en symbol för alla samhällen som inte betonar individuell frihet och opersonliga relationer. Det är detta som Jonathan Haidt kallar sociocentriska samhällen.


Det finns en koppling till Indien i detta, för Henry Maine arbetade där och skrev om Indien. Han drog paralleller mellan indisk rättshistoria och irländsk, och menade att det finns ett rättshistoriskt samband som kan påminna om det som finns mellan indoeuropeiska språk. På sidorna 114-117 redogör Weiner för det indiska varna-systemet (de fyra varna plus daliterna och alla yrkesbaserade jatis) men tar även upp begreppet gotra. En gotra är det närmaste härstamningssegmentet inom en jati, en person måste gifta sig inom sin jati men får inte gifta sig med någon inom sin gotra. Weiner redogör sedan för positionen hos den han kallar kastsystemets främste kritiker, Ambedkar (f. 1891 i Maharshtra).


Klanernas makt måste brytas när en stark hierarkisk centralmakt etableras. Religiösa föreställningar kan bidra till detta. Islams framväxt var uttalat ett resultat av att lokala arabiska klaner enades inom ett gemensamt umma. Klanerna fanns dock kvar som maktfaktorer inom de stora arabiska imperierna, och spelar fortfarande idag en stor betydelse. Konstantin den I använde kristendomen som ett verktyg för att minska klanernas makt, alla skulle enas bakom en kejsare med en gud. Särskilt katolsk kristendom är aktivt inriktad på att stärka kyrkans makt på bekostnad av ätternas. Prästernas celibat befriar dem helt från exogamins regelverk. Kanske ariansk kristendom var mindre klanfientlig och därför mer populär bland germaner innan de övertygades av det romerska rikets fördelar. Sentida exempel på imperiernas förmåga att krossa klanvälde är Japans invasion av Korea 1910 och deras aktiva kampanj mot klanerna, med lantmäteri och jordreform, upprättande av modernare rättsväsende och till och med en kampanj från 1940 att tvinga koreaner att byta namn från koreanska släktnamn till japanska familjenamn. I en kultur där man dyrkar sina förfäder var detta ett slag mot den koreanska identiteten, över tre fjärdedelar av befolkningen registrerade med nya namn. Weiner skriver det inte men jag antar att sydkoreanerna återtagit sina släktnamn nu. Efter kriget 1946 beslutade USAs förvaltningsstyre av Syd-Korea om en Name Restoration Order.


Det engelska imperiet var en maktorganisation som aktivt försökt motverka klanvälde. Symbolen för det måste vara slaget vid Culloden 16 april 1746, då de skotska klanerna förlorade och så småningom fick se sig förvandlade till kulturhistoriska fenomen, stolta men inte mäktiga.


På sidan 200 tar Weiner upp marxismen som en teori för att återupprätta klanväldet. "Även om inte många känner till det", skriver han, så var det en viss Lewis Henry Morgan (f. 1818) som inspirerade Marx och Engels med sina studier av klansamhällen, framförallt hos nordamerikanska ursprungsbefolkningar. Jag har aldrig hört om detta förut, men lite googlande ger vid handen att den äldre Marx skrev en del texter om framförallt irokeser.


Morgans idé var att civilisationen inte skulle stanna vid det moderna liberala Kontraktsamhället, utan utvecklas vidare genom att återuppliva "friheten, jämlikheten och broderskapet hos forntidens gentes". Gentes var ett begrepp han skapat av romar-rikets gens (i plural gentes) som betyder familjenamn. Weiner menar att Morgans gentes betyder det samma som klan i hans vidsträckta betydelse. "Civilisationen skulle utvecklas till en mer upphöjd version av det irokesiska stamsamhället". Kommunismen skulle alltså vara ett försök att återupprätta "en värld av klansolidaritet genom rättsliga medel. Försöket slutade som bekant i slaveri, i ett nytt modernistiskt Status-samhälle där individen underordnats gruppens krav och behov".




Jag kan minnas den romantiska bilden av de kämpande irokeserna och deras internt jämlika samhälle som jag läste om i Erik "Uncas" Englunds årsböcker. Kanske baserade sig det på Morgans antropologi, och utan att veta kan jag gissa att Morgan projicerade en del ideal på irokeserna som kunde få dem att framstå som ett egalitärt jägar- och samlar-samhälle som samtidigt lyckats organisera sig i ett framgångsrikt samfund. Dock har jag svårt att tänka mig att marxistisk teori menade att formerna för organisation i ett glesbefolkat Nordamerika skulle fungera för ett industrialiserat tätbefolkat klass-löst samhälle. Men marxismen redovisar aldrig vad jag förstår någon riktigt bra beskrivning av hur det klasslösa samhället var tänkt att vara organiserat.




Weiner menar att varje försök att avvika från modern liberalism och kapitalism måste sluta i en form av Status-samhälle. Jag tror att det måste finnas någon form av frihetlig socialistisk ordning som kombinerar det öppna samhällets organisationsfrihet med en reglering av transnationella företag och undviker den orimliga positiva feed-backmekanism som kraven på ständigt högre vinster innebär. Men det kan vara svårt att visa teoretiskt och något praktiskt exempel finns inte. Och även om det går att skapa en modell så är det nästan säkert omöjligt att nå dit från de nuvarande samhällbetingelserna. De mäktiga koalitioner som garanterar den nuvarande ordningen kan inte tillåta det. Med det som tes så skulle varje hot mot det öppna samhället innebära en återgång till något som kan kallas Status-samhälle eller med Weiners språkbruk, klanvälde. Det finns många fler begrepp som betonar olika aspekter av detta, jag får sammanfatta dem i senare inlägg.





















1 maj 2017

Moral foundations theory

Jag skrev att det inte går att tala om en evolutionär etik. Darwin och Huxley var tydliga på det, begreppet "fitness"  är inte synonymt med begreppet "good" i moralisk mening. Ändå gjordes detta på ett grovt vis av rasteoretiker, samt senare, på ett något mer nyanserat vis, av delar av en modern skola som kallas nyateism. Jag ogillar nyateismen, jag får återkomma till mina skäl för det.

Vad man däremot kan göra är att studera moralpsykologi, och då ha stort stöd av evolutionsteorin. Då frågar man sig inte vilken handling som är god, utan man frågar sig vad folk verkligen gör när de försöker göra vad de anser vara goda handlingar.

En lärobok som "Evolution and human behaviour" av John Cartwright, (3.e ed. 2016, Palgrave) har ett sista kapitel kallat "Ethics". Här nämns Hume som filosofen som symbol för tanken att moraliska värden är lika med de moraliska känslor som vi upplever, och att de skulle finnas vissa gemensamma nämnare för dessa för de flesta människor, vilket skulle skänka dem någon form av objektivitet (ref. Curry, 2005, Morality as natural history).

Typfallet för moralpsykologerna har blivit det så kallade "spårvagnsdilemmat"eller "loket utan förare" som man har att hantera i olika valsituationer där människor kan bli överkörda. I Philippa Foots ursprungstext står det "trolley", och i hennes efterföljd har det uppstått en hel "trolleyology".

Mer generellt kan man skapa mängder av olika tänkta scenarios och sedan be människor berätta hur de skulle handla och ge sina skäl för det. En psykolog som gjort det är Jonathan Haidt som tillsammans med kollegor utvecklat vad de kallar "Moral Foundation theory" (MFT). Teorin tas upp i "Evolution and human behaviour", kapitel 21.5 och sammanfattas där i tabell 21.2.

Grundförutsättningen är att människor har en moralisk intuition som föregår deras rationella val (the Social Intuitionist Model, SIM). Åter är efterrationaliseringen viktig. I Haidts bildspråk så är intuitionen en elefant som lutar åt olika håll och bara med svårighet låter sig styras av sin rationella förare. I SIM ingår att den rationella återkoppling ofta kommer från andra personer i en social grupp. Det är en psykologisk beskrivning av moral han vill åstadkomma, en empiriskt beskrivning, inte en normativ filosofisk etik.
Haidts har använt sina moraliska textpaket i olika miljöer, socioekonomiskt olika i USA och kulturellt olika i världen. I sin bok "The righteous mind" (Pantheon Bokks, 2012) beskriver han hur hans första projekt i Orissa i Indien gav honom insikter i det han kallar ett "sociocentriskt" samhälle. Han sätter det i kontrast till den individcentrerade västerländska kultur som förkortas WEIRD. Teorin bygger vidare på en grund lagd av kulturantropologen Richard Shweder.




Grundtabellen i MFT innehåller fem motsatspar (min översättning):
1) Omsorg/skada
2) Rättvisa/fusk
3) Lojalitet/förräderi
4) Auktoritet/omstörtande
5) Helighet och renhet/förnedring


senare har en till lagts till:
6) Frihet/förtryck.




Dessa grundperspektiv bygger upp varje människa moraliska intuition. Jonathan Haidt är väldig tydlig i sin bok att han har ett syfte med sin forskning, att visa att personer kan ha olika moraliska grundperspektiv, och att det finns anledning att respektera det. Han har själv gått från att vara "intolerant" liberal (i den betydelse ordet har i USA) till att ha förstått de konservativas ståndpunkt. Han anser sig ha robusta belägg för att liberala människor baserar sitt tänkande främst på Omsorg och Frihet och i viss mån Rättvisa medan konservativa människor baserar sig lika mycket på alla sex grundområdena.


Haidt skriver att någon etisk norm för samhället inte kan utläsas ur detta. Men om man som utilitarist vill hitta det som är gott för de flesta måste man förstå att människor värderar olika grundmoraliska värden olika. Haidt kallar detta för Durkheimsk utilitarism.


Trots ambitionen att ha en global utblick har tyvärr inriktningen mot att lösa konflikten mellan Demokrater och Republikaner i USA gjort att forskningen framstår som mycket USA-fokuserad. Vilket kan vara viktigt nog. Haidt skriver att han vill öka förståelsen för konservativa men att han inte tycker de olika republikanska rörelserna är särskilt bra.
Jag saknar en tydligare diskussion om vad som menas med t.ex. rättvisa. Det låter sig sägas att det finns en "elefant" som lutar åt ett visst håll i en moralisk fråga, men det är fortfarande ett problem för den efterkloke elefantföraren att grubbla över om betydelsen av ordet rättvisa och huruvida det var det som gjorde att elefanten angav sin huvudinriktning. I Haidts beskrivning är elefantförarens omedelbara reaktion att försvara det val elefanten gjort, han kallar det Glaucons princip - att människor mer bryr sig om hur de framstår än vad som verkligen är rätt. SIN-modellen innehåller dock loopar av "post hoc reasoning" men det utvecklar inte Haidt så mycket i "The righteous mind".


Det för mig intressanta är att forskningen om MFT ändå gett så pass generella resultat att de införlivats i en grundläggande lärobok om humanevolution. John Cartwright kallar MDT för en "innate universal moral grammar".










30 april 2017

Valborg Glada Vappen!

Blandat från dagen före:


Den apporterande hunden tog en andhämtningspaus. LW, NoN 29/4.

Ska man dricka något från ett mikrobryggeri måste man ha förstoringsglas!
Thomas v Gegerfelt, NoN. 29/4 2017.



"Namnet Valborg härstammar från den anglosaxiska missionären och abbedissan Walburga (710–779 e Kr). Hon blev helgonförklarad den 1 maj, som då fick benämningen Walpurgistag, Valborgsmässan.
Ordet ’Vappen’ är en finlandism, en översättning av Vappu, som är namnet Valborgs finska motsvarighet (finska språket saknar bokstaven b, vilken i stället uttalas som p)."
Franciska Mouyem, DN, 3/5 2012.
Walburga kommer av tyskans wald som betyder härskare och burg som betyder borg.


"They sought it with thimbles, they sought it with care;
  They pursued it with forks and hope;
They threatened its life with a rail-way share;
  They charmed it with smiles and soap."

"For the Snark was a Boojum, you see."

The hunting of the Snark, Lewis Carrol, ca 1875.



I december 1972 genomfördes den sista månlandning. Fotot "Den blå pärlan" togs på vägen dit. En annan berömd bild på jorden, "The pale blue dot", togs av Voyager 1 1990.


Matematiska par (från Axess TVs serie Matematikens historia med Marcus du Sautoy):
Gödel och Einstein tillsammans i Princeton.
Julia Robinson och Jurij Matiyasevich om Hilberts 10:de problem.
Henri Poincaré och Grigorij Perelman, om Riemanngeometri.
samt André Weil och Grothendieck.

15 april 2017

Vidare in i Karnataka

Min ursprungliga resplan var att åka längst Indiens västkust men det har visat sig att jag hamnar i inlandet. Bergen i västra Ghats avskärmar kusten från ett rikt inland och de viktiga huvudorterna låg där på Deccan. Nu ska jag alltså söderut från Maharashtra in i Karnataka. Här passeras en språkgräns, från sanskritrelaterade språk in i det dravidiska området. I Karnataka är det viktigaste språket kannada. Den moderna huvudorten, Bangalore/Bengaluru, grundlades blygsamt först 1537, i södra delen av regionen. Idag har staden över 8 miljoner invånare.


Flera av de betydande dynastiernas huvudorter låg i norra delen av Karnataka, nära Krishnafloden lopp. Badami, 26 mil söder om Pandharpur, var huvudort för den första Chalukya-dynastin (540-757). Rashtrakutas (753-982) hade sin huvudort i Manyakheta (dagens Malkhed) längre in i landet och där låg också den senare Chalukya-dynastin Kalyani (dagens Basavakalyan). Den verkliga stormakten Vijayanagara (1336-1646) hade sitt centrum bara 14 mil öster om Badami. Staden som på 1500-talet kan ha haft 400000 invånare är idag en by som heter Hampi.


Men år 1220 var maktcentrat långt söderut, 40 mil söder om Badami, i Belur och sedan Halebidu, två platser som ligger bara 14 km från varandra vid floden Tungabhadra, ett sydligt biflöde till Krishnafloden.
Här härskade Hoysaladynastin (1026-1343 men fram till 1187 vasaller under Chalukyas). År 1220 dog den mäktige kungen Veera Ballala II. (r. 1173-1220). Ett kunganamn man inte kan undgå att notera. Det var under hans period som dynastin blev oberoende. Men sydindiens historia handlar om en kamp mellan många riken. Fortsatt konkurrens rådde med Seuna Yadavas i norr (som jag nämnt tidigare, huvudort Devagiri), med Kakatiyas i väst och Pandyas i syd. Samt Delhi-sultanaten som från 1211 etablerade sig i Gangesområdet och sedan expanderade söderut i olika perioder. Dynastierna kunde gå upp i varandra, även på avstånd. I Bengalen fanns det en Sena-dynasti (1070-1230) som hävdade härstamning från Karnataka, och det verkar troligt då deras fjärde kung hette Ballala Sena (r.1160-1179).


Men på 1200-talets Deccan; många riken, många nya tempel, en hinduisk väckelse, poeter som skriver på lokala språk. Men vad hände på andra sidan de västra Ghats? De är inte så höga, ca. 1000-2000 meter. På andra sidan finner vi Malabarkusten.











10 april 2017

Pandharpur och diktarhelgonen


Resan genom Indien 1220 fortsätter så sakteliga. Senast var jag i Paithan, Maharashtras gamla huvudstad, (2/2 2017 och om födelseort för Nimbarka 7/3 2017) och nu åker jag vidare söderut mot Karnataka. Att det går långsamt beror på att Indiens historia inspirerar till grubblerier om hur filosofi bedrivits i en för mig annorlunda kultur, och försök att jämföra det med nyare västerländskt tankegods. Därav inlägg om evolutionär kunskapsteori och etik.

På vägen söderut kommer vi till den heliga staden Pandharpur, i södra delen av Maharashtra. Bhakti-rörelsen inom hinduismen, som betonar den enskildes hängivelse och ett mer personligt gudsförhållande, spreds från syd-indien norrut. Pandharpur, som ligger 20 mil väster om Basavakalyan, var ett huvudcentrum för en viktig kult. Här helgas guden Vishnu i form av Vitthala. Det finns något progressivt över just detta tempel, det första med kvinnliga och låg-kastiga präster. Knut A. Jacobsen skriver i ”Hinduismen (NoK, 2014) om så kallade diktarhelgon som är förbundna med denna riktning av bakthi-rörelsen. Den första var Jnanesvara (1275-1296) som skrev på språket marathi. Han kallas Dnyaneshwar på Wikipedia och omnämns som en slags Shakespeare för marathispråkiga. En senare mycket berömd diktare var Tukaram (1608-1649).

Vishnuismen är den dominerande formen av hinduism, ca 70 % av dagens hinduer kan räknas som vishnuiter. Redan under Guptaperioden fanns en separat vishnuistisk  inriktning. Det fanns en tillbedjan av Vishnu, Krishna och Rama som uppfattades som en egen identitet kallad vaisnava.

Jacobsen uppger vidare att ca 28 % av dagens hinduer är shivaiter och ca 2 % har gudinnans Shakti som den viktigaste guden. Shivaism återkommer jag till när jag hunnit till tamilerna längst ner i södra Indien och shaktismen kommer jag inte till förrän jag är i Bengalen och Assam. Det finns även en inriktning kallad Smarta-traditionen som dyrkar fem huvudgudar. Alla traditionerna har givetvis mängder med gudar utöver sina huvudgudar, monteism är det enbart vissa lärda som försöker ägna sig åt.

Hindusimen är baserat på sedvänjor, ritualer och offer. De äldsta veda-texterna skildrar detta detaljerat. En viktig ritual är att upprepa hymner, även långa partier som man inte längre förstår vad det betyder. Det blir till rituella ljud. Offren var av tre slag, matoffer, berusande dryck (soma) och djuroffer. Hästen var det viktigaste djuret i vedisk tradition. Kon blir helig senare, kon är Krishnas heliga djur. Kastväsendet (varna) är en integrerade del av detta, och stipulerar i detalj var och ens roll inom samhället.

Den vediska traditionen mötte på ett tidigt stadium den asketiska tradition som fanns i Gangesdalen. Om veda är en handlingsinriktad tradition så var den så kallade sramana-rörelse inriktad på meditation och eremit eller munkväsende. Vedatexterna kom att influeras av detta. Upanishaderna som sammanställdes under ca 600 f.Kr har inte livet som fokus utan hur man ska bli fri från döden. Inre insikt, karma, och yoga betonas. Detta kom att räknas som en del av Veda.

Under Gupta (320-500 e.Kr) konsoliderades hinduismen. Dharma (läran om plikter och rättigheter) blir samhällsideologi. Lagböcker med regler för social etik och korrekt rituell praxis skrivs, Dharmasutras.

Den tidiga bakhti stöder den etablerade samhällsordningen. Enligt Bhagavadgita ska alla plikter som tillhör ens roll utföras för Krishnas skull som en tillbedjan. Skildringen av hur Arunja övertygas om att utföra sin plikt som krigare även när det är hans släkt han krigar mot (ett klassiskt krigiskt vedamotiv) blir i Bhagavadgita en allegori över allas plikt att utföra sin uppgift som en ritual till Krishna.

Jag förstår nu att hinduismen helt omtolkades under perioden 300- 1400 e.Kr. De gamla gudarna som Brahma och Indra ersätts i hög grad av Vishnu, Shiva m.fl. Mycket mera betoning av ”gör din plikt och bli belönad med ett bättre nästa liv” är en anpassning till det mera tätbefolkade och hierarkiska samhället. Jag får släppa tanken att det skulle finnas något slags äldre innehåll i hinduisk Dharma, här har skett en utveckling precis som på andra ställen.

Knut A. Jacobsen skriver att det skedde en nytolkning av Maharashtras mystiktradition i slutet av 1800-talet. Mahadev Govind Ranade lyfte fram diktarhelgonen som exempel på en folkligare hinduism som kontrast till den brahmanska traditionen. Ranade ska ha dragit paralleller till protestantismens uppror mot katolicismen.


Jnanesvara dog 1296, innan Seunadynastin föll under det muslimska Khilji-sultanatet.



 

3 april 2017

Evolutionär etik kan man inte tala om, eller?

Evolutionär epistemologi som jag kort beskrev i förra inlägget menar jag är en hållbar inställning till kunskapsteori. Evolutionär etik kan man däremot inte tala om.
Kenan Malik skriver (på sidan 317 i "The quest for a moral Compass" från 2014) att samma typ av dilemma drabbar de som hänvisar till Gud som källa för moral och de som menar att det går att vetenskapligt avgöra moraliska frågor.

Det är återigen "Eutyfrons fråga" som kan ställas. I Sofokles ursprungsversion är frågan ungefär "Är det goda gott på grund av att gudarna säger att det är gott, eller är det gudarna som väljer det goda för att det är gott?"

Ersätt "Gud" med "vetenskapen" (och då kanske specifikt neurovetenskap) eller "resultatet av evolutionen" och du får samma resultat. Evolutionen kan producera "goda handlingar", till exempel altrusim, men att det är gott avgörs inte av evolutionen. Även bestialiska handlingar kan ha överlevnadsvärde. Att värdera evolutionärt överlevnadsvärde som "gott" leder till att Djingis Khan blir ett moraliskt föredöme eftersom han hade väldigt många efterlevande släktingar. (Och Kublai khan skulle men den måttstocken varit ännu godare).
Hjärnforskning kan beskriva tillstånd som upplevs som goda, men det behöver inte betyda att de är goda i en etisk mening. Möjligen kan en mycket enkelspårig hedonist nöja sig med det. Visst är det viktigt att förstå varför hjärnan ibland belönar oss med en känsla av godhet men i vilka syften det varit evolutionärt framgångsrikt är en fråga, vad som är etiskt rätt är en annan.

Denna boskillnad mellan vetenskap och värderingar ligger till grund för modern byråkrati. Bra riktlinjer för hur beslut ska fattas innehåller en tydlig del som rör det vetenskapliga underlaget för ärendet, och en annan del som rör de politiskt beslutade riktlinjerna, där etik och ekonomi och andra samhälleliga värderingar läggs in i beslutsunderlaget. Givetvis kan vetenskapspersonerna ha synpunkter på den praktiska hanteringen av ett beslut, men då gör de det tydligt skilt från när de lägger fram själva faktaunderlaget (idealt sätt ska det fungera så). Jämför till exempel den vetenskapliga "risk assessment" med den policybaserade "risk management" i valfri riktlinje från Codex Alimentarius.

David Hume (1711-1766) skrev om vad som är och vad som borde vara. Hans kommentar i slutet av "A Treatise of Human Nature" rörande övergången från att man skriver faktapåstående med "is" till att man gör normativa utsagor med "ought" är en viktig referenspunkt i filosofins historia, likt Eutyfrons dilemma. En enkel tolkning av vad Hume menade är att det är bra att förstå att det inte går att vetenskapligt bevisa att vissa värderingar är "sanna". Detta är inte enkelt, det finns massor skrivet om "is-ought" problemet.

Däremot ska man ha goda skäl för sina moraliska val. Och i det ingår att bygga sina resonemang på ett vis som inte strider mot fakta. Men vare sig gud eller vetenskapen bjuder på ett moraliskt facit. Existentialisterna gjorde stor sak av detta, de lyfte fram valet som en livsprincip. Men utifrån resonemanget ovan så borde individens egna ansvar för moralen vara det enklaste sättet att se på detta.

Men sedan tillkommer att etik inte bara handlar om den enskildes moral, utan också om frågan om hur man organiserar ett samhälle som på bäste vis koordinerar människor som lever med helt olika uppfattningar. Här kan man tänka sig vetenskapliga och evolutionära ansatser. Hur kan man få samordning mellan människor som bär på så olika värderingar att de kanske inte ens kan begripa varandras ståndpunkter?


Jag har inte läst hela Kenan Maliks bok ännu och har inte sett om han skrivit om den kompass som han har i bokens titel. I ett samhälle med fri organisationsrätt så kan olika grupperingar bildas för att främja olika värderingar. I någon mening sätter organisationen upp ett riktmärke i Norr i sina policydokument och sedan förväntas den verka i den riktningen. Men både enskilda och hela organisationer kan förlora sin moraliska kompass, som bekant. Så inte nog med att norr inte ligger åt samma håll för alla, vi letar dessutom efter kompassen.